Under furor och cypresser/Tusculum

←  Nemi

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Tusculum

Villa d’Este  →

Tusculum.

Vår stig är brant, tvärstupande mellanåt,
mulåsnan senstark går dock sin bana fram,
ett tåg af uppspelt glada nordbor
gästar i dag tuskulanska berget.

Skönheten trofast smyckar den stolta höjd,
rundt kring hvars skogsvrår romerska villor förr
sig lägrat snarlikt hvita dufvor
skimrande ljust bland de mörka snåren.

Hörs än ej vågplask här från en gårdsfontän?
Rörs än ej långsamt atriets förhängsflik?
Ack, lagrars bladsus blott och piniers
håller här än tuskulanska samtal.

Dock minnet malmklart talar om Cicero,
martyr för stormrörd tid, pompejaners vän,
en sorgsen själ, stormäktig tunga,
vacklande, bländande, svag men ädel.

Dock blommar, blygsamt vänlig, i dalen än
viol, hvars blomart Plinius älskat högt.
En son af trollklok Circe byggde
Tusculum förr, det har Circes tjusning.

Vid blir vår utsikt, hunnen är kullens topp,
klart ler i solljus klostret Camaldoli,
långt bort som fjärrsyn Tibur blånar,
djupt i hvars skuggor Horatius diktat.

Här möts vårt sällskap. Äkta Frascativin,
sötljuft men eldfullt, nalkas i flätad korg,
och, plötsligt uppstämd, klingar visan
»Upp, Amaryllis» i lagerskogen.

Ej säg, att sällsamt illa med romersk nejd
samstämmer sångton född invid mälarvåg!
Hvar dikt, som, osökt, blef fulländad,
fick i detsamma en klassisk prägel.

Djurgårdsdryad trifs hop med Soractes väl,
Brunnsvikens sjönymf systrar vid Nemi har.
Gif akt! En skuggbild syns af Flaccus:
gillande lyss han till Bellmans luta.