Under furor och cypresser/Vackra september

[ 47 ]

Vackra september.

Vackra september, din luft är ren,
bruten i färger är lindallén,
darrande tonar i hvarje sinne
sommarens minne.

Vackra september, mig dubbelt kär
därför att grymt du förgänglig är,
dröj, och mig skänk, förrn du hän skall ila,
stunder af hvila!

[ 48 ]

Sol, vid ditt flyktiga ögonkast
hänger mitt hjärta i vemod fast!
Strö på de gulnade björkar fager
döende dager!

Människosjälen i dig tar del,
Skapelsens börjande sorgespel!
Lönnarna, röda som blod, predika:
fröjderna vika.

Glittra som silfver, du spindelväf!
Sucka, du våg, emot strandens säf!
Skört som en tråd är vårt hopp. Som vågen
hvälfver sig hågen.

Kvarnen på höjden jag minnas skall,
minnas de klagande vågors svall,
minnas, när vintern all färg oss nekar,
Djurgårdens ekar.

[ 49 ]

Vackra september! I aftonstund
öppnar jag fönstret mot månljust sund;
aning och tro öfver fjärden bygga
anden en brygga.

Drömmande än jag det skimret ser,
hela din fägring slösar du ner
än öfver slumrarens hufvudkudde —
Valdemarsudde.