Under furor och cypresser/Venedig
| ← Italienska bilder |
|
Nemi → |
Venedig.
1.
Oändlig frid och tystnad fylla hågen
i denna sällsamt sköna sagostad,
som, stolt, förtrollande, sig rest ur vågen,
en Afrodite, stigen upp ur bad.
Förstenad trollskog lika stå palatsen
som slummersöfda af kanalens sång,
musiken smälter hop från Markusplatsen
med serenaden vid en stenbalkong.
Kupoler, gaflar, skimrande fasader
bedåra ögat med sin fina glans.
Arabisk fantastik, gotik-arkader
här växla om med former från Byzans.
Än grönt, än grått, än ljusblått vattnet glimmar,
som sköljer dessa pålverk utan tal,
men snart, i fuktiga och kalla timmar,
är färgen pärlemor, och snart opal.
Ej vagnsljud hörs, ej buller. Trötta sinnen
få hvila ut från larm och oro här
och lyss i ostörd ro till forna minnen
vid någon visa från en gondolier.
2.
För unga älskande det bör ej gifvas
en ort mer dyr och skön, mer underbar.
Bland dufvor, som i Markusstaden trifvas,
är äfven kärleks turturdufvopar.
När hågen är från allt bekymmer ledig
och hjärtat tyst, förteget, glädjas vill,
då är en huldrik tillflyktsort Venedig,
där det är ljuft att endast vara till.
Och därför mången nygift lyckas trånad
med dufvors svärm i kapp här kuttrat ömt
och firat sin besittnings segermånad
och sin förhoppnings unga vårdröm drömt.
Se dessa två, som på lagunen glida
vid måneljus och sång i svart gondol:
att hvila så invid hvarandras sida
för dem ännu är lifvets ändamål.
Och kärleksstjärnan ler, och månen seglar
ur molnet vid palazzo Vendramin,
kanalens våg en hjärtelycka speglar
och stunden strör juveler ur sitt skrin.
3.
Om dessa murar kunde allt berätta,
vi skulle mycket höra få i kväll,
Venedigs undersköna piazzetta
förtälja skulle säkert en novell.
Och nu, när julinattens vackra måne
ser ned på vattnet darrande och mild,
tänk, om vi hade i vår krets Giorgione,
novellberättaren i färg och bild!
Jag ser ännu hans munk, som på spinetten
slår an ackord med uppsyn själfullt klar
för riddarn med den fjädrade baretten,
och prästen som i hand en luta har.
Men ack, Giorgione, om han lefde, vore
helt visst på äfventyr, som han var van,
jag vill slå vad att han i afton fore
i täckt gondol mot en förnäm altan.
På silkesstegen till en barm i lågor
de skönas gunstling flöge segerviss —
och dock, det sägs, han dött af kärleksplågor,
den store konstnärn haft sin Nemesis.
4.
Aristokrat var konsten i Venedig,
naturligt yppig, ädel och förnäm,
dess verk ej alltid yttre handling ge dig,
men värdig hvila, sorglös, fin, bekväm.
Till Rom, till Florens, vandringsman, du rese,
du finner annat där och kanske mer,
men ej den prakt, som finns hos Veronese,
den ögonlust, som Tizians pensel ger.
Den konsten är Venedigs äras spegel
och bär ett skimmer af Levanten kvar
allt från den tid, då för San Marcos segel
halfmånsbaneret ofta bäfvat har.
Hon är en färgrik, stor nymphæa, skjuten
ur vågen upp vid praktpalatsets fot,
dess majestät ej flyktar med minuten,
ty djupt i häfdens lif det har sin rot.
»Marias himmelsfärd» än sällhet gifver
åt hvarje själ, som är dess njutning värd;
dess skönhet, full af mättad glöd, förblifver
den venetianska konstens himmelsfärd.
5.
En ullig sky ibland kring månen kretsar,
hvars silfversken kring piazzettan strör
ett nätverk ut af venetianska spetsar,
gitarrklang tonar dämpad ut och dör.
Små lampor glimma från palatsbalkonger,
i luften simmar svag en rosendoft,
ur gränder klinga folkets muntra sånger,
mer dunkelblånande blir himlens loft.
En skara masker färdas pä kanaler
vid fackelskimmer i gondoler fram,
i skenet flamma hvita kyrkportaler
och flaggstångsduken rörs på cederstam.
Det är en natt, då näpna amoriner
mot barmens flor på dristig upptäckt gå,
i rymden darrar ljud af violiner,
och hjärtats strängar darra äfvenså.
En sådan natt blir eremiten bjuden
på karnaval — och går. En sådan natt
stal Jessika sig bort från rika juden
och tog dukater med ur gubbens skatt.
6.
Jag tror dock, att en statsman, mätt på världen,
en tänkare, som mycket läst och lärt
och sträckt till skilda forskningsriken färden,
skall mer än andra få Venedig kärt.
För häfdaforskarn tronar än här Klio
och skildrar sträng en hög oligarki,
som bidar än sin Tacitus, sin Dio,
och var despotisk för att lefva fri.
I dessa murar, som blott långsamt vittra,
en statskonst, seg och slug, har sann symbol,
i dessa vågor, som förföriskt glittra,
en list, som smeker för att nå sitt mål.
Här är den rätta plats att tyst betänka
nationers öden, staters höjd och fall,
i minnets rymd sig grubblande försänka
och se hur Brenta liknar Letes svall.
Här är ej blott ett hem för konstens fägring,
Marcellos toner, Gozzis poesi:
vid dogernas palats står fram, som hägring,
historiens tragiska melankoli.
7.
Men ock hvart enskildt hjärtas plåga söfver
den våg, som skvalpar här mot marmorport,
och den, som lidit, kanske mest behöfver
Venedigs medlidsamma läkdomsort.
Ett sinne, svårt af hemlig motgång pröfvadt,
skall tröstas här af någon tankfull fé
och finna snart, fast djupt det var bedröfvadt,
att tingens vemod stillar sinnets ve.
Just denna tystnad, som ibland beklämmer,
kring känsligheten gjuter rand af stål;
till andens sorgedräkt förträffligt stämmer
den ständigt svarta färg på hvar gondol.
Här speja icke mer, som förr, »de tio»
vid hvarje dörr på hvarje hjärtas kval,
men stjärnekrönta råda än de nio
och främst Melpomene i musers tal.
Kanaln för hvarje smärtsam bikt har öra,
ej märks, om där får glida ner en tår,
och ponte dei sospiri kan få höra
den snyftning, som ej världen höra får.
_(page_255_crop).jpg)