Ur sagan om Olof och Ragnhild

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ur sagan om Olof och Ragnhild
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Ur sagan om Olof och Ragnhild.

1.

Ragnhilds hälsning.


Visa.


Om sönderslitet, om berömdt
Ditt namn här flyger vida,
Jag har med tro ditt minne gömt
Uti min vänstra sida.
Din bild jag bär
Obrottsligt där,
Min hjälte, sent och tida.

Jag vet, det blef din gifna lott
Att sjunga och att strida,
Och sådant öde syns mig godt
För ädelt mål att lida.
En sång är god
När fram med mod
Man skall i härnad rida.

»Som sköld jag sträcker fram min bön,
Där stridens massor skrida.
En gång skall hvilan djup och skön
Oss två förenta bida.
Åt dig jag har
En balsam kvar
Når banesåren svida.

2.
På floden.


När Olof, skald och kämpe, låg på däcket,
Förblödd, med brustet svärd i hand,
En månlyst dimma bredde svepningstäcket
Kring dödens skumma strand.

Och andeskeppet gled på mörka svallen,
Dit än ett spefullt eko ljöd
Från dvärg och jätte: nu är Olof fallen,
Vår ovän fälld och död.

Det honom föga brydde. För hans dvala
Gick hånet obemärkt förbi,
Han kände puls och tinning mera svala
Och själen mera fri.

Men genom dvalan han i silfverdager
Dn kvinna såg vid rodret stå
Med spjut och brynja, andeblek och fager.
Den höga talte så:

»Jag är du själf — det, som du vara borde,
Men aldrig fullt på jorden blef,
Din sköldmö i hvad oförskräckt du gjorde,
Din sångmö när du skref.

»Din fylgja är jag, men din domarinna
För hvarje knopp, som ej blef blom
I sång och bragd. Dock skall du snarligt finna,
Att dom är läkedom.»

Då såg han upp, fast svagt, ty aftonkölden
Slog honom mot från dödens fors,
Emot hans öga brann på kvinnoskölden
I blodigt sken ett kors.

Och vid en glimt, som nådde ögonhinnan
Från någon öfverjordisk dag,
Han fann, att sköldmön, sångmön, domarinnan
Bar äfven Ragnhilds drag,