Från Wikisource, det fria biblioteket.
För ett Magdalenahem.
I fästliga salen prunkar
Butikers frestande rad.
Och kvinlig fägrings allmakt
En hvar gör slösande glad.
Små fröknar varorna rosa
Och hålla stämningen frisk.
Det är ett lifvande göra
Att stå bak lysande disk!
Och språksamma, nytra fruar
Ta för sig i lyckliga kvälln,
Som hade de aldrig prutat
Och snäst till bodmamselln.
I stora hörnsalongen
Doftar ett blomstertorg
Med flickor i halmhatt och röda
Lif och rosor i korg.
Här sveper ej vind om hörnen
Och tar i den tunna kjoln
Och håller kunderna undan
Och piskar sitt rägn kring stoln.
Ej bedja talande ögon
En bön, som ingen rör:
En tindrande blick befaller,
Hvar artig herre hör.
I tafvelgalleriet
Man kan ej vända sig bort
Från sprittande Rättvikskullan
I strålande drägt och kort.
Och vacker hon är, men bure
Till bygge hon sten på sten,
Ej länge med fina färger
Den tjusande drägten sken.
Och om af boddrängssysslor
Den fläckats i lockande stad,
Må hända ej blicken vore
Så segerviss och glad.
I kafét, där spänstiga drägter
Ge unga former dag,
Där ögon låga — tar ingen
Arm om lifven tag.
Och gullet höfviskt klingar
För kvinnor i säkert hägn,
Och gullet strömmar, men icke
Det blir till Danaërägn.
Det fångas af mjuka händer
Och kostar en blick helt varm.
Det gör så stolt hvar jungfru.
Men ingen gör det arm.
