Verldsföraktaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
(Omdirigerad från Världsföraktaren)
←  Satir öfver mina vänner
Verldsföraktaren
av Gustaf Fredrik Gyllenborg
Ode öfver själens styrka  →
Ur Svenska parnassen, band II, sid. 140–149 av Ernst Meyer från 1889.


[ 140 ]

Verldsföraktaren.

Den unge Lisidor, som användt all sin möda
Att få de lärdomsljus, som rena tankar föda,
Som verlden och dess lopp i böcker endast sett
Och med förfarenhet ej odlat opp sitt vett;

[ 141 ]

Han tänkte, för att gå sin väg med minsta fara,
Att allt deri bestod att lärd och dygdig vara,
Att utan ärlighet man ingen ära vant,
Och tungan skapad var att endast tala sant.
Att laster voro troll med höga horn i pannan,
Att syssla och förtjenst ej skildes från hvarannan,
Att lagen som ett berg på fasta grunder stod,
Och vänner voro folk, som våga lif och blod.
Med dessa tankar fyld han in i verlden träder
Och af en gyllne tid sig första veckan gläder.
Han sig i vänners famn med öppna armar ger;
Af Platos sälla land han här en afbild ser.
I våra embetsmän han dyrkar Aristider,
Astrea bland oss bor att styra våra tider;
Hos hvem som talar högt han vördar Catos mod,
Och Mälarn är förbytt i Pactols rika flod;
I minsta kämnersrätt han ser Areopagen.
Men stackars Lisidor! hur blef han ej bedragen,
När ytan borta var, som lekte för hans håg,
Och i den bästa verld han idel dårar såg.
Han tänkte genom dygd att lyckan blef benägen,
Att ryktet skyldigt var att bana honom vägen.
Han visste ej hvad fjät man för sin ära gick,
Och att man skicklighet i höga trappor fick.
Sin morgon kunde han i förmak ej förlora,
Och utan nedrighet han umgicks med de stora;
Han under deras tak den torra sanning bar,
Som illa blef bemött, der hon en främling var.
Vid hvarje last han såg, sin sträfva röst han höjde,
Och om han ändtligt teg, hans uppsyn honom röjde;
Han sökte dåren upp, att truga’n att bli klok
Och ville ha sin verld så dygdig som sin bok.
Sin Iris sökte han med stränga lexor vinna
Och sederegler gaf, när han begynte brinna.
Förtjusad ropte han: »Ert sqvaller dödar mig!
Ack! att er täcka mun skall så förnedra sig!»
På hofvet bragte han en ny och löjlig lära,
Att smickran, lögn och fjäs är nedrig väg till ära.
På torget talte han om samvet, dygd och mod,
Tre gamla götska ord, dem ingen mer förstod.
Men snart han varseblef, att man hans nit ej skötte,
Och ofta för ett ord han med sin välfärd bötte.

[ 142 ]

Man i hans djerfva tal för mycken galla fant,
Och hvad dem mest förtröt var, att han sade sant.
Med sina kunskapsljus han ej i sällskap lyste;
Och fast man för hans dygd en hillig vördnad hyste,
Fans hon ej passa sig för sådan tid som vår,
Då man vill ha en dygd, med den man pruta får.
Än kunde Lisidor sin sinnesifver gömma.
Han ville sin förtret i vänners sköte glömma;
Han var med litet nöjd, med frihet och med bröd;
Förnuft och vänskap var hans enda öfverflöd.
Men sina vänners flykt han äfven måste röja,
Han kunde ej med hopp och löften dem förnöja.
Hans tysta arbetsrum ej lyckans tempel var,
Dit hopen trängde sig och sina hjertan bar.
Med nya tiderön han fylde snart sin lista.
Att andras falskhet se han alltid var den sista,
Han i det längsta teg och sökte döma väl.
Men när han ändtligt ser moralen som ett gräl
Till skolan visas bort att tomma hjernor söfva,
Att näpplig sken af dygd man tyckes mer behöfva,
Att ock en skamlig färg de bästa uppsåt få,
Att ädla tänkesätt till hospitalet gå;
Förtretad, rörd och matt han all sin kyla mister
Och med en billig harm i dessa orden brister:

»Hvar skall jag få ett rum, der jag må lefva fri
Och af en galen verld ej känd och retad bli?
Der ingen trugar mig att matta infall höra
Och för min ädla tid hos dårar räkning göra;
Der ingen gata fins, som drar mig från min bok,
Att se en präktig vagn, som för en lycklig tok;
Der jag ej nödgas skall att följa verldens yra,
De usla verktyg se, som hennes öden styra;
Der för mitt tänkesätt jag ingen gör besked
Och, när jag missnöjd är, får vara det i fred.
Jag bör i tid betänkt på någon fristad vara;
Förgäfves har jag sökt med oskuld mig försvara,
Hon med sin ödmjukhet åt ondskan vapen ger,
Och packet tror ha rätt att trampa en dess mer.
Att menskors vördnad få, man måste dem förakta
Och sig för mensklighet som för en svaghet vakta.

[ 143 ]

Man ej dess milda språk med dårar tala må,
Men pock och trug och hot, det kunna de förstå.
Med löften, lögn och skryt man måste dem förtrolla,
Med köld och höflighet dem långt ifrån sig hålla.
Man måste stöta folk, ej känna någon skam,
Allt heligt trampa ner, om man vill komma fram.
Kan sådan lefnadsart ett ädelt sinne gläda?
Skall jag i jern och stål mitt ömma hjerta kläda?
Nej, förr’n med någon konst jag mig beväpna lär,
Jag i en öken flyr, att vara den jag är.

Med hvad för säkerhet kan jag i verlden trifvas,
Der alla menskans hopp af lyckans väder drifvas,
Der man af rena slut ej några följder får,
Ej lögnen hänger hop och ingen sanning står?
Jag plågar mitt förnuft att nya gåtor lösa,
Att rik och mäktig bli, man börjar med att slösa,
Man bygger stora slott och äger ej en sten,
Man är om ära mon och gör sig rätt gemen.
Man har sin egen fru för sina vänners nytta,
Man parar sig ihop, att från hvarannan flytta,
Man tala kan i allt, fast man har intet lärt,
Man ljuger på hvarann och umgås lika kärt.
Man säger svart är hvitt och gör den saken trolig:
Man vill bevisa mig, att N . . . . är rolig,
Att torget är ett fält för tappra hjeltespår,
Der fritt ur krigets eld ett caput rymma får;
Att man för allmänt väl bör allt i jäsning ställa
Och döda all kredit, att vexelkursen fälla;
Att man med stoj och skri åt sanning styrka ger,
Och någon ordning fins, när ingen lyder mer;
Att trälars dumma flock af ädel anda lifvas,
Att frihet njuter skygd, när hennes vallar rifvas;
Att brist, att fattigdom kan hämmas genom prakt,
Och Sverge först blir sällt, när allt är ödelagdt.
Af allt hvad jag här hör jag inga tankar samlar,
Jag ser så många ljus, att jag om vägen famlar.
Med buller och bevis man mig förvirrad gör,
Och fast jag svenska kan, jag vet ej hvad jag hör.

Förgäfves söker jag hvad folket kallar ära,
Hon fordrar annat vett än det jag hunnit lära.

[ 144 ]

Den verld jag bildat mig har så sin art förbytt,
Att, om jag dvaldes qvar, jag lärling blef på nytt.
Jag skulle, för att se min lycka hastigt mogna,
Hos herren gunstling bli och hennes nåds förtrogna;
Att spana efter nytt i husen löpa kring,
Försäkra folk om allt och hålla ingenting;
I skygd af ett parti min lyckas väg bereda,
Dem blott till verktyg ha, då de mig trodde leda.
I skuggan krypa fram, men, se’n jag fylt mitt hopp,
En ställning sparka ner, på den jag klifvit opp.
Om med så mycken konst man kunde vara ärlig,
Ar äran dock för dyr, så snart hon är besvärlig.
Den arme lyckans träl skall vaka som en dräng,
Hans arbetstid begyns, då torparn går i säng.
Att vinna folkets gunst han tiggarn skall betjena,
Till alla dårars prat ett ödmjukt öra läna.
Han måste stå beredd att gråta och att le,
Han skall i bullret lyss och uti mörkret se.
Sin styrka måste han af andras svaghet draga,
Förakt och köld och hat som vänskapstecken taga.
Han gissa skall till allt, till tankar och begär,
Och synas full af hopp, när han förtviflad är.
Så mycket hufvudbry min hjerna skulle störa,
Jag vill ha läglig tid och tänka för att göra:
Min tanka, när hon föds, går många hvarf omkring,
Och vill man tvinga mig, jag tänker ingenting.
Men om jag är för trög att efter lyckan trakta,
Hvad jag ej vinna kan jag lyckligt lärt förakta.
Att andra framför mig ha tagit henne fatt,
Ej kostar mig en suck och ingen sömnlös natt.
Ack! lycklig den, hvars själ, af dårskap ej betagen,
Till nyttig vishets ro far offra hela dagen:
I tomma tidsfördrif han lifvet ej förtär,
Han aldrig lyckan sökt, hon i hans hjerta är.

Man får ej tadelfritt så klok och dygdig vara,
Man måste vara rik att slika fel försvara;
Man måste pengar strö att vinna folks behag.
Då först man myndig är att ge åt dåren lag,
Då kan man med sin dygd en näsvis dumhet kufva.
Men rikdom fordrar nu en outöslig grufva;

[ 145 ]

Man skall på tunnor guld med fasta fötter stå
Ell’ ock med god kredit på höga styltor gå.
Knappt man sin ränta får, förr’n hon ur händren löper
På vatten, eld och luft man här sig fattig köper,
Hvar gång man reser ut att hemta någon fläkt,
Betalas med en plåt hvar enda andedrägt.
På Kolmoln nattetid man löper mindre fara,
Än den som ljusa da’n i Stockholm nödgas vara,
Der man att fånga mynt har upptänkt alla bruk,
Och röfvarn går förklädd uti rosettperuk.
Tör hända skulle jag mig hopp om utkomst gifva,
Om jag för min latin mig lärt att siffror skrifva,
Ell’ om jag vore känd att vara af det slag,
Som köps i vådlig tid att tänka folk i lag.
Men ingen bjuder till att mig med pengar fresta;
Man vet, af egen håg jag alltid gör det bästa;
Jag har det öknamn fått att heta ärlig karl:
En mager födekrok för den ej annat har.
Min stjerna tvingar mig att i en öken flykta,
Der jag med äran kan min jemna vandring lykta.
Mot denna föresats jag finner många skäl,
Men förr’n jag dör af harm, jag heldre leds ihjel.
Jag lemnar hvem som vill att stadens nöjen smaka,
Att sig på klappersten i hyrvagn låta skaka,
Att dra en osund luft, som merg och helsa tär;
Af denna läckra ro jag föga frestad är.
Låt dem som älska kif sin galla här få tömma
Och rifvas med hvarann, tills blodet börjar strömma;
Jag vågar ej min dygd på slika höga spel,
Men harmas vill i lugn på mensklighetens fel.
 
Om äran något mer än blott ett namn betydde,
Om man Catoner såg, som menskligheten prydde,
Kanske jag skulle då, att följa deras spår,
En lätja öfverge, den man mig förebrår.
Det vore mödan värdt på ärans bana löpa,
Sin frihet sälja bort, att sig en syssla köpa,
Om, se’n man vågat allt för land och fosterbygd,
Ett enda vittne fans, som visste skatta dygd.
Men ömkligt! allt begrepp om ära har försvunnit,
Till den förnedrings grad ha våra seder hunnit,

[ 146 ]

Att man sitt tänkesätt som varor håller falt
Och tingar äran bort åt den som mest betalt.
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel:
Långt från att någon skäms för en så nedrig handel,
Man tycks berömma sig att ha den konsten lärt
Att vinna på ett gods, som syns så föga värdt.
Den blir en fräjdad man, som konstigt kan bedraga,
Med ena handen ge och med dem begge taga,
Som tysta vet i tid med gåfvor och med mat
Båd’ tiggarsvärmens skri och allmänhetens hat.
Hur vill man fordra dygd af små och köpta själar
Och nämna fosterland? Det äges ej af trälar:
Dess heder såras må, dess välfärd gå i qvaf,
Blott de ha riktat sig, de lida ej deraf.
Hur kunna glupska djur på sina pligter tänka,
Som hjerta och förstånd i skamlig vällust dränka?
Kan man af ädelmod begära minsta prof
Af dem som rifvas jemt och lefva blott af rof?
Bör jag ej prisas säll, om någon kula hittas,
Der ej min rena syn af slika syner smittas?
Man skam och nedrighet med sjelfva luften drar,
Jag fruktar söla mig vid hvarje steg jag tar.
Ack! skall jag se den dag, då ingen last mig sårar,
Då jag af ömkan mer ej fäller några tårar,
Då jag till allt förnuft har nesligt ryggen vändt
Och rodnar för den dygd jag nu så högt bekant?
Jag bäfvar, när jag ser hur hennes fall beredes:
Än är en yngling ren, när han i verlden ledes,
Men ändtligt oförmärkt han ändrar föresats;
Än gynnar han ett fel, än ger ett annat plats,
Än tror han ursäkt ha, än han af nöden tvingas,
Och ändtligt, fel från fel, han in i lasten bringas.
Förrän han sansar sig, har han för mycket gjort,
Han öfver gränsen gått, han måste fara fort.

I denna labyrint jag fruktar äran sakna,
Men i mitt glada tjäll skall hon ånyo vakna.
Blott man från tullen är, man henne träffa får,
I ringa vadmal klädd hon nu vid plogen går.
Här ser jag ingen rang, men gamla verldens heder,
Ett obelefvadt folk, som äger goda seder,

[ 147 ]

Som med sin grofva smak har all sin renhet qvar,
När ingen nalkas hit, den staden smittat har.
Här jordens trogne son ej jorden öfvergifver,
Det fält han odlar opp hans herradöme blifver;
Naturen vid sitt bröst har honom närmast satt,
Åt honom som sin kung hon ger en årlig skatt.
Här ingen lätting hörs på lönens ringhet klandra,
Man är välgerningsman, man skänker lön åt andra.
Hit allt sin tillflykt har, hit storma stad och land,
Att köpa sina lif af dessa åbors hand.
Med ett så värdigt folk vill jag min lycka para;
Se’n man förlorat allt, får man sin egen vara.
Jag låter lyckans son till oket vara dömd;
Att synas är hans tröst, och min att vara glömd.
Jag vill i bondedrägt mitt forna öde dölja,
Att få hans ljufva natt, om dagen honom följa,
Ta del i hans besvär, att ock hans helsa få
Och för att dygdig bli ej någon last förstå.
Min hydda liksom jag skall bygdens ordning lyda:
Jag vill dess låga vägg med ingen stenstil pryda;
Jag vill ej synas nöjd, om ledsnad mig förtär,
Och ropa öfverljudt: »Kom se hur säll jag är!»
Min tanke redan flyr till dessa stilla dalar,
Der ingen statskonst hörs, naturen ensam talar.
Att måla hennes prakt hör ej min pensel till,
Jag icke dikta kan, jag endast njuta vill.
Jag vill ej forska ut, när skuggan mig betäcker,
Om almen upp i skyn och ned till afgrund’ räcker.
Jag släcka vill min törst, ej frågar på hvad sätt,
Om floden slingrar sig ell’ löper slätt och rätt.
Jag heldre ensam går i torra ödemarker
Än släpas af en dikt i de Arkadska parker;
Min torfva, som hon är, för mig har mer behag.
Natur! jag har dig glömt, jag ser dig först i dag.
I skolen följa mig, I mina döda vänner!
Jag edert gudaspråk ifrån min barndom känner.
Se’n jag i verldens sorl förlorat eder röst,
Jag ingen sanning hört, som vederqvickt mitt bröst.
Uti mitt forna lugn I kallen mig tillbaka,
Än har jag oskuld nog att edra nöjen smaka.
I snillen, som ert lif i skuggan ha förtärt,
Men lemnat oss ett arf, som gör ert minne kärt,

[ 148 ]

Den tid, som härjar allt, ej edert värde sårar;
I segrer i i er död på eder samtids dårar.
Se’n glömskan dem förödt, man vördar edra namn,
Som bli den vises stöd och den förtrycktes hamn;
Den forna ålderns dygd er rena spegel målar,
Och på er efterverld I kasten ljusa strålar».

Vår unge Lisidor sitt. afsked redan skref,
När sin förtrogne vän han hastigt varseblef.
Det var en verldslig vis, som sökte se och lära
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära.
I hydda, i palats, han lefde lika fri
Och hade klädt i skämt en sund filosofi.
Af lifvets flygtighet han kunde nöjet draga
Och ville med sitt vett ej reta, ej behaga.
Af stora verldens sorl han ej i dvala föll,
Men i en veklig tid sin stränga dygd behöll.
Han sökte med sin köld vår ynglings hetta svala:
»Ack! vakna», ropar han, »utur din tunga dvala!
»Låt dina gåfvors ljus i dagen tränga fram
»Och icke skymmas bort af skolans mörka dam.
»Du har ett öppet fält att dina dygder öfva,
»Mot lastens yra svärm bör du din styrka pröfva.
»En enda oförsagd kan skrämma hennes här,
»Hon äger ej ett mod, som blott i dygden är.
»Var säker på ditt vett, du segrar, om du vågar,
»Du dina pligter vet, blott du ditt hjerta frågar.
»Låt dåren qvälja sig och klandra på sin lott,
»Du har ju lycka nog, då du kan göra godt.
»Hvi vill du ej din hand åt blinda menskor läna?
»Du börjar älska dem, om du dem börjar tjena.
»En svag och vanlig dygd är stads till ifver böjd,
»Men ömka lasten sjelf är filosofens höjd.
»Än har du icke känt de menskor du föraktar:
»På verldens skådeban den kloke dem betraktar,
»Der blottar menskan sig och röjer hvad hon är,
»Du känner dig ej sjelf, förr’n du dig pröfvat der.
»På denna sammelplats syns alla lustar spela,
»Som rörelse och lif åt själens gåfvor dela,
»På detta täflans fält fullkomnas mången dygd,
»Som matt och fåfäng låg i enslighetens skygd.

[ 149 ]

»Fast stundom sorgespel din häpna syn förskräcka,
»Du flera ämnen ser som billigt löje väcka,
»Eqvilibristers fall, misslyckade försök,
»Bedragna dårars sorg och slott, som gå i rök.
»Att äga ro af allt, af allt din kunskap öka,
»Bör du en tjenlig plats på verldsteatern söka
»Och, för att döma rätt hur skådespelet är,
»Ej se det långt ifrån och icke alltför när.
»Då kan du säkra slut i alla ämnen fälla,
»Och hvad person du gör med värde föreställa.»

»Ack! grymme», svarar han, »du ändrar mitt beslut,
»Mot vänskap och förstånd kan ingen härda ut.
»Jag ur min tunga sömn med nya krafter vaknar
»Och finner re’n med harm, att jag min galla saknar.
»Min mörka ängslans natt tycks klarna opp igen,
»Och dagen ljuflig är, så snart jag ser en vän.
»Men att jag vanans ok må tåligt kunna draga,
»Låt mig i enslighet mig stundom få beklaga,
»I tanken se det tjäll, som all min önskan var,
»Och i en flygtig verld dess målning äga qvar.
»Jag vill ej mina fel, ej mina dygder dölja,
»Låt mig mitt fria vett, mitt trumpna lynne följa.
»Låt mig få bannas fritt, mot dårar föra krig,
»Kort sagdt, att lefva här, låt mig få likna mig.
»Jag ej behaglig är, jag vill ock aldrig pråla,
»Och om jag löjlig syns, vill jag mitt öde tåla.

»Farväl mitt tysta rum! jag vill ur skuggan gå,
»Ibland ett tanklöst folk att nya tankar få.
»Farväl du kloka bok! du gagnar mig ej mera,
»Välkommen galna verld! nu vill jag dig studera».