Världsmarknaden/Kap 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Mellan London och Chatham
Kapitel 27  →


[ 359 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Mellan London och Chatham.

Då vår vän George lämnade Brighton, tog han, såsom det anstod en person av rang och elegans, den där reste i en kalesch med spann, in på ett ståtligt hotell vid Cavendish Square, där en sträcka av präktiga rum och ett elegant dukat bord, omgivet av ett halvt dussin svartklädda och tysta kypare, stodo färdiga att mottaga den unge herrn och hans unga fru. George spelade med en furstlig min värd för Josef och Dobbin, och Amalia presiderade för första gången och med ytterlig blyghet och skygghet vid vad George kallade hennes eget bord. George gjorde grimaser åt vinet och toppred kyparna med förnäm värdighet, och Josef sörplade med utomordentlig tillfredsställelse i sig sköldpaddsoppan. Dobbin lade för den åt honom, ty frun i huset, framför vilken terrinen var placerad, var så okunnig om dess innehåll, att hon höll på att servera mr Sedley soppan, utan att bestå honom varken calipash eller calipee.[1]

Glansen av festen och i de rum där den gavs oroade mr Dobbin, som efter middagen gjorde invändningar däremot, medan Josef satt och tog sig en lur i en stor länstol. Men det var förgäves som han protesterade mot det orimliga i att festa på en sköldpaddsoppa och en champagne, som kunde vara passande för en ärkebiskop.

— Jag har alltid varit van att resa som en gentleman, sade George, och förbanna mig ska inte även min hustru resa som en lady. Och så länge det finns mynt i pungen, [ 360 ]ska hon inte sakna någonting, sade den frikostige hederspaschan, helt belåten med sig själv över sin storsinta ande. Dobbin försökte icke heller att övertyga honom om att Amalias lycka icke berodde på sköldpaddsoppa.

En stund efter middagen uttryckte Amalia en blyg önskan om att få fara och besöka sin mamma i Fulham, vilken bön George beviljade henne efter några invändningar. Och så trippade hon åstad till sin ofantliga sängkammare, i vars mitt stod den ofantliga paradsäng "på vilken kejsar Alexanders syster sov, då de allierade suveränerna voro här", och tog med största iver och glädje på sig sin lilla hatt och schal. George satt ännu och smuttade på sitt Bordeauxvin, då hon kom tillbaka till matsalen, och gjorde ingen min av att vilja röra sig ur stället. — Följer du med, söta George? frågade hon honom. Nej, "söta George" hade "bestyr" denna afton. Hans betjänt skulle skaffa henne en vagn och följa med henne, och då vagnen stod utanför porten till hotellet, gjorde Amalia en liten bedrövad nigning, sedan hon ett par gånger förgäves sett in i hans ansikte och gick helt dyster nedför den stora trappan, följd av kapten Dobbin, som hjälpte henne upp i åkdonet och såg det köra bort till dess bestämmelseort. Själva betjänten skämdes att tala om adressen för hyrkuskdrängen så att hotellets kypare hörde det och lovade att lämna honom upplysning därom, då de hade kommit ett stycke på väg.

Dobbin vandrade hem till sitt gamla kvarter hos Slaughters, sannolikt tänkande att det skulle vara bra angenämt att få sitta i hyrvagnen bredvid mrs Osborne. George var emellertid tydligen av en annan tanke, ty då han hade förtärt tillräckligt med vin gick han på teatern för att se mr Kean spela Shylock. Kapten Osborne var en stor älskare av dramat och hade själv spelat i den högre komedien med stor utmärkelse på åtskilliga privata garnisonsteatrar. Josef fortfor att sova ända till långt efter mörkningen, då han vaknade upp med en häftig ryckning till följd av det buller hans betjänt gjorde, då han flyttade undan och tömde karafferna på bordet; och [ 361 ]så måste åter hyrkuskverket anlitas för anskaffande av en vagn, att föra denne korpulente hjälte hem till hans bostad och säng.

Ni kan vara övertygad om att mrs Sedley tryckte sin dotter till sitt hjärta med all moderlig iver och förtjusning, sedan hon kommit utspringande, då vagnen stannat utanför den lilla trädgårdsporten, för att välkomna den gråtande och darrande unga bruden. Gamle mr Clapp, som stod där ute i skjortärmarna och putsade sin lilla trädgårdsanläggning, drog sig helt förskräckt tillbaka. Den irländska tjänstflickan kom rusande upp från köket och log ett "gusinne er!" Amalia kunde knappast gå längs de flata stenarna och uppför trappan till salen.

Hur slussportarna öppnades och mor och dotter gräto, då de kastade sig i varandras armar inne i sin lilla fristad, torde varje läsare med aldrig så litet känslosamt sinne kunna föreställa sig. När gråta icke fruntimren? Vid vilket tillfälle av glädje, sorg eller andra levnadsbestyr? Och efter en sådan händelse som ett giftermål hade mor och dotter naturligtvis full rättighet att hängiva sig åt en känsloutgjutelse, som är lika öm som den är uppfriskande. I anledning av en giftermålsfråga har jag sett kvinnor, som hatat varandra, helt ömt kyssas och gråta tillsammans. Hur mycket mera då, när de älska varandra! Goda mödrar stå brud på nytt vid sina döttrars giftermål, och vad beträffar senare inträffande händelser, vem vet icke hur ultramoderliga mormödrar äro? Ja, det händer ofta att en kvinna icke rätt vet vad det vill säga att vara mor, förrän hon blivit mormor. Låtom oss respektera Amalia och hennes mamma, dar de sitta och tissla och tassla och gråta och skratta i salen och skymningen. Gamle mr Sedley för sin del gjorde det. Han hade icke gissat vem det var som satt i vagnen, då denna körde fram till porten. Han hade icke skyndat ut för att möta sin dotter, ehuru han kysste henne med rätt mycken värme, då hon trädde in i rummet (där han som vanligt var sysselsatt med sina papper, sina segelgarnstrossar och [ 362 ]sina räkenskaper), och sedan han en liten stund suttit hos modern och dottern, lämnade han dem visligen i ostörd besittning av rummet.

Georges betjänt betraktade på ett mycket stelt och förnämt sätt gamle mr Clapp, där han gick i skjortärmarna och vattnade sina rosenbuskar. Han tog emellertid med mycken nedlåtenhet av sig hatten för mr Sedley, som gjorde honom frågor om sin måg och om Josefs ekipage och om hans hästar hade varit ned till Brighton och rörande den gemene skurken och förrädaren Bonaparte och om kriget, till dess den irländska tjänstflickan kom med en bricka och en butelj vin, ur vilken den gamle herrn nödvändigt skulle slå i åt betjänten. Han gav honom därjämte en halv guiné, vilken betjänten stoppade i fickan med en blandning av förvåning och förakt.

— Er herres och frus skål, Trotter! sade mr Sedley, och här har ni någonting att dricka er egen skål för, då ni kommer hem, Trotter.

Det var endast nio dagar sedan Amalia hade lämnat det lilla huset och hemmet — och likväl hur lång tid tycktes det icke vara sedan hon hade sagt det farväl! Vilken djup klyfta låg icke mellan henne och detta förflutna liv! Hon kunde se tillbaka därpå från den plats hon nu intog och betrakta, nästan såsom en annan varelse, den unga, ogifta flickan, som var helt och hållet försänkt i sin kärlek, som icke hade ögon för något annat än ett enda föremål och som mottog sina föräldrars ömhet, om icke otacksamt, så åtminstone likgiltigt och som om det vore en skyldighet mot henne, medan hela hennes hjärta endast trängtade efter uppfyllandet av en enda önskan. Översikten av dessa dagar, så nyss förflutna och dock så långt borta, fyllde henne med blygsel, och åsynen av de hjärtliga föräldrarna framkallade ömma samvetskval i hennes bröst. Var det efterlängtade målet — livets himmel — vunnet och vinnaren detta oaktat ännu tveksam och otillfredsställd? Då hjälten och hjältinnan passerat giftermålsbommen, plägar romanförfattaren vanligen fälla ned ridån, liksom om dramat nu [ 363 ]vore förbi och livets strider och bekymmer slutade — som om, sedan de väl landat på äktenskapets kust, allt därstädes vore grönt och behagligt och man och hustru icke hade något annat att göra, än att slingra sina armar om varandra och vandra helt lugnt och stilla fram mot ålderdomen i säll och ostörd njutning. Men vår lilla Amalia hade alldeles nyss satt sin fot på det nya landet och såg sig redan oroligt tillbaka på de sorgsna, vänliga gestalter, som från den andra avlägset liggande stranden stodo och vinkade farväl åt henne över floden.

Till heder för den unga brudens ankomst ansåg hennes mor det vara nödvändigt att bulla upp, jag vet icke allt vilka läckerheter, och sedan den första talträngdheten saktat sig en smula, tog hon för en stund farväl av mrs Osborne och dök ned i husets lägre regioner för att där vidtaga åtgärder för arrangerandet av en trevlig tetillställning. Alla människor ha sitt sätt att uttrycka ömhet, och mrs Sedley tyckte, att en färsk tekaka och litet apelsinmarmelad i en slipad syltskål skulle utgöra en särdeles angenäm förfriskning åt Amalia i hennes högst intressanta belägenhet.

Medan dessa läckerheter höllo på att tillagas där nere, lämnade Amalia salongen och gick uppför trappan och befann sig, hon visste knappast hur, i det lilla rum, som hon hade bebott före sitt äktenskap, och i den samma stol, i vilken hon hade tillbragt så många bittra timmar. Hon sjönk tillbaka i dess armar, som om den hade varit en gammal vän, och började att tänka på den förflutna veckan och livet där bortom. Att redan skåda sorgset och ovisst tillbaka, att alltid längta efter någonting, vilket, då hon erhöll det, medförde tveksamhet och dysterhet snarare an glädje — sådan var den lott, som ödet bestämt åt vår stackars lilla menlösa vandrerska bland världsmarknadens stora, knuffande hopar.

Här satt hon och återkallade i ett ömt minne den bild av George, för vilken hon hade knäböjt före sitt giftermål. Medgav hon för sig själv, hur olika den verklige mannen var mot den stolte unge hjälte, som hon hade [ 364 ]dyrkat? Det behövs många år — och en man måste verkligen vara bra dålig — innan en hustrus stolthet och fåfänga vilja tillåta henne att göra en sådan bekännelse. Därefter började Rebeckas tindrande gröna ögon och olycksbådande leende att lysa fram för henne och fyllde henne med oro och bävan. Och så satt hon en stund försjunken i sitt vanliga själviska grubbleri, i alldeles samma apatiskt melankoliska ställning, i vilken den godhjärtade lilla tjänstflickan hade funnit henne den dag, då hon bar upp brevet, i vilket George förnyade sitt giftermålsanbud.

Hon såg på den vita lilla bädd, som för några få dagar tillbaka hade varit hennes, och tänkte, att hon gärna skulle vilja sova i den denna natt och vakna som fordom, med modern leende lutad över henne på morgonen. Därefter tänkte hon med en känsla av bävan på den stora paradbädden med sina damastomhängen där inne i den stora och mörka sängkammaren, som väntade på henne i det stora hotellet vid Cavendish Square. Den kära lilla vita bädden! Hur mången lång natt hade hon icke gråtit på dess kudde! Hur hon hade förtvivlat och hoppats att få dö där! Och voro icke nu alla hennes önskningar uppfyllda och den älskare, om vars ägande hon hade misströstat, hennes egen för alltid? Ömma mor, hur tåligt och kärleksfullt hade du icke vakat vid denna bädd! Hon gick fram och föll på knä vid sidan av sängen, och där sökte denna rädda och sårade, men milda och älskande själ efter tröst; där, varest, det måste erkännas, vår lilla flicka hittills endast sällan hade sökt den. Kärleken hade hittills varit hennes tro, och det sorgsna, blödande, besvikna hjärtat började känna behovet av en annan tröstare.

Ha vi rättighet att upprepa eller lyssna till dessa böner? Dessa, broder, äro hemligheter och ligga utom området för världsmarknaden, på vilken vår berättelse rör sig.

Men det må nämnas, att då teet slutligen förklarades vara färdigt, kom vår unga dam ned betydligt mera nöjd och glad; att hon icke hängde med huvudet eller beklagade [ 365 ]sitt öde eller tänkte på Georges köld eller på Rebeckas ögon, såsom hon på sista tiden hade plägat göra. Hon kom ned och kysste sin far och mor och pratade med den gamle herrn och gjorde honom mera munter och glad, än han hade varit på mången god dag. Hon satte sig ned vid pianot, som Dobbin hade köpt åt henne, och sjöng igenom alla sin fars gamla älsklingssånger. Hon förklarade teet vara förträffligt och berömde den utsökta smak, varmed marmeladen var upplagd i syltskålen. Och i sitt beslut att göra alla andra lyckliga kände hon även sig själv lycklig och sov helt gott i den stora paradbädden och vaknade endast upp med ett leende, då George kom hem från teatern.

Den följande dagen hade George viktigare "bestyr" att sköta än det, som förde honom till teatern för att se mr Kean i Shylock. Omedelbart efter sin ankomst till London hade han skrivit till sin fars juridiska ombud, förklarande det vara hans kungliga vilja, att ett möte skulle äga rum dem emellan. Hans förluster på biljard och kortspel till ryttmästare Crawley hade nästan tömt den unge mannens börs, som behövde påfyllning innan han begav sig ut, och han hade ingen annan utväg än att taga av de tvåtusen pund, som skulle utbetalas till honom av faderns ombud. Han var inom sig fullt övertygad om att fadern snart nog skulle giva med sig. Hur kunde väl någon far länge förhärda sig mot ett sådant mönster som han? Om hans gamla och personliga förtjänster icke lyckades att beveka fadern, beslöt George att han skulle till den grad utmärka sig i det stundande fälttåget, att den gamle herrn skulle giva med sig. Och om så icke skedde? Bah, världen låg framför honom. Hans lycka i kortspel kunde ändra sig och tvåtusen pund kunde alltid räcka till åtskilligt.

Och så skickade han Amalia ännu en gång i vagn till hennes mamma med bestämda order och oinskränkt fullmakt för damerna att köpa allt, som behövdes åt en dam av mrs George Osbornes samhällsställning, som skulle göra en utländsk resa. De hade endast en dag på sig för att komplettera utstyrseln, och man torde därför [ 366 ]lätt kunna föreställa sig, att deras bestyr fullt upptog deras tid. Då mrs Sedley åter befann sig sittande i en vagn, farande från modehandlerskan till lärftskrämaren, eskorterad tillbaka till vagnen av bugande bodbetjänter eller artiga bodägare, kände hon sig nästan åter i sitt gamla esse och riktigt glad och lycklig för första gången sedan olyckan drabbat dem. Icke heller var mrs Amalia höjd över nöjet att gå omkring i bodarna och se och pruta och köpa vackra saker. (Skulle väl någon man, även den mest filosofiske, vilja ge ett öre för en kvinna som var det?) Hon förskaffade sig därför, lydig sin mans order, ett litet nöje och köpte en hel hop i toalettväg och visade en hel hop smak och fin urskillning, såsom alla bodherrarna högt förklarade.

Rörande det förestående kriget hyste mrs Osborne icke synnerlig oro; Bonaparte skulle komma att bli krossad nästan utan någon strid. Paketbåtar avseglade varje dag, fyllda med eleganta herrar och bekanta damer på väg till Brüssel och Gent. Man begav sig av icke så mycket till ett krig, som icke mera till en fashionabel tur på kontinenten. Tidningarna gjorde narr av den eländige uppkomlingen och bedragaren. En sådan korsikansk usling skulle just försöka att göra motstånd mot Europas arméer och den odödlige Wellingtons snille! Amalia föraktade honom i allra högsta grad, ty det torde icke behöva sägas, att denna milda varelse tog sina åsikter och omdömen från de personer, som omgåvo henne, och att hon var mycket för ödmjuk för att ha en egen tanke. Kort sagt, hennes mor och hon tillbragte hela dagen med att handla i bodarna och hon spelade sin roll med rätt mycken livlighet och framgång vid detta första uppträdande inom Londons eleganta värld.

Under tiden begav sig George med hatten på sned, tillbakadragna axlar och sin svassande militäriska gång på väg till Bedford Row och trädde in på advokatkontoret, som om han varit herre över varje bleknäst skrivare, som satt där och suddade på papper. Han befallde någon att underrätta mr Higgs om att kapten [ 367 ]Osborne väntade, och detta på ett stolt och beskyddande sätt, som om den där fisken till advokat, som hade tre gånger hans hjärna, femtio gånger hans pengar och tusen gånger hans erfarenhet, vore en ömklig stackare, som genast måste lämna alla sina bestyr för att uppvakta kaptenen så snart denne behagade. Han såg icke det föraktliga löje, som gick genom hela rummet, från förste bokhållaren till de inskrivna biträdena och från dessa till de ruggiga skrivarna och glåmiga kontorsbuden, medan han satt där och slog sin stövel med sitt ridspö och tänkte på vilken skock arma satar de där voro. De där arma satarna kände till allt som rörde hans affärer. De talade om dem vid sina ölmuggar, när de på kvällen sutto på sina värdshusklubbar tillsammans med andra bokhållare och skrivare. Ja, herregud, vad är det väl som advokaterna och deras skrivare icke veta i London? Ingenting är dolt för deras forskning, och deras vänner och förtrogna behärska i tysthet vår stad.

Kanske väntade George, då han trädde in i mr Higgs rum, att få höra att denne herre hade fått i uppdrag att komma fram med något försoningsförslag från hans far och kanske var hans stolta och kalla sätt ett tecken till det mod och den beslutsamhet han ämnade visa; men om så förhöll sig, så blev han snart tagen ur sin villfarelse, och hans stolthet möttes av en så isande köld och likgiltighet å advokatens sida, att hans resta fjädrar åter började att lägga sig. Mr Higgs låtsade att skriva på ett papper då kaptenen inträdde.

— Var god och sitt ned, sir, sade han, så ska jag genast göra upp er lilla affär. Mr Poe, vill ni vara god och taga fram de där papperen, som röra kapten Osborne, och så började han åter att skriva.

Sedan Poe hade tagit fram papperen, beräknade hans principal vad de tvåtusen punden gällde enligt dagens kurs och frågade kapten Osborne, huruvida han ville mottaga summan i en invisning på en bankir eller om han skulle skicka sin skrivare att köpa aktier eller obligationer för summan.

[ 368 ]— En av de personer, som ha den avlidna mrs Osbornes affärer om hand, är för närvarande inte i staden, sade han likgiltigt, men min klient vill gärna gå edra önskningar till mötes och så fort som möjligt bli kvitt den här affären.

— Ge mig en invisning, sir, svarade kaptenen helt buttert. Jag ger shillingarna och halvpencen tusan, tillade han, då advokaten räknade ut summan på öret, och smickrande sig med att han medelst detta drag av storsinthet hade förbluffat den gamle struffeln, gick han ut ur kontoret med papperet i sin ficka.

— Den där göken sitter inom två år i häkte, det kan ni lita på, sade mr Higgs till mr Poe.

— Tror ni inte att gubben låter beveka sig? sade mr Poe.

— Har ni hört att en sten låter beveka sig? svarade mr Higgs.

— Den där unge herrn lever allt undan bra fort, sade mr Poe. Han har inte varit gift mer än en vecka, och ändå såg jag honom i sällskap med några andra militärer följa mrs Highflyer till vagnen efter spektaklets slut i går kväll.

Därefter kom en annan affär före, och mr George Osborne var från detta ögonblick utplånad ur dessa värda herrars minne.

Invisningen var på våra vänner Hulker och Bullock vid Lombard Street, till vilkas hus George nu ställde sina steg och där han erhöll sina pengar. Frederick Bullock, vars gula ansikte var lutat över en huvudbok, i vilken en lugn och stadig kontorist satt och skrev, var händelsevis inne i rummet, då George trädde in. Hans gula ansikte fick en vitare färg, då han fick se kaptenen, och han lomade nu med en förlägen min in i det innersta rummet. George stirrade alltför ivrigt på pengarna (ty han hade aldrig förr haft en sådan summa) för att märka sin systers gulbleke friares uppsyn eller flykt.

Frederick Bullock berättade sedan för gamle Osborne, hur hans son hade sett ut och betett sig.

[ 369 ]— Han kom in stursk och fräck och med en panna hård som koppar, sade Frederick. Han tog ut vartenda öre. Några få hundra pund lära väl inte räcka länge för en tocken där gök som han.

Osborne svor en dyr ed, att han icke frågade det ringaste efter när eller hur han förstörde dem. Fred åt nu varje middag vid Russell Square.

Emellertid var George å sin sida rätt belåten med sin dag. All hans egen packning gjordes i ordning, och han betalte Amalias inköp med en lords stolthet och magnificens.


  1. Då sköldpaddans kött serveras i sitt eget skal, kallas det kött, som sitter vid ryggskölden, calipash, det åter vid bukskölden calipee. Ö. a.