Världsmarknaden/Kap 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 4
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Ett cyniskt kapitel
Kapitel 6  →


[ 67 ]

FEMTE KAPITLET.
Ett cyniskt kapitel.

Vår plikt för oss nu för en kort stund tillbaka till några av våra gamla Hampshirebekanta, vilkas förhoppningar rörande förfogandet över deras rika kvinnliga anförvants kvarlåtenskap hade blivit så bedrövligt gäckade. Sedan Bute Crawley hade räknat på trettiotusen pund efter sin syster, var det ett hårt slag för honom att icke få mer än femtusen, av vilken summa, sedan han hade betalt sina egna skulder och James' skulder vid akademien, högst litet återstod till hemgift åt de fem fula döttrarna. Mrs Bute visste aldrig eller ville åtminstone aldrig medgiva, huru mycket hennes eget tyranniska beteende hade bidragit till denna utgång av saken. Hon bedyrade, att hon hade gjort allt vad som stod i mänsklig makt att göra. Var det väl hennes fel, om hon icke kunde smickra och svansa så som hennes skrymtaktige brorson, Fox Crawley? Hon önskade honom all den lycka han förtjänade av sin illa förvärvade förmögenhet.

— Åtminstone skola pengarna stanna inom familjen, sade hon helt välvilligt. Man kan vara säker om att Fox aldrig skall förstöra dem, ty en större knusslare och gnidare finns inte i hela England, och han är på sitt sätt lika vidrig som hans slösare till bror, den liderlige Rawdon.

Sålunda började mrs Bute, sedan det första anfallet av raseri över de svikna förhoppningarna något lagt sig, att på bästa möjliga sätt söka finna sig i sina förändrade förhållanden och att av alla krafter spara och inskränka sig. Hon undervisade sina döttrar om huru de med förnöjsamhet skulle bära fattigdomen, samt uppfann [ 68 ]tusentals anmärkningsvärda metoder till att dölja den. Hon förde dem med prisvärd energi med sig på baler och offentliga platser i trakten; ja, hon undfägnade sina vänner på ett gästvänligt sätt i prästgården, och bjöd dem vida oftare än hon hade gjort, innan miss Crawleys arv hade utfallit. Av hennes yttre förhållande skulle ingen kunnat förmoda, att familjen hade blivit besviken i sin väntan, eller av hennes täta uppträdande i det offentliga ha gissat sig till, hur hon nöp och sparade i hemmet. Hennes flickor hade mera bjäfs och en finare toalett, än de någonsin förut hade haft. De infunno sig enträget på assembléerna i Winchester och Southampton, foro till Cowes för att bevista de baler och tillställningar, som där föranstaltades i anledning av kapplöpningar och kapprodder, och deras vagn, med hästarna tagna från plogen, var ständigt i gång, till dess man nästan började tro, att de fyra systrarna hade fått sig en förmögenhet testamenterad av sin tant, vars namn familjen aldrig nämnde offentligt utan med den största aktning och den varmaste tacksamhet. Jag vet intet slags osanning som är mera vanlig på världsmarknaden än denna, och det torde böra anmärkas, huruledes folk, som begagna den, räkna sig sitt skrymteri till ära och inbilla sig att de äro utomordentligt dygdiga och prisvärda, emedan de äro i stånd att bedraga världen i fråga om deras förmögenhetsvillkor.

Mrs Bute ansåg sig utan all fråga för en av de dygdigaste kvinnor i England, och åsynen av hennes lyckliga familj var en verklig uppbyggelse för främlingar. De voro så glada och goda och så väl uppfostrade och så enkla! Martha målade blommor alldeles utmärkt och försåg alla fattigbasarerna i grevskapet med produkter av sin konstflit. Emma var en riktig landsortspoetissa, och hennes verser i "Hampshiretelegrafen" voro en heder för den poetiska vrån i tidningen. Fanny och Mathilda sjöngo duetter tillsammans, medan mamma spelade på pianot, och de båda andra systrarna sutto med armarna slingrade om varandras liv och lyssnade kärleksfullt. Ingen såg, hur de stackars flickorna fäktade och pluggade [ 69 ]i enslighet för att lära sig dessa duetter. Ingen såg, hur strängt mamma exercerade dem timme efter timme. Kort sagt, mrs Bute bjöd olyckan tappert spetsen och räddade skenet på det mest dygdiga sätt.

Allting som en god och respektabel mor kan göra, gjorde mrs Bute. Hon bjöd alla möjliga ungkarlar hem till prästgården, både präster och proselyter, både officerare och unga jurister och sade åt James, att han skulle taga hem med sig de unga män, med vilka han gick ut på jakt. Vad gör icke en mor för sina älskades välgång?

Mellan en sådan kvinna och hennes svåger, den ohygglige gamle baroneten på herrgården, kunde det naturligtvis finnas föga gemensamt. Brytningen mellan Bute och hans bror sir Fox var nu fullständig, ja, mellan sir Fox och hela grevskapet, för vilket den gamle mannen var en verklig skandal. Hans motvilja för städat sällskap ökades med åren, och portvaktsgrindarna hade icke öppnats för en gentlemans vagn alltifrån den dag, då Fox och lady Jane kommo för att göra sin skyldighetsvisit efter sitt giftermål.

Detta var ett hemskt och bedrövligt besök, som familjen aldrig kunde tänka på utan fasa. Fox bad sin hustru med ett spöklikt ansikte att icke tala därom, och det var endast genom mrs Bute själv, vilken ännu kände till allt som tilldrog sig på herrgården, som de närmare omständigheterna rörande sir Fox' mottagande av sin son och sonhustru blevo kända.

Då de körde uppför allén i sitt nätta och fina ekipage, märkte Fox med bedrövelse och vrede stora öppningar bland träden — hans träd — vilka den gamle baroneten fällde, utan att först fråga sin son och arvinge till råds. Parken hade ett utseende av ytterlig ödslighet och förfall. Körvägarna voro illa hållna, och den prydliga vagnen stötte och guppade i smutspölarna på vägen. Den breda, sandade planen framför huvudtrappan var smutsig och övervuxen med gräs, och de fordom jämna och välvårdade rabatterna förfallna och fulla med ogräs. Luckorna voro tillskruvade framför största delen av [ 70 ]fönstren på byggnadens fasad; den stora förstuguporten öppnades först efter en långvarig ringning, och en individ i bjäfs och granna band sågs fly uppför den svarta ektrappan, då Horrocks slutligen släppte arvtagaren till Drottningens Crawley och hans brud in i deras förfäders salar. Han visade dem vägen in till sir Fox' "bibliotek", såsom det kallades, och tobaksröken blev allt starkare, ju mera Fox och lady Jane närmade sig detta rum. Sir Fox mår inte bra, anmärkte Horrocks ursäktande och gav en vink om att hans herre var ansatt av höftvärk.

Biblioteket låg utåt stora körvägen och parken. Sir Fox hade öppnat ett av fönstren och skrek därigenom ut till postiljonen och Fox' betjänt, som tycktes ämna lyfta ned respackningen.

— Rör inte de där koffertarna! ropade han och pekade med en pipa, som han höll i handen. Det är endast en förmiddagsvisit, Tucker, ditt nöt! — Hur står det till, Fox? Hur står det till, min unga nåd? Kommit hit för att hälsa på gubben, vasa? Min själ har hon inte ett litet täckt ansikte också! Ni liknar inte den gamla madusan, er mor. Kom hit och ge gamle Fox en kyss, som en liten snäll jänta.

Omfamningen förbryllade sonhustrun något litet, såsom smekningar av gamla orakade och med tobak parfymerade herrar väl kunna göra. Men hon erinrade sig, att hennes bror Southdown hade mustascher och rökte cigarr och underkastade sig den med så tämligen god vilja.

— Nå, sade baroneten efter detta ömhetsbevis, hur är det med Fox, min söta vän? Läser han mycket långa predikningar för er? Hör nu, Horrocks, gå och hämta ett glas malvoisir och en bakelse åt lady Jane, och hör sen, ni store, tjocke drummel, och stå inte där och stirra som ett fett gödsvin! Jag tänker inte be er stanna, min söta vän, ty ni skulle bara finna det tråkigt, och så skulle jag också finna det tillsammans med Fox. Jag är en gammal man nu och vill ha mina gamla vanor och min pipa och mitt parti bräde om aftonen.

— Jag kan också spela bräde, sade lady Jane skrat[ 71 ]tande. Jag brukade spela med pappa och miss Crawley — gjorde jag inte, mr Crawley?

— Lady Jane kan verkligen spela det spel för vilket ni hyser en sådan förkärlek, sir, sade Fox i stolt ton.

— Men hon skulle i alla fall inte vilja stanna här. Nå, ni kan ju fara tillbaka till Mudbury och låta mrs Rincer få sig en liten förtjänst, eller far ned till prästgården och bed Bute, att han bjuder er på middag. Han skulle bli förtjust över att få se er, må ni tro — han är så tacksam för att ni knep gummans pengar. Hahaha! Litet av de där pengarna kan komma väl till pass för att lappa upp herrgårn med, när jag är borta.

— Jag märker, att ert folk hugger ned skogen, sir, inföll nu Fox med höjd röst.

— Ja, ja, det är verkligen mycket vackert väder och lämpligt för årstiden, svarade sir Fox, som plötsligt hade blivit döv. Jag börjar bli gammal nu, Fox. Men du är väl inte själv långtifrån dina femti. Men han står sig inte illa, min vackra lady Jane, eller hur? Det är idel gudlighet, måttlighet och ett moraliskt liv. Se på mig, jag är inte mycket långtifrån åtti — hehehe! och han skrattade och snusade och skelade åt henne och nöp hennes hand.

Fox återförde samtalet till de fällda träden, men baroneten blev nu ögonblickligen döv igen.

— Jag börjar bli bra gammal och har under det här året lidit svårt av höftvärk. Jag kommer inte att dröja kvar så länge, men det gläder mig att ni kom hit, sonhustru. Jag tycker om ert ansikte, lady Jane, det är inte något av den där sturska Binkiefysionomin däri, och jag vill ge er någonting vackert, min söta, till att fara till hovs med.

Därmed stultade han över rummet till ett skåp, varifrån han tog fram ett litet förgyllt skrin, innehållande juveler av ett visst värde.

— Tag det här, min söta, sade han, det tillhörde mor min och efter henne den första lady Fox. Vackra pärlor — gav dem aldrig åt järnkrämarens dotter. Nej, det lät [ 72 ]jag allt bli. Tag dem och stoppa dem på er fort! sade han och tryckte skrinet i sin sonhustrus hand och slog igen skåpdörren, då Horrocks inträdde med en bricka med förfriskningar.

— Vad har ni varit åstad och givit Fox' hustru? sade den där individen i bjäfs och band; då Fox och lady Jane hade tagit farväl av den gamle herrn. Det var miss Horrocks, taffeltäckarens dotter — anledningen till skandalen i hela grevskapet — den dam, som nu nästan enväldigt regerade i Drottningens Crawley.

Den ifrågavarande individens uppåtstigande hade skådats med bedrövelse av både familjen och hela grevskapet. Hon satte in pengar i Mudburys sparbank och for till kyrkan i den för tjänarna bestämda trillan, som hon tog till sitt enskilda bruk. Tjänstefolket avskedades efter hennes behag. Den skotske trädgårdsmästaren, som ännu dröjde kvar, emedan han satte sin stolthet i sina orangerier och gjorde sig en nätt inkomst av trädgården, som han arrenderade och vars avkastning han sålde i Southampton, träffade en vacker morgon på bemälde individ, ätande av hans persikor och fick sig ett slag vid örat då han protesterade mot detta intrång på hans egendom, varefter han jämte hustru och barn, de enda respektabla invånarna i Drottningens Crawley, blevo tvungna att flytta med allt sitt pick och pack och lämna de präktiga trädgårdarna för fäfot och blomstersängarna till rov för allt slags ogräs. Stackars lady Crawleys rosengård förvandlades till en ödslig vildmark. Endast ett par tre tjänare huttrade där nere i det kalla och ruskiga köket. Stallen och uthusen förföllo och ruttnade ned. Mr Fox levde för sig själv och satt och söp ända in på nätterna med Horrocks, taffeltäckaren, och den där illa beryktade kvinnspersonen. Tiderna voro betydligt förändrade sedan den tidpunkt, då hon for till Mudbury i schäskärran och neg och krusade för småkrämarna därstädes. Vare sig av blygsel eller till följd av grannarnas ovilja kom den gamle cynikern numera sällan eller aldrig ut genom sina parkgrindar. Det var skriftligen han [ 73 ]grälade med sina agenter eller klämde efter sina underhavande. Hans dagar tillbragtes med att sköta korrespondens; juristerna och förvaltarna, som hade affärer med honom, kunde icke träffa honom annat än genom ovan bemälde individ, som tog emot dem vid den bakport, genom vilken de släpptes in.

Man kan lätt föreställa sig Fox Crawleys fasa, då dessa berättelser om faderns bedrövliga ålderdomssvaghet nådde denne i så hög grad exemplariske herres ögon. Han fruktade dagligen att få höra, att den där kvinnovarelsen hade blivit upphöjd till hans andra lagliga styvmor, och efter det där första och sista besöket blev hans fars namn aldrig nämnt inom Fox' fina och eleganta familj. Grevinnan Southdown fortfor att genom vagnsfönstret utkasta vid parkgrindarna de mest uppskakande religiösa avhandlingar av den art, att de kunde skrämma håret av ens huvud. Mrs Bute borta i trädgården tittade ut nattetid för att se om himlen var röd där borta över almarna, bakom vilka herrgården låg, och om gården stod i brand. Sir G. Wapshot och sir Huddlestone Fuddlestone, husets gamla vänner, ville icke sitta på samma bänk med sir Fox, då kvartalsdomstolarna höllo sina sessioner, och hälsade icke på honom på gatan i Southampton, där den gamle liderlige sällen stod och räckte fram sina smutsiga händer åt dem. Ingenting utövade någon verkan på honom; han stoppade sina händer tillbaka i fickorna och brast ut i ett gapskratt, i det han kravlade sig upp i sin fyrspända vagn; han brukade skratta åt lady Southdowns andliga broschyrer, och han skrattade åt sin son och åt världen och åt den där i bjäfs och band utstyrda individen, då hon var ond, vilket icke var så sällan.

Miss Horrocks installerades såsom hushållerska på Drottningens Crawley och härskade där med stort majestät och stor stränghet över samtliga tjänstefolket. Alla tjänarna hade fått order att kalla henne "madame", och en liten tjänsteflicka, som ville komma sig upp, envisades att kalla henne "mylady", utan någon protest eller tillrättavisning från hushållerskans sida. — Det har funnits [ 74 ]både bättre och sämre med den titeln, Hester, var miss Horrocks' svar på denna hennes underlydandes artighet, och hon härskade med oinskränkt makt över alla, med undantag av sin far, vilken hon likväl behandlade med icke så ringa stolthet, i det hon varnade honom att icke vara alltför förtrolig i sitt sätt mot "en person, som skulle bli en baronets lady". Hon repeterade även ganska riktigt denna höga roll i livet till stor tillfredsställelse för sig själv och till stort nöje för sir Fox, som kunde skratta i timtal åt hennes förnäma miner och fasoner och hennes försök att imitera en fin dam. Han svor, att det var lika roligt som något skådespel att se henne spela en dylik roll, och hade henne att taga på sig en av den första lady Crawleys hovdräkter, bedyrade att dräkten klädde henne ypperligt (vilket för övrigt även miss Horrocks själv tyckte) samt hotade med att genast i ögonblicket köra till hovs i den fyrspända vagnen. Hon plägade leta och snoka i garderoberna och klippa sönder och efter sin egen smak och sin egen växt göra om de båda avlidna damernas kvarlämnade grannlåter och skulle även gärna velat taga hand om deras juveler och nipper, men den gamle baroneten hade låst undan dem i sitt skåp och kunde icke varken genom smicker eller smekningar förmås att lämna ut nycklarna därtill. Ett faktum är även, att en skrivbok, tillhörig denna dam, hittades på Drottningens Crawley någon tid efter sedan hon hade lämnat det, vilken visade, att hon hade gjort sig mycken hemlig möda med att lära sig konsten att skriva i allmänhet, men framför allt att skriva sitt eget namn såsom lady Crawley, lady Betsy Horrocks, lady Elisabeth Crawley och så vidare.

Ehuru det goda folket i prästgården aldrig begav sig till herrgården och skydde dess ohygglige gamle ägare som pesten, höllo de likväl mycket väl reda på vad som tilldrog sig därstädes och väntade varje dag den katastrof, efter vilken miss Horrocks så ivrigt längtade. Men ödet lade sig avundsjukt emellan och hindrade henne att erhålla den belöning, som en så ren kärlek och obefläckad dygd hade förtjänat.

[ 75 ]En dag överraskade baroneten "hennes nåd", såsom han skämtsamt kallade henne, sittande vid det gamla tonlösa pianot i salongen, vilket knappast hade blivit vidrört sedan Becky Sharp spelade kadriljer därpå — sittande vid pianot med ytterligt allvar och skrålande någon sång hon hade hört. Den lilla på befordran väntande kökspigan stod helt förtjust vid sin matmors sida och vaggade fram och tillbaka på huvudet och ropade: — Å, så vackert, så vackert! alldeles som en liten fin smickrerska i en verklig salong.

Denna tilldragelse kom den gamle baroneten att som vanligt brista ut i ett gapskratt. Han berättade under aftonens lopp de närmare omständigheterna väl hundrade gånger för Horrocks, till stor förtret för miss Horrocks. Han trummade på bordet, som om det varit ett musikaliskt instrument och sjöng och skrålade med en härmning av hennes sätt att sjunga. Han svor och bedyrade, att en så vacker röst borde uppodlas och förklarade, att hon borde ha sånglärare, i vilket förslag hon icke såg någonting löjligt. Han var vid ett särdeles muntert lynne den kvällen och drack tillsammans med sin vän och taffeltäckare en utomordentlig kvantitet rom och vatten samt blev av besagde trogne vän och tjänare förd till sin sängkammare vid en mycket långt framskriden timme på natten.

En halvtimme efteråt var det en stor brådska och uppståndelse i huset. Ljus skymtade från det ena fönstret till det andra i den ödsliga gamla herrgården, i vilken vanligen endast två eller tre rum upptogos av dess ägare. Kort därefter galopperade en gosse på en ridhäst bort till doktorns hus i Mudbury. En timme därefter (genom vilket faktum man kan övertyga sig om huru omsorgsfullt den förträffliga mrs Bute Crawley ständigt hade underhållit förbindelse med det stora huset) hade denna dam i träskor och väderhuva tillsammans med hans ärevördighet Bute Crawley och James Crawley, hennes son, vandrat över från prästgården genom parken och trätt in i huset genom den öppna förstugudörren.

[ 76 ]De gingo genom förstugan och den lilla ekpanelade salen, på vars bord stodo tre dricksglas och en tom rombutelj, som hade tjänstgjort vid sir Fox' dryckeslag, och genom detta rum in i sir Fox' arbetsrum, där de funno miss Horrocks med en vild uppsyn stå och försöka en knippa nycklar på skåp och pulpeter. Hon tappade dem med ett skrik, då lilla mrs Butes ögon blixtrade emot henne under den svarta väderhuvan.

— Se hit, James och mr Crawley! ropade mrs Bute, pekande på den svartögda, brottsliga slynans skrämda gestalt.

— Han gav mig, han gav mig dem! ropade hon.

— Gav er dem, ni gemena varelse! skrek mrs Bute. Ni kan vittna, mr Crawley, att vi funno den här liderliga slynan på väg att stjäla er brors tillhörigheter, och hon ska bli hängd, såsom jag alltid sagt att hon skulle bli.

Betsy Horrocks kastade sig härvid helt förskräckt ned på knä och utbrast i tårar. Men de, som känna en verkligt god kvinna, veta att hon icke brådskar med att förlåta och att en fiendes förödmjukelse är en triumf för hennes själ.

— Ring på klockan, James! sade mrs Bute, Ring på till dess det kommer folk.

Tre eller fyra tjänare, som funnos i det övergivna gamla huset, kommo skyndande in vid den fortsatta ringningen.

— Tag och sätt in den här kvinnan i säkert förvar, sade mrs Bute. Vi kommo på henne just som hon höll på att stjäla av sir Fox. Mr Crawley torde utfärda arresteringsordern — och ni, Beddoes, kör henne i morgon i schäskärran till fängelset i Southampton.

— Men, min vän, sade fredsdomaren och kyrkoherden, hon är bara…

— Finns här inte några handklovar? fortfor mrs Bute, stampande med sina träskor. Det brukade finnas handklovar här. — Var är den här varelsens avskyvärde far?

— Han gav mig dem verkligen! ropade ännu alltjämt den arma Betsy: Gjorde han inte det, Hester? Ni såg sir [ 77 ]Fox — ni vet att ni gjorde det — lämna dem åt mig för mycket länge sedan — dagen efter marknaden i Mudbury. Men inte för att jag behöver dem, ni kan gärna taga dem, om ni inte tror att de äro mina.

Därpå tog den olyckliga varelsen upp ur sin ficka ett par större skospännen med falska stenar, som hade väckt hennes beundran och som hon nyss hade tillägnat sig från en av bokhyllorna i biblioteket, där de hade legat.

— Herregud, Betsy, hur kunde du hitta på en tocken osanning? sade Hester, den lilla kökspigan, som hade hoppats att komma sig upp, och det inför madame Crawley till på köpet, som är så god och vänlig, och inför hans ärevördighet (här gjorde hon en djup nigning); och ni kan gärna leta i alla mina lådor, madame, och här äro mina nycklar, för jag är en hederlig flicka, fast jag är född av fattiga föräldrar och uppfödd i arbetshuset — och om ni hittar så mycket som den allra minsta lilla bit spetsar eller en silkesstrumpa eller annat sådant, så vill jag aldrig mera gå till kyrkan.

— Tag hit nycklarna, ni fräcka slyna! väste den dygdiga lilla damen i väderhuvan.

— Och här är ett ljus, madame, och om ni vill så kan jag visa er hennes rum och skåpet i hushållerskans rum, där hon förvarar en faslig mängd saker! ropade den ivriga lilla Hester med en hel hop nigningar.

— Se så, håll munnen på er. Jag känner mycket väl till det rum, som den där varelsen bebor. Var god och följ med mig, mrs Brown, och ni, Beddoes, får inte lämna den här kvinnan ur sikte, sade mrs Bute, i det hon fattade ljuset. Det är bäst att ni, mr Crawley, går upp och ser till att de inte mörda er olycklige bror, och åtföljd av mrs Brown begav sig mrs Bute bort till det omnämnda rummet, vilket hon, såsom hon mycket riktigt hade sagt, kände fullkomligt väl till.

Bute gick uppför trapporna och fann där uppe doktorn från Mudbury samt den förskräckte Horrocks, stående över sin herre, som satt i en stol. De höllo på att åderlåta sir Fox Crawley.

[ 78 ]Tidigt på morgonen sändes till mr Fox Crawley ett ilbud av pastorskan, som tog befälet över allting och hade vakat hela natten över den gamle baroneten. Han hade blivit återförd till ett slags liv; han kunde icke tala, men tycktes känna igen folk. Mrs Bute höll sig ihärdigt vid hans säng. Hon tycktes icke behöva sova, denna lilla kvinna, och tillslöt icke en enda gång sina genomträngande svarta ögon, ehuru doktorn snarkade i en länstol. Horrocks gjorde några vilda ansträngningar för att hävda sin myndighet och bistå sin herre, men mrs Bute kallade honom en drucken gammal usling och bad honom aldrig mera visa sitt ansikte i detta hus, ty i annat fall skulle han bli deporterad i likhet med sin dotter.

Skrämd av hennes sätt, lomade han ned i den ekpanelade salen, där mr James var, vilken, sedan han hade prövat på den där stående buteljen, men icke funnit någonting i den, befallde Horrocks att skaffa in en ny dylik jämte rena glas, varefter kyrkoherden och hans son slogo sig ned vid den, sedan de befallt Horrocks att genast lämna ifrån sig nycklarna och aldrig mera visa sitt ansikte.

Modfälld genom detta bestämda uppförande lämnade Horrocks ifrån sig sina nycklar, varefter han och hans dotter i hemlighet knallade sig av under aftonens lopp och övergåvo besittningen av Drottningens Crawleys herresäte.