Världsmarknaden/Kap 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 6
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

I vilket Becky besöker sina förfäders salar
Kapitel 8  →


[ 90 ]

SJUNDE KAPITLET.
I vilket Becky besöker sina förfäders salar.

Då nu sorgdräkten var färdig och sir Fox Crawley blivit underrättad om att de skulle komma, togo överste Crawley och hans hustru ett par platser i samma diligens, i vilken Rebecka hade rest i den avlidne baronetens sällskap vid sin första resa ut i världen för ungefär nio år sedan. Rawdon tog plats på kuskbocken och skulle gärna velat köra, om icke hans sorg hade förbjudit honom det. I Mudbury var en vagn med en svartklädd kusk och ett par hästar emot dem.

— Det är den gamla kareten, Rawdon, sade Rebecka i det de stego in. Klädet är bra malätet, och här är den där fläcken, som sir Fox bråkade så mycket om och som kom sig av att en konjaksbutelj gick sönder, då vi foro för att hämta vår tant från Southampton… Vad tiden går! Den där långa, duktiga flickan, som står där i stugdörren, kan väl aldrig vara Polly Talboys, vilken jag erinrar mig som en liten smutsig barnunge, som rensade bort ogräset i trädgården.

— En vacker flicka! sade Rawdon, i det han besvarade hälsningen med att föra två fingrar upp till sitt sorgflor. Becky bugade sig och hälsade och kände nådigt igen folk här och där. Dessa igenkännanden voro henne obeskrivligt angenäma. Det föreföll henne som om hon icke längre vore någon bedragerska, utan vände tillbaka till sina förfäders hem. Rawdon å sin sida var tämligen förlägen och nedslagen. Vilka minnen från hans ungdoms- och oskuldsdagar torde icke ha ilat genom hans hjärna! Vilka styng av samvetsagg och skam!

— Dina systrar måste vara stora unga damer nu! sade [ 91 ]Rebecka, tänkande på dessa unga flickor för första gången sedan hon hade lämnat dem.

— Ja, jag förmodar det, svarade översten. Nej, se där ha vi gamla mor Lock! Hur står det till, mrs Lock? Känner ni igen master Rawdon, vasa? Det är tusan vad sådana där gamla gummor äro sega! Hon var hundra år då jag var gosse.

Rebecka skulle nödvändigt skaka hand med gamla mor Lock, då hon öppnade den knarrande gamla järngrinden och vagnen for fram mellan de två mossbelupna grindstolparna med duvan och ormen.

— Gubben har varit åstad och fällt åtskilliga träd, märker jag, sade Rawdon i det han såg sig omkring och därpå tystnade han. Även Rebecka var tyst. Båda voro tämligen uppskakade och tänkte på flydda tider. Han tänkte på den tid då han gick i skolan och på sin mor, vilken han erinrade sig som en stel och gravitetisk kvinna, samt på en avliden syster, vilken han hade älskat av hela sitt hjärta, på hur han brukade piska upp Fox samt på lilla Rawdy därhemma. Och Rebecka tänkte på sin egen ungdom och på de mörka hemligheterna från denna sorgliga tid och på sitt inträde i världen genom parkgrindarna där borta samt på miss Pinkerton, Josef och Amalia.

Körvägen och terrassen voro nu renskyfflade. En stor målad vapensköld satt redan över stora porten, och två mycket högtidliga och långa personer i svart slogo upp var sin halva av porten, då vagnen körde fram till den gamla välbekanta trappan. Rawdon blev helt röd i ansiktet och Rebecka bleknade litet, i det de arm i arm gingo genom den gamla förstugan. Hon nöp sin man sakta i armen, då de trädde in i den ekpanelade salen, där sir Fox och hans hustru stodo färdiga att taga emot dem — sir Fox i svart, lady Jane i svart och lady Southdown med en stor svart huvudbonad av glaspärlor och plymer, vilka viftade på hennes nåds huvud likt fjäderbusken på en likvagn.

Sir Fox hade dömt rätt, att denna senare dam icke skulle lämna huset. Hon nöjde sig med att iakttaga en [ 92 ]högtidlig, iskall tystnad, då hon var i sällskap med Fox och hans uppstudsiga maka, samt med att skrämma barnen i barnkammaren med den spöklika dysterheten i sitt uppförande. Endast en mycket svag böjning på huvudet välkomnade Rawdon och hans hustru, då dessa förlorade får inträdde till sin familj.

För att säga sanningen kände de sig just icke så synnerligt djupt gripna av denna köld. Eget nog var hennes nåd för ögonblicket endast en person av underordnad vikt i deras ögon, emedan de endast tänkte på vilket mottagande de skulle röna av den härskande brodern och svägerskan.

Fox trädde med en något förhöjd ansiktsfärg fram och skakade hand med sin bror och hälsade på Rebecka med en handtryckning och en mycket djup bugning, men lady Jane fattade sin svägerskas båda händer och kysste henne hjärtligt. Denna omfamning nära nog framkallade tårar i den lilla äventyrerskans ögon — en prydnad, vilken hon, såsom vi veta, bar mycket sällan. Detta okonstlade bevis på godhet och förtroende rörde och behagade henne, och uppmuntrad av denna demonstration å sin svägerskas sida, vred och snodde Rawdon sina mustascher och anhöll om tillåtelse att få hälsa lady Jane med en kyss, vilket fick besagda unga dam att rodna betydligt.

— Ett tusan så täckt litet fruntimmer, den lady Jane! lät hans omdöme, då han och hans hustru voro allena igen. Fox har blivit fet och sköter sig som en karl.

— Det kan han ha råd till, anmärkte Rebecka och instämde i sin mans yttrande, att svärmodern var en ohygglig gammal fågelskrämma, och att systrarna voro ett par rätt hyggliga unga flickor.

Även dessa senare hade blivit hemkallade från skolan för att bevista begravningen. Det såg ut, som om sir Fox Crawley hade ansett husets och familjens värdighet fordra, att han hade så många svartklädda personer omkring sig som han möjligen kunde samla ihop. Alla husets manliga och kvinnliga tjänare, de gamla gummorna i fattighuset, vilka den äldre sir Fox hade bedragit [ 93 ]på en stor del av vad de med rätta skulle ha, klockarens familj och både herrgårdens och prästgårdens samtliga underhavande voro klädda i svart, och till dessa svartklädda personer kommo ytterligare begravningsentreprenörens karlar, minst ett tjog, vilka bildade en rätt hygglig procession, då begravningen ägde rum — men dessa äro stumma personer i vårt drama, som icke behöva upptaga någon plats här.

I avseende på sina svägerskor sökte Rebecka icke att glömma sin förra ställning som guvernant åt dem, utan påminde dem öppet och hjärtligt därom och frågade dem med mycken värdighet om deras studier och berättade dem, att hon hade tänkt på dem mångfaldiga gånger och längtat att höra hur de mådde. Ja, då man hörde henne, skulle man kunnat tro, vatt de ständigt hade varit främst i hennes tankar. Så tänkte åtminstone lady Crawley själv och hennes unga svägerskor.

— Hon har knappast förändrat sig det allra ringaste på de sista åtta åren, sade miss Rosalinda till miss Violet, under det de klädde sig till middagen.

— De där rödhåriga kvinnorna bibehålla sig märkvärdigt väl, svarade den andra.

— Hennes hår är mycket mörkare än det var, och jag tror bestämt att hon färgar det, tillade miss Rosalinda. Hon är även fetare och har i det hela vuxit till sig, fortfor miss Rosalinda, som hade ett visst anlag för fetma.

— Åtminstone tar hon inte på sig några förnäma miner och kommer ihåg att hon förr var vår guvernant, sade miss Violet, antydande därmed, att det anstode alla guvernanter att hålla sig på mattan, och glömmande att hon icke blott var sondotter av sir Walpole Crawley, utan även dotterdotter till mr Dawson i Mudbury och sålunda hade en kolskyffel i sitt vapen.

— Det kan inte gärna vara sant vad flickorna i prästgården sade, att hennes mor var en dansös.

— En person kan inte rå för sin börd, svarade Rosalinda med mycken högsinthet, och jag håller med vår bror om att vi inte böra se henne över axeln nu, sedan [ 94 ]hon väl kommit in i vår familj. För övrigt är det inte värt att tant Bute gör sig grön, ty hon slår för unge Hooper, vinhandlaren, för att få honom till man åt Kate, och bjöd honom att komma till prästgården för att själv ta upp order på vin.

— Jag undrar just, om lady Southdown ämnar resa sin väg, eftersom hon såg så sur och butter ut på mrs Rawdon, sade den andra.

— Jag skulle önska att hon ville göra det. Jag för min del ämnar inte läsa "Tvätterskan på Finchleyallmänningen", förklarade Violet, och med dessa ord och undvikande en gång, i vars ena ända stod en viss likkista med ett par vaktare och med ljus ständigt brinnande i det tillslutna rummet, gingo dessa unga damer ned till middagen, till vilken det ringde som vanligt.

Men dessförinnan förde lady Jane Rebecka till de för henne bestämda rummen, vilka tillika med det övriga huset hade under Fox' spira antagit ett vida förbättrat utseende av ordning och trevnad, och då hon här fick se att mrs Rawdons blygsamma små koffertar hade anlänt och stodo i det angränsande sov- och toalettrummet, hjälpte hon henne att taga av sig sin nätta svarta hatt och kappa och frågade därefter sin svägerska på vad sätt hon vidare kunde vara henne till nytta.

— Vad jag mest skulle tycka om, sade Rebecka, vore att gå till barnkammaren och se edra små söta barn, varpå de båda damerna sågo vänligt på varandra och begåvo sig till sagda rum hand i hand.

Becky beundrade lilla Mathilda, som var icke fullt fyra år och den mest förtjusande lilla varelse, man någonsin kunde se, samt den lille tvåårige gossen, vilken, ehuru han hade en blek och sjuklig hy, dåsiga ögon och ett stort huvud, hon förklarade vara ett under av storlek, intelligens och skönhet.

— Jag önskar, att mamma inte ville envisas att ge honom så mycket medicin, sade lady Jane med en suck. Jag tänker ofta, att vi allasammans skulle må bättre utan den.

[ 95 ]Lady Jane och hennes nya vän hade därefter en av dessa förtroliga medicinska konferenser rörande barn, i vilka alla mödrar finna ett så stort nöje, och inom en halvtimme voro Becky och lady Jane riktigt förtrogna vänner, och den senare underrättade sin man under aftonens lopp, att hon tyckte att hennes nya svägerska var en vänlig, öppenhjärtig, okonstlad och kärleksfull ung dam.

Sedan den outtröttliga lilla Rebecka sålunda hade vunnit sin svägerska, företog hon sig att försona sig med den stolta lady Southdown. Så snart hon fann den nämnda damen allena, kastade hon sig in på barnmedicinens område och sade, att hennes egen lille gosse rentav hade blivit räddad från döden medelst kalomel, sedan samtliga läkarna i Paris hade givit det kära barnet förlorat. Därefter berättade hon, hur ofta hon hade hört lady Southdown omtalas av hans ärevördighet Laurence Grills, predikant i kapellet i May Fair, som hon plägade besöka, och hur hennes åsikter hade blivit betydligt förändrade genom omständigheter och olyckor samt hur hon hoppades, att ett förflutet liv, tillbragt i världslighet och förvillelser, icke skulle göra henne oduglig till mera allvarliga tankar i framtiden. Hon berättade vidare, hur hon i forna dagar hade haft mr Crawley att tacka för religiös undervisning, vidrörde "Tvätterskan på Finchleyallmänningen", som hon hade läst med stor nytta och fördel, samt frågade efter lady Emili, dess begåvade författarinna, som nu var lady Emili Hornblower och bodde i Kap, där hennes man hade stora förhoppningar om att bli biskop i Kafferlandet.

Men hon satte kronan på verket och befäste sig i lady Southdowns ynnest genom att känna sig mycket uppskakad och illamående efter begravningen och anhålla om hennes nåds medicinska råd, vilket denna icke blott gav, utan kom även, klädd i en nattrock och mera lik lady Macbeth än någonsin, särskilt in i Beckys rum på kvällen med en liten packe religiösa avhandlingar och ett medikament av egen komposition, vilket hon yrkade att mrs Rawdon skulle taga in.

[ 96 ]Becky tog först emot de nämnda avhandlingarna och började undersöka dem med livligt intresse, varefter hon inledde änkenåden i ett samtal rörande dem och hennes själs välfärd, genom vilka medel hon hoppades slippa undan medikamentet. Men sedan de religiösa ämnena blivit uttömda, ville lady Macbeth icke lämna Beckys rum, innan även den nämnda drycken blivit tömd, så att stackars mrs Rawdon rentav såg sig tvungen att taga på sig en tacksam min och svälja medicinen inför den gamla orubbliga änkenådens ögon, vilken slutligen lämnade sitt offer med en välsignelse,

Då Rawdon kom in, berättade hans hustru vad som hade hänt, och hans gapskratt voro högljudda som vanligt, då Becky beskrev uppträdet på sitt mest komiska sätt. Lord Steyne och hennes son i London fingo månget gott skratt åt denna historia, då Rawdon och hans hustru återvände till sin boning i May Fair. Becky spelade hela scenen för dem. Hon tog på sig en nattmössa och en nattrock, läste en lång predikan i den allra allvarligaste ton och höll därefter en föreläsning om egenskaperna hos den medicin, som hon låtsade utdela, med en så fulländad efterhärmning, att man kunde ha trott det vara grevinnans egen romerska näsa, genom vilken hon snörvlade.

— Spela för oss lady Southdown och svarta mixturen! var ett allmänt rop av personerna i Beckys lilla salong i May Fair, och för första gången i sitt liv blev änkegrevinnan Southdown rolig och underhållande.

Sir Fox erinrade sig de bevis på aktning och vördnad, som hon hade visat honom i forna dagar, och kände sig tämligen välvilligt stämd mot henne. Så föga passande giftermålet än hade varit, hade det dock betydligt förbättrat Rawdon — detta var tydligt av överstens förändrade vanor och sätt — och hade det icke varit en lycklig förening för honom själv? Den sluge diplomaten log för sig själv, i det han inom sig medgav, att han hade denna att tacka för sin förmögenhet och att han åtminstone icke borde yttra sig alltför hårt om den. Hans till[ 97 ]fredsställelse blev icke heller minskad genom Rebeckas beteende och konversation.

Hon fördubblade den aktning och eftergivenhet, varmed hon förr hade tjusat honom, och framkallade hans talang i konversationsväg på ett sådant sätt, att det riktigt överraskade Fox själv, vilken, ständigt benägen att respektera sina egna talanger, beundrade dem ännu mera, då Rebecka utpekade dem för honom. Sin svägerska var Rebecka lätt i stånd att bevisa, att det var mrs Bute Crawley, som hade framkallat det giftermål, vilket hon efteråt så mycket förtalade, och att det var mrs Butes snålhet, som hade hittat på alla de gemena historierna om Rebecka, för att på detta sätt kunna kapa åt sig hela miss Crawleys förmögenhet och beröva Rawdon hans tants ynnest.

— Hon lyckades att göra oss fattiga, sade Rebecka med en min av änglalikt tålamod, men hur kan jag väl vara ond på en person, som skaffat mig en av de bästa män i hela världen? Och har inte hennes snålhet blivit tillräckligt straffad genom tillintetgörandet av hennes egna förhoppningar och förlusten av den förmögenhet, på vilken hon satte ett så högt värde? Ja, vi äro fattiga, tillade hon. Men, bästa lady Jane, vad bekymra vi oss om vår fattigdom? Jag är van vid den alltifrån min barndom, och det gläder mig ofta att tänka, att miss Crawleys pengar blivit använda till att öka glansen av en ädel, gammal familj, av vilken jag är stolt över att vara en medlem. Jag är övertygad, att sir Fox skall göra ett vida bättre bruk av den, än Rawdon skulle kunnat.

Alla dessa tal meddelades sir Fox av den trognaste bland makar och ökade det fördelaktiga intryck Rebecka hade gjort — ja, till den grad, att sir Fox, då familjen på tredje dagen efter begravningen satt vid middagsbordet, i det han var sysselsatt att skära steken, sade till mrs Rawdon: — Hm! Rebecka — får jag ge er en vinge? ett tal, som kom den lilla kvinnans ögon att tindra av belåtenhet.

Medan Rebecka fullföljde ovannämnda planer och Fox Crawley arrangerade begravningsceremonien och andra [ 98 ]saker, som stodo i samband med hans blivande framsteg och värdighet, och lady Jane sysslade i barnkammaren så mycket som hennes mor ville tillåta det, medan solen gick upp och ned och stora klockan på herrgårdsbyggnaden som vanligt ringde till middag och till bön, låg den förre ägarens till Drottningens Crawley döda kropp i det rum han hade bebott, oavlåtligen bevakad av de vaktare, som hade blivit hyrda för detta ändamål. En eller ett par kvinnor och tre eller fyra av begravningsentreprenörens karlar, de bästa Southampton kunde framvisa, klädda i svart och med ett lämpligt, smygande och tragiskt sätt, hade uppsikt över de jordiska kvarlevor, vilka de bevakade i tur, och de av dem, som voro lediga, hade hushållerskans rum till samlingsplats, där de sutto och spelade kort och drucko sitt öl.

Både familjens medlemmar och husets tjänare höllo sig borta från den dystra plats, där ättlingen av så många riddare och förnäma herrar låg och väntade på sin slutliga flyttning till familjens gravvalv. Ingen saknade honom, med undantag av den stackars kvinnovarelse, som hade hoppats att bli hans hustru och änka och som med skam och nesa hade flytt från herrgården, över vilken hon hade varit så nära att bli härskarinna. Utom henne och en gammal rapphönshund, som hade varit hans favorit under hans skröplighetstillstånd, hade den gamle mannen icke en enda vän, som sörjde honom, till följd därav att han aldrig i hela sitt liv hade brytt sig om att förvärva sig en sådan. Om den bästa och hjärtligaste bland oss kunde efter sin bortgång från jorden få tillfälle att vända tillbaka dit, förmodar jag, att han eller hon (med antagande av att dylika känslor existera i den sfär dit vi då komma) skulle erfara en känsla av nedslagenhet och förödmjukelse vid åsynen av hur snart våra efterlevande låta trösta sig. Och sålunda blev sir Fox glömd och förgäten likt den bäste och hjärtligaste bland oss — endast några få veckor tidigare.

De, som vilja, må gärna följa hans kvarlevor till graven, dit de fördes på den utsatta dagen på det mest passande [ 99 ]sätt — familjen i svarta vagnar, med näsdukarna för näsorna, färdiga att uppfånga de tårar, som icke kommo — begravningsentreprenören och hans män i djupaste dysterhet — de förnämligare förpaktarna sörjande av artighet för den nye egendomsherrn — grannherrskapernas vagnar skridande framåt i långsam tågordning, tomma och i djup sorg — och slutligen pastorn talande enligt formeln om "vår dyre hädangångne broder". Så länge vi ha en människas kropp, slösa vi flärd, humbug och ceremonier på den, svepa den i ståt och prakt, stänga in den i en kista med silverspikar och svart sammet och avsluta vår plikt emot den genom att sätta ovanpå den en sten, fullskriven med lögner. Butes adjunkt och sir Fox Crawley slogo sina lärda huvuden tillsammans för att komponera en lämplig latinsk gravskrift åt den avlidne, sörjde och beklagade baroneten, och den förre höll en klassisk predikan, uppmanande de efterlevande att icke giva vika för sorgen och underrättade dem i de vördnadsfullaste ordalag om att även de en dag skulle passera fram genom denna dystra och hemlighetsfulla portal, som nyss hade tillslutits om deras sörjde och beklagade broders jordiska kvarlevor. Därefter satte sig förpaktarna åter upp på sina hästar eller stannade och förfriskade sig på Crawleys Vapen. Herrskapernas vagnar foro bort i olika riktningar, sedan deras kuskar först hade intagit en liten förfriskning i köksdepartementet, och så togo begravningsentreprenörens karlar ned tågen, bårtäckena, sammeten, strutsplymerna och andra begravningsgrannlåter, klättrade upp på taket till likvagnen och foro av bort åt Southampton. Deras ansikten återfingo sitt vanliga uttryck, då hästarna, i det de kommo utom parkgrindarna, började att trava raskare framåt landsvägen, och åtskilliga av dem kunde ses i svarta flockar vid ingången till ölstugorna, med tennstopen blixtrande i solskenet. Sir Fox' sjukstol rullades ut i en redskapsbod; den gamla rapphönshunden plägade i början tjuta en och annan gång, men dessa voro de enda sorgetoner, som hördes på herrgården, där sir Fox i nära sextio år hade varit herre och husbonde.

[ 100 ]Som det var fullt upp med rapphöns och denna jakt så att säga är en plikt för en engelsk gentleman med statsmannaanlag, begav sig sir Fox Crawley, sedan den första sorgen var över, ut och deltog litet i denna förströelse i en grå hatt med sorgflor. Åsynen av dessa fält, som nu voro hans egna, beredde honom mången hemlig fröjd. Stundom tog han icke någon bössa, utan gick helt stilla och fredligt med ett bamburör, medan Rawdon, hans tjocke bror, och skogvaktarna strövade vid hans sida. Fox' pengar och fält utövade en stor verkan på hans bror. Den fattige översten blev helt underdånig och vördnadsfull mot familjens huvudman och föraktade icke längre veklingen och mjölkfingret Fox. Rawdon lyssnade med deltagande till sin äldre broders förslag rörande plantering och underdikning, gav sina råd rörande stallen och kreaturen, red över till Mudbury för att se efter ett sto, som kunde bli passande åt lady Jane att rida på, erbjöd sig att rida in det, etc. etc. — kort sagt, den uppstudsige dragonen var helt mör och ödmjuk och blev en mycket respektabel yngre bror. Han erhöll ständiga bulletiner från miss Briggs i London rörande lille Rawdon, som sände sina hälsningar. "Jag mår mycket bra", skrev han. "Jag hoppas, att pappa mår mycket bra. Jag hoppas, att mamma mår mycket bra. Min ridhäst mår mycket bra. Grey tager mig med för att rida i parken. Jag kan galoppera. Jag mötte lille gossen, som red framför mig. Han grät, då han galopperade. Jag gråter inte." Rawdon läste upp dessa brev för sin bror och för lady Jane, som var förtjust i dem. Baroneten lovade att taga vård om gossen i skolan, och hans godhjärtade maka gav Rebecka en sadel, med anhållan, att hon för den ville köpa en present åt sin lille gosse.

Den ena dagen följde på den andra och husets damer tillbragte sitt liv i dessa lugna sysselsättningar och förströelser, som tillfredsställa fruntimmer på landet. Klockorna ringde regelbundet till måltider och bönstunder. De unga damerna övade sig på pianot varje morgon efter frukosten under ledning och överinseende [ 101 ]av Rebecka. Därefter togo de på sig tjocka skodon och vandrade ut i parken och byn, hemsökande stugorna därstädes med lady Southdowns religiösa avhandlingar och medicin för de sjuka. Lady Southdown for ut i en droska, och Rebecka plägade taga plats vid änkenådens sida och med djupaste deltagande lyssna till hennes högtidliga tal. Hon sjöng Händel och Haydn för familjen om aftnarna och började ett väldigt tapisseriarbete, som om hon hade varit född och uppfödd till detta bestyr och som om detta slags liv skulle komma att fortfara för henne, till dess hon skulle sjunka i graven i en städad ålderdom, lämnande efter sig en djup saknad och en hel hop tröst — som om icke bekymmer och björnar och planer och knep och fattigdom hade stått och väntat henne utanför parkgrindarna, färdiga att gripa sitt rov, då hon åter trädde ut i världen.

— Det är inte svårt att vara en lantjunkares hustru, tänkte Rebecka. Jag tror att jag skulle bli en god människa, om jag hade mina femtusen pund om året. Jag skulle kunna slå dank i barnkammaren och räkna aprikoserna på orangeriväggen. Jag skulle kunna vattna växterna i växthuset och plocka bort de gula bladen från geranierna. Jag skulle kunna fråga gamla gummor om deras reumatism och skicka soppa åt de fattiga. Kostnaden därför skulle inte gå mig mycket till hjärtat, om jag hade femtusen om året. Jag skulle kunna gå till kyrkan och hålla mig vaken inne i den stora familjebänken eller också med slöjan nedfälld sova bakom gardinerna. Jag skulle kunna betala envar, om jag bara hade pengar. Detta är vad penningfolket här skryter över att de göra. De se ned på oss fattiga syndare, som icke ha något. De anse sig fasligt frikostiga, om de ge våra barn en fempundssedel och oss föraktliga, om vi icke äga en sådan. Och vem vet om icke Rebecka hade rätt i sina funderingar och om det icke endast var en penning- och lyckofråga, som utgjorde skillnaden mellan henne och en hederlig kvinna? En jämn och bekväm levnadsbana, om den också icke gör folk hederligt, gör [ 102 ]åtminstone så mycket att de taga sig ut som om de vore det. En rådman, som kommer från ett präktigt kalas, stiger icke ur sin vagn för att stjäla ett fårlår, men låt honom bara hungra, så få vi se om han icke kniper ett bröd. Becky tröstade sig med att sålunda balansera chanserna och utjämna fördelningen av gott och ont i denna världen.

Skog och mark, lundar, dammar, trädgårdar och alla rummen i det gamla hus, där hon för sju år sedan hade tillbragt ett par år, besöktes nu åter av henne med stort intresse. Hon hade varit ung här eller åtminstone jämförelsevis ung, ty hon kunde knappast erinra sig den tid, då hon verkligen var det — och hon erinrade sig sina tankar och känslor för sju år tillbaka och jämförde dem med dem, som hon nu hade, nu då hon hade sett världen och levat bland stort och förnämt folk och höjt sig över sin ursprungliga ringa ställning.

— Jag har höjt mig över dem därför, att jag har en smula huvud, medan nästan hela den övriga världen består av åsnor och narrar, tänkte Rebecka. Jag skulle nu inte kunna återgå och sällskapa med sådana personer, som jag träffade i min fars ateljé. Lorder komma till mig med stjärnor och band, i stället för fattiga artister med tobaksstrutar i fickorna. Jag har en gentleman till min man och en greves dotter till min svägerska i detta samma hus, där jag för några få år sedan var föga bättre än en tjänare. Men har jag det väl i det hela mycket bättre nu, än då jag var en fattig målares dotter och lurade kryddkrämaren på socker och te? Antag, att jag hade gift mig med Francis, som var så kär i mig — skulle jag väl då kunnat vara mycket fattigare än nu? Minsann önskar jag inte att jag kunde utbyta min samhällsställning och alla mina förnäma släktingar mot en hygglig summa i statsobligationer! Ty på sådant sätt var det som Becky uppfattade de mänskliga tingens flärd och fåfänglighet, och i denna trygga hamn var det, som hon skulle velat kasta ankar.

Måhända borde det ha fallit henne in, att det, att ha [ 103 ]varit hederlig och ödmjuk, att ha gjort sin plikt och vandrat sin väg rakt fram, skulle ha fört henne lika nära lyckan som den stig, på vilken hon sökte att uppnå den. Men liksom de unga damerna i Drottningens Crawley gingo omkring det rum, där deras faders lik låg, så plägade Becky, ifall hon någonsin hade dessa tankar, gå omkring dem och icke se in i dem. Hon undvek dem och föraktade dem eller var åtminstone bunden vid den väg, från vilken en återgång numera var omöjlig. För min del tror jag också, att ångern är den minst verksamma av alla en människas moraliska känslor och en känsla, som hos somliga aldrig finnes till. Vi sörja, då vi bliva avslöjade och vid tanken på skam och straff, men blotta känslan av det orätta gör mycket få människor olyckliga på världsmarknaden.

Sålunda sökte Rebecka under sin vistelse på Drottningens Crawley att så mycket som möjligt göra sig vän med den orätta mammon. Lady Jane och hennes man togo farväl av henne med de varmaste vänskapsbetygelser och motsågo med nöje den tid, då familjehuset vid Gaunt Street skulle bli reparerat och förskönat och de åter skulle få träffas i London. Lady Southdown gav henne med sig ett stort paket medikamenter samt ett brev till hans ärevördighet Laurence Grills, i vilket hon uppmanade honom att rädda brevbärarinnan från Satans onda garn. Fox följde dem till Mudbury i ekipaget med spannet, sedan han förut på en forvagn avsänt deras packning jämte en hel hop vilt.

— Jag tycker huru lycklig ni skall bli över att få återse er lilla älskling! sade lady Crawley, i det hon tog farväl av sin släkting.

— Ack ja, så lycklig, så lycklig! sade Rebecka och lyfte upp sina gröna ögon. Hon kände sig obeskrivligt lätt och glad vid tanken på att hon nu var fri från detta ställe, men lämnade det detta oaktat med en viss motvilja. Drottningens Crawley var avskyvärt tråkigt, men likväl var luften där i visst avseende mera ren än den, som hon [ 104 ]hade varit van att andas. Envar hade varit tråkig, men dock god och vänlig på sitt sätt.

— Allt beror på att de ha allt vad de kunna önska sig, sade Becky för sig själv och hade ganska sannolikt rätt däri.

Lyktorna i London brunno emellertid muntert, då diligensen rusade in i Piccadilly, och Briggs hade tänt en skön brasa i huset vid Curzon Street, och lille Rawdon var uppe för att hälsa sin pappa och mamma välkomna hem.