Vår-ro

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dorillas Qväde
Vår-ro
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Höst-ro  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 31–33 av Ernst Meyer från 1889.


[ 31 ]

Vår-ro.

Våren med sin prakt begynnes,
 Allting synes
Byta om sin vinterdrägt.
Lärkan bådar alla djuren,
 När naturen
Blir utur sin dvala väckt.

[ 32 ]

Skogens prydnad börjar knoppas,
 Allting hoppas,
Solen gifver lif och saft.
Upp min själ, från oro vaka,
 Kom att smaka
Hoppets ädla ro och kraft!

Se hur den som allt har grundat
 Jorden rundat,
Verldens store upphofsman,
Har i allting velat rista
 Hoppets gnista. —
Allting bättre blifva kan.
 
Hvarje ting till ökning längtar
 Ju och trängtar
Till ett mer fullkomligt mått.
All naturens lag så handlar.
 Allt förvandlar,
Tills det sin fullbordan nått.

Månn’ den mark, som snön nyss döljde,
 Frosten höljde,
Liknade sig bli så skön?
Hon låg frusen, stel och mager,
 Ack, så fager
Står hon nu af värma grön!

Våra sinnen tröga, matta
 För att fatta
Det oss lända kan till tröst;
Vi af allt dock böra lära
 Skaparn ära —
All hans verk ha lika röst.

Men vår syn, vårt svaga öga
 Kan den höga
Vishetsstrålen icke nå,
Vi i våra nöjen drömma,
 Blindvis döma
Om de ting vi ej förstå.

[ 33 ]

Ingen fröjd står här att finna,
 Som kan vinna
Ändring uti tidens lopp;
Hvad oss här kan bäst upprätta,
 Bäst kan lätta,
Är ett fast, oryggligt hopp.

Hoppet är den största gåfva,
 Som kan lofva
Ändring i den högsta nöd;
Säll är den som hoppet äger;
 Hoppet säger:
Hoppas jemt i lif och död.

Ack, min själ! så välj det bästa,
 Sök att fästa
Dig vid ett beständigt hopp,
Hoppas jemt, att den dig skådar
 Dig benådar,
Som dig gifvit själ och kropp.

Om du här i dessa brister
 Något mister
Af en kort och timlig fröjd;
Hoppas att rättvisans fader
 Gör dig glader
I fullkomlighetens höjd.