Vår vän Anne/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Anne gör affärer
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Hemma hos herr Harrison
Olika meningar  →


[ 16 ]

III.
Hemma hos herr Harrison.

Herr Harrisons hus var en gammalmodig, låg, vitmenad byggnad, som bakom sig hade en tjock granskog.

[ 17 ]Herr Harrison själv satt på sin av vinrankor omslingrade veranda; han var i skjortärmarna och njöt just av sin lilla kvällspipa. När han fick klart för sig, vem det var, som kom uppför stigen, störtade han upp från bänken, räddade sig in i huset och slog igen dörren efter sig. Detta beteende var endast ett utslag av obehaglig häpenhet, blandad med rätt mycken blygsel över hans häftiga utbrott dagen förut. Men det så gott som tog med sig hela den lilla återstod av mod, som fanns kvar i Annes hjärta.

— Är han så vresig redan, vad ska det då inte bli, när han får höra, vad jag har gjort? tänkte hon halvt förtvivlad, och så knackade hon på dörren.

Herr Harrison kom emellertid och öppnade, smålog förläget och bjöd henne stiga in med en stämma, som var saktmodig och mild, om också en smula nervös. Sin pipa hade han lagt undan, och rocken hade han dragit på sig; nu bjöd han Anne helt artigt en mycket dammig stol, och mottagandet skulle nog ha verkat uteslutande behagligt, såvida ej funnits den pratsjuka papegojan, som med elaka, gulskiftande ögon tittade fram mellan gallerstängerna på sin bur. Anne hade knappast hunnit sätta sig, förrän Ingefära lät upp sin näbb och skrek:

— Vad i hela friden har den där näbbgäddan här att göra?

Det var inte lätt att avgöra, vilkendera som var rödast i ansiktet, herr Harrison eller Anne.

— Bry er inte om papegojan, sade herr Harrison och kastade en vred blick på Ingefära. — Hon — hon har inte bättre vett. Jag har fått henne av min bror, som är sjöman. Sjömän använda inte alltid det finaste språk, och papegojor äro så stygga med att härma efter.

— Ja, jag kan förstå det, sade stackars Anne, som våndades svårt med tanken på sitt ärende.

Papegojan var ohövlig, det var inte fråga om det, men det var inte värt att spela förolämpad. Har man nyss sålt en främmande karls ko, utan att han vare sig vet av det eller givit sitt samtycke, så får man finna sig uti, om hans papegoja fäller några mindre smickrande yttranden. »Näbbgäddan» var emellertid inte så undfallande och spak, som hon annars kunde ha varit.

— Jag har kommit för att tala om någonting för er, herr [ 18 ]Harrison, sade hon beslutsamt. — Det rör — det rör — den där Jerseykon.

— Kors i alla dar, utbrast herr Harrison ängsligt, har hon nu gått upp i min havre igen? Seså, seså — det är väl inte så farligt, om hon har råkat till att göra det … Jag — jag var litet väl häftig i går, det får jag erkänna … Det gör ingenting, om hon har gjort det.

— Ack, om det bara vore det, suckade Anne. — Men det är tio gånger värre. Jag tror inte. —

— Kors i alla dar — hon har väl aldrig gått upp i mitt vetefält?

— Nej, nej — inte vetet … Men —

— Då är det kålen! Hon har ätit upp mina rara kålhuven, som jag hela tiden ämnat ha med på utställningen! En så’n en!

— Det är inte kålen, herr Harrison. Jag ska berätta alltsamman för er — det är därför jag har kommit hit — men var snäll och inte avbryt mig! Då blir jag så nervös. Låt mig få berätta vad jag har att säga och tig, tills jag är färdig — se’n kommer ni allt att ta er skada igen, gissar jag, slöt Anne, dock endast i tankarna.

— Nu ska jag bara höra på, sade herr Harrison, och han höll verkligen ord. Men Ingefära ansåg sig ej bunden av något tystnadslöfte, utan föll oupphörligt in med sitt »näbbgädda!» tills Anne kände sig helt förvirrad och olycklig.

— Jag stängde i går in vår Jerseyko i kätten, där vi bruka mjölka. I morse for jag till Carmody, och när jag åkte tillbaka, såg jag en ljusbrun ko inne i er havre. Diana och jag motade bort henne, och ni kan inte föreställa er, så’nt arbete det var … Jag var så förskräckligt trött och uppgiven och våt och förargad — och så kom i samma stund herr Shearer åkande och erbjöd sig att köpa kon. Jag sålde den på fläcken åt honom för tjugo dollars. Det var orätt av mig. Jag borde förstås ha väntat och rådfört mig med Marilla. Men jag är så fasligt fallen för att förhasta mig — det veta alla, som känna mig … Herr Shearer tog kon med sig genast för att lasta henne på kvällståget.

— Näbbgädda! sade Ingefära i djupt föraktfull ton.

Då reste sig herr Harrison, och med en min, som skulle ha [ 19 ]jagat skräck i varje fågel utom en papegoja, bar han Ingefäras bur in i nästa rum och stängde dörren. Ingefära tjöt, gnisslade och svor och uppförde sig på ett sätt, som fullkomligt motsvarade hennes rykte. Men när hon fann, att hon var ensam, försjönk hon i trumpen tystnad.

— Ursäkta mig och fortsätt, sade herr Harrison och satte sig åter ned. — Min bror sjömannen kunde aldrig lära den fågeln att uppföra sig som folk.

— Jag åkte hem, och när vi druckit te, gick jag ut i kätten. Herr Harrison — Anne lutade sig framåt och knäppte på sitt forna barnsliga sätt ihop händerna, medan hennes stora grå ögon bönfallande blickade in i herr Harrisons förlägna ansikte — min egen ko stod kvar i kätten. Det var er ko, som jag hade sålt åt kreaturshandlaren.

— Kors i alla dar! utbrast herr Harrison, ytterst förbluffad över denna oförutsedda utgång. — Det var då en högst besynnerlig händelse!

— Åh, det ligger alls ingenting besynnerligt i att jag ställer till tråkigheter för mig själv och andra människor, sade Anne undergivet. — Det är jag känd för. Man kunde väl tycka, att jag borde ha vuxit ifrån det vid det här laget — jag fyller sjutton år nästa mars — men tro aldrig det! … Herr Harrison, är det förmätet att hoppas, att ni förlåter mig? Jag fruktar, att det inte längre går att skaffa tillbaka er ko, men här har ni åtminstone pengarna för henne — eller också kan ni få min i stället, om ni hellre vill det. Det är en mycket präktig ko. Och jag kan inte uttrycka med ord, hur ledsen jag är över det alltihop.

— Seså, lilla fröken, det tala vi inte mera om, sade herr Harrison vänligt. — Det spelar ingen roll — rakt ingen … När olyckan är framme, så — Också jag förhastar mig rätt ofta — gör och säger vad jag sedan ångrar. Men det rår jag inte för, och människor få ta mig sådan jag är … Ja, jag säger bara det, hade det kotrollet varit uppe i min utställningskål … Men hon var ju inte det, så det är ingen skada skedd. Ja, tack, får jag ta er ko i stället, eftersom ni ändå tycks vilja göra er av med henne.

— Tack, snälla herr Harrison! Jag är så glad ni inte är ond. Jag var så rädd för att ni skulle bli det.

[ 20 ]— Och ni var väl alldeles förskräckligt rädd för att behöva komma hit och berätta det för mig efter allt det bråk jag ställde till i går — va’? Men ni får inte fästa er så mycket vid mina göranden och låtanden. Jag är en gammal bitvarg, ska jag säga, och ut med sanningen — se det är mitt valspråk — även om den skulle skorra lite i andra människors öron.

— Fru Lynde, hon säger också alltid sanningen, sade Anne, innan hon hann tänka sig för.

— Vem? Fru Lynde? Ni tänker väl aldrig jämföra mig med den slammertackan! sade herr Harrison förtretad. — Hon och jag — vi kunna väl inte nämnas på samma dag! Vad har ni i asken där?

— En tårta, sade Anne listigt. I glädjen över herr Harrisons oväntade medgörlighet kände hon sina livsandar hastigt stiga. — Den har jag tagit med mig åt er — jag tänkte, att ni kanske inte hade tårta så värst ofta …

— Nänämen, det är nog så, det … Men jag är mycket förtjust i tårta. Jag får verkligen tacka så mycket … Den ser god ut ovanpå — jag hoppas den måtte vara det hela vägen igenom. Hå tänk, vad man ska smörja sig!

— Det vet jag, att den är, sade Anne med glad självtillit. — Jag har bakat tårtor i mina dar, som inte ha varit det, det kan fru Allan intyga, men den här är det ingen fara med. Jag gjorde den egentligen åt Samhällsförbättrande föreningen, men jag kan göra en ny åt den.

— Men lilla fröken är tvungen att hjälpa mig att äta den. Jag ska sätta på kitteln, så ska vi ha oss en kopp te. Hur skulle det smaka?

— Får jag lov att laga teet? frågade Anne försiktigt.

Herr Harrison skrattade godmodigt.

— Jag ser, att ni inte har mycket förtroende till min förmåga att laga te. Men däri tar ni fel … Jag kan brygga så gott te som ni någonsin har druckit. Men kila på nu ni! Lyckligtvis regnade det i söndags, så att vi ha fullt upp med rendiskade kärl …

Anne reste sig och skred genast till verket. Hon sköljde tekannan i flera vatten, innan hon lade på teet. Därefter sopade [ 21 ]hon spisen med en viska och dukade bordet. Koppar och fat hämtade hon ur skafferiet. Detta skafferis tillstånd förfärade henne, men klokt nog höll hon sin mun. Herr Harrison visade henne, var hon skulle hämta bröd, smör och en burk inlagda persikor. Anne prydde bordet med en bukett från trädgården och blundade för fläckarna på duken.

Snart var teet färdigt, och Anne fann sig sittande mitt emot herr Harrison vid hans eget bord. Hon hällde upp te åt honom och pratade otvunget med honom om skolan, sina goda vänner och sina planer för framtiden. Hon trodde knappast sina egna sinnens vittnesbörd …

Herr Harrison hade åter hämtat in Ingefära under förebärande av att den stackars fågeln leddes så förskräckligt. Anne, som kände, att hon i denna stund kunde förlåta allt och alla, bjöd honom en sockerbit, doppad i grädde. Men Ingefäras känslor voro djupt sårade, och hon avvisade alla försök till närmande. Hon satt vresig och förnärmad på sin pinne och burrade upp sina fjädrar, tills hon såg ut som en enda stor boll av grönt och guld.

— Varför kallar ni henne Ingefära? undrade Anne, som tyckte om namn med mening uti och fann, att »Ingefära» ej stämde bra överens med dessa granna färger.

— Det var min bror sjömannen, som gav henne det namnet. Han var alltid så förtjust i syltad ingefära på små burkar. Jag är inte litet svag för den fågeln, må ni tro … Han har naturligtvis sina fel. Jag har fått röna ganska mycket obehag för hans skull, men det tar jag med ro … Somliga stöta sig på, att han svär, men jag kan inte vänja honom av därmed. Jag har försökt — andra människor ha det också. Somliga ha fördom gentemot papegojor. Det är ju idiotiskt. Jag tycker om dem. Jag har stort sällskap av Ingefära. Ingenting skulle förmå mig att — ge från mig den fågeln — ingenting i världen, fröken.

Herr Harrison utslungade den sista meningen så häftigt, som om han misstänkte Anne för någon hemlig avsikt att lura Ingefära från honom. Men Anne hade börjat fatta tycke för den lille underlige mannen, som hade så svårt för att hålla sig stilla, och innan tedrickningen nått sitt slut, voro de riktigt goda vänner. [ 22 ]Herr Harrison gjorde sig närmare underrättad om Samhällsförbättrande föreningen och tycktes benägen att skänka den sitt gillande.

— Det låter höra sig! Fortsätt ni bara! Förbättringar behövas sannerligen lite varstans i detta samhälle — hos folket också.

— Åh, jag vet just inte det, sade Anne hastigt.

För sig själv eller sina allra förtroligaste vänner kunde hon nog medge, att Avonlea och dess invånare hade sina små ofullkomligheter, som för resten naturligtvis voro ytterst lätta att röja ur vägen. Men det var någonting helt annat att höra en nyinflyttad »utböling» som gubben Harrison sitta där och uttrycka sig kritiskt.

— Jag tycker Avonlea är en förtjusande plats, och människorna äro också vådligt hyggliga och trevliga, sade hon med ett visst eftertryck.

— Åhå, jag tror man har sitt lilla humör, sade Herr Harrison och tittade på de högröda kinderna och förebrående ögonen mitt emot honom. — Det måtte visst höra till hårfärgen! För all del, Avonlea är en mycket bra plats, annars skulle jag inte ha slagit mig ned här; men till och med ni lär väl ändå medge, att det är behäftat med vissa fel?

— De göra, att jag bara tycker om det ännu bättre, sade den trofasta Anne. — Jag tycker varken om platser eller människor, som inte ha några fel. En alldeles felfri person måste vara gräsligt ointressant. Fru White säger, att hon aldrig har råkat någon felfri människa, men väl har hon tillräckligt mycket hört talas om en sådan — hennes mans första hustru. Tycker ni inte det skulle vara mycket otrevligt att vara gift med en man, vars första fru var ett mönster i allt?

— Ännu odrägligare skulle det vara att vara gift med den där felfria mönsterhustrun, utbrast herr Harrison med en plötslig hetta, som föreföll rätt svårbegriplig.

När teet var drucket, bad Anne att få diska koppar och fat, fastän herr Harrison försäkrade henne, att han ännu redde sig utan diskning i åtskilliga veckor. Helst skulle hon ha velat sopa hela golvet, men ingen kvast syntes till, och hon ville ogärna fråga, [ 23 ]var den hade sin plats. Det skulle ju kunna hända, att den alls inte fanns …

— Ni kan gärna titta in och prata med mig ibland, tyckte herr Harrison, när hon sade farväl. — Vi bo ju inte långt från varandra, och grannsämja är bra. Den där föreningen, ni talte om, intresserar mig verkligen en smula … Vem vet, vad den kan uträtta. Nå, vem ska ni ge er i kast med allra först?

— Vi ämna visst inte bråka med några människor — det är bara ställen vi ämna förbättra, sade Anne i vänlig ton.

Inte var det väl gubben Harrisons mening att driva med deras plan?

När hon hade gått, satt herr Harrison och tittade efter henne genom sitt fönster — en mjuk och smidig flickgestalt, som med lätta steg trippade över fälten i solnedgångens dunkelröda skimmer.

— Jag är en knarrig och tvär gammal stofil, sade han högt, men det är någonting med den där flickungen, som kommer mig att känna mig upplivad och föryngrad — och den förnimmelsen är så behaglig, att jag gärna skulle vilja ha den upprepad då och då.

— Vad har den där näbbgäddan här att göra? pep Ingefära hånande.

Herr Harrison knöt näven åt papegojan.

— Din förhärdade fågel, muttrade han, jag nästan önskar, att jag vridit nacken av dig med samma min bror kom hem med dig … Du har allt ställt till bra mycket förtret för mig …

Anne skyndade hem med glada steg och berättade genast sina erfarenheter för Marilla. Denna hade blivit ganska ängslig över hennes långa bortovaro och stod just på vippen att bege sig ut för att leta efter henne.

— Detta är ändå en riktigt trevlig och bra värld, när allt kommer omkring, slöt Anne helt belåtet. — Fru Lynde klagade häromdagen över, att det var så motigt allting — väntar man sig någonting roligt, så blir det bara pannkaka av alltihop, och ingenting är vad man tror det vara … Ja, det kanske nog är sant. Men då ha vi ju också en annan sida av saken. Ledsamheterna bli inte heller alltid så svåra, som vi föreställa oss — de få ofta en mycket bättre utgång än vi vågat hoppas … Här gick ju jag [ 24 ]till herr Harrison nu på eftermiddagen och gruvade mig så förskräckligt för vad som förestod mig … I stället var han riktigt snäll, och jag hade nästan roligt hos honom … Jag tror att vi kunna bli riktigt goda vänner med tiden, om vi ha en smula överseende med varandra på ömse håll … I alla fall, Marilla, ska jag aldrig sälja en ko, innan jag vet, vems den är. Och papegojor kan jag inte med!