Våra vänner från i fjol/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Erfarenheter inomhus
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Visiter
Följder  →


[ 67 ]

SJÄTTE KAPITLET.
Visiter.

— Kom, Hanna, nu är det tid.

— Till vad?

— Du vill väl inte påstå att du glömt ditt löfte att gå med mig på ett halvt dussin visiter i dag?

— Jag har gjort många förhastade och dumma saker i mitt liv; men jag tror ej att jag varit nog tokig att lova gå med dig på sex visiter, då en enda är nog för att förstöra mig för en hel vecka.

— Jo, du lovade; vi uppgjorde ett slags köp oss emellan: jag skulle rita Bettys porträtt åt dig, och du skulle i stället följa med mig på återvisiter till grannarna.

— Om det var vackert väder ja — så lydde överens[ 68 ]kommelsen, och till den håller jag mig efter bokstaven, Shylock. Det står en stor molnbädd i öster, alltså är det inte vackert väder, och jag går inte.

— Då begår du bedrägeri, ty vädret är vackert, och det ser alls icke ut, som det skulle komma regn. Du, som alltid skryter över din ordhållighet, handla nu därefter och uppfyll din skyldighet, så får du sedan vara i ro i sex månader.

Hanna var just nu särdeles upptagen av klädsömnad, ty hon var vanligen familjens klädsömmerska, och sin förmåga att kunna sköta nålen lika bra som pennan satte hon ett högt värde på själv. Det var högst förargligt att bliva störd vid första provningen och tillsagd att göra visiter i sin bästa klänning på en varm julidag. Hon hatade alla formliga visiter och gjorde aldrig några, utom då Amy narrade henne därtill genom löften, mutor eller byte. Nu för ögonblicket fanns det ingen undflykt, och sedan hon ursinnigt slängt saxen i bordet och förklarat att hon kände svavellukt efter åska, gav hon vika, lade bort sitt arbete, tog på sig hatt och handskar och underrättade Amy, med ett undergivet utseende, att offret var färdigt.

— Hanna March, ni är så elak att ni kan reta ett helgon! Du ämnar väl inte göra visiter i en sådan dräkt, hoppas jag, sade Amy, seende på henne med förvåning.

— Varför icke? Den är sval och trevlig, och jag ser snygg ut; klänningen är tillräckligt bra för en dammig promenad på en varm dag. Om folk bryr sig mera om mina kläder än om mig, vill jag inte se dem. Du kan göra toalett för oss bägge och vara så elegant du behagar; det passar dig att vara grann, men inte mig, och garneringar göra mig bara arg.

— Se så ja! suckade Amy, nu har hon fått ett av sina anfall att sätta sig emot allt vad man ber henne om, och säkert gör hon mig galen, innan jag kan få henne att klä sig på ett passande sätt. Jag kan försäkra, att det inte är något nöje för mig att gå på visiter i dag; men det är en sak, som vi äro skyldiga vårt umgänge, och det finns ingen, som kan göra det mer än du och jag. [ 69 ]Jag skall göra allt vad du vill, Hanna, om du bara vill göra dig fin och hjälpa mig att vara artig. Du kan tala så utmärkt bra och ser så förnäm ut, då du är väl klädd; dessutom kan du vara så älskvärd, bara du vill, att jag är riktigt stolt över dig. Jag är rädd för att gå ensam, kom och tag hand om mig.

— Du är just en liten listig varelse, som på detta sätt kan smickra och locka din gamla stygga syster. Jag vet inte vilket som är mest orimligt, att jag ser förnäm ut och har ett fint sätt, eller att du skulle vara rädd för att gå ensam, vart det än vara må! Nå, efter jag är tvungen, skall jag väl gå med dig och göra mitt bästa. Du skall bli expeditionens anförarinna, och jag skall blint lyda. Är du nöjd då? sade Hanna, som hastigt övergått från envishet till den mest .menlösa undergivenhet.

— Du är en riktig ängel! Sätt nu på dig det bästa du har, och jag skall säga dig huru du skall uppföra dig på vart ställe för att göra ett gott intryck. — Jag vill, att folk skall tycka om dig och det skulle de, om du bara ville försöka att vara litet behagligare. Sätt upp ditt hår vackert och fäst den skära rosetten i hatten, ty det kläder dig, du ser annars för allvarsam ut i din enkla dräkt. Tag ljusa handskar och en broderad näsduk. Jag skall i förbifarten gå upp till Margret och låna hennes vita parasoll, så kan du få taga min ljusgredelina.

Medan Amy klädde sig, delade hon ut befallningar, och Hanna lydde dem, dock icke utan några små protester, ty hon suckade, då hon tog på sig sin nya organdieklänning, rynkade pannan åt sig själv, just som hon med en oklanderlig rosett knöt hattbanden, satte med den största svårighet knappnålarna i sin krage, rynkade vanligen ihop ögonbrynen, då hon skakade ut näsduken, vars broderi var lika retsamt för hennes näsa, som de förestående visiterna för hennes känslor; och då hon slutligen för att bli riktigt elegant klämt in händerna i trånga handskar med två knappar och en tofs, vände hon sig till Amy med ett enfaldigt ansiktsuttryck och sade undergivet:

[ 70 ]— Jag är fullkomligt olycklig; men om du anser mig presentabel, så dör jag lycklig.

— Du är utmärkt bra. Vänd dig nu långsamt omkring, så att jag riktigt får granska dig noga.

Hanna vände sig omkring, och Amy gjorde några förbättringar här och där; sedan gick hon några steg tillbaka, lade huvudet på sned och sade helt förtjust: — Ja, du är förträfflig, och ditt huvud kunde jag ej önska bättre, ty den vita hatten och den skära rosen äro förtjusande. Skjut tillbaka axlarna och håll händerna ledigt, det gör ingenting om handskarna klämma litet. Det är en sak, som du gör bra, Hanna, och det är ditt sätt att bära din schal — jag kan inte göra det så bra, men det är mycket vackert att se dig bära upp den, och jag är glad att miss Norton gav dig den där vackra schalen; den är visst inte dyrbar, men den ser präktig ut, och de där vecken över armen falla riktigt artistiskt. Sitter min schalsnibb riktigt, och har jag fäst upp min klänning jämnt? Jag tycker om att visa mina kängor, ty mina fötter äro vackra, fastän min näsa inte är det.

— Du är alltid vacker och glad, sade Hanna, i det hon satte handen för ögonen som en kikare och med en kännares min betraktade den blåa plymen mot det gula håret. Var så god och säg, mademoiselle, om jag skall släpa min klänning i dammet eller hålla upp den?

— Håll upp den, då du går, men släpp ned den, då du kommer in. Det tager sig bäst ut på dig, då den släpar, och du måste lära dig att med behag låta kjolarna släpa. Du har inte knäppt hela manschetten; gör det genast. Du skall aldrig se riktigt klädd ut, om du inte är noga med småsaker, ty det är de, som utgöra det förtjusande hela.

Hanna suckade och lyckades rycka knapparna ur sin handske, då hon försökte knäppa manschetten; men slutligen voro bägge färdiga att segla av och sågo ut som »vackra målningar», sade Elsa, då hon hängde ut genom fönstret för att se på dem.

— Snälla Hanna, nu får du lov komma ihåg, att [ 71 ]Chesters äro fint folk; därför vill jag, att du skall göra ditt allra bästa med att vara älskvärd. Du får inte göra varken någon av dina vanliga tvära anmärkningar eller några andra besynnerligheter. Var lugn, sansad och stilla — det ser fint och städat ut, och det måtte du kunna stå ut med i en kvart, sade Amy, då de nalkades första stället, sedan de varit uppe hos Margret och lånat hennes vita parasoll och blivit mönstrade av henne, under det hon höll ett barn på vardera armen.

— Låt mig tänka efter — »lugn, sansad och stilla!» Ja, det tror jag att jag kan lova detta, ty jag har i pjäser spelat unga, tillgjorda damers roller, och nu skall jag försöka hur jag lyckas. Du skall få se, att jag har stor förmåga, därför kan du vara lugn, mitt barn.

Amy såg nöjd ut, men den odygdiga Hanna tog henne efter orden, och under första visiten satt hon med varje lem i den behagligaste vila, varje veck föll väl draperat, och hon var lugn som ett hav om sommaren, kall som en snödriva och tyst som en sfinx. Förgäves gjorde mrs Chester anspelningar på hennes »förtjusande roman», och misserna Chester gjorde försök att få ett samtal i gång genom att tala om bjudningar, picknicker, operan och moderna; men allt besvarades med ett leende, en böjning på huvudet och ett blygt »ja» eller »nej», som gjorde all fortsättning omöjlig. Förgäves telegraferade Amy ordet »tala», försökte draga henne in i samtalet och trampade henne hemligt på foten; Hanna satt som hon varit fullkomligt omedveten om allt, med ett uppförande likt Mauds ansikte, kallt, regelbundet och grant, men intetsägande.

— Vad den äldsta miss March är för en högmodig, tråkig människa! anmärkte en av damerna, just som dörren stängdes efter deras gäster, men olyckligtvis hördes anmärkningen av Hanna, som i tysthet skrattade, medan hon gick genom tamburen, men Amy såg missnöjd ut för att hennes instruktioner misslyckats och sköt naturligtvis hela skulden på Hanna.

— Hur kunde du missförstå mig så? Jag menade [ 72 ]bara, att du skulle uppföra dig värdigt och stilla, och i stället uppför du dig, som du varit av stock och sten. Försök att vara sällskaplig hos Lambs, prata som andra flickor göra, och intressera dig för kläder, flirt eller vad smörja som helst, man talar om. De umgås i de bästa kretsar och äro personer, som vi kunna ha nytta av att känna, och jag vill för allt i världen ej misslyckas i att göra ett gott intryck på dem.

— Jag skall vara angenäm; jag skall prata och skratta och bli förskräckt för eller förtjust i vilken obetydlighet, du önskar. Jag tycker riktigt om att vara sådan och skall försöka att vara vad man kallar »en förtjusande» flicka; jag kan nog gå i land: med det, ty jag har May Chester till modell och skall öva mig i att likna henne; få se om Lambs då inte skola säga: Vilken livlig och söt flicka den Hanna March är!

Amy kände sig orolig, vilket hon också hade skäl till, ty då Hanna blev nyckfull, visste man aldrig vad hon kunde taga sig för. Amys ansikte blev allvarsamt, då hon såg systern styra in i nästa rum, kyssa alla de unga damerna med överdriven hjärtlighet, glatt småle åt ungherrarna och deltaga i skrattet och pratet med ett liv, som alldeles förvånade åskådaren. Mrs Lamb tog genast Amy i besittning, ty hon var hennes stora favorit, och nu blev Amy tvungen att höra på en lång berättelse om Lucretias sista anfall, under det tre ungherrar höllo sig i närheten för att invänta en paus, då de kunde rusa fram till hennes befrielse. Under sådana omständigheter var hon alldeles urståndsatt att hejda Hanna, som tycktes vara besatt av en elak ande och pratade med lika stor talförhet som själva mrs Lamb. En mängd huvuden trängdes omkring henne, och Amy ansträngde sina öron för att höra vad som sades; ty avbrutna meningar uppfyllde henne med förskräckelse, uppspärrade ögon och upplyftade händer plågade henne med nyfikenhet, och ständiga skrattsalvor gjorde henne otålig att få deltaga i glädjen. Man kan tänka sig hennes ångest, då hon hörde sådana bitar av samtalet som:

[ 73 ]— Hon rider utmärkt — vem har lärt henne det?

— Ingen. Hon har själv övat sig att stiga upp, hålla tyglarna och sitta rak på en gammal sadel i ett träd. Nu kan hon rida fullkomligt, ty hon vet inte vad fruktan vill säga, och ridläraren låter henne få begagna hästarna för billigt pris, emedan hon rider in dem så väl åt damer. Hon har en riktig passion för ridning, och jag har ofta sagt henne, att om allting annat slår fel för henne, så kan hon bli en utmärkt konstberiderska och förtjäna sitt livsuppehälle på cirkus.

Vid detta förfärliga yttrande kunde Amy med svårighet styra sig, men hade hon nu följt sin ingivelse, skulle man sagt, att hon var en mycket häftig ung dam, och det var hennes största fasa. Dock, vad kunde hon göra? Den gamla damen var just i mitten av sin historia och, långt innan den var slutad, hade Hanna kommit i farten med något nytt och gjorde ännu flera förfärliga avslöjanden och begick ännu förfärligare fel.

— Ja, den dagen var Amy i förtvivlan, ty alla de bästa hästarna voro borttingade och av de tre, som voro kvar, var en lam, en blind och den tredje en sådan jordätare, att man måste sticka jord i munnen på honom, innan man fick honom att gå. Var det inte ett utmärkt djur att begagna vid ett lustparti?

— Vilken valde hon? frågade en av de skrattande ungherrarna, som var road av ämnet.

— Ingen av dem. Hon hörde talas om en häst, som fanns på arrendegården på andra sidan floden, och fastän aldrig någon dam ridit på honom, beslöt hon att försöka honom, emedan han var vacker och livlig. Det var verkligen sorgligt att se allt besvär hon hade, ty ingen ville föra hästen till sadeln, därför måste hon föra sadeln till hästen. Tänk blott, hon rodde verkligen över floden, lade sadeln på huvudet och marscherade upp till stallet, till den gamle mannens ytterliga förvåning!

— Red hon på hästen?

— Ja, naturligtvis gjorde hon det, och hade utmärkt roligt. Jag väntade att få se henne föras hem alldeles [ 74 ]sönderslagen, men hon styrde honom fullkomligt och var själen i hela lustpartiet.

— Ja, det kan man kalla mod! och unge Lamb kastade en gillande blick på Amy, i det han undrade, vad hans mor kunde säga åt henne, som gjorde henne så röd och förlägen.

Hon blev ännu rödare och mera förlägen några ögonblick senare, då samtalet hastigt övergick till tal om toaletten. En av de unga damerna frågade Hanna, var hon köpt den vackra, ljusgrå hatten, som hon hade på picknicken, och den dumma Hanna, i stället för att nämna boden, där den köptes för två år sedan, vilket varit alldeles tillräckligt, svarade med onödig uppriktighet: Ack, den målade Amy, man kan inte få så fina skiftningar, då man köper, därför måla vi våra. Det är en stor fördel att ha en syster som är artist.

— Var det inte ett bra lustigt påhitt? utropade miss Lamb, som tyckte, att Hanna var mycket rolig.

— Men det är ingenting i jämförelse med andra av hennes utmärkta talanger. Det finns ingenting, som det barnet ej kan göra. Då hon skulle på Sallys bjudning, behövde hon ett par blåa skor, och då målade hon över sina smutsiga vita med den vackraste himmelsblåa färg, man någonsin kunde få se, och de sågo alldeles ut som de varit av satäng, tillade Hanna med ett utseende av stolthet över systerns talanger, vilket gjorde Amy helt förtvivlad.

— Häromdagen läste vi en av edra noveller och hade mycket nöje av den, sade den äldre miss Lamb, som ville säga en komplimang till den litterära damen, vilken likväl i detta ögonblick icke liknade någon sådan, det måste erkännas. Den minsta hänsyftning på Hannas »arbeten» hade alltid en dålig verkan på henne, ty hon blev då antingen mycket stel och såg förargad ut, eller ock bytte hon om ämne med en tvär anmärkning, liksom nu:

— Jag är ledsen, att ni icke hade någonting bättre att läsa. Jag skriver den där strunten därför, att den låter sälja sig, och simpelt folk läser den. Ämnar ni fara till Newyork i vinter?

Eftersom miss Lamb hade haft »mycket nöje» av [ 75 ]novellen, voro icke dessa yttranden särdeles tacksamma eller artiga. Så fort Hanna hade uttalat dem, insåg hon sitt misstag, men fruktande att göra saken värre, kom hon hastigt ihåg, att det tillhörde henne att först göra min av att gå, och detta gjorde hon så plötsligt, att hon lämnade tre personer med halvslutade meningar på läpparna. Amy, vi måste gå. Adjö, min bästa miss Lamb, kom snart och hälsa på oss! Vi längta så mycket efter att få se er hos oss; jag vågar inte bedja er, mr Lamb; men om ni skulle komma, så tror jag inte, att jag skulle ha hjärta att skicka bort er.

Hanna sade detta med en så lustig efterhärmning av May Chesters tillgjorda sätt, att Amy var tvungen lämna rummet så fort som möjligt, kännande stor lust att skratta och gråta på samma gång.

— Gjorde jag det inte bra? frågade Hanna med förnöjd min, just som de gingo sin väg.

— Ingenting kunde varit sämre, var Amys förkrossande svar. Vad i all världen kom åt dig, som berättade alla de där historierna om min sadel, hattarna och skorna och allt det övriga?

— Jo, jag tyckte, att det var lustigt och roade dem. De känna allesammans, att vi äro fattiga, och därför tjänar det ingenting till att låtsa som vi hade betjänter, köpte tre eller fyra hattar för var säsong och hade allting lika fint och dyrt som de.

— Du behövde inte gå och berätta dem alla våra små finter och påhitt och på ett alldeles onödigt sätt uppenbara vår fattigdom. Du har inte ett dugg stolthet och skall aldrig lära dig, när du bör tiga eller tala, sade Amy i förtvivlad ton.

Den stackars Hanna såg nedslagen ut och gnuggade tyst nästippen med sin styva näsduk, liksom hon därmed hade fullgjort ett slags botgärning för sin förbrytelse.

— Hur skall jag uppföra mig här? frågade hon, då de nalkades det tredje stället.

— Som du själv behagar; jag tvår mina händer, var Amys korta svar.

[ 76 ]— Då skall jag roa mig. Gossarna äro hemma, och jag skall ha en liten trevlig stund. Gud skall veta, att jag behöver litet ombyte, ty lyx har alltid en dålig inverkan på mitt lynne, svarade Hanna vresigt, ty hon hade blivit förargad över alla sina misslyckade försök att vara trevlig.

Hon blev med hänförelse välkomnad av tre stora gossar och flera söta barn, och detta lugnade snart hennes upprörda känslor. Lämnande åt Amy att underhålla värdinnan och mr Tudor, vilken samtidigt råkade vara där på visit, ägnade hon sig helt och hållet åt barnen och gossarna och fann ombytet uppfriskande. Med största intresse lyssnade hon på gossarnas historier från skolan, klappade deras hundar och höll med om, att Tom Brown var en riktig »kurre», utan att ens reflektera över hur tvetydigt detta beröm var; och då en av dem föreslog att besöka dammen, där han hade sin vattensköldpadda, samtyckte hon därtill med sådan glädje, att gossarnas mor vänligt log åt henne under det hon satte sin mössa till rätta, vilken kommit i ett något oordnat tillstånd genom sönernas smekningar, som ibland voro litet björnlika, men henne dock långt kärare, än den mest felfria hårklädsel skulle varit, vilken kommit ur den skickligaste parisermodists händer.

Amy lät Hanna helt och hållet sköta sig själv och kunde således ostört överlämna sig åt sitt nöje. Mr Tudors farbror hade gift sig med en engelsk dam, som i tredje led var kusin till en ännu levande lord, och Amy kände den största vördnad för hela familjen, ty trots sin amerikanska börd och uppfostran, hyste hon likväl denna vördnad för titlar, som ofta finns, även hos de bästa av oss — denna icke erkända beundran för allt vad som är av kungligt blod, en beundran och hyllning, som för icke många år sedan satte den mest demokratiska nation under solen i stor uppståndelse vid en gulhårig prins ankomst, och som har sin rot i det unga landets kärlek för det gamla. — Denna kärlek är lik en stor sons för en liten befallande moder, som hållit honom kvar, så länge hon förmått men sedan tar avsked av honom och låter honom [ 77 ]gå med en skorpa då han gör uppror. Men icke ens tillfredsställelsen att få tala med en släkting till en engelsk lord kunde komma Amy att glömma tiden, utan då hon dröjt så länge bruket fordrade, steg hon långsamt upp, slet sig ifrån detta aristokratiska sällskap och började söka efter Hanna, under det hon innerligt önskade, att hennes oefterrättliga syster inte måtte återfinnas i någon situation, som kunde bringa vanära över namnet March.

Det kunde ha varit värre, men Amy ansåg det illa nog, ty Hanna satt i gräset med ett helt regemente av gossar omkring sig, och en hund med smutsiga fötter låg och vilade på hennes bästa klänning, under det hon satt och berättade ett av Lauries upptåg för sina förtjusta åhörare. Ett av barnen höll på att piska på sköldpaddan med Amys parasoll, som hon tyckte mycket om, ett annat åt pepparkaka över Hannas hatt, och ett tredje kastade boll med hennes handskar; men alla voro glada, och då Hanna samlade ihop sina skadade tillhörigheter för att gå, eskorterades hon av regementet, som bad henne komma snart igen, »ty det var så roligt att höra henne berätta om Lauries påhitt».

— Är det inte hyggliga gossar? Jag känner mig riktigt ung och glad igen efter detta, sade Hanna, under det hon vandrade framåt med händerna på ryggen, vilket skedde dels av vana, dels för att dölja det nedsmutsade parasollet.

— Varför undviker du alltid mr Tudor? frågade Amy, visligen avhållande sig från alla anmärkningar angående Hannas förstörda kläder.

— Jag tycker inte om honom; han tar en sådan min på sig, snäser sina systrar, tråkar ut sin far och talar inte aktningsfullt om sin mor. Laurie säger han är hygglig, men jag anser inte honom för någon eftersträvansvärd bekantskap, därför bryr jag mig inte om honom.

— Men du kunde åtminstone vara hövlig emot honom. Du nickade kallt åt honom, och strax därefter niger du och småler på det allra artigaste åt Tommy Chamberlain, vars far har kryddbod; om du nickat åt Chamberlain [ 78 ]och nigit för Tudor, skulle du handlat riktigt, sade Amy förebrående.

— Nej, det hade jag inte gjort, svarade Hanna förargad, jag varken tycker om, högaktar eller beundrar Tudor, fastän hans farfars farbrors brorsons systerdotter var syssling till en lord. Tommy är fattig, blygsam, snäll och mycket duktig, jag högaktar honom och tycker om att visa att jag gör det, ty han är en gentleman, trots de bruna pappersstrutarna.

— Det tjänar ingenting till att försöka resonera med dig, svarade Amy.

— Nej, kära du, inte det minsta, inföll Hanna, låt oss därför se älskvärda ut och lämna våra kort här, eftersom hela familjen King tyckes vara borta, vilket jag är högst tacksam för.

Då flickorna lämnat sina visitkort, gingo de vidare, och Hanna uttalade för andra gången sin tacksägelse, då de kommo till femte stället och blevo underrättade, att de unga damerna icke kunde ta emot dem.

— Låt oss då gå hem och inte bry oss om tant March i dag, ty dit kunna vi springa när som helst, och dessutom är det verkligen skada att på det här viset släpa i dammet med våra bästa klänningar, då vi äro trötta och ohågade.

— Var så god och svara för dig själv! Tant tycker om, att vi visa henne den artigheten att i full parad komma till henne på en formlig visit. Det är ju också en så obetydlig sak, men det gör henne glad och jag tror inte, att det kommer att förstöra dina kläder hälften så mycket som att du låter smutsiga hundar och klumpiga pojkar få fördärva dem. Luta ned huvudet och låt mig taga bort smulorna från hatten.

— Vilken exemplarisk flicka du är, sade Hanna som med bedrövade blickar såg på sin dräkt och jämförde den med systerns, som ännu såg helt ny och fläckfri ut. Jag skulle önska, att det vore lika lätt för mig att visa människor små artigheter för att behaga dem, som det är för dig. Nog tänker jag på det, men det tar så mycket tid, då man skall göra det, att jag i stället väntar på ett tillfälle, då jag kan visa artighet i stor skala och låter [ 79 ]de små artigheterna utebli, fastän jag nog förstår, att det just är de, som tala bäst för sig, då det kommer till kritan.

Amy smålog men blev genast blidkad och sade i moderlig ton: — Kvinnor måste lära sig att vara behagliga, isynnerhet då de äro fattiga, ty det är deras enda sätt att kunna återgälda den vänlighet som visas dem. Om du hade kommit ihåg det och handlat därefter, skulle du blivit mycket mera avhållen än jag, ty du är mycket mera begåvad.

— Jag är ett gammalt styggt odjur och kommer alltid att bli det; men jag vill gärna medge att du har rätt. För mig är det lättare att våga livet för en människa än att visa mig behaglig, då jag känner mig ohågad. Det är en stor olycka att ha sådana starka sympatier och antipatier, eller vad tycker du?

— Det är mycket värre att inte kunna dölja dem. Jag vill icke påstå att jag tycker mera om Tudor, än vad du gör, men jag är icke ombedd att säga honom det, och det är inte du heller, och det tjänar ingenting till, att du gör dig obehaglig bara för den skull, att han är det.

— Men jag tror att det är flickors skyldighet att visa, då de ogilla unga män, och hur skulle de kunna det, om icke genom sitt sätt? Att predika för dem, därmed uträttar man ingenting, det har jag nog fått erfara, sedan jag tog mig an Laurie; men det finns en hel mängd andra medel, genom vilka jag kan göra mitt inflytande gällande utan att begagna ett ord, och jag påstår, att vi böra göra detsamma med andra unga män, om vi kunna.

— Laurie är en ovanlig gosse och kan icke tagas fram som ett bevis på huru andra gossar äro, sade Amy med en ton av så fast övertygelse, att det skulle kommit den »ovanlige gossen» att kikna av skratt, ifall han hört det. Om vi voro sköna eller rika och förnäma damer, skulle vi kanske kunna uträtta någonting; men skulle vi nu visa oss onådiga mot somliga herrar, därför att vi ej kunna tåla dem och småle åt andra därför att vi finna dem hyggliga, så skulle det ej göra den ringaste verkan, utan vi skulle bara bli ansedda besynnerliga och puritanska.

[ 80 ]— Jaså, vi skola uppmuntra människor, som vi avsky, och hålla med om saker, som vi icke kunna gilla, bara därför, att vi icke äro skönheter eller äga millioner? Det är just en skön moral!

— Jag kan icke resonera med dig om den saken; jag vet bara, att det är världens gång, och människor, som sätta sig på tvären, bli alltid utskrattade för sina bemödanden. Jag tycker inte om reformatorer, och jag hoppas, du aldrig skall försöka dig i den vägen.

— Jo, jag tycker om dem och skall bli det, om jag kan, ty fastän de bli utskrattade, så kan världen icke reda sig utan dem. Vi kunna icke tänka lika i den saken, ty du hör till den gamla skolan och jag till den nya; du kommer nog att reda dig bäst; men jag kommer att få ett rikare liv och skulle säkert njuta av stenkastningen och visslingarna, tror jag.

— Seså, lugna dig nu och tråka inte ut tant med dina nya idéer.

— Jag skall väl försöka, men jag är alltid frestad att brista ut i något skarpt yttrande eller röja mina revolutionära sympatier, då hon är närvarande; det är mitt öde, och jag kan inte hjälpa det.

De funno tant Carrol i sällskap med den gamla tanten, och bägge voro fördjupade i ett mycket intressant samtal, men de avbröto det, så fort flickorna kommo in, och sågo på varandra med så menande blickar, att systrarna genast förstodo, att de utgjort samtalsämnet. Hanna var icke vid gott lynne, och hennes trilska kom åter över henne, men Amy, som samvetsgrant gjort sin plikt och varit glad och älskvärd mot alla, var nu vid det mest änglalika lynne. Denna älskvärda sinnesstämning märktes genast; de bägge tanterna kallade henne på ett påfallande vänligt sätt »min söta, min kära», och då flickorna gått, sade de om henne med stort eftertryck — »det kära barnet blir snällare för var dag».

— Skall du hjälpa mig med basaren? frågade mrs Carrol, då Amy satte sig bredvid henne med detta för[ 81 ]troendefulla utseende, som äldre människor tycka så mycket om hos unga.

— Ja, tant Chester frågade om jag ville, och jag erbjöd mig att stå vid ett av borden, eftersom jag icke hade någonting annat att ge än min tid.

— Jag ämnar inte hjälpa till, inföll Hanna bestämt, jag avskyr att bli så där förnämt beskyddad, och de där Chesters anse det för en stor nåd, då de tillåta oss hjälpa till vid deras högeligen trassliga basar. Jag förstår inte, Amy, hur du kunde lova — de vilja bara ha dig att arbeta.

— Jag arbetar gärna — det är för Freedmans lika väl som för Chesters, och jag tycker det var mycket snällt av dem att låta mig dela både arbetet och nöjet. Beskydd besvärar inte mig, då det är välment.

— Fullkomligt riktigt och rätt sagt. Jag tycker om att du har ett tacksamt sinne, mitt kära barn, det är ett nöje att hjälpa människor som uppskatta våra bemödanden, det finns nog de, som icke göra det, och det är sårande, anmärkte tant March, i det hon över glasögonen såg på Hanna, som satt avsides och med ett högeligen förargat uttryck gungade i gungstolen. Om Hanna bara hade vetat vilken stor lycka som var ämnad att läggas i hennes eller Amys vågskål, skulle hon på minuten blivit mild som en duva; men olyckligtvis ha vi icke nog genomträngande blickar att kunna se vad som försiggår i våra vänners sinnen. I allmänhet är det nog bäst, att vi icke kunna det — men ibland skulle det allt vara en stor tröst — och dessutom vore det ju en sådan besparing på tid och häftiga vredesutbrott. Då Hanna nästa gång yttrade sig, gjorde hon sig förlustig ett mångårigt nöje och fick en väl förtjänst läxa att hålla sin tunga i styr.

— Jag tycker inte om några ynnestbevis, de plåga mig och komma mig att känna mig som en slav; jag vill helst göra allt för mig själv och vara fullkomligt oberoende.

— Aha! hostade tant Carrol sakta och såg på tant March.

— Det sade jag dig ju, svarade tant March med en bestämd nick åt tant Carrol.

[ 82 ]Lyckligtvis fullkomligt okunnig om vad hon hade gjort, satte Hanna näsan i vädret med ett revolutionärt utseende, som var allt utom inbjudande.

— Talar du franska, mitt barn? frågade mrs Carrol, läggande handen på Amys arm.

— Ganska bra, tack vare tant March, som låter Ester tala med mig så ofta jag vill, svarade Amy med en tacksam blick, som kom den gamla damen att småle vänligt.

— Kan du levande språk bra? frågade mrs Carrol Hanna.

— Jag kan ej ett ord, jag är mycket dum, då det kommer an på sådant; franskan kan jag inte tåla, det är ett sådant slipprigt dumt språk, var det tvära svaret.

De bägge tanterna utbytte åter en blick, och tant March sade till Amy: Min kära vän, jag tror, att du är stark och frisk numera. Du har ju aldrig ont i dina ögon nu för tiden?

— Nej, inte alls, tant lilla; tack för tants godhet att fråga efter hur jag mår! Nu är jag fullkomligt frisk och tänker uträtta stora saker nästa vinter, så att jag kan vara färdig att fara till Rom, när den glada tiden kommer.

— Du goda flicka! Ja, du förtjänar att få resa dit, och jag är övertygad, att du nog också kommer att få göra det endera dagen, sade tant March med en gillande smekning på Amys huvud, när hon lutade sig ned för att taga upp tantens nystan.

»Gå över ängen, lyft på klinkan,
sitt vid elden och spinn.»

skrek Polly gällt, i det han hoppade ned från sin stång och satte sig på ryggstödet av Hannas stol för att se henne in i ansiktet, vilket han gjorde med ett så lustigt uttryck av näsvis frågvishet, att det var omöjligt att låta bli att skratta.

— Det är en högst skarpsinnig fågel, sade den gamla damen.

— Kom, låtom oss göra en promenad, min bästa, [ 83 ]skrek Polly, hoppande fram till porslinsskänken med en blick, som tiggde om sockerbitar.

— Tack, det är jag med om — kom Amy, och Hanna gjorde slut på visiten och kände starkare än någonsin, att visiter hade ett dåligt inflytande på hennes lynne. Hon tog artigt de bägge tanterna i hand, men Amy kysste dem, varefter flickorna gingo sin väg, lämnande efter sig intryck av skugga och solsken, vilket intryck kom tant March att säga, just som flickorna försvunno:

— Det är bäst att du gör det, Mary, jag skall bestå pengarna, varpå tant Carrol svarade mycket bestämt: Det skall jag visst göra, såvida hennes föräldrar samtycka.