Våren 1854 (Sehlstedt 1862)
| ← Göken |
|
Den gamle Landtmannens sång → |
Våren 1854.
Hur grymt är icke krig, förblindade nationer!
Hur är dess början väl, dess fortgång och dess slut! —
Jag ropte, då jag såg hur man drog fram kanoner,
Och hela verlden skrek på kulor och på krut.
Är jorden nu för trång att hon ej mer sig låter
Bebyggas som hon gjort i många Herrans år?
Ack nej! hon är nog stor, om ni blott makar åt er,
Och mången icke stod så bredbent som han står.
Är det väl skick och skäl att slå ihjäl hvarannan
Och fylla vår planet med krigets hemska dån;
Kan ni ej trifvas här, så gå då på en annan,
Låt jorden gå i fred och knalla er till Mån!
Der tar ni hvad ni vill, som kan er åtrå reta,
Ty på dess öde klot är godt om land och gull.
Der kan Kossackens häst för ingenting få beta,
Och Turken gratis få sin halfva måne full.
Hvad ni en gång har sagt, ni tycks ej längre minnas:
Den stora freds-idén, hvar tog han vägen han?
Då man som bäst är stämd, att krig ej skola finnas,
Är hela jordens folk i lufven på hvarann.
Om jag Gud Fader sjelf en stund blott finge vara,
Jag gjorde visan kort, och slog, förutan skämt,
Er jord-boll uti kras och lät dess spillror fara —
Ni skulle, ta mig fan! ej stå er mer än jemt.
