Vårknäpp (Sehlstedt 1862)

Vårknäpp.

Välkommen våren alltid var
På landet som i stad,
Då lärkan nya visor har
Och solen varma bad.
Då vinden smeker kind och lock,
Och glad blir själ och kropp,
Då skuttar jag liksom en bock
Och hoppar tre tum opp.

Hvad lif och lust i solens sken
Af broms och kryp och knott,
Och allt det ”söta packet” se'n,
Som hals och vingar fått!
Att fjerran hän Neruda far,
Det gör mig föga qval:
Ännu ha vi Nerudor qvar
I skog och berg och dal.

Jag ytterst står vid hafvets kust,
Som nyss så stilla låg,
Och ser hur Eol med sin pust
Ger lif åt sjö och våg.
Och Ægirs barn kring skär och ö
De resa hufvudet
Och vicka uppå stjerten lätt
Och trippa pö om pö.

[ 127 ]

Och skeppen gå liksom en plog
Och rista hafvets bryn,
Och skummet står kring nos och bog
Och stänker upp mot skyn.
I vinden präktigt till att se
Sig bugtar klut vid klut,
Och stolta magar sätta de
Som kyrkoherdar ut.

I snöhvit skjorta rätt och slätt
Står måsen på sitt grund.
Och gör sin morgon-toilott
Och sköljer sig i mund.
Sitt visthus har han näst intill:
Ack! den som vore mås!
Han spisar gratis, när han vill,
Fast strömming mest, gunås!

Här sjunger jag om sol och vår
Och vet om ingenting,
Då ett tu tre jag omhvärfd står
Af getter rundtomkring.
Förlåt, godt folk! För denna gång
Jag lyran lägger ned:
Min sångmö täflar ej i sång,
Då getter bräka med.