Vadstena (1899)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vadstena
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Vadstena.


1899.


När under dina palmhvalf nu jag sitter,

Birgittakyrka, som hon aldrig såg,
I nunnedok och glorians milda glitter

Den höga träder åter för min håg.

Hon var ett barn af skumma medeltiden,
Men förelöperska ibland också.
Jag ser med fröjd den tidens natt förliden,
Men hennes bild jag vörda kan ändå.

Mer fri är anden nu. Han sprängt de reglar,
Dem vantron smidt, han vet, att himlens ljus
Sig lika rent hos trogna makar speglar
Som hos en nunna, stängd i klosterhus.

Men huru högt vi stigit eller stiga,
En väckelse kan hennes bild förbli:
Om själen tappar bort det innerliga,
Säg, hvad den vann med att från band bli fri!

Må former vexla, men den eld, som glödde
I hennes ande, aldrig slockna får;
I Herrens tjänst hon stred och led och blödde,
För oss hon därför än förklarad står.

0 Vettersjö, Där solnedgången viger
Åt rninnets aftonfrid din fagra vik,
Birgittas fromma bild ur vågen stiger,
Så djup som du, men ock så skiftningsrik.

I örat tona jämt de sköna orden
Om rosa rorans i den stilla stad,
Där tanken skådar sierskan från norden,
Då vinden smeker klosterliljors blad.