Vallfart och vandringsår (dikt)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vallfart och vandringsår
av Verner von Heidenstam

Vallfart och vandringsår
Skattgrävarna  →


[ 5 ]En vinterdag i veckan före kyndelsmässan fick Paris, gudarnas skyddsling, det infallet att fodra sin mantel med rävskinn och vakta vargar på Seve-berget.

Då kommo Nordens tre folklynnen, tre bröder. Den ena, som var fiskare, var grovt klädd och barfota och hade ett strävt sätt, men två stora naiva ögon lyste upp hans trumpna, väderbitna nordsjöansikte.

Den andra, som var skoflickare, var påfallande ful, ehuru han också hade sin brors stora, naiva ögon. Han var kutig och liten, hade snedgångna klackar och en grön pappskärm knuten över ögonen. Han spratt av livlighet och gnolade hela tiden en godmodig, omusikalisk sång, icke för öronen men för fötterna.

Den tredje, som var pensionerad soldat, hade icke de andras stora naiva ögon. Hans ögon voro mera reflekterande och en smula frivola. Men han var lång och välväxt och hans klädsel vårdad. Med en oefterhärmlig åtbörd av den förbindligaste artighet [ 6 ]bjöd han bröderna armen. Han var adelsmannen bland de tre och bibehöll ännu det gamla bruket att vaxa sina mustascher för att ge dem fason.

Bröderna, som på fristunder brukade berätta historier, hade råkat i tvist om vem av dem som vore den skickligaste anekdotförtäljaren.

Därför stannade de nu arm i arm framför Paris. Likafullt bådo de honom ej att säga, vem av dem som lyckades bäst i berättarekonsten, ty då skulle endast en av dem återvända uppmuntrad och glad, men två nedslagna. De bådo honom i stället kyssa den på pannan, som hade minsta utsikten att lyckas, ty då skulle endast en återvända nedslagen, men två uppmuntrade och glada.

Paris betraktade dem en stund, medan snön föll. Slutligen kysste han hastigt soldaten på tinningen. »Hur omöjligt,» viskade han, »att berätta utan dina bröders stora, naiva ögon, hur gjort, hur förkonstlat allt!»

Men vi, soldatens fullvuxna barn, som stå nedanför berget, skola vi skratta eller gråta? Hur väl inse vi icke, att gudarnas skyddsling dömt rätt!