Vallgossen (Euphrosyne)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 154 ]

VALLGOSSEN.

.

Ljud fjerran, mitt horn, öfver klippornas topp!
Så dejelig Vallborgsmessdagen går opp:
Nu följer mig hjorden, i glädtiga språng,
        Åt skogen så lång. Tusslullerilu!

Nu fröjdas mång fänta i lundernas tjäll
Åt Vallgossens sång på den klippiga häll:
Båd’ gubbar och gummor i stugdörren stå
        Och lyssna derpå. Tusslullerilu!

Hej, lustigt, min skällko! Se, våren är här,
Då Skogsfrun å nyo sin roskjortel bär.
Kring tufvor och backar, med gull-ögon små,
        Smörblomsterna stå. Tusslullerilu!

Se björklöfvet öppnar sin grönskande knopp,
Der ekorren svingar från topp och till topp;
Skogsdufvorna näbbas i lek och i kif:
        Nu är det ett lif! Tusslullerilu!

Fast orren sin bullrande visa hörs slå,
Med alla små fåglar han stämmer ändå
Guds orgor i skogen: en pipa så len
        Nu hörs på hvar gren. Tusslullerilu!

Hvar endaste fågel med lockande ljud
Jag härmar: han lyssnar och söker sin brud.
Der kommer ock göken, en narrfågel ju,
        Och ropar ku! ku! Tusslullerilu!

Men hvarför’ sk’a dvärgarne härma min röst,
Och skogen, så djupt som ett klagande bröst,
Kringsucka mig arme? Så ensam här gå
        Är vådligt ändå. Tusslullerilu!

[ 155 ]

Hvi räds du för trollen? Du känner Guds ord.
Du blåser ditt horn, och du vallar din hjord
Om qvällen i solgången åter till byn, —
        Som sparf under skyn. Tusslullerilu!

Om sönda’n här vandrar mång’ blomstrande mö
Till kyrkan i helgdagens drägt, som en snö;
Men ack, i min fattiga valltröja klädd,
        Så blir jag ock hädd! Tusslullerilu!

Så tung är min barndom. Jag tänker, en gång
Får Vallgossen följa trumpeternas sång,
Stå grann uti ledet, och skyllra gevär
        I Konungens här. Tusslullerilu!

Se’n kommer jag hemåt med plym i min hatt;
Då myser hvar mö åt soldaten så gladt —
Men vänta, är gossen i flickornas smak,
        Då först blir han rak. Tusslullerilu!

Hej, lustigt i skogen, du klingande sång!
Den fattige gossen blir karl ock en gång,
Och styrkan hon kommer — se, då får jag bröd:
        Det har ingen nöd. Tusslullerilu!