Valsen (Sehlstedt 1861)
| ← Lefnadsöden eller Den enda sällheten |
|
Otur, eller En väns bekännelse → |
Valsen.
Af alla jordens dansar, jag våga vill min hals!
Är ingen så gudomlig och rolig som en vals.
Man träffas första gången, och tar hvarann i famn,
Fast man å ömse sidor knappt vet hvarandras namn.
Uti hvarandras öga, som i en medaljong,
Man bär hvaranns porträtter i öppen danssalong.
Man flickan tar om lifvet och trycker hennes hand,
Kanske man ock tillbaka ”en tryckning får ibland.”
Om hon i valsens hvirfvel vid kavaljerens arm
Sig hänger fast, det väcker ej etikettens harm.
Men bjuder du på gatan din arm för halkans skull,
Hon svarar: ”nej, jag tackar!” — och faller heldre kull.
Af alla jordens dansar, jag våga vill min hals!
Är ingen så gudomlig och rolig som en vals.
