Varför det är möjligt
| ← Fikonträdet |
|
Vad skall jag tro? → |
Varför det är möjligt.
Väster om Döda Havet fick jag härbärge i ett ökenkloster. När jag tidigt i dagningen från burspråket såg ut över den storartat livlösa öknen, kom jag att tänka på — människan!
Icke är hon elak. Hon är snarare en stackare, som rör sig med stora ord, men som ingen kan lita på. Ju mer jag funderade, desto mer upphettad blev jag. Slutligen reste jag mig och utbrast högt: Hur är det möjligt att icke förakta människan, hur är det möjligt?
I detsamma närmade sig en ung jude, vars tofflor smällde mot den tomma klostergårdens stenläggning. Han hade enligt bruket en rund filthatt och en svart hårlock vid vardera tinningen. I ena handen höll han Josephus' Judarnas Historia, i den andra en tänd hornlykta. Men lappade voro kaftanens ärmar, tofflorna slitna. Redan på avstånd började han vinka mig, men avböjande skakade jag på huvudet.
Då han emellertid blev stående på gården och icke upphörde att vinka, gick jag ned.
»Jag skall förklara dig, varför det är möjligt att icke förakta människan,» viskade han och öppnade en låg dörr strax bredvid ingången till refektoriet. Han förde mig utför en smal alldeles snörrät trappa, som var så hisnande lång, att ingången bakom oss slutligen ej föreföll större än ett nålsöga. Vi stannade till sist i en trång gravkammare. Svärmar av pipande läderlappar flaxade kring hornlyktan. På golvet låg en mumie, vars breda panna och framskjutande kindknotor ännu visade ett nästan urtidskraftigt ansikte av en man.
Juden höll mig tillbaka. Med en röst så övertygande, så darrande av ångest, att jag önskade jag aldrig följt honom, suckade han, pekande på mumien: »Det är Gud!»
Om vem skulle han vågat yttra något sådant, vore det icke om den man som skapat judendomen, jag menar Moses. Han är en av dessa tre eller fyra människor, som stå kvar från forntiden som obelisker över begravna städer. På hans panna ligger judendomen, kristendomen ligger i hans högra hand och islam i hans vänstra, och alla profeterna stå som små dvärgar mellan hans fötter. Det var länge som hade hans kåpa hängt ned över hela himlavalvet och skymt allt utom honom själv. Dånet av hans knutna hand höra vi än i dag, när vi måla upp med vitt och svart vad som skall kallas rätt och orätt.
Famlande med händerna efter väggarna skyndade jag springande uppför trappan. Tätt bakom mig hörde jag smällarna av judens tofflor. När jag hunnit upp i det fria, böjde sig juden över min axel och frågade: »Förstår du nu, varför det är möjligt att ej förakta människorna? Det är ej för deras skull,» ropade han och pekade runt hela synranden, »men för de få stora, som vi måste beundra!»