Vi och vår tid

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det nationella som teori och känsla
Samlade skrifter
Tankar och teckningar
av Verner von Heidenstam

Vi och vår tid
Färgerna  →


[ 119 ]
Vi och vår tid,

betraktade genom en föreläsares glasögon om fem hundra år.


Mina vänner! Låt oss dröja vid adertonhundratalet, detta styvmoderligt behandlade sekel, som sällan berörts av våra skildrare. Liksom sextonhundratalet var det i åtskilligt ett genomgångsrum, där vi icke dröja med samma begärlighet som i femtonhundratalets eller sjuttonhundratalets sagohallar.

Jag skulle vilja kalla adertonhundratalet: Den svarta sfinxen. Det ruvar något av gåta över hela denna tid. När vi tala om adertonhundratalet, tycka vi oss se Napoleon den store på sin häst, omgiven av björnskinnsmössor och gyllene örnar. Men den synen är egentligen snarare revolutionens lysande slutakt och därefter möter den första snabba överblicken endast grupp vid grupp av svartklädda tvistande partimän. Hur litet anade de, att icke politiken, utan en upptäckt inom kemien skulle åstadkomma den efterlängtade omgestaltningen av det yttre livet. Och hur föga [ 120 ]anade i sin tur den stora upptäcktens man, att varken välståndet eller den yttre omgestaltningen skulle bli i stånd att erövra åt oss en enda fotsbredd av lyckan. Satt inte ofta en herre över all jordens härlighet i ångest, medan tiggaren nedanför hans fönster dansade och sjöng? All glädje och sorg ligger i själens öga och den som vill göra oss lyckliga skall icke bekymra sig om vår dagliga spis och vår rock, utan om själens öga. Men det var inte lyckliga vi ville bli. Vi begärde mer än så. Det begärde redan adertonhundratalets svartklädda herrar.

Nåväl, hur tänkte, hur kände dessa människor? Deras tidningar, av vilka dessutom blott ett litet fåtal blivit räddade bakom samlarens glasskivor, lämna en förträfflig krönika, men lågo helt och hållet i partiernas händer och äro därför en ytterst grumlad källa. Bland böckerna hitta vi en mängd självbekännelser, som kallades mänskliga dokument, men de besitta icke samma värde för forskaren, som den nästföregående tidens skatt av brev och memoarer. Det religiösa och visionära skapandet, som nu benämnes »diktning och konst», sysslade med fejder om »framställningssättet» och splittrades därigenom i en sådan mängd av skärvor, att det knappast är oss möjligt att sammanfoga detta till en staty. Slutligen nedsjönk litteraturen till en efterliggare och blev den minst apolloniskt fullgångna bland konsterna. Låt oss dock försöka att uppkonstruera några bilder av dåtidens människor. Man besatt då endast de första kunskaperna om elektriciteten och man [ 121 ]förstod ej ännu att binda solvärmen. Man var ännu i mycket prisgiven åt naturens makter och kände ännu något av vildens vidskepliga vördnad för allt det inom naturen, som syntes våldsamt och skumt. Rousseaus naivt retoriska naturdyrkan genljöd genom hela detta tidsskede. De ivrigaste naturdyrkarna voro oftast att träffa bland stadsbor, som påtogo guttaperkaskor när de kommo ut på landet och inbillade sig att alla kor voro förklädda tjurar. Det förefaller oss ofattligt, men dessa människor kunde tillbedja och förhärliga sensualismen och påstodo sig inför naturen endast vara sjuklingar och krymplingar. Att lämna en bestämd filosofisk definition på vad de menade med natur är nu icke möjligt. Ena stunden kalla de pyramidernas eller Colosseums massor barbariska — och nästa stund hänryckas de av massorna i ett fjäll. I allmänhet tyckas de med »natur» mena just det, vars övervinnande i alla tider varit civilisationens medel och mål. Först genom att tillkämpa sig likgiltighet för sensualismen och knäcka naturdrifterna som torrt strå, blir människan en Cato. Just genom sin obestämdhet urartade begreppet »natur» slutligen till ett tomt klangord, som man framslungade på måfå, där skäl fattades. Man konstruerade sig då en övermänniska, men genom att underskatta betydelsen av karaktärens storhet nedsjönk hon nästan ögonblickligen till rätt och slätt en cyniker och storskrytare. Religionerna voro ännu schematiska, krönikeartade framställningar, vilkas inre andliga enhetlighet man då först började ana. Genom att lägga en överdriven vikt just på den [ 122 ]religiösa krönikan, blevo religionerna mer och mer en kastboll i den skarpt kritiserande forskningens händer. I stället att tvista om det faktiska andliga innehållet stridde man om riktigheten eller oriktigheten hos de religiösa berättelserna om tilldragelser. Med andra ord, man betraktade religionerna som epos. Genom att uteslutande vända sig till det andliga innehållet och fordra en djupare religiositet i full samklang med kunskap och känsla, blevo emellertid de sedermera så mycket besjungna »ateisterna» de egentliga föregångarna till den slutliga omfattande världsreligionen.

Allt detta förefaller ju oss ganska underligt, men låt oss gå vidare! Som sagt, dessa människor visste icke att kemien, att upptäckten av Vita matpulvret skulle bli deras mest genomgripande revolution — deras antibestium. Man förstod alltså icke ännu att tillverka födan kemiskt av kol, väte, syre och kväve. I stället hade man fångna djur, som man drog i spenarna eller slog ihjäl och stekte över eld, när man blev hungrig, och landskapet genomkorsades allestädes av de beryktade »åkrarna», som nu bilda våra vackraste gräsmattor. De sköna kvinnorna i kejsarpalatset Tuilerierna voro likäterskor och en av oss skulle icke kunnat förmås att kyssa dem. Vi, som på ett helt dygn icke förtära annat än ett glas destillerat vatten och fem skedar av Vita matpulvret och därmed äro befriade från alla djuriska tankar på kroppens vidmakthållande, skulle kväljas, om vi plötsligt förflyttades till en av den tidens måltidsorgier: Blodigt likkött, slemmigt kokta [ 123 ]växter, fett, sött och surt ... allt skulle tvingas in under gommen på de beklagansvärda gästerna. Under tiden blevo deras ansikten rödglödgade och de försatte sig i extatiskt tillstånd genom att ymnigt förtära en sinnrikt beredd dryck — de gamla romarnas »vinum». Till och med snillen som Darwin och Beethoven deltogo i dylika utsvävningar. Endast påven förtärde sina födoämnen i enrum liksom av blygsel. Till en början väckte också Vita matpulvret en gränslös förtrytelse, ty man ville icke hava något antibestium utan ansåg tvärtom att en viss bredd av bestialitet var tecken på hälsa och styrka. Vi se av allt detta att sederna voro råa och lastfulla. Även bruket att jaga djur fortlevde ännu och man kunde få se en kejsare, som befallde över arméer, timvis stå på lur bakom en grindstolpe för att besegra en hare. Lusten att döda var dock redan i avtagande och ersattes mer och mer av spelarens lust att träffa. Dödandet av djur måste sedermera slutligen beläggas med hårda straff. Långt in i våra dagar har man dock ibland hos sjuka sett återfall till dylika rovdjursbegär utan att elektriciteten förmått hjälpa. Bland oss anses det olovligt att misshandla ett träd eller att fylla våra rum med plockade blommor för att åse deras långsamma och kvalfulla avtynande i ett glas vatten. Vi veta nämligen att växtvärlden känner smärta. Hur mången av oss har icke testamentariskt förordnat att ekarna kring hans hus skola vårdas och omhuldas och att de först få dödas, när de bli gamla och skröpliga. Vi ha inträngt i växtrikets stilla [ 124 ]drömliv, och det har till och med blivit en sedvänja att man som barn knyter ett vänskapsförbund för livet med ett träd och att man slutligen väljer sin grav vid det trädets rötter. Än förtroligare är vår blick på djurriket, men dåtidens ohyggliga föda tvang ögat att blunda. Blotta begreppet födoämne hölls i stor ära, emedan födan var svår att skaffa. Man sade ofta att man arbetade för födan och märkte knappast, att man arbetade för de mest sammansatta önskningar. Människan har aldrig arbetat för födan. Hon var i all sin tid en ideell drömmare.

Släktet var då ännu sönderdelat i en mängd krigförande folk, och vi veta att först på nittonhundratalet utkämpades det sista stora kriget, men lusten att ådraga sig uppmärksamhet genom att våga livet kvarlever än i dag. Det är den ginaste vägen för en ärelystnad, som icke ser i sin makt att finna andra medel. Det kan till och med vara något mer, och jag bekänner, att jag avundas den lilla gossen Arcole, som dog hjältedöden på en av barrikaderna vid Seinen. Det har blivit tomt och flackt i världen sedan orättvisan blivit mindre och sedan intet våld förföljer oss. Ack att jag kunde bliva en av adertonhundratalets människor! Tillbaka längtar jag till de förgångna tiderna, till orättvisan och svårigheterna, till kättarbålen och krigen, till offervillighetens hänryckning!

Nu vill jag kasta min mask. Nu skall ni förstå mig. Jag har icke upprullat dessa skildringar för att brännmärka adertonhundratalets människor utan för att lyfta dem ur det mörker som begravt [ 125 ]deras minnen och för att visa, hur här lika väl som när det gäller romare eller fornasiater kläderna bedraga. Alla voro vi syskon av samma hjärta.

Jag ser i adertonhundratalets morgon en värld av blid oskuld och drömmande natursvärmeri. Jag ser vänliga flickansikten med en lock vid vardera tinningen titta mellan fönstrens stärkta gardiner, och kärlekssånger ljuda kyskt och sakta från den blyge magisterns gitarr, medan gamlefar ansar sina rosenstånd vid trädgårdsgången. Men åskmolnen skockas allt högre och dystrare och färgerna gulna. Blommorna sluta sig. Alla vänta ovädret — den stora, allt ödeläggande revolution, som slutit förbund med de vilda naturmakterna. Men den uteblir! Den infinner sig först långt senare i det tidsskede, som i historien fått benämningen Källargången. En revolution, som kommer av sig, förvandlas emellertid skyndsamt till ett stillastående, förpestande vatten. När vi hälla det på blommorna, öppna de sig icke, utan falla ned. Det vederkvicker ej längre. Det förmår blott döda. Så ser jag tavlan mot adertonhundratalets afton. Sjuka och förtvivlade sleto människorna sitt hår och vredo sina händer och ropade efter hjältar. Just i den tiden ville jag ha levat med ofärdens vreda och sköna gudar ljungande över mitt huvud. Det var en tid för människor, men den platta lycka, den i billig koppar utmyntade skönhet, till vilken vi nu hunnit, passar tama gäss. Jag har från den tidens människor hittat brev, skrivna med tårar och blod. Om gravarna kunde tala, skulle ni höra en jämmer och kvidan, [ 126 ]som skulle komma edra ögon att rinna. De voro borgarseklets barn dessa människor, det bekänna de själva, men tänk er dem ej därför samlade i rykiga ölstugor. Bry er ej heller om att deras hem slutligen liknade de venezianska köpmännens, att de samlade cæsarers och kalifers prakt i sina förlustelseställen, att många av dem i sitt köpmansvansinne till och med spådde att världen tusen år efteråt skulle vara ett slags Amerika, befolkat av schackrare. Bakom deras svarta rockar och styva skjortbröst skrek hjärtat efter räddning, efter den längtade solmorgon, då gamlefars slutna blommor ännu en gång skulle slå upp sina ögon. Måhända bedrar mig det skrivna ordet. Kanske var det blott jämförelsevis få som kände det så. Men voro de också bara femtio eller hundra, bland de hundrade ville jag ha stått för att få verka och önska och böjas till jorden — var stund nära att skratta åt min egen oförmåga. De stego till helvetet för att smädande hämta facklor och virke till brand. De gingo till historiens rustkamrar och ända till templen på Indiens berg för att få dricka sig otörstiga vid livsens källsprång. Några få av dem kommo tillbaka med vatten i händerna, och, medan århundradets sol gick ned, hällde de längtansfullt det vattnet på sagans tulipaner och ljustillbedjandets solros och på alla gamlefars blommor. De kommo med kläderna rivna och håret grånat — men glömska växte snart över de långa vägar, som de varit nödda att gå.