Vid sjuttio år/Kapitel 1

Vid sjuttio år av Carl Forsstrand I 1880-talets Stockholm

Bermudasöarna. Förenta staterna. Kanada  →

I.
I 1880-TALETS STOCKHOLM

K. BIBLIOTEKET. RIKSMUSEUM. IDUN OCH ANDRA SÄLLSKAP. NÅGRA TEATERMINNEN. UTELIV

Den 31 maj 1886 promoverades jag i Uppsala till filosofie doktor. Jag hade då tillbragt ett ganska rundligt antal terminer i lärdomsstaden och förvärvat en del kunskaper och många vänner, men även åsamkat mig skulder, som nödgade mig att uppgiva förhoppningarna om fortsatt tillvaro vid universitetet. Under de två sista åren före promotionen hade jag varit anställd som eo. amanuens vid universitetsbiblioteket och funnit mig så väl till rätta med den därmed förbundna verksamheten, att jag helst skulle ha velat stanna i Uppsala, isynnerhet som utsikter funnos för att jag med bibliotekstjänsten skulle kunna förena en docentur i zoologi, mitt huvudämne i graden. I ingendera av dessa sysselsättningar kunde jag emellertid beräkna att forrän efter många år erhålla några inkomster, och det var alltså nödvändigt att välja en levnadsbana, där sådana voro inom närmare räckhåll. Jag beslöt mig därför för att flytta till Stockholm och försöka min lycka i K. Biblioteket, där jag på grund av avlagda lärdomsprov kunde vinna anställning. En vacker dag i juni sade jag alltså med vemodiga känslor farväl åt Uppsala och färdades med mitt bohag med ångbåten till Stockholm samt installerade mig i den trevliga dublett, som min gamle, gode fader ställde till mitt förfogande i bottenvåningen i sitt hus vid Linnégatan; men i K. B. gjorde jag ej mitt inträde förrän i början av september. Sommarmånaderna tillbragte jag nämligen dels i föräldrahemmet å Lidingön, dels hos greve S. af Ugglas på Forsmark i Uppland och hos baron H. J. Hamilton på Boo i Nerike.^[1]

När jag i september uppvaktade K. Bibliotekets chef, överbibliotekarien G. E. Klemming och avlämnade min ansökan om att bliva antagen till e. o. amanuens, kom jag för första gången i personlig beröring med en man, vilken jag dock liksom hela Stockholm mycket väl förut kände till utseendet och betraktade som ett stort original. Denna uppfattning stärktes under de följande åren, då jag visserligen aldrig fick glädja mig åt något större intresse från Klemmings sida, men i tjänsteärenden hade ganska många tillfällen att se honom på nära håll och göra iakttagelser om hans i flera hänseenden märkvärdiga personlighet och levnadssätt.

Gustaf Edvard Klemming var en övermåttan lärd man, en av de främsta kännarne av Sveriges medeltidslitteratur m. m., beundransvärd forskare och samlare. Född 1823, började han redan vid aderton års ålder sin verksamhet i K. Biblioteket, där han sedan nästan uteslutande hade sin tillvaro, till dess han som överbibliotekarie 1890 tog avsked. Han uppgick helt i sina bibliografiska studier och forskningar och i samlande för bibliotekets räkning av äldre svensk litteratur, raritetstryck o. s. v. Värdefulla och bestående vittnesbörd om hans bibliofila intressen och trägna arbete finnas i hans talrika skrifter och i den svenska avdelningen å K. B., som tack vare hans insikter och samlarenit hyser den fullständigaste samlingen av äldre svenskt boktryck och skrifter om Sverige intill år 1700. Även för de sedan följande seklens tryckalster var han intresserad, och särskildt må nämnas hans verksamhet för hopbringande av en fullständig samling av Sveriges dramatiska litteratur och dennas bibliografiska bearbetning samt hans intresse för sällsynt pekoral- och skandaltryck o. s. v.

GUSTAF EDVARD KLEMMING

Klemmings liv i böckernas värld hade satt sin prägel på hans personlighet. Särskildt på äldre dagar var han typen för en lärd man och en bokvurm och såg med sitt böljande bländvita hår och sitt stora tveskägg ut som en gengångare från en länge sedan gången tid. Man kom vid anblicken av hans vördnadsbjudande huvud och ganska mäktiga kroppshydda att tänka på Olof Rudbeck eller andra det karolinska tidevarvets kulturella stormän, men också, då man om sommaraftnarna såg honom stulta omkring i Humlegården och med sina stora undrande ögon betrakta det där promenerande kvinnliga skönhetsmaterialet, på någon av trollgubbarna i Andersens sagor. Han väckte också stort uppseende; men under de sista åren av sin chefstid visade han sig sällan utanför K. B:s murar, och innanför dem förekom han mest i sitt arbets- och mottagningsrum, där han vistades både dagar och nätter. Han hade nämligen förskaffat sig tillstånd att få bo i biblioteket samt i en skrubb eller alkov vid arbetsrummet inrättat ett slags sängkammare. Som han led av astma, kunde han ej sova eller vila i liggande ställning utan satt tillbakalutad i en stor länstol, omgiven av kuddar och med fötterna vilande på en pall eller lägre stol. På den tiden fanns det ej någon elektrisk belysning i K. B., och risken för eldfara av gubbens lampor eller andra anstalter för lyse och av hans nattliga vanor var nog ganska stor. Man hörde emellertid aldrig talas om något eldsvådetillbud. Gubben var naturligtvis ytterst försiktig, då vårdslöshet med elden kunnat medföra de olycksdigraste följder för hans älskade böcker, och för övrigt hade han i vaktmästaren Pisani sin trotjänare och sitt faktotum en pålitlig person, som fullt tillfredsställande skötte både belysningsfrågan och hans övriga materiella tillvaro. Pisani var en tystlåten och stillsam man av italiensk börd och, som det sades, katolik. Huruvida han också var spiritist liksom sin herre, vet jag ej, men då man frågade honom, om det var sant, att gubben K. om nätterna plägade framkalla andar, svarade han med ett mångtydigt leende.

I Klemmings rum funnos gamla vackra möbler och skåp, vari förvarades de bokrariteter, som voro föremål för hans särskilda intresse och omvårdnad. I denna miljö, som låg omedelbart intill och medelst en ingång med järndörrar stod i förbindelse med den svenska samlingen eller litteraturavdelningen, fann man vanligen gubben, iklädd en grann nattrock, sittande vid det stora, midt på golvet stående och av böcker och papper överfulla skrivbordet och omgiven av lätta rökmoln från de fränt luktande, med kampfer (?) impregnerade cigarretter, som han rökte såsom välgörande mot astman. Här levde och regerade han, skötte bibliotekets angelägenheter, i den mån de påfordrade eller behövde hans intresse och avgörande, och emottog sina vänner och bekanta. Dessa utgjordes mest av personer, som delade hans bibliofila intressen och i vilkas liv förvärvet av eller ägandet av rara böcker spelade en betydelsefull roll.

För egen del har jag ej kunnat förstå denna vurm, som för ägandet av tryckalster, vilka sällan äga något annat värde än kuriositetsintresset, är redo att offra många hundra, ja tusentals kronor. Men Klemmings bibliofilbekanta, baron A. F. Kurck på Rynge, hovmarskalken baron R. Rudbeck på Edsberg, konsthandlaren Bukowski, den unge baron Nils Silverschiöld på Koberg, brukspatron Holdo Stråle m. fl., vilka jag ofta såg avlägga besök hos den, för att använda Stråles smeknamn, »gamla mullsorken», hade en annan uppfattning, och det gick många historier, om den glädje och den triumf de kände, då de hade lyckats komma över någon raritet, som ej de andra hade. En av Klemmings konkurrenter — den mest framstående och farligaste ibland dem, garvaråldermannen Jakob Westin — såg jag emellertid aldrig i K. B. Detta lär ha berott därpå, att de två, som förr varit vänner, hade blivit ovänner därigenom att de vid tillfredsställandet av sin samlingsiver hade lurat eller överlistat varandra. Det talades till och med om att de härvid anlitat oärliga metoder eller brutit mot sjunde budet, och Westins donation på 1870-talet till Uppsala universitetsbibliotek av sina rika och särskildt för Stockholms-forskningen ovärderliga samlingar av böcker, planscher och handskrifter, vilkas rätta plats utan allt tvivel hade varit i K. B., tolkades som ett utslag av hans ovilja eller avundsjuka mot Klemming och som en hämnd på denne.

Bland K. B:s tjänstemän var det endast Christoffer Eichhorn och Alfred Victorin, som i någon större omfattning delade Klemmings speciella intressen. Den förre, ordinarie amanuens och kallad »kungl. sekter», hade anseende såsom framstående konstkännare och var ivrig samlare av böcker, kopparstick, konst- och konstslöjdsalster o. S. v. Den senare, min gamle kamrat från Uppsala och Stockholms nation samt bekant under namnet »Vippe», hade ej lyckats taga graden, men fått dispens och blivit antagen till e. o. amanuens. Oavsedt sin omfattande litteraturkännedom — särskildt svensk vitterhet och litteraturhistoria — hade han därför säkerligen att tacka Klemming, vars intressen han omfattade och som han kunde göra goda tjänster genom sin förtrogenhet med den uppsaliensiska pekoral- och parodidiktningen. Victorin hade under sin mångåriga tillvaro i Uppsala stått Per Hanselli, den originelle bokauktionisten och bokförläggaren, nära, och det är mycket möjligt, att han vann och behöll Klemmings bevågenhet genom att förskaffa honom exemplar av de av Hanselli i ett fåtal exemplar utgivna publikationer, vilkas litterära värde och betydelse voro ringa, men som obestridligen, såsom fallet var med åtskilliga studentspextexter och parodierna på 1860—70-talens känslosamma poesi, hade ett visst kultur- och kuriositetsintresse.

Jämte Eichhorn och Victorin, vilka med Klemming kunde sägas bilda en kategori för sig, utgjordes K. B:s personal på hösten 1886 av bibliotekarierna Harald Wieselgren och Richard Bergström, ordinarie amanuenserna Erik Wilhelm Dahlgren, Lorenz B. Bagge, Bernhard Lundstedt och Peter Beijer samt e. o. amanuenserna Robert Geete, Gustaf Berg och Karl Henrik Karlsson och ett par till, vilka förekommo mera sporadiskt och snart lämnade verket. Personalen var sålunda mycket fåtaligare än i våra dagar, men den räckte godt till för göromålen, allrahelst arbetskapaciteten hos flertalet var stor och beundransvärd och ofta var i verksamhet vida över den reglementerade tiden. Det var ju också de nu nämnda, som i den angivna ordningen och, medan överbibliotekarien och hans folk intogo en mer passiv ställning, egentligen skötte biblioteket och ombesörjde eller utförde dess uppgifter såsom bildningsanstalt och vis à vis allmänheten. Harald Wieselgren, den till tjänsteåren äldste bibliotekarien, handhade sålunda icke blott bibliotekets ekonomi och förestod handskriftsavdelningen utan var även, kan man väl säga, vida mer än den mindre synlige Klemming verkets egentlige representant. Med sina mångsidiga intressen och sin livliga intelligens och genom sin vänsälla personlighet stod han i vidsträckt rapport med en mängd av bibliotekets kunder och var högt uppburen i huvudstadens vetenskapliga, litterära, konstnärliga och politiska kretsar.

H. W., såsom Wieselgren i allmänhet kallades och var hans signatur under otaliga artiklar i Ny Illustrerad Tidning och i andra tidningar och tidskrifter, var född 1835 och sålunda vid ifrågavarande tid en man i sin kraftfullaste ålder. Han var också vid full både andlig och kroppslig vigör, ovanligt rörlig och i ständig verksamhet. Gift med Fanny Hjelt från Finland, hade han tidigt blivit änkling, men ordnat ett trevligt hem för sig och sin ende son Ragnar. Emellertid förde han också ett ganska omfattande uteliv, upptagen som han ofta var i sällskapet Idun och andra föreningar och av sin stora umgängeskrets. I olikhet med sin fader domprosten P. Wieselgren, den svenska nykterhetsrörelsens ryktbare förkämpe och föregångsman, var han icke absolutist, men främjade nykterheten, såsom han en gång sade mig, genom att medelst förtärande av spirituosa minska tillgången på denna. Han var sålunda inte främmande för att taga sig ett glas i vänners lag, vilket också på ett ypperligt sätt illustrerats av Anders Zorn i den berömda tavlan »En skål i Idun». Som en följd härav kunde det nog hända, att han ibland var vad man nu för tiden kallar »bakom», och när han vid sådana tillfällen på morgnarna infann sig i K. B., kunde det också hända att hans vanligen strålande humör var litet buttert eller murrigt. Men det gick snart över. Sedan han tagit kännedom om postens innehåll, begav han sig nämligen till Anglais och rekreerade sig på gammalt hävdvunnet sätt med sillsallad och annan lämplig förtäring, och när han så återkom till K. B., var han idel solsken, glad och vänlig, impulsiv och underhållande.

HARALD WIESELGREN

I tacksamt minne bevarar jag den vänlighet och det stora intresse, som Wieselgren från första stunden visade mig. Medan Klemming den där septemberdagen, då jag uppvaktade honom, blott helt kort och väl mest för formens skull önskade mig välkommen — med det föga uppmuntrande tillägget att befordringsutsikterna voro minimala — tog Wieselgren genast hand om mig, befriade mig tack vare tjänstgöringsbetyget från Uppsala från all provtjänstgöring och anvisade mig i samråd med E. W. Dahlgren tjänstgöring dels på den utländska litteraturavdelningen, dels som biträde at Peter Beijer i låneexpeditionen. Först ålade han mig emellertid att orientera mig i samlingarna och lämnade härvid liksom de övriga tjänstemännen med stort tillmötesgående alla erforderliga upplysningar, så att jag snart kände mig hemmastadd såväl i lokalt hänseende som med arbetssättet, de bibliografiska hjälpmedlen m. m.

Bibliotekarien Richard Bergström var av en helt annan typ än Harald Wieselgren. I vetande och som biblioteksman kunde han tävla med denne, och han var även god stilist, men i avseende på både andlig och fysisk rörlighet hans stora motsats, vilket väl berodde därpå att han var sjuklig och ganska korpulent, men kanske även på hans makliga och kontemplativa natur. Han hade sin verksamhet på den svenska avdelningen, men någon större verksamhetslust eller arbetsiver såg jag honom icke utveckla. Nära sextio år gammal, ansåg han sig väl i likhet med åtskilliga andra statsämbetsmän kunna vila på sina lagrar och låta de unga och extra ordinarie tjänstemännen utföra det mesta arbetet; men jag fann honom nästan alltid vara villig att lämna upplysningar ur sin rika erfarenhet, och på vissa fack i den svenska samlingen var han väl bevandrad. Ganska förvånad blev jag i betraktande av hans ofta framträdande obenägenhet att röra på sig, då jag erfor, att han var särskildt intresserad för jakt och fiske och att han även praktiserade dessa idrotter. Enligt H. W:s utsago skedde dock detta mest i inbillningens värld, och i verkligheten var han ej farlig för vare sig harar eller skogsfågel. Att han var en varm naturvän framgick emellertid av hans fåtaliga, men väl skrivna naturskildringar och av det intresse, han ägnade ekorrarna och småfåglarna i Humlegården. Häri gick han till och med så långt, att han tyckte det var synd om talgoxarna, därför att de inte hade galoscher och följaktligen kunde förkyla sig, när de trippade i snöslasket på fönsterblecket utanför hans fönster och höllo till godo med de brödsmulor och ostbitar, med vilka man undfägnade dem.

Om Richard Bergström ej kunde göra skäl för benämningen arbetsmyra, var förhållandet motsatsen med flertalet av de övriga bland bibliotekets tjänstemän. En sådan flit och plikttrohet, som t. ex. utmärkte Lorenz Bagge, får man söka efter. Med aldrig sviktande intresse skötte han det maktpåliggande katalogiseringsarbetet, och även efter sitt avsked stannade han många år och ägnade biblioteket sina tjänster. För övrigt var han en stillsam, tystlåten och mycket anspråkslös man, vars förströelser under de få lediga stunder, han unnade sig, voro musik och botanik.

Erik Dahlgren och Robert Geete äro ännu i livet, och det är följaktligen icke lämpligt att jag om dem gör några uttalanden. Detta är för övrigt obehövligt, då de bägge tillhöra våra kulturella märkesmän, åtnjuta högt anseende och nu på vägen mot ålderdomen med tillfredsställelse kunna se tillbaka på de trägna arbetsdecennierna i K. B. och på de vackra befordringar, de där vunno. Jag vill blott framhålla, att jag med tacksamhet bevarar minnena av all vänlighet och allt intresse de visade mig, och att jag står i särskild tacksamhetsskuld till Dahlgren för ej blott handledning i biblioteksarbetet utan även för den uppmuntran, han skänkte mina geografiska studier och forskningsplaner. Även med Peter Beijer kom jag i nära förbindelser, som bevaras i tacksam hågkomst. Ofta och ibland flera månader i följd tjänstgjorde jag nämligen i låneexpeditionen, vilken han förestod. För denna befattning ägde han i sin mångsidiga bildning, sin språkkunskap, sin grundliga kännedom om samlingarna och sitt korrekta och förbindliga uppträdande stora förutsättningar. Han ansågs visserligen av somliga kategorier bland bibliotekets kunder vara litet sträv och mindre tillmötesgående, och det kunde nog hända, att han behandlade den mer eller mindre öppet nöjes- eller okynnesläsande allmänheten något kort, men därvid kunde han stödja sig på reglementet, som bland annat utom för forskningsändamål förbjöd utlåning av romanlitteratur och dennas begagnande i läsesalen. Att han emot de rätt talrika sluskiga individer, som förekommo bland läsesalens publik, uppträdde med byråkratisk stramhet, var mycket naturligt och fullt berättigadt. De hade ju intet där att göra, och läsesalen var ingalunda, såsom den ibland uppfattades, avsedd till att vara en värmestuga. De biblioteksbesökande, som ägnade sig åt vetenskapliga och litterära studier och forskningar, kunde alltid påräkna Beijers tillmötesgående och mycken underlättnad i sitt arbete.

Tjänstgöringen i låneexpeditionen beredde mig både nöje och behållning. Den krävde vakenhet och rörlighet, den vidgade, om än naturligtvis mest ytligt, kännedomen om bibliotekets samlingar, och den erbjöd bland de talrika låntagarne ett mycket intressant och omväxlande åskådningsmaterial. Under de år, min anställning i K. B. varade, såg jag sålunda ett betydande antal ryktbara och märkvärdiga personer passera revy, och med flera ibland dem kom jag i ganska livlig beröring. Bland dem vill jag nämna Gunnar Wennerberg, Hans Forssell, F. A. Dahlgren, Victor Rydberg, Oscar Montelius, Sven Adolf Hedin, dåvarande franske ministern i Stockholm Millet, gamle universitetsbibliotekarien C. G. Styffe, greve F. U. Wrangel, Artur Hazelius, Hjalmar Stolpe m. fl. Wennerberg hade ofta ärende till Klemming, Rydberg hade alltid bråttom och var ibland ganska kort om huvudet, Forssell alltid artig och mycket angenäm att ha att göra med, ty han gav alltid klart besked om vad han ville ha framtaget från samlingarna. Detta var också fallet med Hedin, som dock emellanåt var rätt nervös och retlig och vars blick kunde vara ganska vass. I allmänhet var han dock mycket artig, vilket stod i samband med hans utprägladt franska sätt och franska sympatier. Han var ytterst vårdadt klädd, under de varmare årstiderna i svart redingote, ljusgrå pantalonger, vit väst och svajigt knuten vitprickig blå sidenhalsduk. Det låg en omisskännlig pariserfläkt över hela uppträdandet, och med sin elastiska gång och sina skarpt skurna anletsdrag skulle han mycket väl ha kunnat tagas för en parlamentarisk duellant à la Paul de Cassagnac eller andra celebriteter inom facket. Hedin lånade mest fransk historisk litteratur, förmodligen för sina studier angående franska revolutionen. Denna fasliga epok var nämligen föremål för hans särskilda intresse. Hans vid denna tid utgivna bok om Franska revolutionens kvinnor, läste jag med beundran för den briljanta framställningens skull, men utan att i allmänhet kunna dela författarens sympatier för de av honom presenterade damerna. Med F. U. Wrangel, som jag kände från studenttiden, hade jag livlig beröring och tog intryck av hans intressen för Stockholmsforskningen, vilken under de senast förflutna decennierna gagnat mig såsom motgift mot grämelsen över Mälardrottningens vandalisering.

Jämte de nyss nämnda och många med dem jämförliga ryktbarheter och framstående personer utgjordes låntagarne och publiken i läsesalen av ett mycket blandadt sällskap. Det litterära inslaget var naturligtvis rikt och likaså det publicistiska. 1880-talets litteratörer och journalister förekommo i mängd. Här må erinras om Arvid Ahnfelt, vars tidskrift Ur dagens krönika just vid den tiden väckte stort uppseende, om Birger Schöldström, som under många år dagligen infann sig och hade sin givna plats vid pulpeten nr 14, flitigt samlande material för sina värdefulla kultur- och personhistoriska böcker, Frithiof Cronhamn och Josef Linck och andra mer omtvistade storheter, Pelle Staaf och Erik Thyselius och andra representanter för det unga Sverige, Oscar Levertin och andra gryende snillen samt pressens referenter och medarbetare, som huvudsakligen i äldre tidningsårgångar hämtade upplysningar och uppgifter för artiklar och material för den inom publiciteten ofta förekommande konsten att, som det heter, vända på fjärdingen. Även det täcka könet var ganska rikt företrädt, och såg jag här för första gången Ellen Key, Laura Fitinghoff, Anna Sandström, Ingeborg Tauström, Mathilda Langlet och åtskilliga andra då och sedermera mer eller mindre omtalade litterära damer. Åskådningsmaterialet var utan tvivel intressant, men då jag alltid betraktat kvinnan i litteraturen» som en obehövlig produkt av kulturens offerväsen, avstod jag ifrån att taga någon annan kännedom om detsamma, än som ålåg mig i tjänsten.

Ofta kommo besökande från landsorten, mest professorer och andra lärda män från Uppsala och Lund. I allmänhet var det mycket trevligt och lättskött folk, men det kunde också hända att en och annan hade någon skruv lös och då ställde till spektakel. Så var en gång fallet med min gamle akademikamrat Karl Piehl, den lärde egyptologen. Han vistades några veckor under en mellantermin i K. B., sysslande med trägna studier, och var ibland ganska vurmig eller besynnerlig. Detta tog sig en dag ett tragikomiskt uttryck, i det att han för Klemming anmälde Beijer och mig, därför att vi skulle ha okvädat honom på arabiska och bland annat kallat honom tjuv. Uppkallade till K., förklarade vi oss oskyldiga, då vi voro fullkomligt obekanta med arabiskan, men fingo dock en uppmaning att vara försiktiga.

År 1890 inträffade en händelse, som följdes med stort intresse både inom och utom biblioteket. Klemming inlämnade nämligen sin avskedsansökan och frågan om vem som skulle bli hans efterträdare dryftades livligt inom verket, liksom den både före och sedan den avgjorts var föremål för uttalanden i pressen och många meningsbrytningar i intresserade kretsar. Bland bibliotekets tjänstemän tror jag, att den åsikten var ganska allmänt omfattad, att Wieselgren borde erhålla befattningen och att det skulle vara en stor orättvisa, om så ej bleve fallet. Han hade tillhört verket i över trettio år, han var fullt meriterad för posten, och han åtnjöt stort anseende som historisk forskare och som forfattare, särskildt inom biografi och personhistoria. Han ansågs emellertid ej stå synnerligen väl på högsta ort, på grund av sina starkt utpräglade liberala åsikter och sin fritalighet, och det är ju också möjligt, att han ej ansågs lämplig på grund av sitt, låt mig säga, från de byråkratiska formerna och konvenansens regler något frigjorda leverne.

Emellertid nalkades frågan sitt avgörande och då berättades det, att saken redan var avgjord, i det att konung Oscar hade lovat platsen åt greve Carl Snoilsky, vilken även varmt hade förordats av Klemming. Man kan väl förstå bägge delarna. Kungen ville naturligtvis gärna till Sverige återbörda Snoilsky, vars skaldskap under hans frivilliga, av särskilda anledningar orsakade tioåriga landsflykt upplevat en ny blomstringsperiod, och bereda honom en framskjuten och ekonomiskt tryggad ställning. Att Klemming ville se Snoilsky som sin efterträdare, var lätt förklarligt på grund av deras gemensamma bibliofila intressen och efter den vackra hyllning, skalden både personligen och i versifierad form ägnat sin gamle originelle vän. För Snoilsky själv kunde befordringen sägas vara en rehabilitering. De ovan antydda orsakerna till hans långvariga vistelse utomlands stodo nämligen i samband med en brytning i hans liv, på vilken jag, då den tillhörde privatlivets område, ej här vill ingå, men varom dock bör sägas, att den skadade hans anseende. Hans uppträdande i denna sak var också föremål för berättigadt klander. Nu skulle allt detta vara glömdt och Snoilsky intaga en plats, som förenad med socialt anseende skulle bereda honom möjlighet att åter göra sina stora gåvor och representativa färdigheter gällande.

Under väntan på utnämningen rådde i K. B. stor spänning och utsikterna för och emot Wieselgren dryftades livligt av personalen. H. W. själv föreföll emellertid oberörd och visade sig ej nedslagen över den orättvisa, som sannolikt skulle drabba honom. Det sades, att ecklesiastikministern, Wennerberg, ej ville foga sig i kung Oscars önskan och förbigå Wieselgren och att avgörandet därför dröjde. Den 10 oktober 1890 blev emellertid Snoilsky nämnd och därmed var saken klar. Klemming avlägsnade sig, om jag minnes rätt, utan att emottaga någon avskedsuppvaktning, och Snoilsky gjorde omedelbart sitt inträde i verket.

CARL SNOILSKY

Wieselgren bar motgången på ett storartadt sätt och presenterade med sitt vanliga goda humör tjänstemännen för den nye chefen. Denne har också själv vitsordat,^[2] att H. W. vis à vis honom uppförde sig mycket lojalt och med stor grannlagenhet klarade den rätt ömtåliga situationen. Att Wieselgren dock ganska djupt kände den honom tillfogade oförrätten, erforo några ibland oss vid ett samkväm på Anglais samma dag utnämningen ägt rum. Festen blev nämligen en illustration till satsen »in vino veritas» och gick av stapeln från H. W:s sida med ett under tårar framfördt tal, vari han ej dolde, att han kände sig kränkt och illa behandlad.

Snoilsky ägde många förutsättningar för överbibliotekariebefattningen. Han hade mångsidig humanistisk bildning, under sin mångåriga anställning i utrikesdepartementet hade han förvärvat ämbetsmannarutin, och han var en boksynt man med särskildt omfattande kunskaper i Sveriges litteratur. Även om han delade Klemmings och andra samlares passion för rariteter, saknade han dock ingalunda blick för bibliotekets huvuduppgifter, och genom sin överlägsna personlighet kunde han förvärva en respekt och införa en ordning, som företrädaren åtminstone på äldre dagar ej förmådde vinna och upprätthålla. Hans samhällsställning och vittra berömmelse spredo ju också en viss glans över verket, och genom sitt ovanligt tilltalande yttre samt ädlingens och världsmannens förbindliga sätt vann han sina underordnades sympati. Jag vill emellertid framhålla, att det låg mycken kyla i hans väsen. Han var aristokrat ända ut i fingerspetsarna och lät ingen komma sig nära. I tjänsteärenden var han dock mycket tillmötesgående och i sitt vackra hem, där hans charmanta och spirituella maka i andra giftet med honom delade värdskapets plikter, var han på de officiella middagarna ej blott mycket artig utan även vänlig. I någon intimare gemenskap med sina underordnade trädde han dock ej, och för deras liv och förhållanden utanför verket intresserade han sig icke. Detta är emellertid blott min individuella uppfattning och erfarenhet, som kunna vara beroende därpå, att jag redan i början av år 1892 lämnade K. B., och att den bekantskap och beröring, som jag hade med honom, sålunda voro av kort varaktighet.

★

De extra ordinarie amanuenserna i K. B. tjänstgjorde endast fyra söckendagar i veckan, från kl. 10. f. m. till 3 e. m. Eftermiddagstjänstgöringen infördes först, om jag ej missminner mig, år 1891. Mina fridagar voro ons- och lördagarna, vilka jag mest tillbragte på gamla Riksmuseum. Där hade jag redan under de sista skolåren gjort mig hemmastadd på de zoologiska avdelningarna, i samband med 1879 års expedition i Skagerak och Östersjön med kanonbåten Gunhild hade jag blivit bekant och omfattad med välvilja av professor Sven Lovén, och 1882 hade jag kommit i beröring med Adolf Erik Nordenskiöld och anförtrotts uppdraget att avsluta utläggningen och distributionen av Vegaexpeditionens zoologiska samlingar, ävensom att biträda honom med förberedelserna till och såsom havszoolog deltaga i expeditionen till Grönland och Island år 1883. Fastän livligt intresserad för min verksamhet i Kungl. Biblioteket, önskade jag fortsätta och vidmakthålla förbindelserna i naturhistoriskt och geografiskt intresserade kretsar samt om möjligt söka förverkliga de förhoppningar, jag hyste om att åter få vara med på forskningsfärder. Kunde jag härför vinna vederbörandes i Riksmuseum intresse och understöd, så skulle jag även ha goda utsikter för framgång, och det gällde sålunda att bibehålla kontakten med de lärda herrarna i det stora vetenskapliga komplexet i kvarteret Grönlandet norra.

Jag anhöll därför hos Lovén att få arbeta på hans avdelning och biträda med utläggning och bestämning av samlingar. Härtill gav han genast sitt bifall, dock under förklaring, att museets finanser ej tilläto någon kontant ersättning. Efter någon tid anmodade han mig att ur förråden framtaga, utlägga och etikettera alla arktiska amfipoder samt skicka dem till Köpenhamn för bearbetning och beskrivning av den framstående danska carcinologen H. J. Hansen, som anhållit att få låna dem. Arbetet härmed medförde en ganska omfattande brevväxling med Hansen och tog flera månader i anspråk, under vilka jag var i livlig beröring med Lovén. Den närmare bekantskap, jag nu gjorde med honom och som fortsattes under de följande åren, har efterlämnat minnen med rikt innehåll. Sven Lovén var säkerligen en av Sveriges förnämsta vetenskapsmän — enligt min åsikt den förnämsta — under senare hälften av 1800-talet och tillika en synnerligen underhållande person. Med mångsidig lärdom, särskildt i de naturvetenskapliga ämnena, men även i de klassiska och moderna språken och andra humaniora, förenade han musikalisk och konstnärlig begåvning, var snabbtänkt och kvick, vältalare — jag erinrar mig särskildt hans storslagna och djuptänkta anförande vid det skandinaviska naturforskarmötets öppnande år 1880 — och god stilist. Han åtnjöt stort anseende inom den vetenskapliga världen och hade bland andra utmärkelser rönt den stora hedern att före själva Darwin och i tävlan med honom bekläda en av de åtta för utlänningar avsedda medlemsplatserna i franska vetenskapsakademien. Även i yttre hänseende var han imponerande, och med sitt vackra, fint skurna huvud, den genialiska blicken och den högresta, fastän nu på ålderdomen böjda gestalten en ovanligt fängslande och tilltalande företeelse. I det personliga umgänget var han enkel, rättfram och vänlig, men kunde också vara stridbar och skarp i repliken.

Vid riksmuseum och vetenskapsakademien intog han en dominerande ställning, vilket ej vill säga litet, ty de bägge med varandra intimt sammanhörande institutionerna voro då, liksom förut och jag antar ännu i dag, en tummelplats: för stridiga åsikter och intriger — ett för övrigt ganska förklarligt förhållande i en krets eller ett samfund med så många olika viljor och så många framstående och originella individer.

Om åtskilliga bland de sistnämnda fick jag under tillvaron i riksmuseum tillfälle att göra iakttagelser. Redan då jag hos Nordenskiöld höll på med utredningen av Vegasamlingarna gjorde jag sålunda bekantskap med akademiens bibliotekarie Johan August Ahlstrand, och sedan var jag ofta i beröring med honom och förvärvade hans vänskap. Därtill bidrog utan tvivel att jag var mycket punktlig som låntagare och aktsam om de böcker och avhandlingar, jag fick låna från akademiens bibliotek. I dessa hänseenden var Ahlstrand mycket fordrande, och jag har aldrig kunnat föreställa mig att någon kunde vara så ovettig, som han var på de låntagare, vilka brusto i ordentlighet. I själva verket var det mycket lustigt att bevittna Ahlstrands vredesutbrott mot sådana syndare. Den lille mannen — han var ovanligt småväxt — formligen exploderade, och det ordsvall, med otrevliga invektiv, som flödade ur hans mun, verkade ytterst komiskt. Hade man däremot tur att stå väl hos honom, var han mycket älskvärd och berättade roliga historier, ofta med ganska grovkornigt innehåll.

Biblioteket var på den tiden egentligen öppet endast på onsdagar och lördagar kl. 12—3 e. m., men med Ahlstrands goda minne kunde man få komma dit även på andra dagar och tider. Vanligen fann man honom då i en utstyrsel, som var ganska originell, nämligen orakad, iklädd solkig nattskjorta, gamla pantalonger, sliten bonjour och kippande tofflor. Med otrolig rörlighet kom han kilande från något av de inre rummen i den låga entresolvåningen, där biblioteket var inrymdt och där han även bodde.

Med sina mångsidiga kunskaper och sitt underbart goda minne, var Ahlstrand ovanligt lämpad för biblioteksmannens värv. Innan han kom till Vetenskapsakademien, var han vice k. bibliotekarie i K. B. Där kom han i konflikt eller på spänd fot med Klemming, och som han var stark både i fiendskap och vänskap bevarade han sin antipati så länge K. var i livet. Däremot underhöll han vänskapliga förbindelser med K:s systrar, två mycket högväxta fruntimmer. Trion väckte också stort uppseende, då den visade sig på promenad eller på k. operan, där man rätt ofta fick se den på fjärde raden — lille Ahlstrand med sitt lustiga huvud knappt uppstickande över logekanten mellan sina två resliga beundrarinnor.

Ahlstrand var mycket god vän med Lovén, och det var både intressant och roligt att åhöra de tvås samtal och diskussioner, då den lille mannen, såsom ofta inträffade, kom ner i Lovéns rum och pratade bort en stund. Stundom fick då den unge zoologen sitta emellan för de pigga gubbarnas ibland ganska närgångna, men i allmänhet godmodiga anmärkningar om nutidens ungdom, den allmänna okunnigheten, världens flärd och fåfänglighet m. m.

Även med flertalet av de övriga invånarna i fyrkanten tror jag att Ahlstrand stod på god fot, men mellan honom och Nordenskiöld fann jag, att det emellanåt var klent beställdt med sämjan. Bägge voro impulsiva och häftiga naturer och Nordenskiölds något tankspridda sätt vis à vis boklån och bokvård kunde sätta Ahlstrand i eld och lågor. Antagligen var det därför, som den förre, när vi skulle ge oss i väg till Grönland, använde mig som mellanhand för att få vad han i bokväg önskade medföra. Då jag till Ahlstrand framförde ärendet, blev han topprasande och utbrast: »Kommer aldrig i fråga! Det där känner jag till, han låter böckerna skvalpa i saltvattnet eller ligga i spygatten. Det blir inte av!» Sedan jag lovat att taga hand om och ansvara för det rekvirerade, gav han dock med sig, och därmed var saken klar för den gången. Knappt hade vi emellertid kommit hem på hösten och expeditionsutrustningen och samlingarna hamnat på Nordenskiölds laboratorium, förrän Ahlstrand kom nedrusande. Med biträde av Nordenskiölds assistent Gustaf Lindström hade jag just börjat uppackningen, och Ahlstrand störtade sig på huvudet i den öppnade boklåren och begynte gräva i och plocka upp innehållet. Då blev Nordenskiöld arg och ropade: »Vad f—n har du här att göra! Ut med dig genast!» Och så följde en kalabalik, som slutade med att bägge kämparna brusto i skratt och att Ahlstrand avlägsnade sig med hela famnen full av bokpackor.

J. A. AHLSTRAND

Några dagar efteråt brast ett nytt oväder löst på Nordenskiölds laboratorium, men då var det icke Ahlstrand utan professor Gustaf Lindström, den försynte och fridsamme intendenten för den paleontologiska avdelningen, som gav anledningen. Vid mitt första sammanträffande efter expeditionens hemkomst med Lindström, som var livligt intresserad för färdens zoologiska resultat, hade jag omtalat, hur jag från de stora havsdjupen utanför Grönlands östra kust bland annat hade lyckats erhålla ett par exemplar av en antagligen dittills okänd art av cirripedsläktet Scalpellum. Sedan Lindström erfarit, att jag var sysselsatt med samlingarnas uppackning, kom han ner och bad att få taga fyndet i betraktande. Följden blev ungefär samma scen som den nyss omtalade med Ahlstrand, men sedan Lindström gått, vände sig Nordenskiölds vrede mot mig. Han förbjöd mig strängeligen att låta någon vem det vara månde och i all synnerhet intendenterna vid museet blanda sig i uppackningen, »ty», sade han, »de äro tjuvar allesammans». Jag fann sålunda, att även han var angripen av den misstänksamhet, som ej lär vara ovanlig hos museimän och som några år förut sades på ett särdeles drastiskt sätt ha illustrerats av Lovén och hans klassiska kollega Nils Petter Angelin, Lindströms föregångare. Det berättades, att dessa två misstrodde varandra till den grad, ett de satte hänglås för dörrarna, när de lämnade sina respektive avdelningar.

ADOLF ERIK NORDENSKIÖLD

Nordenskiölds vredesutbrott voro emellertid få och snart övergående. Han hördes visserligen ofta brumma och kunde lätt brusa upp, om något gick honom emot, men i allmänhet var han glad, förnöjd och vänlig, och med sin mångårige medhjälpare och assistent Lindström kom han väl överens, trots ibland rätt heta sammanstötningar. Det hade för övrigt varit svårt att ej leva i fred med Lindström, ty någon mer plikttrogen tjänsteman än han kunde man knappast finna. Ungkarl och enstöring tillbragte han år ut och år in många timmar dagligen på laboratoriet sysslande med mineralanalyser och andra kemiska undersökningar. Den tid, som därefter blev över, ägnade han, särskildt på äldre dagar, åt samlande av brev och andra minnen av Berzelius. Det var också han, som nedlade det mesta arbetet för och hade hedern av tillkomsten av Vetenskapsakademiens rika och intressanta Berzeliusmuseum.

Av Nordenskiöld blev jag omfattad med stor välvilja, och sedan jag under Grönlandsfärden lärt känna honom närmare, hyste jag för honom stor både tillgivenhet och beundran. Jag var ofta gäst i hans hem och tillbragte många lärorika timmar i hans stora bibliotek, där han gärna visade de dyrbara och sällsynta geografiska verk och isynnerhet kartor och sjökort, som han lyckats förvärva. Sedan han avslutat polarfärderna, som skänkt honom själv världsrykte och spridt glans över Sverige, intresserade han sig huvudsakligen för kartografiens historia, varom också hans präktiga i tryck föreliggande arbeten bära vittne, och i likhet med många andra, som fått en vurm eller ett älsklingsämne, talade han mest om kartor eller som han med sin finska brytning sade »kårtor». Det var stundom svårt att följa med i hans föredrag, ty han var en fantasirik man och gav sig ofta in på hypoteser, som kanske ej alltid hade stöd eller fingo bekräftelse i verkligheten. I denna benägenhet låg hans vetenskapliga svaghet, men jag tror även en god del av hans styrka. Utan den hade han säkerligen ej vunnit flera av sina expeditioners lysande resultat och ej heller ägt den genialitet, som i lycklig förening med energi och praktisk förmåga skapade hans storhet.

Bland riksmusei övriga intendenter och med dem likställda personer på 1880-talet, med vilka jag kom i beröring, vill jag först nämna akademiens sekreterare professor D. G. Lindhagen. Honom såg jag ofta hos Lovén och hade även äran att ett par gånger vara gäst i hans hem. Till det yttre en lärd man av den gamla, nu mera försvunna typen, med s. k. fadermördare samt lädergaloscher och paraply även i solskensväder, åtnjöt han anseende som skicklig astronom och hade innan han återbördades till fosterlandet varit anställd vid det berömda observatoriet i Pulkowa. Efter att under åtskilliga år ha som chef verkat vid Stockholms observatorium, utnämndes han 1866 till sekreterare vid akademien. Genom sitt habila väsen och sina vidsträckta vetenskapliga förbindelser torde han ha passat bra för befattningen.

Intendenten vid vertebratavdelningen, professor Fredrik Adam Smitt var en ganska korpulent och robust man, med ett utseende, som, för att citera Dickens i hans förträffliga karaktäristik av mr Grimwig, »did not look particularly benevolent». I överensstämmelse härmed var han ej lätt att göra till lags. Förmodligen var det därför, som både Lovén och Nordenskiöld ibland använde mig som mellanhand, när de hade något ärende till Smitt. Denne emottog mig vanligen med en blandning av ohövlighet och ironisk artighet. Härtill kunde han dock ha anledning. Efter hemkomsten från Grönland hade jag nämligen föreslagit Nordenskiöld och fått hans tillstånd till att sända de under expeditionen erhållna djuphavsfiskarna till professor Wilhelm Lilljeborg i stället för till Smitt. Anledningen härtill var den, att jag var övertygad om, att min gamle vän i Uppsala, vilken långt in i sena ålderdomen ådagalade det största intresse för sin vetenskap, skulle sätta stort värde på de visserligen fåtaliga men intressanta Cottus-, Liparis- och Lycodes-arter, som med stora svårigheter halats upp från djupregionerna mellan Grönland och Island, medan Smitt vid samtal om dem visat sig föga intresserad. Han ansåg sig emellertid förbigången, och jag föll i onåd.

På något intresse från Smitt för mina planer för fortsatta forskningsfärder kunde jag sålunda icke räkna, men det kunde också göra detsamma. När jag i slutet av 1887 för Lovén framlade förslaget till en expedition till Bermudasöarna med syfte att studera djurlivet på korallreven och göra samlingar för Riksmuseum, lovade han nämligen att bestrida en stor del av kostnaderna för utrustningen, och sedan Nordenskiöld fått del av planen, bidrog han icke blott kraftigt till att min ansökan hos Svenska sällskapet för antropologi och geografi om erhållande av Vegastipendiet för år 1888 beviljades utan även till att jag av stiftelsen Lars Hiertas minne erhöll ett avsevärdt anslag. Jag bör tillägga, att jag har anledning antaga att Erik Dahlgren, som var sekreterare hos nyssnämnda sällskap, väsentligt bidrog till stipendieansökningens gynnsamma utgång. Emellertid togo förberedelserna för färden längre tid i anspråk, än jag beräknat, och den anträddes därföre först år 1889. Om dess förlopp och resultat skall jag lämna några meddelanden i ett följande kapitel.

★

Medan jag sålunda delade min verksamhet mellan K. Biblioteket och Riksmuseum och i bägge gjorde minnesvärda bekantskaper, samlade jag även på andra håll intryck, erfarenheter och minnen, som nu på ålderdomen intaga en framskjuten plats bland mitt livs behållning. Jag umgicks i ganska vida kretsar och kom i beröring med många framstående och märkliga människor. Fyrtio år ha sedan dess förflutit, 1880-talet, »Sturm- und Drangperioden», ses nu i en annan dager än under sitt förlopp och utvecklingen har gått med stormsteg, särskildt beträffande Stockholm. Några erinringar från lokala och personhistoriska synpunkter kunna måhända därför påräkna intresse.

En av centralhärdarna för det intellektuella livet var då liksom ännu i dag Idun, det av Harald Wieselgren och några hans vänner och meningsfränder år 1862 bildade sällskapet. Efter Grönlandsexpeditionens hemkomst var jag med som gäst vid den välkomstfest, som sällskapet gav för Nordenskiöld och hans följeslagare. År 1886, några veckor efter min anställning i K. Biblioteket, blev jag medlem, på förslag av Nordenskiöld, och hade sålunda framgångsrikt genomgått den skärseld, som föregick nämndens beslut. Det gladde mig att ha befunnits vara värdig, ty medlemskapet ansågs som en heder och det fordrades blott en svart kula, d. v. s. en nejröst, från de väljande för att ej komma i åtnjutande därav. Tacksamheten för kallelsen och trevnaden i sällskapet gjorde mig också, för att använda Wieselgrens beteckning, till en »trogen och pålitlig Idunes». Under några år bevistade jag träget sammankomsterna och svek sällan vid nachspielen, som pågingo långt in på dygnets småtimmar under H. W:s speciella ledning och vanligen med tjugo à trettio av de trognaste och pålitligaste som deltagare. Stundom erfor jag också äran att tack vare bekantskapen med Nordenskiöld och Wieselgren få vara med i deras kotteri, vilket var det förnämsta och det mest uppmärksammade. Där gjorde jag eller förnyade och befäste bekantskapen med C. F. Wærn, Hans Hildebrand, Axel Key, Oscar Montelius, Hjalmar Stolpe, Hugo Gyldén och Karl Sidenbladh och solade mig således i spetsarnas glans.

Det var en redan i yttre hänseende intressant samling: Wærn med sin lutande figur och sitt semitiska utseende erinrande om Disraëli, Hildebrand med sin kämpagestalt, Montelius och Stolpe, ståtliga och blonda, påminnande om nordiska vikingar, Gyldén med sin stora näsa lik något troll i sitt finska hemlands sagor, Key, ofta med rödlätt skäggstubb och halsduksknuten bak i nacken likgiltig för livets bagateller, men städse redo att impulsiv och livlig förfäkta dess intellektuella krav och intressen.

Med Hildebrand hade jag redan under mina pojkår gjort bekantskap, då han som nygift var en av hyresgästerna i min fars hus. Under studenttiden hade jag en mellantermin förmånen att i statens historiska museum under hans ledning genomgå en kurs i nordisk arkeologi, och sedan vi i Idun förnyat bekantskapen, träffades vi ofta där och i antropologiskt-geografiska sällskapet. Han omfattade mig då, liksom senare och när jag som journalist hade anledningar att uppsöka honom, med stor vänlighet. Han var en kraftnatur och jag tror en av de lärdaste män, vårt land haft att uppvisa. Hans arbetsförmåga var underbar. Ofta sågs han tillhopa med Wieselgren och dockmästaren Werner eller andra goda vänner sitta på Anglais eller Östermalmskällaren ända till dess de efter midnatt stängdes, och ändå tog han efter hemkomsten i tu med sitt arbete och förblev vid skrivbordet, till dess dagen grydde, ja ofta längre. Fram emot klockan 11 kom han emellertid regelbundet till historiska museet. Nattarbetet, det ringa måttet sömn och vila, de många anspråk, som ställdes på honom som talare och dekorationsfigur vid offentliga banketter och andra tillställningar, inverkade ej på hans järnhälsa, och i Idun tillhörde han de allra trognaste och pålitligaste, näst H. W. den som mest nitiskt och representativt handhade ungdomsgudinnans kult.

OSCAR MONTELIUS

PORTRÄTT AV E. STENBERG

Montelius och Stolpe voro däri hans framgångsrika medtävlare. Bägge voro utpräglade nattfåglar och trots sina allvarliga sysselsättningar ingalunda främmande för uppsluppna påhitt. Som exempel härpå vill jag berätta en episod i samband med Iduns sommarsammankomst på Lidingöbro värdshus något av de sista åren i slutet av 1880-talet. Som vanligt vid dessa i allmänhet mycket trevliga och livligt besökta tillställningar, som voro förbundna med kägelspel och andra friluftsförströelser, återvände deltagarna med tre ångslupar på olika tider till staden. Med den sista, som gick vid 3-tiden på morgonen, följde de riktiga nattsvärmarna med Wieselgren i spetsen. Vid ifrågavarande tillfälle voro de ett tjugotal. När vi anlände till Nybrohamnen, begåvo sig de flesta till sina hem; men H. W. ville inte skiljas, utan frågade »vart ska vi nu ta vägen?» Jag föreslog då att de skulle komma med hem till mig, om de lovade att ej vara alltför livade och bullersamma, och så tågade en liten trupp, bestående av H. W., Montelius, Stolpe och doktor Johan Leffler med mig i spetsen till mitt ide vid Linnégatan. Där bjöd jag dem på ett par flaskor rhenskt vin och samkvämet pågick till framåt sextiden, då trumvirvlarna från kasernerna i närheten och kogubbarnas skrammel med mjölkflaskorna i i granngårdarna äntligen manade till uppbrott. Montelius och Stolpe hade emellertid tillbragt en stund inne i min sängkammare, som jag trodde i lagliga ärenden; men då jag skulle krypa till kojs för att efter kalaset få ett par timmars vila, kom jag blott ner till knäna och fann, att de hade passat på och bäddat »påse» och till och med förstärkt sitt verk med säkerhetsnålar. Det var just inga vänliga tankar, som jag ägnade dem, när jag trött och sömnig måste bädda om i sängen.

HJALMAR STOLPE

Montelius bevarade så länge han levde sitt friska humör, och jag minns, hur jag ännu år 1909 vid den baltiska arkeologkongressen i Stockholm och fornminnesföreningens årsmöte i Visby beundrade hans uthållighet, både kroppsliga och andliga vigör och sunda natur. På resan till Gotland voro vi hyttkamrater, och då vi gingo till vila, fick jag en förbluffande föreställning om hans förmåga att frigöra sig från jordelivets omsorger och oro. Han tog nämligen bara av sig rocken, skorna och löskragen, lade sig på bädden och somnade tvärt. Stolpe åter förlorade på äldre dagar det studentikosa lynnet, och det kom en viss bitterhet i hans uppträdande, blandad med resignation. Därtill funnos också giltiga orsaker. Mycket framstående både arkeolog och etnograf, väckte han först uppmärksamhet genom sina för Nordens fornhistoria så betydelsefulla undersökningar på Björkön i Mälaren och blev sedermera den egentlige skaparen av Riksmuseets etnografiska avdelning, som han bland annat riktade med sina under Vanadisexpeditionen hopbragta rikhaltiga och värdefulla samlingar. Liksom Montelius var banbrytare för nya riktningar inom arkeologien, var Stolpe det inom etnografien och etnologien. Trots allt detta fick han i många år gå som amanuens med små inkomster, och först år 1902 vid fyllda sextioett års ålder utnämndes han till professor och ordinarie innehavare av intendentsbefattningen vid nyssnämnda avdelning. Blott ett par år fick han glädja sig åt sin sena befordran, ty han bortrycktes av döden redan den 27 januari 1905.

Huvudpersonen i det nu nämnda kotteriet, liksom i hela Idun, var emellertid Wieselgren, sällskapets själ, kan man väl säga, eller spiritus rector, den sammanhållande kraften och den oupphinnelige ledaren av dess förhandlingar och dess samkväm. Detta var ingalunda någon lätt uppgift, ty sällskapet var sammansatt av en mängd olika element och säkerligen också många stridiga viljor; men H. W. hade med sin mångsidiga bildning och sin stora andliga spänstighet en underbar förmåga att samla iduneserna i enighet och trevnad. Gamla allvarsmän som justitierådet Olivecrona,

EN SKÅL I IDUN
ETSNING AV ZORN

framstående strateger som general Rappe, skalder, tänkare och hjältar, konstnärer, skådespelare, tonsättare, läkare, vetenskapsmän o. s. v. fylkade sig villigt under hans banér och följde med spänd uppmärksamhet de mästerliga anföranden, med vilka han ledsagade och kritiserade föredragen, liksom med aldrig svikande entusiasm hans skåltal och uppmaningar att verka i intelligensens, vänskapens och livsglädjens tjänst. I dessa hänseenden hade han också många och goda medhjälpare. Föredragen och konstutställningarna i Idun voro så godt som alltid värdefulla och intressanta, de dramatiska föreställningarna med bistånd både av skolade artister och amatörer, bland vilka senare särskildt må erinras om den glade läkaren Alfred Levertin, underhållande och roliga, och ofta strängade skalderna sina lyror Franz Hedberg, Iduns specielle skald, till högstämda kväden, Johan Jolin till skämtsamma dikter och visor och Filip Tammelin i explosiva poetiska utgjutelser, som han av en eller annan anledning ej kunde tillbakahålla och vartill hans känslosamma sångmö med förvånansvärd frikostighet skänkte honom material.

Ett av dessa Tammelins uppträdanden bevarar jag i särskild hågkomst. Leo Mechelin, den framstående finske patrioten och politikern, var en afton i slutet av 1880-talet Iduns gäst och blev föremål för mycken uppmärksamhet och storartad hyllning. Finland och finnarna voro vid denna tid föremål för stora och vidsträckta, ännu av Ålandskonflikter, språkfejder o. s. v. orubbade sympatier, vilka nu tolkades av Wieselgren på hans vanliga briljanta och medryckande sätt, och hans framhållande av hedersgästens kamp mot den ryska våldspolitiken rönte det livligaste bifall. Även andra tal höllos, och Mechelin svarade och framförde i några korta och gripande ord sitt tack. Stämningen blev mycket hög, och det var av särskildt intresse att iakttaga Tammelin, som orolig vankade av och an och tydligen beredde sig på att lämna sitt strå till stacken. Plötligen brast det också löst; han rusade fram och tog plats i en av dörröppningarna och deklamerade med många skakningar på huvudet och vibrerande stämma ett långt kväde till Mechelins ära. Detta var nämligen huvudsyftet med versflödet, men han uppehöll sig också på Auras strand och vid Saimas klara böljor, gjorde en rundtur med Kalevala och Wäinamöinen och gav till sist det häpna auditoriet en repetitionskurs i Fänrik Ståls sägner, som ingen, såsom en elak vitsare sade, kunde »ta me hin» göra efter.

Det var synd om Filip; han hade nog i allmänhet ej någon riktig resonans i Idun. Det överhuvud mycket realistiska sällskapet senterade emellanåt ej hans rika känslosvall och blomsterspråk, men den här gången rönte han dock glädjen att emottaga ett varmt tack av Leo Mechelin och dennes landsmän i sällskapet, Nordenskiöld, Gyldén, Robert Tigerstedt m. fl.

Idun höll sina sammankomster i våningen två trappor upp i gamla »Fenix» vid Drottninggatan. Det var en vacker och rymlig festlokal, där även många bröllop samt privata och offentliga baler höllos. Varför det välbelägna huset med sin trevliga matsal och sitt kafé i bottenvåningen måst skatta åt förgängelsen, är en av de många frågor, på vilka Stockholmsutvecklingen ej kan lämna något tillfredsställande svar.

Medan Iduns strävanden i kulturarbetets tjänst underlättades av sällskapets organisation och de fria och kordiala formerna för samvaron, verkade Svenska Sällskapet för antropologi och geografi eller Antropologiskt-geografiska sällskapet, såsom det för tidsbesparing kan kallas, enligt andra riktlinjer. Visserligen avslutades också sammankomsterna där mycket ofta med samkväm, men i övrigt förlöpte de i mer akademiska former, med föredrag, diskussioner o. s. v., vilket stod i samband med sammanslutningens både högtidliga kynne och huvudsyfte, den geografiska och antropologiska forskningens främjande. Sällskapets bildande år 1873 hade omfattats med livligt intresse, vittnande om att insikten om geografiens betydelse äntligen hade även i vårt land börjat göra sig gällande, och redan vid 1880-talets ingång uppgick antalet medlemmar till flera hundra. Detta glädjande förhållande kunde utan tvivel främst ställas i samband med det stora intresse, varmed polarforskningen vid ifrågavarande tid tack vare Nordenskiölds framgångs- och resultatrika expeditioner omfattades, och som också gav sig tillkänna däri, att en stor del av sällskapets förhandlingar upptogos av eller voro ägnade åt denna forskning. Värdefulla föredrag inom andra områden av sällskapets intressesfär förekommo emellertid ofta, och när de unga duktiga svenska Kongofararna, löjtnanterna Gleerup, Möller, Pagels och Wester år 1887 återkommit, trädde också Afrikaforskningen i förgrunden vid sällskapets sammankomster och förhandlingar. Säkerligen bevarar ännu mången i minnet det i avseende både på innehåll och utförande briljanta tal, som sällskapets dåvarande ordförande professor Gustaf von Düben höll vid välkomst- och hyllningsfesten för våra tappra och energiska landsmän.

Vid sammankomsterna var det emellertid ej endast förhandlingarna och de ofta i anslutning till dem utställda samlingarna av etnografiska föremål o. s. v., som fängslade och underhöllo intresset, utan även det mänskliga åskådningsmaterialet. Till detta hörde ibland utländska celebriteter såsom den tyske Afrikaforskaren Junker, de italienska oceanograferna Toscanelli och Gigliogli och den unge norrmannen Frithiof Nansen, som plötsligen väckt stort uppseende genom sin färd på skidor tvärs över Grönland och som umgicks med ännu storslagnare expeditionsplaner. Första fiolerna spelades emellertid, om man så får uttrycka sig, av våra egna berömdheter med Nordenskiöld och Palander i spetsen, och när dessa och åtskilliga andra särskildt på högtidsdagarna — Vegadagen den 24 april — uppträdde i all sin glans med ordnar och medaljer, föll ett återsken av äran på församlingen. Mången amatörgeograf drömde då om liknande lagrar, generalkonsuler och konsuler, som kunde misstänkas för att knappast veta var de länder voro belägna, vilka de representerade, betraktade med belåtenhet sina kraschaner, och beundrande blickar följde landets konung, då han till någon berömd resenär överlämnade Vegamedaljen. Sedan programmet var genomgånget, samlades man till supé, vanligen på Grand Hotell. Då höllos många och vackra tal, och när vid nachspielet andarna kände sig friare och man fördelat sig i kotterier, kunde stämningen till och med bli hög och sällskapets syften främjas i förbrödringens tecken. Då firade också fruntimmerskarlar som Oscar Montelius och Hjalmar Stolpe triumfer i beundrande kretsar av mer eller mindre lärda damer, tanter och tärnor, och många av antropologiens och etnografiens intimare forskningsresultat funno sålunda sin väg till ivrigt lyssnande öron,

Ibland bevistade jag också Entomologiska föreningens sammankomster under professor Oscar Sandahls ordförandeskap och hade på dem nöjet och förmånen att göra bekantskap med ett flertal herrar, som voro väl hemmastadda i insekternas formrika värld och synnerligen hängivna sin vetenskap. Det är för övrigt ett välbekant faktum, att inga naturforskare så helt och intensivt uppgå i sitt ämne som entomologerna. För många ibland dem är det väl samlandet, som spelar huvudrollen, och det är nog därför, som de ofta anses stå ungefär på samma plan som t. ex. samlare av frimärken, knappar och dylikt. Andra uppgå helt och hållet i ett torrt systematiserande och känna sig lyckliga, om de t. ex. i fjärils- eller flugvingarnas oändligt varierande nervförgreningar kunna upptäcka nya arter; men många ha också blick för de intressanta lärdomar, som studiet av insekternas biologi skänker. Dessa entomologer äro vetenskapsmän, vilket knappt kan sägas om de övriga kategorierna, och det vore högeligen önskligt, om resultaten av deras forskningar bleve mera kända, än vad ännu är fallet. Hur lycklig skulle ej mänskligheten vara, om den med stöd av dessa resultat i stället för att experimentera med allmän rösträtt, livsmedelstullar, tobaksmonopol, spritrestriktioner och andra dumheter följde de samhällsbildande steklarnas exempel? Visserligen känna vi ännu blott ofullständigt principerna för myrornas, binas, termiternas och andra steklars samhällsliv, men så mycket veta vi dock, att det i avseende på lagbunden ordning är människans överlägset. Sålunda förekomma ej bland myr- och bisamhällenas arbetarbefolkning några strejker och andra yttringar av obefogadt maktbegär, blott 8 timmars arbete dagligen är okändt, och asylrätt och ömsesidigt bistånd ha fått en gestaltning i det högeligen intressanta förhållande, som kallas symbios och som ställer de mänskliga, ofta med basar och danstillställningar och med en mängd onödiga utgifter förbundna anstalterna i hjälpsamhetens tjänst fullkomligt i skuggan.

Denna min uppfattning eller övertygelse grundades under umgänget med 1880-talets vise män och genom egna studier, men har egentligen först vunnit stadga eller fasthet under de senast förflutna decennierna, då de skärpta sociala slitningarna och politiska striderna skänkt densamma rik näring och bekräftelse. Under 1880-talet var jag ännu en ganska ung man, som på ungdomens vanliga sätt — åtminstone på den tiden — ägnade de sociala frågorna blott ringa uppmärksamhet och intresse. Jag kan även säga, att jag i stort sedt stod främmande för de nya och omstörtande strömningar inom litteratur, konst o. s. v., som utmärkte decenniet och som väckte stort uppseende, men vilkas betydelse, såsom man väl nu mera är ganska ense om, väsentligt överskattats. Naturligtvis läste jag en mängd nyutkommen skönlitteratur, men jag får uppriktigt bekänna, att jag ofta icke kunde finna attributet »skön» berättigadt, utan att tvärtom »smuts» var mer befogadt. Så var särskildt fallet med ett par av decenniets mest uppseendeväckande och omtalade böcker, nämligen August Strindbergs Tjänstekvinnans son och Giftas. Jag är fullt förvissad om, att denna min åsikt — om nu någon fäster avseende vid vad jag skriver — skall bedömas som oerhördt hädisk mot den nu mera på många håll nästan till en avgud upphöjde författaren, men jag vill erinra om, att den delades av många och att särskildt värdesättningen av Giftas fick sin eklatanta belysning i det uppseendeväckande tryckfrihetsåtalet 1884. Detta var dock, fastän utan tvivel juridiskt berättigadt, en stor oklokhet, då man väl kunde förutse den åtalades frikännande och att hela historien skulle för den med martyrgloria omgivne författaren bliva en utomordentlig reklam.

Enligt mitt förmenande behövde Strindberg knappast någon sådan. Han hade ju redan slagit igenom som författare och var på god väg att erövra den framskjutna ställning, som han var berättigad till genom sin rika begåvning och sin stora och mångsidiga talang och som väl ingen heller vill bestrida honom, även om mycket befogade anmärkningar kunna göras mot många av hans pennas alster. För egen del har jag aldrig, trots stor beundran för hans ofta briljanta framställningskonst, hans många genialiska uppslag och tankar och hans mångsidighet, kunnat inse »titanens» storhet. En mycket bidragande orsak härtill är det obehagliga intrycket av hans elakhet, hans skandalhunger och hatfullhet. Därför synas mig också hans historiska och kulturhistoriska skrifter, i vilka dessa faktorer icke alls eller blott sällan göra sig gällande, vara det värdefullaste i hans rika produktion. Han led emellertid allt för mycket av nyckfullhet, dilettantism och bristande uthållighet för att denna sida av hans författarskap skulle bli så värdefull, som den utan tvivel med mindre splittrade intressen och med träget forskningsarbete kunnat bliva. Man behöver blott tänka på hur otillfredsställande hans stort anlagda och på ypperliga detaljer rika, men i många hänseenden synnerligen svaga och dilettantmässiga verk Svenska folket i helg och söcken är för att finna det befogade i denna värdesättning. Hans andel i det av honom i förening med Claës Lundin utgivna Gamla Stockholm och hans Svenska öden och äventyr visa däremot vilka utmärkta saker, han kunde åstadkomma, då han ägnade sig åt verklig forskning och ej släppte intresset för den förelagda uppgiften genom att sväva ut på andra områden.

Någon personlig beröring med Strindberg under nu ifrågavarande tid hade jag ej. Han vistades större delen av decenniet utomlands, och då han var hemma, förekommo vi i vidt skilda umgängeskretsar. Men jag hörde ofta i K. Biblioteket talas om honom, där han några år före mitt inträde tjänstgjort som e. o. amanuens och stått Klemming nära. Även Gustaf Lindström, Nordenskiölds assistent, vilken under Röda rums-tiden tillhörde hans vänner, hade åtskilligt att berätta om hans intressanta, men högeligen oberäkneliga personlighet. Längre fram i tiden, sedan Strindberg på allvar bosatt sig i Stockholm och jag blivit anställd i Svenska Dagbladet, förnyade jag den flyktiga bekantskap, jag i ungdomen gjort med honom — han var skol- och studentkamrat med min äldste broder och förekom några gånger i mitt föräldrahem — och gjorde då några iakttagelser bland annat om hans förhållande till andevärlden.

En gång, då jag besökte honom för att be honom. om ett textbidrag till tidningens julnummer Vinterbloss, kom jag nämligen på det klara med att han var spiritist. Under vårt samtal kom min blick att vila på en hel serie böcker i folioformat, som stodo uppradade på en av bokhyllorna. »I dom här», sade S., »har jag år från år och nästan dag för dag antecknat de besök, jag haft av avlidna personer, som jag känt. Ni är ju naturforskare, och jag ser på Er min, att Ni inte tror mig, men det är fullkomligt sant. Jag vill berätta ett exempel, som kanske intresserar Er, som varit bibliotekstjänsteman och kände Klemming. Han var min vän och jag stod ofta i förbindelse med honom. När han dog, vistades jag i Neufchâtel. Klockan var 11 på kvällen och jag satt vid skrivbordet och arbetade, då jag plötsligen kände en hand lägga sig på min ena axel. Då jag vände mig om, fick jag se, att det var Klemming, som vänligt nickade åt mig och efter en liten stund försvann. Jag förstod då, att han var död, och följande dag fick jag telegram om att så var fallet. Av tidsuppgiften framgick, att han visat sig för mig strax efter klockslaget, som han dog. Hur vill Ni förklara det?» Härpå svarade jag, att jag ej kunde tro på andar, utan att jag antog, att uppenbarelsen var en hallucination, därför att S. under aftonens lopp mycket hade tänkt på Klemming eller ett inbillningsfoster på grund av ansträngda nerver. Det finns emellertid så mycket underligt mellan himmel och jord, att man ganska väl kan tänka sig, att en så underlig man som Strindberg var utrustad med förmåga att komma i kontakt med andevärlden.

★

Att jag som ovan nämnts stod främmande för 1880-talets sociala rörelser och litterära strömningar, berodde väl oavsedt mina vetenskapliga intressen mest på uppfostran och på vanans makt. Jag tillhörde ju en gammal utprägladt konservativ Stockholmsfamilj, och i barndoms- och ungdomshemmet vid Linnégatan^[3] förlöpte livet, så godt som oberördt av och okänsligt för den nya tidens krav, i de gamla hjulspåren med arbete och pliktuppfyllelse och någon gång förströelser i hävdvunna former. Den nästan enda kunskapen om vad som skedde och hände ute i världen förmedlades av Stockholms Dagblad och Posttidningen och var således både ganska mager och väl censurerad. Min fader, som dock hade större allmänbildning och mångsidigare intressen, än man ofta träffar hos hovintendenter och hovrättsaktuarier, tyckte emellertid att den var alldeles tillräcklig och gav sig aldrig tid att fordra mer. En gång, då jag huvudsakligen med tanke på hur litet förargelse ibland kan verka uppiggande på livsandarna, föreslog honom att prenumerera på Dagens Nyheter, svarade han med ett blankt nej. Han var en man med utpräglade sympatier och antipatier, och han hyste stark ovilja mot Rulle Wall och hans organ, fastän han blott kände den genom hörsägner. Däremot underhöll han sina egna och familjens kulturella intressen med Ny Illustrerad Tidning, denna verkligt förnäma publikation, som i olikhet med sina nutida efterföljare ej verkade störande. Ännu i dag är det en njutning att bläddra i N. I. T:s årgångar, läsa H. W:s och andra framstående signaturers utmärkta textbidrag och beundra de i träsnitt mästerligt utförda illustrationerna. Kan någon med dem jämställa, ja till och med högre värdesätta t. ex. Veckojournalens bruntryck och Allers Familjejournals och Brokiga Blads mer än brokiga kolorerade bilder, så beror det på kulturell färgblindhet eller dekadans. I ganska stark kontrast mot min fars restriktiva åsikter om tidningspressen stod hans uppfattning om den dramatiska och lyriska konsten. På det området hyste han en fördomsfrihet, som beredde familjemedlemmarna glädjen att ofta få bevista föreställningar ej blott på de kungliga scenerna och deras medtävlare Nya eller Svenska Teatern utan även på småteatrarna, d. v. s Mindre teatern eller Hammerska ladan, där operetten under decenniet stod i rikaste flor, och Thaliatemplet vid Mosebacke, där Haqvinius och Bergström samt Bosin och Warberg regerade med folkskådespel, operetter och roliga farser.

Med den benägenhet, som jag i likhet med många andra gamla människor har att se det förflutna i en bättre och ljusare dager än det närvarande, är det möjligt att jag bedömer förhållandena orättvist, då jag låter teaterminnena från 1880-talet passera revy och jämför dem med de nutida intrycken. Detta är så mycket sannolikare, som dessa intryck äro mycket fåtaliga och bristfälliga, i det att jag under det sista kvartseklet bevistat blott ett mycket ringa antal teaterföreställningar. Dock kan jag ej underlåta, att som min åsikt framhålla, både att repertoaren var bättre och mer underhållande förr än nu och att de uppträdande i allmänhet voro överlägsna sina nutida kolleger. Detta anser jag särskildt var fallet på gamla Dramatiska teatern, den lilla anspråkslösa skådebanan vid Kungsträdgårdsgatan, vars historia är förbunden med många av den svenska teaterns allra vackraste minnen. På 1880-talet hade teatern en verklig glansperiod. En sådan ensemble som där fanns ej på någon annan scen och har, tror jag, sedermera aldrig funnits. Visserligen kan man säga, att det franska salongs- och konversationsskådespelet, som stod främst på och upptog en stor del av repertoaren, i och för sig ej var mycket värdefullt, men utförandet var mästerligt. Jag behöver blott erinra om namnen Knut och Betty Almlöf, Elise Hwasser, Gustaf Fredriksson, Ellen och Victor Hartman, Gurli Åberg, Nils Personne, Svante Hedin, Helfrid Kinmansson, Ernst Hillberg, Olga Björkegren, Thecla Åhlander, Georg Norrby och Carl Fredrik Lagerqvist för att man skall inse det berättigade i detta påstående. Sådana högtidsstunder av glädje och njutning, som bjödos av Knut Almlöf i »Frekattkaptenen» och »De båda döfve» av Betty Almlöf i »Släktingar», av Fredrik Deland i Hittebarnet», av Fredriksson och Ellen Hartman i »En parisare», »Låtom oss skiljas», och »Sällskap, där man har tråkigt», av Svante Hedin som Chamouflet i »En kopp te», av Olga Björkegren i »Odette» o. s. v., ha sällan eller aldrig haft några motsvarigheter, och en sådan förening av skönhet, käckhet och skälmskhet, som Gurli Åberg presterade som Sarah Tappledot i »Onkel Sam», är nog enastående i den svenska teaterns annaler.

Även frånsedt den konstnärliga prestationen och behållningen, var det alltid roligt att gå på »gamla Dramaten». Om någon teater förtjänat benämningen »intima», så var det den. Publiken stod alltid i nära kontakt med de uppträdande, även om den ej hade nöjet att känna dem personligen, och det rådde städse god stämning både på scenen och i den lilla trevliga och vackra salongen. Det väckte också vemodsfulla känslor, när de utdömdes och fingo skatta åt förgängelsen. Åtgärden var troligen befogad både från teatertekniska och andra synpunkter, och mot efterträdaren, det vackra palatset vid Nybroplan, finnas ju inga anmärkningar att göra; men man kan undra huruvida ej den välbelägna tomten för Anders Lindebergs skapelse kunnat få en mer estetiskt tilltalande användning än som nu i bankväsendets tjänst. I vårt nya Stockholm finnas emellertid så många exempel på ringaktning eller likgiltighet för gamla kultur- och skönhetsvärden, att man ej bör förvåna sig över att också denna jämförelsevis oansenliga detalj offrats för att illustrera devisen »hinc robur et securitas».

Åtskilliga år före Dramatiska teatern eller 1884 fick den Hammerska teaterskapelsen skatta åt förgängelsen, för att efterträdas av det s. k. Palmeska, nu mera till större delen till bankpalats förvandlade huset. Det var från arkitektoniska synpunkter ingen förlust, ty byggnaden gjorde verkligen skäl för benämningen »ladan». Anstalten hade ej heller några traditioner, som gjorde dess bevarande särskildt önskvärdt; men i Stockholms teaterhistoria skall den dock intaga en minnesvärd plats. Under sin nära sjuttonåriga tillvaro hade nämligen teatern varit den uppsluppna livsglädjens speciella skådebana, och operetten hade där sin glansperiod, uppburen av många med vackra röstresurser och musikaliskt föredrag utrustade sångare och sångerskor och av mycket vackert åskådningsmaterial i avseende på lekamliga attraktioner. Flera av den för sina vackra flickor ryktbara Tivanderska truppens skönheter avslutade sålunda vid Mindre teatern sin verksamhet i Thalias tjänst. Bland solisterna vill jag särskildt erinra om Fritz Arlberg och Sophie Cysch, den förre mästerlig som Gaspard i »Cornevilles klockor» m. fl. roller, den senare en av dem, som bäst återgivit »Sköna Helena» på svenska scener.

Om Offenbachs nyssnämnda mästerverk, som under de senare decennierna betydligt förfuskats och försimplats genom flera av rollinnehavarnas tilltag att förse libretton med tillägg av vitsar och kvickheter om

GAMLA DRAMATISKA TEATERN

dagshändelser o. s. v., bevarar jag ett minne, som fastän nära sextio år gammalt fortlever med förvånande livskraft och klarhet. Såsom elvaårig pojke bevistade jag nämligen några föreställningar av den klassiska operetten under dess första uppförande i Stockholm (1865). Det var på Carl XV:s glada tid och på Dramatiska teatern under baron Eugène von Stedingks direktörskap. Trots den på många håll rådande harmen över att en kunglig scen uppläts för den onekligen åtskilligt lätta pjäsen — en harm, som bland annat yttrade sig däri, att riksdagen nedsatte anslaget till de k. teatrarna — gick »Sköna Helena» för, som man säger, pukor och trumpeter och upplevde den gången ett flertal fullsatta hus. Detta var ej alls förvånande. Offenbachs spirituella musik — en parodi på »Wilhelm Tell» och Ernst Wallmarks kvicka och roliga libretto voro redan i och för sig ägnade att skänka framgång, och utförandet var det bästa möjliga, med Charlotte Strandberg i titelrollen, Knut Almlöf som Menelaus, Carl Johan Uddman som Calchas, Victor Dahlgren som Paris, Ida Landelius (sedermera friherrinna Armfelt) som Orestes, Georg Norrby och Wilhelm Nyfors som de två Ajaxarne o. s. v. En sådan uppsättning har operetten aldrig sedermera haft, och man kan därför ingalunda förvåna sig över att gamla stockholmare, som bevara dess första period i minnet, känt grämelse och obehag vid beskådandet av repriserna under de senare decennierna. Rättvisligen må dock erkännas, att Anna Pettersson-Norrie — liksom Sophie Cysch — både i avseende på sångsätt och röstens välljud och apparition var en utmärkt Helena, medan hon i kungliga later och uppfattning av rollen ej kunde tävla med Charlotte Strandberg, och att Axel Ringvall som Calchas med sin ursprungliga, godmodiga och saftiga komik kommit Uddman nära. Däremot har ingen av Knut Almlöfs efterföljare som Menelaus av den dock så tacksamma rollen förmått skapa en så underbart rolig och komisk typ som han.

På Nya eller Svenska teatern firade Victor Holmquist triumfer som greve Corniski i »Niniche» och Striese i »Sabinskornas bortrövande» m. fl. roller, Caroline Östberg tjusade i »Boccaccio» publiken med sin underbart vackra röst och sina prima extremiteter, och en så lustig figur som hr Mallander i »Tiggarstudenten» o. s. v. har man sedan sällan sett. Även Södra teatern bjöd under Gustaf Bergströms och August Warbergs ledning på många minnesvärda föreställningar.

Till decenniets innehållsrikaste teaterminnen höra, fastän jag numera ej med säkerhet kan lokalisera dem, Anna de Wahls uppträdanden, ty vare sig de ägde rum på Södra eller Mindre eller Svenska teatern, voro de alltid lika uppmärksammade och beundrade. Hennes Stina i »Närkingarna», Fragoletto i »Frihetsbröderna», »Lilla hertigen» och »Lilla frun», Serpolette i »Cornevilles klockor» äro sceniska skapelser, som icke glömmas, och hennes personlighet framstår för minnet som en sällspord förening av behagfullhet, skälmskhet och anspråkslöshet.

Till sist borde jag väl även uppehålla mig vid minnena från k. operan. Uppburna som de äro av hågkomsterna av några bland den lyriska scenens främsta artister, såsom Oscar Arnoldson, vars stjärna dock gick ner vid 1880-talets ingång, Anders Willman, Arvid Ödmann, Mathilda Grabow och många fler, tävla de med dem från Dramatiska teatern i bärande kraft. Jag kan emellertid ej tänka på dem utan vemodsfulla känslor och grämelse. Miljön, med vilka de voro förbundna, har ju förintats, och den som minns Gustaf III:s och Adelcrantz' teaterhus har svårt att förlika sig med dettas efterföljare. Även om mycket talande skäl funnos för den gamla och obekväma byggnadens rivning och ersättande med ett nytt och tidsenligt teaterpalats, hade man dock bort bevara den stolta fasaden åt Gustaf II Adolfs torg och den underbart vackra salongen samt omgiva eller innefatta dem i erforderliga nybyggnader. Härför mötte säkerligen många tekniska svårigheter, men dessa hade kunnat övervinnas, om insikt funnits om fasadens betydelse för torgets dekoration och monumentala gestaltning och om salongens skönhetsvärde och innebördsrika minnen. Nu fanns ej denna insikt eller den pietetskänsla, som förmådde göra densamma gällande, och så erhöll Stockholm på en av sina allra vackrast belägna platser en k. teater, vilken visserligen i såväl det yttre som isynnerhet det inre har att uppvisa många vackra dekorativa detaljer, men som i stort sedt är av mycket banal verkan och knappt har ett spår av den gustavianska stämning och grace, som utmärkte föregångaren.

★

Det var emellertid först under 1890-talet, som Gustaf III:s teaterhus fick skatta åt förgängelsen. Under 1880-talet hörde man visserligen talas om den förestående omdaningen och om de huvudsakligen finansiella intressen och krafter, som verkade för den; men man fäste med den levnadsregel »après nous le déluge», som då och ofta både förut och senare varit den bestämmande i Sveriges huvudstad, föga avseende vid den. Stockholmarna levde det glada livet, utan att mycket tänka på vare sig gångna tiders kulturella arv och förpliktelser eller på framtiden.

Då jag låter minnena från detta liv, vari jag måhända deltog i större utsträckning, än som av flera skäl var nyttigt eller välbetänkt, passera revy, får jag också nästan den uppfattningen, att decenniet trots rabaldret på det litterära området och det unga Sveriges missnöje och reformsträvanden var alldeles ovanligt muntert och sorglöst. På teatrarna var operetten den mest omtyckta konstarten, varietén stod på Mosebacke, i Sveasalen och Berns salong och på Djurgårdens tribuner i rikt flor, och maskerad och kostymbaler avlöste varandra i stort antal. Källare, kafé- och schweizerilivet blomstrade oberördt av några restriktioner. Gamla Operakällaren, Rydberg, »Gropen» på Grand Hotell, Kung Carl, Lagerlunden, Andalusiskan, Du Nord, Berns' salonger och Blanch's kafé, de flesta numera försvunna, hade att glädja sig åt samma stora popularitet, som under de närmast föregående decennierna, men fingo också mer eller mindre framgångsrika medtävlare i de nya förmedlare av materiella njutningar, som uppstodo under 1880-talet och som illustrerade det nya begreppet »guldkrogar». Bland dessa intog Jones Grillrestaurang vid Norrmalmstorg och Hamngatan, sedermera Metropol, med sina vackra, i rococostil dekorerade salonger främsta platsen. På de nämnda och många andra ställena såg man stockholmarna och deras vänner från landsorten hängiva sig åt det s. k. utelivet med en energi, som säkerligen mycket nyttigare kunnat användas på andra områden, och jag vill ingalunda neka till, att jag ofta var med i vimlet. Unga män i trettioårsåldern pläga ju ej utmärka sig för någon högre grad av förnuft eller motståndskraft mot nöjeslystnaden, och jag utgjorde ej något undantag från regeln. Tanken härpå borde väl nu vid en besinningsfullare ålder väcka ånger och ruelse, men så är icke fallet. Fastän levernet ofta förlöpte i sus och dus och utan tvivel kostade åtskilligt mer än det var värdt, skänka dock minnena av detsamma ej blott glädje utan även djupare behållning. Många av de i Uppsala knutna sällskapsbanden ägde ju bestånd, och många nya knötos, som huru livet sedan än växlat visat sig äga bärande kraft.

Emellertid är det måhända mest miljön, som gör att 1880-talsminnena framstå i särskildt tilltalande dager. Omdaningen av Stockholm till storstad hade visserligen börjat, men ej hunnit skänka detsamma så många skandalhus och beröva det så många kultur- och skönhetsvärden, som kännetecknat utvecklingen under de sedan förflutna decennierna. Mälardrottningen var kanske inte så vacker och framför allt inte så elegant som nu, men även om i hennes utstyrsel ingingo många slitna plagg, ja till och med gamla paltor, så var hon dock trevligare och gladare än i våra dagar med all den moderna stelheten och grannlåten. Helgeandsholmen hade ej — på initiativ av en Göteborgsgrosshandlare och en riksdagsmas! — offrats i parlamentarismens tjänst utan bjöd på anblicken av den gamla basarbyggnaden, det vackra kungliga stallet och den pittoreska huslängan vid Mälarsidan samt Strömparterren som en av medelpunkterna för livsglädjen, Gustaf Adolfs torg hade ej genom den gamla gustavianska teaterfasadens rivning o. s. v. förlorat sin karaktär som Stockholms i arkitektoniskt hänseende förnämsta öppna plats. Det ståtliga Bondeska palatset hade ej måst vika för den nya Rosenbadsbyggnaden, som trots eller kanske just tack vare sin luftiga skönhet ej alls passar i omgivningen. Sparreska palatset vid Hamngatan, ett av våra allra vackraste minnen från 1600-talet, hade visserligen förvandlats till Sveasal och därigenom fått erfara en ytterligare dekadans efter sin mer än hundraåriga änkhustid, men var dock ännu skonadt från förödelse och försumpningens insegel genom att ersättas av Nordiska kompaniet. I Skeppsbroradens huslänga stodo ännu de flesta av de gamla 1600-1700-tals köpmanshusen orubbade och oförändrade kvar samt skänkte stadsbilden en förnämlig, nästan hanseatisk prägel och stämning, som de nutida efterföljarne ingalunda kunna åstadkomma, och vid Slottsbackens södra sida herrskade det tessinska Överståthållarepalatset nästan som ensam pendant åt kungaborgen och utan att besväras av grannskapet med Skomakarekällarens och Indebetouska husets allt annat än skönhetsmättade efterföljare.

BONDESKA PALATSET OCH HELGEANDSHOLMEN

I de yttre stadsdelarna hade visserligen Albert Lindhagens storslagna och i många hänseenden både nödvändiga och lovvärda omdanings- och utvidgningsplaner trädt i verksamhet; men »malmarna» hade dock ej förlorat den prägel av trädgårds- och egnahems-, ja till och med kåkstad, som nu är borta, men under de gångna århundradena skänkte Stockholm dess säregna stämning. Ännu reste på Södermalms och Norrmalms höjder väderkvarnarna sina pittoreska skepnader, ännu funnos malmgårdar kvar, belysande de gamla trevna formerna för borgerligt liv, ännu gjorde Ladugårdslandet, fastän skarpt angripet av den nya tidens rätlinjiga smakriktning, på vida områden skäl för den senare delen i sitt namn, ännu erbjöd stadsbilden här och var öppna och fängslande utsikter, i luftighet, tvångfrihet och lekande behag erinrande om dem på Elias och Johan Fredrik Martins tavlor. På 1880-talet fanns sålunda mycket mera kvar av gamla Stockholm än i våra dagar, då man vid regleringen av gator och kvarter och på anläggningen av nya samfärdsleder o. s. v. ofta gått mycket radikalt tillväga och vid slopandet av gamla byggnader och andra minnen nästan tycks ha ledts av devisen »vestigia terrent».

I samband med de lokala förändringarna har också inträdt en förflyttning av brännpunkterna för livet och rörelsen, vilken medfört stora olikheter nu mot förr. I våra dagar äro sålunda Strandvägen, Birger Jarlsgatan och Sturegatan de mondäna promenadvägarna, där allt vad Stockholm äger av det som är vackert, elegant, ryktbart och tokigt exponerar sig för en intresserad värld. Under 1880-talet, liksom under flera föregående decennier, fyllde Carl XIII:s torg eller Kungsträdgården samma uppgift och detta på ett sätt, som beträffande det mänskliga åskådningsmaterialet enligt gamla stockholmares åsikt ställa de nyssnämnda moderna stråkvägarna i skuggan. Fastän »torget» ännu på den tiden var ett sandhav och ej som nu en

NORRBRO OCH GUSTAF ADOLFS TORG

ganska vacker, blomstersmyckad lustgård, var det under middagstimmarna samlingspunkten för allt vad Stockholm hade sevärdt och uppmärksammadt i ovan berörda hänseenden. Här syntes sålunda ofta kung Oscar, vanligen ledsagad av överhovjägmästaren Ankarcrona eller någon annan ståtlig hovman, eller av general Sven Lagerberg, eller någon av sina adjutanter, göra några slag i östra allén, livligt språksam och älskvärdt hälsande. I vimlet bland promenerande märktes många originella personer och intressanta typer, till vilka motsvarigheter numera knappast finnas: Soto Maior, som hyperelegant kom regelbundet trippande från sin bostad i Franckeska huset vid Hamngatan, ståthållaren, baron Manderström, kabinettskammarherrarne von Dardel och baron Falkenberg, »k. kronbagaren» baron Fock, ryttmästaren von Heijne, general Silfverstolpe, major von Francken och många andra gamla riddersmän. Ett par sådana av en ännu äldre åldersklass, de två stora originalen, hovmarskalkarna von Knorring och von Wahrendorff, försvunno från torget under decenniets början, ty döden kallade dem till en annan promenadplats, men hovstallmästaren greve Fritz Piper, som redan 1832 blivit ordonnansofficer hos Carl XIV Johan och var svåger med dennes gunstling greve Magnus Brahe, var kvar, och när han, den svenska högadelns grandonkel, rörlig och spänstig visade sig i torget, då gjorde alla andra Piprar, Brahar, Rosar, Lagerbergar, Wranglar o. s. v. stram rättning och vördnadsfulla hälsningar.

Under de varma årstiderna såg man dagligen på sista soffan till vänster i östra allén, närmast Hamngatan, greve Fredrik von Rosen, livligt samtalande med vänner och bekanta som samlade sig omkring honom. Den förr så livlige och verksamme mannen, vilken spelat en bemärkt roll i Stockholm såsom stadsfullmäktig o. s. v., hade drabbats av ett slaganfall, som minskat hans kroppsliga rörlighet men lämnat den andliga oberörd. Det gick också mycket livligt till inom hans räckvidd i torget och med sådana dryftare av dagshändelserna som general Sven, brukspatron Christian Aspelin, k. sekter Isidor Lundström m. fl.

Till det aristokratiska elementet slöto sig representanter från vidt skilda samhällsklasser, och många av de uppträdande voro så trägna i torget och hade förvärvat så stor popularitet, att de betecknades med särskilda smek eller öknamn, vilka belyste egendomligheter i deras utseende eller väsende, såsom »Fjäderperuken», »Fjällkon», »Folie dramatique», »Gipskatten» o. s. v. Ett alldeles särskildt uppmärksammadt inslag bland de promenerande och flanerande var det teatraliska och dramatiska, som minskades efter Dramatiska teaterns stängning, men så länge skådebanan fanns kvar regelbundet på middagarna visade sig i östra allén, före och efter repetitionerna till verksamheten på scenen. Här såg man sålunda så godt som dagligen Gustaf Fredriksson eller hela Stockholms populära »Frippe», vilken för övrigt förblev torget trogen så länge han var i livet. Här fick man glädja sig åt anblicken av Knut Almlöf, Elmlund, Edvard Swartz, fru Hwasser och alla de andra storheterna. Här kom Victor Hartman, hjärtkrossaren par préférence, här lilla fru Ellen, rosig, pigg och glad, här hrr Grip och Zachrisson, utomordentligt eleganta ej blott med idel löskragar och leenden som de fattiga släktingarna i mr Pickwicks umgänge utan även med mycket pomada och finfina pantalonger. Här tävlade Helga och Hilma Franckenfeldt om skönhetspriset med Gurli Åberg, som till kavaljer vanligen hade den ståtlige gardeskaptenen C. F. Bibau.

Allt detta och mycket mer är nu borta. Att i stort sedt några analogier till eller ersättning för det försvunna ej finnas i våra dagar, beror väl oavsedt andra faktorer därpå att Kungsträdgårdens omgivningar så väsentligt förändrats. Särskildt har ju Lilla Trädgårdsgatan eller numera Kungsträdgårdsgatan i nästan hela sin utsträckning blivit en affärsgata. De Hamrénska, Barclay'ska, Wahrendorffska, Hamiltonska och Palmeska husen ha antingen rivits och ersatts med nybyggnader för banker och försäkringsbolag eller kommit till användning för sådana, och fastän bankdirektörer, mäklare och andra individer, som dansa för guldkalven, utan allt tvivel kunna erbjuda ett intressant åskådningsmaterial, så torde dock detta ej vara jämförligt med det, som invånarne i de nämnda husen skänkte. Här må särskildt erinras om två av den högsta societetens för skönhet och elegans mest uppmärksammade damer, nämligen grevinnan Stephanie von Platen, född Hamilton, (sedermera furstinna von Wedel) och fru Berg, född Hägerflycht, (sedan grevinna Arvid Posse och lady Gosling), som voro lokaliserade i två av dessa hus och ofta förekommo på promenaden. Även med Du Nords upphörande förlorade Kungsträdgården ett befolkningselement, som kanske emellanåt uppträdde i något för uppsluppen sinnesstämning, men som i alla händelser var mera sevärdt och tilltalande än dess korrekta och tunnsådda efterföljare i våra dagar.

★

De intryck och minnen från 1880-talets Stockholm, som jag nu meddelat, skulle väsentligt kunna fullständigas, särskildt med skildringar från Stora sällskapet och andra mer slutna eller privata kretsar, av vilka jag var medlem. Men jag förmodar, att läsaren fått nog av omdömen och uttalanden, genom vilka som en röd tråd löper ett förhärligande av »den gamla goda tiden». Jag vill därför blott tillägga, att min framställning av decenniet såsom ett i många hänseenden lyckligt tidsskede ingalunda gör anspråk på allmängiltighet, utan blott får betraktas som min individuella eller privata uppfattning. Att jag fått denna, beror på en mängd omständigheter, som till större delen tillhöra privatlivet, men väl även på den hos gamla män ofta befintliga benägenheten att se det förflutna i en ljusare dager än det närvarande. Jag vill dock påpeka, att den bitterhet, som till följd härav möjligen givit sig luft i mina uttalanden, så godt som uteslutande gäller de lokala förändringarna i livsmiljön, d. v. s. det enligt mitt förmenande pietetslöst behandlade Stockholm, och ingalunda de personliga minnena. Om det förra vill jag ej vidare yttra mig, då det ju nu mera finns ett s. k. skönhetsråd, som kanske kan reparera åtminstone en del av skadorna, om de senare, eller hågkomsterna från vän- och umgängeskretsarna, vill jag blott ytterligare betona vad jag förut framhållit, nämligen att de utgöra den bästa och oförgängliga behållningen från det förflutna. Det var också med vemodsfulla känslor, som jag under 1880-talets sista år lämnade den då med beundran omfattade miljön och den stora vänkretsen; men de vänliga makter, som ofta ledt mina öden, skänkte mig rik ersättning, därigenom att jag fick tillbringa flera månader av det året på en av vår jords härligaste platser, det havomflutna Bermuda, oleandrarnas och de vita liljornas land, Atlantens pärla, de gamla sjöfarandenas »förtrollade öar».

---

1. Om allt detta finnas meddelanden i Mina Uppsalaminnen; Sthlm 1923.
2. I brev till M. Lagerberg den 10 okt. och den 11 nov. 1890 — Carl Snoilsky och hans vänner. I. Sthlm 1917. — I ett av dessa brev säger Snoilsky, att tjänstemännen i K. B. önskade H. W:s upphöjelse med hänsyn till deras egen befordran. Däri tror jag, att han misstog sig. Oavsedt rättssynpunkten, är jag övertygad om, att flertalet av personalen ville ha H. W. till chef på grund av den tillgivenhet, de hyste för honom, och utan några egennyttiga motiv. Förf.
3. Om detta finnas några meddelanden i min år 1921 utgivna bok Från Slottsbacken till Ladugårdslandet.