Vid sjuttio år/Kapitel 2

←  I 1880-talets Stockholm

Vid sjuttio år av Carl Forsstrand Bermudasöarna. Förenta staterna. Kanada

Mot sekelslutet  →

II.
BERMUDASÖARNA. FÖRENTA STATERNA. KANADA

Även sedan jag lämnat Uppsala stod jag i livliga förbindelser med mina vänner där och avlade då och då besök i lärdomsstaden. Emellanåt bevistade jag zoologiska sektionens av Naturvetenskapliga studentsällskapets sammankomster och deltog i de efter dem hållna samkvämen. Vid ett av dessa, då som vanligt planer för forskningsfärder dryftades, framhöll professor Hjalmar Théel, att Bermudasöarna vore särskildt värda att komma i åtanke. Genom sitt läge långt ute i Atlanten, inom den tempererade zonen, men nära den tropiska, skulle ögruppen säkerligen med sitt på korallreven levande rika djurliv erbjuda ett synnerligen intressant och givande fält för zoologiska studier och undersökningar. Théels uttalande, som var grundadt på den kännedom om Bermuda, han förvärvat under sin vistelse några år förut i Skottland och under sysslandet med bearbetningen av den brittiska världshavsexpeditionens med Challenger samlingar, väckte mitt livliga intresse. Sedan jag i A. R. Wallace's Island life, C. Wyville-Thomsons The Atlantic och andra vetenskapliga verk och reseskildringar, i vilka ögruppen skildras, funnit fängslande upplysningar om det härliga klimatet och de märkvärdiga och intressanta naturförhållandena m. m.; dröjde det ej heller länge förrän jag med Bermuda som resemål beslöt söka förverkliga mina förhoppningar om fortsatta havszoologiska forskningar och fysiskt geografiska studier.

I det föregående har jag berättat, hur professor Sven Lovén livligt intresserade sig för min reseplan och lämnade mig värdefullt bistånd genom att låta sin avdelning på riksmuseum bekosta största delen av den vetenskapliga utrustningen, ävensom hur jag erhöll anslag av stiftelsen Lars Hiertas minne samt Vega-stipendiet för 1888, men hur jag ej kunde anträda färden förrän år 1889. Då hade jag även erhållit understöd till utrustningen av professor Tycho Tullberg i Uppsala och av professor Wilhelm Leche vid Stockholms högskola samt löften av dem att för sina resp. institutioner inlösa delar av de blivande samlingarna. Ändtligen i början av mars 1889 var jag klar för uppbrott. Utrustningen, bestående av draggnings- eller skrapningsredskap och andra instrument samt fyra stora magasin eller lårar med kopparcisterner och glaskärl för samlingarnas bevarande o. s. v., skickades med ångbåt via Göteborg till London, för att vidare gå som transitogods till New-York och därifrån till Hamilton, huvudstaden på Bermuda. Det fanns nämligen ej på den tiden några regelbundna direkta ångbåtsförbindelser mellan England och öarna, och jag måste följaktligen färdas via New-York, varifrån ett par ångbåtar turade om med att en gång i veckan gå till Hamilton.

Som en ganska betydande kvantitet sprit ingick i utrustningen, ävensom åtskilliga kemikalier för havsdjurens behandling och konservering, hade jag i god tid vändt mig till utrikesdepartementet för att genom dess bemedling söka erhålla tullfrihet för införseln till England och Bermuda. Den skriftväxling, som med anledning härav fördes med svenska beskickningen i London och de engelska vederbörande, resulterade i en skrivelse från utrikesministern lord Salisbury, vari meddelades, att min anhållan vad England vidkom var beviljad, men att tillstånd till spritinförseln i Hamilton först kunde avgöras efter min ankomst dit och efter beslut av Bermudas guvernör och parlament.

Om detta fick jag underrättelse genom en biljett från min gode vän från Uppsalatiden, greve Herman Wrangel, vilken nu var andre sekreterare i departementet och som anmodade mig att där avlägga ett besök, »med anledning av din begäran», skrev han, »att få tullfritt införa rusdrycker för ormar, ödlor och fisk samt, som jag befruktar, även till eget bruk». Min tacksamhet för departementets besvär med denna angelägenhets ordnande ökades, då jag vid besöket i departementet genom bemedling av Wrangel och efter företräde hos kabinettssekreteraren greve Fersen-Gyldenstolpe erhöll s. k. kabinettspass. Detta praktfullt utstyrda dokument skulle visa sig vara av stort gagn, därigenom att jag blott behövde taga fram och veckla upp det för att av tulltjänstemännen i de länder, jag under utresan och hemfärden passerade, behandlas med största artighet och tillmötesgående. I allmänhet nöjde man sig med att rita ett kritmärke på min koffert och min handväska, utan att öppna dem; men vid ankomsten till London konfiskerade man ett par volymer av Tauchnits' edition av British Authors, som jag medförde såsom reslektyr och som jag ej hade aning om att de voro farligare att försöka smuggla in i det brittiska världsriket än till och med dynamit, spirituosa och tobak.

Den 18 mars lämnade jag Stockholm och for via Köpenhamn, Lybeck, Hamburg och Köln till Vlissingen och därpå via Queenborough till London. I gamla Sverige rådde under färden söderut full vinter och i Köpenhamn var det snöslask och blåst, men redan i Nordtyskland hade jag glädjen se grönskande fält och vårfloran i blom, i Holland prunkade här och var blomsterlöksodlingarna i lysande färger, och i södra England var det full vår. Grönskande humleodlingar och massor av blommande primulor på ängar och fält lämnade en försmak av all den härlighet, jag de följande dagarna under utfärder i Londons omgivningar, till Richmond, Kew o. s. v., skulle få se. Jag stannade nämligen några dagar i världsstaden för att ordna en del angelägenheter i samband med resan, bese British Museums zoologiska avdelningar, besöka Linnean Society och Travellers Club, till vilken jag fått introduktion av Nordenskiöld, samt i sällskap med mina ungdomsvänner Henrik Wærn och Georg Zethrin, som sedan flera år tillbaka voro bosatta i London, förvärva åtminstone en flyktig föreställning om det moderna Babylon.

Ett par aftnar på de stora varietéteatrarna Empire och Alhambra och andra förströelselokaler i stadens nöjescentrum gåvo vid handen, att den benämningen var fullt berättigad, men frestade ej till mer ingående studier. Iakttagelserna på andra områden av London-livet voro däremot mer fängslande och lämnade rik behållning. Medan mina båda vänner så godt som hela dagarna voro upptagna av sina göromål som affärsmän, så att vi först träffades på kvällarna, avlade jag mina besök på museer och andra institutioner och företog vidsträckta strövtåg härs och tvärs genom staden. Tack vare den i allmänhet vackra väderleken kunde jag ofta göra dessa färder som friluftspassagerare på spårvagnar och omnibusar och hade från sittplatserna på dessas tak rika möjligheter att få en föreställning om världsmetropolens allmänna gestaltning och utseende och om det myllrande livet på gator och torg. Särskildt roligt var det att uppsöka och identifiera platser, som omtalas av Dickens, min favoritförfattare, eller att vid lunchtiden hamna på någon av de gamla källarne eller värdshusen, som med traditioner från länge sedan svunna tider i sin hemtrevliga miljö med mörknade mahognypaneler, avbalkningar och små blyinfattade fönster tillhandahöllo den kraftiga engelska kosten, eller att i trängseln på Citys lunchställen iakttaga de förnämsta brittiska levnadsreglernas »time is money» och »business is business» förvånansvärda livskraft och makt. Ingenstädes har jag som här sett människor med så underbar förmåga att, ofta stående, i en blink eller på några få minuter inmundiga biffstek, pickles, frukt, ost och porter, ingenstädes ett så uppenbart förakt för skåningars och andra makliga nationers fordringar på matro.

Mest av allt intresserade mig emellertid besöken i zoologiska trädgården eller Londons populära »Zoo» och i Kew, vars botaniska trädgård och orangerier då voro och väl ännu äro de förnämsta i världen. Även i British Museums zoologiska avdelning i South Kensington tillbragte jag lärorika timmar, särskildt med beskådande av de utomordentligt vackra biologiska grupperna och mängden av sällsynta djur från tropikerna. Jag gjorde också där ett par intressanta bekantskaper. Före avresan från Stockholm hade jag av professor Lovén erhållit introduktionsbrev till museets chef Albert Günther och till intendenten för evertebratavdelningen Jeffreys Bell. När jag nu uppvaktade dessa herrar, blev jag på det artigaste sätt emottagen och särskildt Günther visade mig mycken vänlighet. För mig var det en stor ära och glädje att få göra hans bekantskap, ty han räknades till samtidens mest framstående zoologer och hade förvärvat internationellt anseende genom sina iktyologiska och herpetologiska arbeten.

Albert Günther var tysk till börden och född 1832. Han hade fått sin utbildning vid tyska universitet, men vid midten av 1850 talet flyttat till England, där han 1858 fick anställning vid Kensingtonmuseet och 1875 blev dettas chef. Under sin långvariga vistelse i England hade han blivit en fullt naturaliserad engelsman, men bibehållit varm kärlek till sitt gamla fosterland, vilket jag tror att han lämnade av politiska skäl. När jag fick företräde hos honom, frågade han först, om jag ville göra honom nöjet att föra samtalet på tyska, men då jag förklarade, att detta tyvärr var mig omöjligt, övergick han mycket älskvärdt till engelskan och tillade skämtsamt, att han trodde svenskarna vara mera språkkunniga än engelsmännen. Han sade vidare, att han var förtjust över att ha fått en hälsning från Lovén, som han högeligen beundrade, och frågade vidare, om jag kände Wilhelm Lilljeborg, för vilken han hyste stor aktning och beundran. Då jag så talade om, att jag i många år varit Lilljeborgs lärjunge, att jag under dennes föreläsningar om fiskarna ofta hört honom citera Günther och att jag bland mina litterära hjälpmedel för Bermudaundersökningarna medförde dennes stora handbok The study of fishes, utbrast han på tyska: »Men det är ju underbart, nu ska' vi få oss något till livs och språka om Bermuda!»

ALBERT GÜNTHER

Under lunchen, som härefter följde på en liten trevlig inn i museets närhet, gjorde sig Günther underrättad om mina forskningsplaner och förklarade, att Bermuda helt visst skulle visa sig vara ett rikt givande arbetsfält. Visserligen hade han ej personligen varit där, men han var väl förtrogen med världshavens och speciellt korallöarnas fauna, och han ansåg, att ögruppen var av alldeles särskildt intresse såsom den nordligaste utposten för korallrevens rika och intressanta djurvärld. För övrigt var han förvissad om, att ögruppen på grund av sitt läge långt ute i Atlanten, ej långt från Sargassohavet och i närheten av Golfströmmen, skulle erbjuda stor rikedom på pelagiska former av intresse. Han gav mig också några råd och anvisningar angående samlings- och preparationsmetoder och önskade mig till sist lycka på färden.

En av de sista dagarna under vistelsen i London avlade jag besök hos svenska beskickningen för att framföra min tacksamhet för allt besvär med anledning av tullfrågan. Jag for till legationens lilla anspråkslösa hotell i norra delen av London och emottogs först av min gamle bekante från studentmötet i Uppsala 1875 och från besök i Norge s. å. och år 1877 legationssekreteraren, baron Fritz Wedel-Jarlsberg. Jag hade varit gäst i hans hus under den tid han tjänstgjorde i departementet i Stockholm, och fick nu åter röna prov på hans vänlighet. Han presenterade mig för sin chef envoyén, greve Edvard Piper, vilken med stor älskvärdhet sade, att han med mycket nöje hade utfört det ganska ovanliga diplomatiska värv, varför jag tagit hans uppmärksamhet i anspråk, och uttalade sin förhoppning om, att den omdebatterade spritkvantiteten skulle fylla sitt ändamål. Därpå gjorde han sig, förmodligen mer av artighet än av verkligt intresse, ty man kan ju ej begära, att en envoyé extraordinaire och minister plénipotentiaire skall hysa något sådant för havszoologiska undersökningar, underrättad om mina expeditionsplaner och önskade mig lycklig resa.

För egen del iakttog jag den gamle älskvärde gentlemannen med all den reverens, jag var skyldig en man i hans framskjutna ställning och med hans erkända skicklighet, men även med en på alldeles särskilda skäl grundad nyfikenhet. Jag har alltid varit intresserad av eller för personer, som bära historiska namn eller tillhöra historiskt ryktbara släkter. Fastän sådana företräden i våra dagar ej tillmätas någon betydelse, kan det dock vara av intresse att undersöka och iakttaga om de fortfarande genom personliga förtjänster och framstående egenskaper upprätthållas. För min del anser jag, att så var fallet med greve Piper. Jag tror, att han värdigt och framgångsrikt fyllde de anspråk, som kunde ställas på honom såsom ättling i rakt nedstigande led från Carl XII:s ryktbare minister och såsom dotterson till den ej mindre ryktbare Gustaf Mauritz Armfelt.

Innan jag avlägsnade mig från legationen, frågade Wedel-Jarlsberg, om han på något sätt kunde vara mig till ytterligare tjänst. Då jag tacksamt nekade härtill, lämnade han mig inträdeskort till över- och underhusen, varför jag naturligtvis också tackade; men inom mig själv var jag fast besluten att icke använda korten. Jag har nämligen aldrig varit intresserad av parlamentariska förhandlingar, utan tvärtom alltid betraktat dem med misstro och ovilja, övertygad som jag är att de spelat och spela en fördärvlig roll i nationernas liv. Hur många talande exempel härpå ha vi ej i vårt eget lands riksdagshistoria! Utsikten att få se en talman sitta på en ullsäck och några andra perukstockar funktionera kunde ju vara frestande nog, kanske ej minst från zoologiska synpunkter, men jag avstod i alla fall från att beskåda vare sig lordernas hus eller miljön för de valda pratmakarna.

I förbigående sagdt torde nämnda sätt att medelst introduktionskort till politiska oroshärdar visa resande landsmän en artighet vara vanligt eller kroniskt hos våra beskickningar. Åtminstone är detta min erfarenhet. När jag några månader efter nyssnämnda händelse avlade besök hos legationen i Washington, blev jag nämligen erbjuden ej blott biljetter till kongresspalatset utan även en introduktion till Vita huset, och när jag omkring ett tiotal år senare infann mig på legationen i Paris, var man artig nog att lämna mig biljetter till deputeradekammaren. Jag behöver väl ej efter ovan anförda bekännelse påpeka, att jag icke begagnade mig av dessa förmåner. Vederbörandes vänlighet bevarar jag emellertid i tacksam hågkomst. Den var ju mycket välmenande, fastän den ägnades en alldeles oförstående person, som hyste den åsikten, att såväl den amerikanska kongressen som i all synnerhet den franska deputeradekammaren äro jämställda med dårhus, d. v. s. anstalter, vilka tyvärr äro nödvändiga, men av trevnadshänsyn böra undvikas. Även av introduktionen till Vita huset begagnade jag mig ej. Om Abraham Lincoln levat, hade jag troligen handlat annorlunda, ty han var föremål för min stora beundran, men till att beskåda mr Cleveland, den typiske amerikanske yrkespolitikern, kände jag ingen lust.

Sedan jag lättat mig med uttalandet av denna redan under 1880-talet grundade, men sedermera genom, under och efter världskriget väsentligt stärkta uppfattning, får jag återgå till berättelsen om Bermudasfärden.

Den 23 mars reste jag från London till Liverpool, där jag efter några timmars uppehåll, varunder jag hade tillfälle att få en hastig föreställning om den oerhördt smutsiga och sotiga och i det obehagligaste regndis insvepta staden, gick ombord på Cunardlinjens präktiga ångare Umbria. Denna var då blott några få år gammal och ansågs vara en av de bästa och mest snabbgående färden mellan Liverpool och New-York och vice versa plägade taga sex dagar i anspråk — av de många transatlantiska passagerarångbåtarna. I avseende på inredning och utstyrsel kunde den beträffande första klassens passagerareavdelning liknas vid ett lyxhotell och var utrustad med alla tänkbara inrättningar och anstalter för bekvämlighet och trevnad. Under vistelsen i London hade jag försäkrat mig om plats i en hytt för två passagerare, som jag efter ankomsten ombord genast uppsökte och där jag fann min blivande reskamrat, en irländsk ingenjör vid namn Allen i färd med att installera sig.

Mr Allen befanns vara en sympatisk ung man med det tillgängliga sätt, som ofta utmärker hans landsmän i motsats till de mer stela och reserverade engelsmännen. Med stort tillmötesgående biföll han min anhållan att få disponera den övre kojen, vilken jag gärna ville ha, då jag av erfarenhet visste, att undre kojen kunde erbjuda stora obehag, om innehavaren av den övre led av sjösjuka. Min förtänksamhet skulle också visa sig välgrundad. Vi hade nämligen knappt kommit utomskärs, förrän Allen dukade under för sjösjukan, och sedan förblev han oavbrutet i sin koj ända till dess vi anlände till Sandy Hook. Under hela färden kunde han blott förtära litet te då och då, men gav frikostigt ifrån sig det rikliga förråd av mat och dryck, varmed han försett sig, innan han kom ombord. Han var emellertid förberedd på vad som skulle komma och meddelade mig, att han var långt ifrån sjöstark. Det var väl också därför, som han föreslog att vi skulle tåga till baren för att stärka oss med en drink och förkovra den inledda bekantskapen. Sedan vi anländt till förfriskningslokalen, där man kunde få s. k. pick-me-ups och healthrestorers i alla tänkbara former och sammansättningar, föreställde han mig för några andra irländare, samtliga liksom han gruvingenjörer och på väg till Kalifornien. De tycktes vara hyggliga unga karlar och beredde mig trevligt sällskap vid måltiderna och ett och annat whistparti på kvällarna. Mera sjövana eller mindre mottagliga för sjösjukan än stackars Allen, höllo de sig nämligen krya och pigga under hela färden, vilken också i stort sedt gynnades av godt väder. För mig, som i livligt minne bevarade stormarna och den svåra sjögången, det trånga utrymmet och de många vedermödorna under expeditionen år 1883 till Island och Grönland, var resan en riktig lusttur, och när vi tidigt på morgonen den 29 mars ångade in i New-Yorks hamn, tyckte jag, att den hade gått alldeles för fort. Livet ombord hade varit angenämt och sällskapandet med de irländska ingenjörerna trevligt. Med de talrika övriga passagerarna hade jag ej haft någon beröring, för yrkesspelare hade jag i enlighet med de i rök- och spelsalongen anslagna varningarna väl aktat mig, och den första helt ytliga bekantskapen med yankees med deras isvatten och dekolletterade damer hade ej verkat störande. Det enda i den vägen och tillika nedslående hade varit anblicken av tredjeklasspassagerarna, vilka bildade en kategori för sig framme på fördäck, ty bland dem funnos säkerligen många svenska emigranter, och jag har aldrig förstått eller kunnat gilla dessas flykt från fosterlandet.

I New-York tog jag in på Brunswick-Hôtel, ett av de stora hotellen vid början av 5:te avenyen, och fann mig där mycket bra till rätta. Min vistelse i den ur så många hänseenden intressanta storstaden skulle emellertid bli helt kort, ty redan andra dagen efter min ankomst avgick ångbåten Orinoco till Hamilton, och jag begagnade naturligtvis denna lägenhet för att så fort som möjligt nå min bestämmelseort. Den kännedom, jag nu förvärvade om New-York och dess sevärdheter, blev sålunda mycket flyktig och ofullständig, men jag var det oaktadt ganska glad över att få begiva mig därifrån, ty det rådde den obehagligaste väderlek, med blåst, kyla och snöyra. Grönska och vårblommor funnos dock redan i de vackra parkerna, och jag lovade mig själv att på hemfärden stanna längre och vidga kunskapen om det myckna vackra, som utan tvivel fanns både av natur och kultur. Nu hann jag blott förvåna mig över den utomordentligt livliga rörelse, som rådde särskildt på Broadway, den stora pulsådern för affärslivet, och i de gamla stadsdelarna, över de under och överjordiska järn- och spårvägarna, över skyskrapor och andra vidunder i byggnadsväg, över miljardörspalatsen vid 5:te avenyen, över lyxen på Delmonico, »världens elegantaste restaurant», och över allting annat, som naturligtvis var »the biggest, the greatest» o. s. v. »in the world».

Färden med Orinoco skänkte redan efter ett dygn en angenäm överraskning. Det gemena vintervädret gav nämligen helt plötsligt vika för lugn och värme, vilket visade, att vi hade nått sydligare breddgrader och kommit inom Golfströmmens inflytande. I strålande solsken och över spegelblanka farvatten fortsatte så resan ännu en dag, och följande morgon kom Bermuda inom synhåll, som en låg strimma höjande sig över horisonten. Några timmar till och man såg det höga fyrtornet överst på S:t Davids Island och landet småningom avteckna sig med grönskande höjder, dalgångar och fält, fyllda med blommande oleandrar och vita liljor, och här och var glänsande vita sandbäddar mellan strändernas ibland fantastiskt formade korallklippor. Redan långt ute till havs vid den yttersta revkransen hade lotsen mött för att föra fartyget säkert genom den trånga och slingrande infartsleden mellan reven. Ju mer vi under passerandet av denna kanal nalkades det vid en djupt inträngande vik eller havsarm benämnd Great Harbour belägna Hamilton, desto mer ökades det tilltalande och fängslande intrycket av det land, som nu under några månader skulle bli mitt hem.

Vid ankomsten till Hamilton emottogs jag på det hjärtligaste sätt av svenske konsuln, mr James Adam Conyers, med vilken jag redan i slutet av 1888 inledt brevväxling och som jag från London underrättat om mitt förestående uppträdande. Tillhörande en gammal engelsk på Bermuda sedan 1700-talet bosatt familj, var Conyers en man i fyrtioårsåldern och intog en ansedd och framskjuten ställning som skeppsredare och köpman. Han ledsagade mig först till Princess Hôtel, ett av de stora amerikanska turisthotellen, där han rådde mig att till en början taga min bostad, och förde mig därefter till The Royal Bermuda Yacht Club, av vilken jag på hans förslag genast blev »honorary member». Det var just vid lunchtiden. Efter en förberedande apéritif ledde konsuln mig in i matsalen, presenterade mig för en hop församlade gentlemän och inbjöd mig att deltaga i måltiden. Denna bestod av vattenmelon, pepper-pot — ett slags starkt pepprad kalops — och bananer samt som dryck whisky och apollinaris. Konsuln tog emellertid in ett par flaskor champagne för att hälsa mig välkommen, och jag vill icke neka till, att den kylande drycken smakade härligt till pepper-pot'en, vilken rev i gom och hals, så att jag fick tårarna i ögonen. Man förklarade emellertid, att anrättningen, som för övrigt smakade mycket bra, var särdeles välgörande, isynnerhet då värmen var hög.

Efter lunchen intogs kaffe på den stora rymliga verandan, varifrån man hade den härligaste utsikt över hamnen, de natursköna omgivningarna och utåt inloppet till Hamilton. I enlighet med de råd och upplysningar, som konsul Conyers nu lämnade, beslöt jag mig för att stanna ett par veckor i huvudstaden, för att orientera mig i förhållandena, planlägga arbetena och göra de första exkursionerna till de närbelägna reven och förvärva den förberedande inblicken i djurlivet. För att underlätta detta arbete ställde konsuln till mitt förfogande en av sina segelbåtar och en av sina tjänare, fiskaren Tussot, vilken skulle hjälpa mig med segling, rodd, skrapning o. s. v. Tussot bodde i närheten av Princess Hôtel och hade där en sjöbod, som jag skulle få disponera som laboratorium. Konsuln lovade att följande morgon skicka Tussot till hotellet för att avhämta den vetenskapliga utrustningen, och erbjöd sig vidare att ordna spritfrågan genom att förskottera tullavgiften, till dess restitution erhölls sedan parlamentet hunnit behandla angelägenheten. Han tillade, att det ej fanns något tvivel om, att tullfrihet skulle beviljas, men att det hela varit från min sida en obehövlig procedur, ty sprit kunde i så godt som obegränsade mängder erhållas på Bermuda. Detta var bra att veta, f. d. h. det skulle visa sig, att det av mig medförda förrådet ej skulle räcka till. Sedan konsuln härefter föreslagit, att någon av de närmaste dagarna få ledsaga mig till och presentera mig för guvernören, general Newdegate, hos vilken jag borde göra visit, tog han avsked, men bad mig vara välkommen till den välkomstmiddag, han beställt på klubben till kl. 8 på kvällen, och ökade sålunda ytterligare den stora artighet och vänlighet, med vilka han redan från första dagen bibragte mig en mycket fördelaktig föreställning om tillvarons på öarna angenäma gestaltning.

Timmarna före middagen tillbragte jag med att komma i ordning och göra mig hemmastadd på hotellet och med att ströva omkring i den lilla staden och samla några intryck av det för mig i många hänseenden främmande och ovanliga åskådningsmaterial, densamma erbjöd. Klockan strax före 8 infann jag mig åter på klubben och fick, som det var god tid, under negerhovmästarens ledning göra en rond genom de enkelt inredda men trevliga lokalerna. Vid en titt i köket såg jag två tjocka svarta kokfruar i färd med tillredningen av den blivande middagen, och i baren fann jag min värd redo att efter den obligatoriska aptitretaren föra mig och sina övriga gäster till den lilla privata salong, där måltiden skulle gå av stapeln. Gästerna voro några av konsulns närmaste vänner, för vilka jag redan vid lunchen blivit föreställd, nämligen guvernementssekreteraren mr Archibald Alison, föreståndaren för Halifaxbankens avdelningskontor mr Mitchell, skeppsmäklaren mr Saltus Ingham, amerikanske konsuln mr Beckwith och guvernörens adjutant kapten Barnadiston. Med samtliga dessa herrar kom jag under min fortsatta vistelse på öarna i livlig beröring och särskildt på mycket god fot med Alison, Mitchell och Ingham. De visade mig nämligen stor vänlighet och gästfrihet och underlättade väsentligt mina arbeten.

»The honourable» Archibald Alison var sonson av den berömde historieskrivaren och son av den ryktbare artillerigeneralen sir Archibald A., som bland annat utmärkte sig i kriget i början av 1880-talet i Egypten och väsentligt bidrog till engelsmännens seger över Arabi pascha vid Tel-el-Kebir. Fastän ännu blott omkring trettio år gammal, hade sonen efter studier i Oxford nått den framskjutna platsen som guvernements- eller kolonialsekreterare på Bermuda. Han var gift och bebodde en elegant, konsul Conyers tillhörig villa vid en av Hamiltons vackraste avenyer. Vid denna bodde även Saltus Ingham, som var ungkarl, men i sitt vackra hem utövade stor gästfrihet. Sedan jag efter ett par veckor lämnat Hamilton för att på skilda platser inom ögruppen utföra mina undersökningar av korallreven, men ofta om kvällarna for in till staden för att deltaga i middagar och andra samkväm, tog jag enligt hans vänliga erbjudande vanligen in hos honom. Han var en glad och vänsäll man, mycket förmögen och tillhörde en gammal bermudisk familj.

Konsulns middag skänkte en mycket tilltalande föreställning om öarnas materiella resurser och de svarta fruarnas kokkonst. Till nöje för kulinariskt intresserade vill jag meddela matsedeln:

Thick Grouse Soup.

Hamlet and Shrimp Sauce.

Pigeons Sauté with Peas.

Fillets of Chicken and Truffles.

Leg of Lamb and Mint Sauce.

Roast Turkey and Ham.

Grouse und Bread Sauce.

Tipsey Cake.

Noyeau Jelly.

Cheese Straws.

Dessert and Ices.

Drycken utgjordes av champagne — Pommery sec — och till sist av gammalt härligt rödt portvin. Bordet var smyckadt med Bougainvillea och vita liljor, stämningen var den bästa och kulminerade, då konsuln föreslog en välkomstskål för min obetydliga person och gästerna unisont sjöngo »for he is a jolly good fellow».

Jag brukar använda uttrycket »kan man tänka sig», då något ovanligt eller överraskande händer mig, och här var det mer än eljes berättigadt. Att komma som en alldeles obekant främling från ett avlägset land och bliva emottagen på detta hjärtliga sätt, var verkligen storartadt; men jag hade läst om, att bermudensarna voro ett ovanligt gästvänligt folk, och det kunde ju dessutom vara av intresse för dem att till omväxling med de talrika amerikaner, som under vinter- och vårmånaderna översvämmade deras öar, men i allmänhet ej brydde sig om något annat än sig själva och »the biggest in the world», få se en person, som kom för deras egen och deras lands skull. Jag fann nämligen, att mina nyförvärvade vänner voro mycket intresserade för ändamålet med min resa.

Efter middagen gingo vi ut på verandan, där ett flertal klubbmedlemmar, mest unga officerare vid de på öarna förlagda trupperna eller från de talrika örlogsfartygen, slagit sig ner, och så följde ett par timmars angenämt samkväm i den svala, stjärnklara sommarnatten. Underbara vällukter från oleanderlundar och rosengårdar fyllde luften, och med cicadornas gnisslande läten från häckar och skogsdungar blandade sig glada negersånger och det taktfasta ljudet av dans och musik i den närbelägna stadsparken.

Följande morgon var jag tidigt ur sängen för att blott iklädd simbyxor och insvept i en badkappa kila ner till det första badet i havsviken — i vatten klart som kristall, fräsande som soda, simmigt som olja och 20 grader varmt. Ett par andra av hotellets manliga gäster infunno sig för att göra mig sällskap. Från balustraden vid hotellets bottenvåning kunde man direkt störta sig i det salta elementet, men sedan man simmat och plaskat av hjärtans lust, gällde det att snabbt kravla sig upp för en trappa och få badkappan om sig. Några morgonfriska amerikanska misser, som samlat sig på en balkong och med uppenbart intresse betraktat prestationerna i vattnet, tyckte nämligen att döma av deras indignerade opinionsyttringar, att det var oerhördt shocking att se nästan nakna karlar på det torra.

Från badet medförde jag mitt första förvärv till samlingarna, några exemplar av en mycket vacker, blågrå naken mollusk (Chromodoris sebra), som jag fann krypande bland algerna i stranden. I storlek och skönhet överträffade den vida sina nordiska fränder av släktena Aplysia och Aeolis och var ett förebud om de märkvärdiga skördar, som väntade.

Klockan omkring 8 infann sig Tussot och befanns vara en ganska intressant företeelse. Hans hudfärg var nästan ebenholzsvart, men han hade ej platt näsa och ulligt hår såsom ofta andra negrer, utan en riktig örnnäsa, och det mjuka, långa, lätt krusiga, glänsande svarta håret var vid öronen och bak i nacken ordnadt i smala flätor. Förmodligen voro dessa avvikelser i utseendet från den vanliga bermudiska negertypen ett arv från karibiska förfäder, ty han berättade, att han var från Martinique, varom också hans franskblandade engelska bar vittne. För övrigt var han en mycket livlig, språksam och tjänstvillig ung man, rapp i vändningarna och, som jag sedan fann under våra utfärder, skicklig seglare och vig som en katt.

Efter att ha överenskommit om arbetstider och arbetslön tågade Tussot och jag till hans lilla, i en bananlund vid havsstranden belägna koja. Där fann jag hans hustru, en ung, ännu ganska vacker kvinna av den vanliga rundlagda negertypen, samt minst ett halvt dussin svarta, livliga och lekfulla ungar, som i bara skjortan eller en brokig kattunskolt tumlade om bland trasor och annan lump, kackerlackor och annan ohyra. Herrskapet Tussots ide var uppenbarligen ej något mönsterhem beträffande ordning och renlighet, men det var däri ingalunda enastående. Under min fortsatta vistelse på öarna fann jag nämligen, att den svarta eller färgade befolkningen i allmänhet levde i liknande förhållanden, utan att dock detta tycktes det ringaste inverka på deras välbefinnande och goda humör. Den lilla sjöboden, varom konsuln talat, var emellertid utrymd och rensopad, och sedan jag där installerat mina grejor, kunde jag omedelbart börja mitt arbete. Innan jag skildrar dettas förlopp och resultat och fortsätter meddelandena om mina övriga upplevelser, får jag lämna några kortfattade, orienterande underrättelser om land och folk.^[1]

★

Belägen vid 32°, 14', 45" n. lat. eller på ungefär samma breddgrad som Azorerna och vid 64°, 49', 35" v. long., utgöres ögruppen av omkring etthundrafemtio öar, holmar och skär, som vila på en isolerad och på alla sidor av djup från tvåtusen till omkring tvåtusenfemhundra famnar omgiven underhavsplatå. Närmaste fastland är Kap Hatteras i N. Carolina, på 625 engelska mils avstånd. Endast de tjugo största öarna äro bebodda och ligga i en fortlöpande halvcirkelformig kedja, omgiven i norr av talrika holmar och skär och de vidt utbredda korallreven, medan sydkusten begränsas av en smal revring av något avvikande byggnad och utseende. Bermudas s. k. fastland utgöres av öarna Ireland, Boaz, Somerset, Bermuda, Long Bird och S:t Georges, förenade med varandra medelst broar och färjor. Längst i öster ligger S:t Davids Island, och mellan denna och Bermudas sydöstra udde begränsa småöarna Cooper's Island, Nonsuch, Castle Island, Goat Island m. fl. den stora havsviken Castle Harbour, som jämte Harrington Sound, Grassey Bay och S:t Georges Harbour bilda utmärkta hamnar. Ögruppens hela utsträckning från väster till öster utgör ungefär 22 engelska mil och arealen är omkring 19, kvadratmil. I den djupt inskurna bukten i ögruppens mitt ligger Hamilton, sedan slutet av 1700-talet huvudstad och den civila och militära förvaltningens säte. På S:t Georges' södra sluttning är den lilla gamla och pittoreska staden med samma namn belägen. Landet är fördeladt i nio socknar, nämligen Hamilton och S:t Georges och de efter de förnäma grundarna av det år 1612 bildade Bermuda-kompaniet uppkallade Sandys, Southampton, Paget, Pembroke, Devonshire och Smith. Utmärkta, delvis ur korallklipporna utsågade vägar förmedla samfärdseln, och tvenne ståtliga fyrtorn, på Gibbs Hill och S:t Davids Island, vägleda de sjöfarande, vilka dock utan de infödda lotsarnas ledning svårligen skulle kunna hitta in genom de farliga rev, som likt en skyddande mur på alla sidor omgiva öarna.

I geologiskt hänseende räknas Bermuda till korallbildningarna. Den enda förekommande bergarten är nämligen ett slags korallsten, som uppkommit därigenom att koralldjurens byggnader höjt sig över havsytan och, förbrukade, söndersmulats samt jämte lämningarna av andra havsdjur under vindarnas, havsvågornas och regnvattnets inverkan hopats, sammanfogats och småningom, antagit en fast men porös sandstensliknande form. Under årtusendens lopp har landet höjt sig över havet och reser sig nu flerstädes flera tiotal meter med skogklädda höjder, grönskande dalar och fält över de i allmänhet låga stränderna. I den lösa, kalkrika korallstenen och den ingenstädes djupa men bördiga, med organiska ämnen rikt uppblandade myllan har nämligen en ganska rik växtlighet funnit existensmöjligheter och trevnad. Spridd över hela ögruppen är sålunda den s. k. Bermuda-cedern — egentligen en en-art (Juniperus Bermudiana), som här och var bildar riktiga skogsbestånd och vars virke lämnar ett förträffligt material till skeppsbyggeri och tillverkning av möbler och finare träarbeten. Nära besläktad med en i Virginien förekommande Juniperus-art, är Bermuda-cedern endemisk på öarna, dit den antagligen kommit därigenom att frön av densamma i länge sedan flydda tider förts med havsströmmarna. Även i andra avseenden visar öarnas vegetation många överensstämmelser med Virginiens, det övriga sydöstra Nordamerikas och Västindiens.

I cederskogarna bilda ett par Lantana-arter ofta med sina snår en ganska tät undervegetation, och på höjder och öppna fält förekommer i myckenhet den lilla till Irideernas familj hörande Sisyrinchium Bermudiana, som har nära släktingar i Amerika, men länge varit inhemsk på öarna och med sina vackra blå blommor blivit bermudensarnas nationalblomma.

Under tidernas lopp har emellertid floran genom havsströmmarnas och människornas förmedling riktats med en mängd andra element, och det milda, fullkomligt frostfria klimatet har gjort att icke blott ett stort antal av den tempererade zonens utan även de semitropiska och tropiska regionernas träd, buskar och örter samt många kultur- och prydnadsväxter funnit trevnad och kommit till rik utveckling. Oleandern (Nerium oleander) förekommer allmänt över hela ögruppen och bildar här och var täta buskager och häckar. Den står i blom under flera månader av året och fyller lundar och dälder med rika vällukter från sina i många nyanser av rödt och vitt växlande vackra blommor. Flera olika sorter palmer och palmettos bidraga också till landskapets

KÅLPALMER

skönhet och sydländska prägel. Särskildt må nämnas de ståtliga kålpalmerna (Oreodoxa oleracea), som flerstädes över den övriga vegetationen resa sina vackra, om granitpelare påminuande stammar och sina luftiga kronor. Bland övriga träd, buskar och örter, som skänka vegetationsbilderna rikedom och omväxling, må nämnas kokospalmer, palmettos (Sabal Palmetto), som jämte ståtliga ormbunkar (Osmunda) ofta bilda täta dungar i sumptrakterna, liksom mangrovesnåren i havsstränderna, det vackra papaj- eller melonträdet (Carica papaya), »Indiens stolthet», (Pride of India, Melia Azedarach) och flera andra tropiska träd, Mirabilis- och Opuntia-arter o. s. v. I trädgårdarna odlas rosor i en mångfald sorter och många andra prydnadsväxter, såsom granatäppleträdet (Punica granatum), Bougainvillea, Oenothera m. fl. Föremål för odling i ekonomiskt syfte äro i första rummet potatis och lök, som äro berömda för sin godhet, bliva färdiga redan i mars och i stora kvantiteter exporteras till Förenta staterna, samt den berömda Bermudasliljan (Lilium Harrisii), som också i mars och april sändes i mängd till fastlandet för att vid påsken smycka kyrkorna. Vidare odlas bananer, sötpotatis (Ipomea Batatas) och pilrot (Maranta arundinacea) samt majs och en mängd grönsaker och, i mindre utsträckning, apelsiner, vin och vete m. m. Öarna producera sålunda själva en mängd av växtrikets närings- och njutningsmedel, men bjuda även på ett flertal speciellt tropiska frukter, såsom mango och ananas, samt utmärkta tobaksvaror, som införas från Västindien.

I faunistiskt hänseende kännetecknas Bermuda av de för de oceaniska öarna typiska förhållandena och äger sålunda intet inhemskt däggdjur samt blott ett kräldjur, en liten ödla (Eumeces longirostris), som funnits så länge på öarna, att hon blivit endemisk och förvärvat kännetecken, vilka berättiga hennes fristående ställning såsom en egen, från släktingarna på den amerikanska kontinenten skild art. Fågelfaunan är däremot ganska rik, både på grund av öarnas uppgift och betydelse såsom anhaltsstation för en mängd flyttfåglar och till följd av det rätt stora antal arter, som under tidernas lopp där funnit trevnad och blivit bofasta. Bland dessa Bermudafåglar, som alla äro identiska med västindiska och nordamerikanska arter, må nämnas några, som äro särskildt beaktansvärda för sin skönhet, nämligen tropikfågeln (Phaeton flaviroctris), vilken häckar rätt talrikt i kustens klippor, den i lysande purpurskrud uppträdande kardinalen (Cardinalis virginianus), den lilla vackra »blå fågel» (Sialia sialis) och en liten grå duva (Chamapelia passerina). Samtliga dessa äro fridlysta, men de tre sistnämnda föra dock en hård kamp för tillvaron, i det att gråsparven, som för några decennier sedan infördes från England, starkt förökat sig och genom sin stridbara natur och sitt hänsynslösa uppträdande gör dem livet surt.

Till följd av ögruppens oceaniska läge kan leddjursfaunan sägas vara jämförelsevis fattig, men många av de insekter, spindlar och myriapoder, som finnas, uppträda i stor myckenhet. Mygg, kackerlackor och vägglöss finnas sålunda i mängd och utgöra stundom en verklig landsplåga, och vidare förekomma fyrtio- och s. k. tusenfotingar av ofta betydande storlek, ävensom stora ludna spindlar, vilka visserligen ej äro direkt farliga de stora myriapoderna av släktet Scolopendra kunna dock bibringa smärtsamma bett, men i alla händelser mycket otrevliga, i synnerhet då de uppträda inomhus. Myggen är ej malariaförande, men högst obehaglig och störande, särskildt om nätterna. I de engelska och övriga vita bermudiska hemmen är bruket av myggnät kring sängarna därför allmänt. Mot kackerlackorna och isynnerhet vägglössen är det svårare att vinna skydd, isynnerhet som de föröka sig oerhördt och förekomma på alla upptänkliga ställen. För att hålla efter och så vidt möjligt bliva av med dem är det bland den vita befolkningen vanligt att minst en, ofta två gånger i veckan anställa storrengöringar, då icke blott sängar, soffor och andra möbler flyttas ut och befrias från sina invånare utan även väggarna i rummen skuras och borstas med såplödder och springor och öppningar beströs med desinfektionsmedel. Denna procedur underlättas därigenom att tapeter mycket sällan användas och väggarna på grund av det ofta fuktiga och mögelalstrande klimatet äro vitmenade eller målade med lim- eller oljefärg. Bland den svarta och färgade befolkningen äro dessa renlighetsåtgärder sällsynta. Under min beröring med den fick jag nästan den uppfattningen, att ju svartare människorna äro, desto okänsligare äro de för ohyra, och särskildt beträffande vägglössen var detta en högst avundsvärd egenskap eller förmögenhet. Ej ens i Dalarnes fäbodar eller i Lappmarkernas nybyggarhem har jag funnit en sådan myckenhet av vägglöss och så stora och glupska vägglöss som hos min vän Tussot och andra svartingar, men dessa bara grinade åt dem, även när de kommo tågande i stora processioner. Det är möjligt, att den egendomliga lukt eller hudutdunstning, som kunde iakttagas från negrerna och något erinrade om vägglössens, var ett av naturen lämnat skydd mot dessas angrepp.

Öarna erbjödo emellertid så många behag, att man lätt kunde glömma eller få en ersättning för de obehag och den otrevnad, som flyg och skridfäna vållade. Klimatet är härligt. Köld, snö och is äro okända. Även under årets kallaste månader, december och januari, visar termometern sällan någon lägre värmegrad än + 11°C. Från februari till oktober råder sommar, och om värmen under juli och augusti, de varmaste månaderna, ofta stiger över 20°—25° i skuggan, kännes den dock aldrig tryckande eller besvärande. Från havet komma friska vindar, och då och då rensas och svalkas luften av ymniga, men merendels kortvariga regnskurar. Bermuda har nämligen ingen särskild regnperiod, utan nederbörden är tämligen jämnt fördelad och lika under årets skilda månader. Emellanåt inträffa dock starka oväder och våldsamma stormar, vilka i längesedan flydda tider eller under upptäcktsfärdernas tidevarv skänkte ögruppen dåligt rykte och namnet »Stormarnas öar», ja till med »Djävulens öar» och »De förhäxade öarna». Dessa tyfoner ha emellertid i senare tider sällan haft någon större våldsamhet, och de äro i allmänhet mycket snart övergående.

Det är emellertid havet, som skänker Bermuda dess mest fängslande eller tilldragande egenskap. I dess talrika vikar och fjärdar och inom det vida området mellan nordkusten och de yttersta reven finnas de yppersta möjligheter för segling, och i dess klara och värmemättade, men friska vatten och på de många bländvita sandbäddarna i stränderna erbjudas de bästa tillfällen till stärkande och uppfriskande bad. Kommer så till det rika organiska livet och särskildt korallrevens underbart vackra åskådningsmaterial, med fiskar i egendomliga former och lysande färger, blötdjur, kräftdjur, stråldjur, maskar, svamp- och mossdjur o. s. v. i en mångfald skiftande skapnader samt algfloran med sin rika omväxling av röd och grönalger och kalkalger, så kan man väl förstå det berättigade i ögruppens mot det gamla vanryktet så stridande namn »Atlantens pärla» och att öarna i våra dagar blivit en livligt uppsökt hälso- och rekreationsort. Särskildt komma nordamerikaner från de östra staterna i stora skaror för att under månaderna februari—april njuta av en behagligare väderlek än deras egen. Bermudensarna se med belåtenhet denna invasion, som bland annat medfört anläggandet av stora turisthotell — Hamilton House och Princess Hôtel — i Hamilton och ett flertal pensionat på landsbygden. Yankees förbruka nämligen rätt mycket pengar på öarna och äro ju trots sin framfusighet och självöverskattning ganska hyggliga människor. De tycktes också i allmänhet komma väl överens med infödingarna, vilka tillhöra två vidt skilda men stundom i varandra ganska intimt övergående befolkningselement: det vita och det svarta eller färgade. Det förra utgöres dels av sedan längre eller kortare tid tillbaka på öarna bofasta européer, huvudsakligen engelsmän, dels av nyinkomna, mer eller mindre tillfälligt bosatta engelsmän och andra britter, mest ämbetsmän och militär, med eller utan familjer. Det senare består av negrer och negeravkomlingar i många skilda färgnyanser och kallas enligt amerikanskt och engelskt bruk med den gemensamma benämningen »coloured people». Vid mitt besök utgjorde den vita befolkningen nära 9,000 och den färgade över 6,000 personer. Mellan dessa två kategorier rådde i allmänhet samförstånd och godt förhållande, men den för anglosachsisk åskådning kännetecknande uppfattningen om den färgade befolkningens underordnade ställning fanns naturligtvis och gjorde sig på mångfaldigt sätt gällande. Sålunda hade negrerna här liksom i Förenta staterna sina egna kyrkor och skolor, som sköttes av svarta präster och lärare, och fastän en och annan av deras ras genom bildning och uppfostran såsom advokater och prästmän kommit några trappsteg högre i samhället och ett par till och med voro medlemmar av det bermudiska underhuset, betraktades de ingalunda som socialt jämställda. Talande vittnesbörd härom funnos däri att ingen färgad var medlem av Yachtklubben och att till och med på de stora officiella gästabuden hos guvernören inga färgade, ej ens de nyssnämnda parlamentsledamöterna voro inbjudna. Något rashat såsom i Förenta staterna fanns emellertid ej, och att rasfördomarna ej verkade eller åtminstone särskildt under de erotiska och sexuella krafternas inflytande läto väsentligt jämka med sig, framgick av de talrika färgnyanserna bland »the coloured people». I förbigående sagdt var produkten av denna rasblandning ofta för ögat mycket tilltalande, och särskildt funnos bland Bermudas mulatter och kvarteroner individer av bägge könen, som kommo skönhetsidealet nära.

Mina egna erfarenheter och iakttagelser både bland vita och färgade ha efterlämnat odeladt angenäma minnen. Den stora vänlighet, som redan från första dagen visades mig av mr Conyers och några hans vänner, kom mig under min fortsatta vistelse på öarna i rikt mått till del även från många andra håll. Jag var ofta gäst i fint bildade hem, såväl gamla bermudiska som mer eller mindre tillfälliga engelska, och i alldeles särskild hågkomst bevarar jag den stora gästfrihet och den myckna trevnad, jag kom i åtnjutande av i officersmässar och på flera av de talrika örlogsfartygen. Med den färgade befolkningen kom jag bra till rätta. Den utgjordes av glada och vänliga människor, och de seglare, roddare och dykare, jag bland den erhöll till hjälp för mina undersökningar, befunnos vara lika förtrogna med de skär- och revuppfyllda farvattnen som tjänstvilliga och voro mig sålunda till stor nytta.

★

Några dagar efter min ankomst till Hamilton kom konsul Conyers och avhämtade mig för att presentera mig för guvernören, general Newdegate. Konsuln hade från kapten Barnadiston fått meddelande om, att hans excellens med nöje emotsåg mitt besök och utsatt tiden för detta till kl. 1 samma dag. Vi färdades sålunda till Mount Langton, det på en höjd härligt belägna residenset, mottogos av kapten Barnadiston och blevo efter en stund införda till guvernören, som på det hjärtligaste sätt hälsade mig välkommen. Han gjorde sig underrättad om planerna för mitt arbete, sade sig vara mycket intresserad för undersökningarna av korallreven och föreslog att någon gång få deltaga i utfärderna och skulle då ställa sin jakt till förfogande. Angående sprit- och tullfrågan nämnde han, att han erhållit en skrivelse från lord Salisbury och att han så fort parlamentet i maj sammanträdt skulle avlämna en proposition om tullfrihet och att det ej fanns något tvivel om att denna skulle beviljas. Därpå hoppades han, att jag skulle finna trevnad på öarna, bad mig betrakta Mount Langton som ett hem, där jag när som helst var välkommen, och ökade till sist sin stora älskvärdhet genom att lämna mig introduktion till officersmässarna i Hamilton och S:t Georges och vid flottstationen på Ireland Island. När jag efter framförandet av min tacksamhet för allt detta bugade mig för att taga avsked, inbjöd hans excellens konsuln och mig att deltaga i lunchen, som just anmälts vara serverad. Vid denna presenterades jag för lady Newdegate, som befanns vara en charmant, ståtlig medelålders dam, vilken liksom sin make under måltiden gjorde mig en mängd frågor angående Sverige och svenska förhållanden, om min utresa, vistelsen i London o. s. v.

Generalen sir Newdigate Newdegate var en medellång man i sextio-sjuttio-årsåldern men ännu livlig och rörlig. Han hade en gammal soldats rättframma sätt i förening med den förbindlighet, som ofta kännetecknar engelsmannen i framskjuten samhällsställning. Av kapten Barnadiston fick jag sedermera veta, att han som ung artilleriofficer hade deltagit i och utmärkt sig under Krimkriget och under de följande decennierna varit vida omkring i världen och beklädt höga poster både i Indien och Kanada. Till guvernör på Bermuda hade han utnämnts vid midten av 1880 talet och snart vunnit vidsträckt popularitet genom sitt vänsälla uppträdande och det stora intresse, han visade vid uppfyllandet av sina plikter. På Mount Langton utövade han och hans maka stor gästfrihet, varav även jag under sommarens lopp fick del både i vardagslag, vid garden partys och smärre middagar och vid större bjudningar och fester. Bland de sistnämnda framstår särskildt för minnet den lysande bal, som den 24 maj gavs med anledning av att det var drottning Victorias födelsedag. Omkring tvåhundra personer voro då inbjudna, residensets rymliga gemak och salar voro festligt smyckade med blommor och den vackra parken med sin rikedom på tropiska växter upplyst av mareschaller och kulörta lyktor. I balsalen gick dansen med liv och lust. Det var ett virvarr av lysande uniformer och eleganta damtoaletter, och anblicken av de unga bermudiska skönheterna gav fullt fog åt min nyförvärvade vän John Blandys förtroliga meddelande, att de voro »lovely girls».

John Blandy var en tjugotvåårig irländare och marinlöjtnant, som jag gjort bekantskap med på en utfärd med mr Saltus Inghams ångjakt några dagar efter audiensen hos guvernören. Ingham hade då inbjudit mig att jämte konsul Conyers och Blandy samt dennes chef och kamrater på kryssaren Buzzard, kapten Baker brorson till den ryktbare sir Samuel Baker Pascha och löjtnanterna Meredyth och Cockcraft göra en fisketur till de yttre reven. Det var en härlig dag i strålande sol och stämningen ombord den bästa, ty kapten Baker hade mycket att berätta från färder och äventyr i många världsdelar och på många hav, och »the Buzzard-boys» voro glada unga män med friska, oförvägna viljor och det sympatiska sätt, som ofta alldeles särskildt utmärker sjöofficerare. I början voro de litet reserverade eller snarare blyga eller osäkra, men sedan de funnit, att jag ej var den lärde stofil, som de först antagit, att jag undanbad mig titeln professor, som de alldeles omotiveradt hedrade mig med, och att jag ej hade något emot att uppträda ungefär lika halvnaken som de själva, kastade de all konvenans över bord och bemötte mig som om vi varit gamla bekanta. De intresserade sig livligt för mina undersökningar och hjälpte mig till omväxling med fisket och, då de ej föredrogo att lata sig, ligga utsträckta på däck samt dricka grogg och röka pipa, att samla in havsdjur. Om dessas benämningar, natur och placering i det zoologiska systemet hade de mycket dimmiga föreställningar, men skilde sig däri föga från sina landsmän. Såväl på Bermuda som annorstädes har jag nämligen funnit, att britterna visserligen äro livligt naturhistoriskt intresserade, men även att deras naturhistoriska kunskaper ofta äro mycket grunda och bristfälliga. I zoologiskt hänseende stå de till och med på en förlinnéansk ståndpunkt och indela djurriket i ett fåtal stora klasser, nämligen »beasts», »deers», »fishes» och »worms» o. s. v.

Emellertid hade konsuln, Baker och Ingham, som med iver ägnat sig åt fisket, fått upp ett betydande antal präktiga groupers — en stor aborrfisk av Sl. Serranus — och bonitos — en vacker, blågrå makrillfisk. Ett par utvalda exemplar av bägge slagen lämnades till kocken, som grep sig an med deras tillagning, på bermudiskt sätt med kokning i havsvatten. och kryddor. Snart var också lunchen eller den tidiga middagen i ordning, och den friska nykokta fisken med Bermudapotatis och en stark engelsk sås och därefter allehanda frukt smakade liksom urvalet ur Inghams välförsedda vinkällare härligt. Så följde ett par timmar vid kaffet m. m., Meredyth och Cockcraft — lilla tjocka »Cockie» — dansade negerdanser, och Blandy sjöng ett par av sin hemös vemodiga sånger. Vid sextiden styrde vi kosan hemåt för att komma i hamn, innan mörkret som vanligt helt plötsligt förändrade dagen till natt; men då vi ute på redden passerade Buzzard, föreslog Baker att vi skulle äntra ombord och se vad gunrummet hade att bjuda på. Förslaget mottogs med jubel, Inghams jakt fortsatte in till Hamilton, Tussot, som var med, fick taga hand om mina samlingar, och snart sutto vi bänkade kring Buzzards mässbord, medan Cockie, som mamma, blandade till underbara drinks och stekoset från köket och slamret i penteriet bebådade vad som skulle bli den trevliga dagens avslutning. I den stjärnklara natten rodde oss så några av Buzzards gastar till Princess Hôtel, som strålade i rik belysning, ty där var dans och allt vad kineserna kalla »sing-song».

Redan den första veckan hade sålunda skänkt mig många angenäma erfarenheter, och den andra blev den första lik. En dag begav jag mig till Prospect Hill, där 17:de Leicestershire-regementet hade sina baracker, för att med guvernörens introduktionskort avlägga visit och blev på vänligaste sätt välkomnad och hälsad som mässmedlem. Detta var ej någon tom artighet utan en verklig förmån. Mot en jämförelsevis ringa avgift fick jag när som helst infinna mig och deltaga i officerarnas måltider, och då man erfor, att det om några dagar var min avsikt att lämna Hamilton och slå mig ner på landsbygden, sade man mig, att jag vid besök i staden och om jag ville stanna över natten alltid kunde påräkna att erhålla en säng och övriga bekvämligheter i något av officerslogementen. Mässföreståndaren presenterade mig för tjänstförrättande regementschefen major Rolfs och ett flertal av de övriga officerarna — de flesta unga män i tjugo-trettioårsåldern —, som just infunno sig till lunchen, och om en stund befann jag mig i den luftiga, med flaggor prydda matsalen och i färd med materiell förplägnad och inbegripen i livliga samtal.

17:de Leicestershire var ett irländskt regemente, som efter flerårig tjänstgöring i Indien och Natal några månader förut hade kommit till Bermuda och avlöst ett annat infanteriregemente. Det har en ärofull historia och bär i sitt vapen en tiger under kunglig krona och devisen »Hindostan», till minne av där utförda bedrifter. Truppen utgjorde omkring åttahundra man, mest unga raska karlar, vilka förträffligt illustrerade begreppet Tommy Atkins och som, då de strövade omkring i Hamilton eller uppträdde på dansbanan i parken, i sina lysande röda uniformer och med den lilla ovala mössan på nacken ej lämnade något övrigt att önska i avseende på svajighet och nog också voro farliga hjärtkrossare för både vita och färgade skönheter. Barackerna på Prospect Hill utgjordes av långa, luftiga träskjul, mycket enkelt inredda liksom officerslogementen, i vilka tältsängarna och träbritsarna voro ersatta av engelska järnsängar. När jag första gången tog en sådan i besittning, fann jag densamma inhöljd i ett myggnät och med fötterna stående i med vatten fyllda glasskålar för att sätta en gräns för vägglössens nattliga promenader.

Under de följande månaderna begagnade jag då och då mitt medlemskap i mässen för att läsa tidningar och tidskrifter och intaga min lunch, som var vida billigare där än på hotellen och klubben. Med flera av de omkring tjugo officerarna gjorde jag närmare bekantskap och fann dem vara mycket sympatiska och trevliga unga män, vilka upplevat många äventyr och varit med om många strapatser. Flera ibland dem buro medaljer, som voro vittnesbörd om tappra bedrifter och duglighet under fälttåg i Indien och Sydafrika, och alldeles särskildt grann var min synnerligen gode vän, den genuine irländaren, regementskvartermästaren Patrick O'Malley, vilken utmärkt sig under fälttågen i Egypten och Sudan och bar en hel mängd medaljer med och utan »clasps».

En dag erhöll jag inbjudning till stor middag i mässen och fann, då jag i sällskap med konsul Connyers anlände, till min häpnad och förskräckelse, att densamma gavs till min ära. Jag blev nämligen placerad på hedersplatsen till höger om major Rolfs, och konsuln viskade åt mig, då jag slog mig ner, »nu får ni göra Er beredd på att hålla tal.» Detta var i betraktande av min bristfälliga engelska ett nedstämmande perspektiv, men i all den vänlighet, som strömmade mig till mötes från den glada paradklädda skaran vid det festligt smyckade långbordet, fann jag mig snart till rätta och tröstade mig med att pliktuppfyllelsen kunde göras helt kort. Middagen, som serverades efter en omfattande matsedel med sköldpaddsoppa, ängelfisk, kalkon, sparris och andra bermudiska läckerheter och ymnigt flödande champagne, fortgick också på det mest otvungna och uppmuntrande sätt. Regementets musikkår utförde taffelmusiken och hade på programmet såsom en artighet mot mig och konsuln även ett par svenska stycken. Så började talen. Major Rolfs föreslog först en skål för »Her Majesty the Queen», med den påföljden, att samtliga officerarna med förvånande snabbhet och vighet hoppade upp på stolsitsarna, reste sig i sin fulla längd, sträckte champagneglasen i höjden och utropade: »The Queen!» Det var ett lika vackert som imponerande intermesso. Så följde »God save the Queen», spelad av musiken och unisont sjungen, och strax därpå tog major Rolfs åter ordet och utbragte en skål för konung Oscar, vilken ledsagades av svenska folksången och hurrarop. Efter en stund äskade majoren åter ljud och vände sig nu till mig, som han behagade kalla både en »distinguerad främling» och en »lärd professor» och som han hjärtligt hälsade välkommen och tillönskade framgång i arbetet. Han tillade, att 17:de Leicestershire kände det som en stor ära att få ha mig som gäst och att jag säkerligen var en »good fellow», varpå jublet brast lös och »he is a good fellow» sjöngs med all den kraft, som iriska strupar kunna åstadkomma. Med några ord svarade jag och tackade för den stora vänlighet och artighet, som kommit mig till del.

Även vid desserten stämdes upp till sång och då kom det värsta för mig, ty också jag fick uppmaningar att sjunga. Förgäves förklarade jag, att jag var fullkomligt i saknad av röstmedel, och till sist måste jag lova, att då vi bröto upp från bordet och skulle bege oss till biljardsalen, där kaffet serverades, sätta mig i spetsen för processionen och sjunga en svensk sång. Jag befann mig i en högst obehaglig belägenhet, men så tänkte jag, att jag kunde försöka med »Sjung om studentens lyckliga dar», som jag ju många gånger varit med om att skråla i Uppsala och vars melodi jag åtminstone något så när kunde klara. Resultatet blev också över förväntan godt, ja storartadt; när vi satte oss i gång och jag intonerade »Sjung om», stämde den glada skaran med entusiasm i och tågade taktfast vidare under min ledning.

De två veckorna i Hamilton voro snart till ända. Efter att ha rådgjort med konsuln, beslöt jag mig för att flytta ut till det vid norra kusten, några mil från staden belägna Baileys Bay. Där fanns ett bra pensionat, som innehades av en mr Seon, och där skulle jag med lätthet kunna komma ut till reven och till det yttre havsbandet samt få de yppersta arbetsmöjligheter och tillfällen att vidga mina kunskaper om djurlivet och öka samlingarna. Sedan konsuln per telefon förvissat sig om, att mr Seon kunde bereda mig plats, for jag ut till Baileys Bay med mitt bagage och blev hjärtligt välkomnad och på bästa sätt installerad av mr Seon — en gammal ungkarl — och hans hushållerska mrs Alford. Jag fick ett litet trevligt rum i den vackra, som vanligt på öarna av korallsten uppförda huvudbyggningen, och en rymlig sjöbod till arbetslokal. Som jag kommit vid 6-tiden på e. m., var middagen just färdig, och jag fördes till matsalen och blev av mr Seon föreställd för pensionatets övriga gäster. Dessa befunnos alla vara amerikaner: mr och mrs Powder, ett medelålders par från Brooklyn, ett par bedagade misser Potts från Philadelphia, miss Steele från Cambridge nära Boston och hennes sällskapsdam miss Johnstone samt miss Phelan de la Mere från Alabama. Jag emottogs med alla de konventionella och intetsägande artigheter och fraser, som pläga vara vanliga vid liknande tillfällen, av detta sällskap, som jag snart fann vara mycket heterogent sammansatt och räkna flera originella medlemmar. Herrskapet Powder tillhörde en viss sort medelklassfolk, som man ofta möter i Amerika: mannen en lagom förmögen f. d. affärsman och toffelhjälte och frun obetydlig och narraktig, överlastad med juvelprydda ringar och andra smycken. Misserna Potts voro kväkare och mycket beskedliga, miss Steele en gammal fint bildad dam med högkyrklig engelsk trosbekännelse och liksom många andra överklassmisser i Nya England med utpräglade engelska vanor och sympatier, miss Johnstone kanadensiska till börden, hygglig och väluppfostrad, och miss de la Mere katolik till religion och enligt egen uppgift härstammande från en gammal fransk emigrantfamilj. Fastän hon säkerligen för länge sedan passerat linjen, var hon mycket kokett och mycket ungdomlig tack vare konstlade medel. Hon bildade det aristokratiska inslaget och anförtrodde mig, sedan isen var bruten, att herrskapet Powder var s. k. shoddy people, att misserna Potts voro sjåpiga och tråkiga och att miss Steele och miss Johnstone egentligen voro de enda, man kunde umgås med. Den förra var nämligen mycket rik och den senare dotter till en engelsk-kanadensisk överste.

Utan att fästa allt för stor vikt vid miss Phelans förtroenden fann jag dock, att hon hade rätt beträffande misserna Steeles och Johnstones användbarhet eller företräden som umgänge. De voro nämligen mycket älskvärda och hade ingen särskildt utvecklad eller störande s. k. fluga. Däremot måste jag säga att miss Phelans egna umgängesgåvor voro rätt tvivelaktiga. Med sin rödblonda lösperuk och andra påfund för att ersätta den flydda ungdomen och med sitt nyckfulla, flirtande väsen var hon ofta ett riktigt troll, men kunde även vara mycket lustig och underhållande. Hennes åsikter och åthävor voro emellanåt mycket befängda, och särskildt rolig var hon, då negerfrågan kom på tal och hon såsom äkta sydstatsbo gav luft åt sin förtrytelse över »humbugen med slaveriets avskaffande». De svarta, sade hon, hade haft det mycket bättre »hos oss under de gamla förhållandena» än nu. Det finns nog ett och annat som tyder på, att hon häri ej hade alldeles orätt.

Trots invånarnas många skilda intressen och skiftande åskådningar förflöt livet på pensionatet under de få veckor säsongen ännu varade i allmänhet i frid och lugn. Sämjan vid måltiderna var god, utom då miss de la Mere gav mrs Powder en gliring för hennes nipperprakt och fick till genmäle en betraktelse över katolsk högfärd och ofördragsamhet. Då kväkade misserna Potts försonande och miss Steele ledde in samtalet på mindre brännbara ämnen. Bland dessa var det särskildt ett, som till min förvåning i allra högsta grad fängslade dessa republikanska missers intressen, nämligen kungligheterna och aristokratien i Europa. Eftersom jag var europé, blev jag flitigt intervjuad, och då jag i viss mån var specialist på området, kunde jag till missernas stora belåtenhet lämna en del upplysningar, såsom om prins Oscars då nyligen timade och i Amerika mycket uppmärksammade förmälning med fröken Ebba Munck, om det var sant att amerikanska ministern i Stockholm mr Thomas, såsom det berättades i Portland, var gift med en mycket förnäm svenska, om engelska hertigars, franska markisers och svenska grevars och baroners sociala anseende och förmögenhetsförhållanden m. m., särskildt med anledning av deras äktenskap med amerikanska damer, o. s. v.

Det var emellertid blott vid måltiderna och aftonsamkvämen, som jag stod till förfogande på detta område, ty under mellantiderna ägnade jag mig åt mitt arbete. Med mr Seons bistånd anställde jag ett par negerynglingar till hjälp med segling, rodd och skrapning samt tillbragte flera timmar dagligen ute till havs och kom ofta hem med rikt byte.

Under de två veckorna i Hamilton hade jag mest sysslat med undersökningar av strandregionens fauna och förberedande studier av djurlivet på korallreven. Nu ägnade jag de sistnämnda så godt som hela min uppmärksamhet, studerande deras byggnad och sammansättning och gjorde för samlingarna ett rikt urval bland deras invånare.

De bermudiska korallbildningarna avvika i flera hänseenden från dem, som förekomma i de tropiska haven. Sålunda bilda de ej några sammanhängande rev, jämförliga med atollerna eller ringreven i Stilla och Indiska haven, utan ligga, särskildt utanför norra kusten, spridda på den mot de stora djupen långsamt sluttande undervattensplatån. Från dennas merendels av vit sand och en mängd söndersmulade skal av snäckor o. s. v. betäckta botten uppstiga de i större eller mindre partier till blott några få fots djup under havsytan och äro ofta vid stark ebb blottade. Deras huvudstomme utgöres av de kolonibildande koralldjurens byggnader, men talrika maskar (särskildt serpulider) och andra havsdjur, som leva kolonivis i kalkrör och konkretioner o. s. v., bidraga jämte kalkalger till uppförandet av den grund, där de fortlevande korallstockarna uppträda i växlande former och lysande färger och där havssvampar eller spongier samt röd- och grönalger funnit fäste och trevnad, bildande riktiga lustgårdar för de talrika fritt simmande och rörliga havsdjuren av vidt skilda slag. Till följd av sitt nordliga läge saknar Bermuda åtskilliga koraller, som förekomma på reven i de ännu varmare haven, men den bermudiska korallfaunan, som närmast överensstämmer med den västindiska, kan dock uppvisa ett flertal arter, som både i formernas och färgernas skönhet äro jämförliga med de tropiska. Sålunda finnas här präktiga hjärnkoraller av sl. Diploria och Mæandrina och utomordentligt vackra representanter för Oculina, Astræa, Symhyllia m. fl. till stenkorallerna hörande släkten, polypkoraller av fam. Milleporida bilda hela skogar med sina än solfjäderlikt utspända, än i otaliga grenar och taggar splittrade byggnadsverk. Vidare förekomma praktfulla fjäderkoraller av sl. Rhipidogorgia, glänsande gula kiselsvampar och violetta kalkalger av sl. Melobesia och Nullipora samt en mångfald praktfulla och graciösa actinior eller sjörosor o. s. v. I denna fastsittande värld lever en mängd maskar, kräftdjur, stråldjur och musslor som inhyseshjon och röra sig en mångfald grant färgade fiskar, bland vilka den i lysande blått och gult skrudade och med stora vinglika bröstfenor utrustade ängelfisken (Holacanthus) är den mest uppseendeväckande, samt bläckfiskar och octopoder, sjöharar av sl. Aplysia, väldiga languster, en mångfald krabbor, sjöborrar och sjöstjärnor o. s. v. samt ett myllrande liv av smärre och till det yttre oansenligare, men därföre ej mindre intressanta former. På sandbotten mellan korallbildningarna förekomma i mängd ett par stora svarta och bruna sjökorvar eller holoturier av sl. Stichopus, av infödingarna kallade »seapuddings», och till utseendet ej vidare aptitliga, men nära släkt med den av kineserna som födoämne högt uppskattade trepangen.

Bland de ofta mycket vassa korallkolonierna kunde jag blott undantagsvis begagna de vanliga zoologiska fångstredskapen, skrapan och trawlen, utan använde en »nipper» eller griptång med tre eller fyra klor på en lång stång, som bermudensarna bruka för att åt turister fiska upp koraller och snäckor. Mina negrer voro vana vid att använda detta redskap, men för övrigt tjänstgjorde de även själva som griptänger, i det att de döko ner till botten och ryckte lös stycken ur korallgrunden. Det var roligt att se dem, när de smidiga och glänsande som stora bruna grodor kilade ner i det kristallklara vattnet och efter en stund flåsande och frustande åter kommo upp och räckte mig bytet. Detta lades jämte den med trawl och håvar insamlade simmande och rörliga fångsten i med havsvatten fyllda baljor, och sedan dessa fått så mycket de kunde rymma, anträddes hemfärden.

Vanligen for jag ut till havs tidigt på morgnarna och kom hem till lunchen. När jag landade, kommo misserna, som hållit utkik, trippande, för att betrakta min skörd och tigga snäckor. Amerikanska misser äro nämligen lika begivna på snäckskal som deras engelska motsvarigheter på ormbunkar. De här ifrågavarande samlade även alger, som jag med nöje försåg dem med, men då jag också bjöd dem på »seapuddings», uppskattade de ej min artighet, och miss Phelan de la Mere gav till små näpna skrik av fasa och rädsla.

Ibland under utfärderna fick jag extra hjälp av mina vänner i Hamilton. Ingham kom seglande med Blandy och Cockie, från Prospect Hill kommo O'Malley, Peacock, Jones, Cooper och andra levnadsglada ynglingar cyklande, och en dag ankrade guvernörens ståtliga jakt ute i viken. En stafett kom med jullen i land och framförde inbjudan att komma ombord och, om jag hade tid och lust, att göra en färd ut åt reven.

På pensionatet gingo dagarna sin vanliga gång, utan andra avbrott än att jag då och då fick inbjudning att fara in till Hamilton. Än var det whist- eller pokerparti på klubben, än ett samkväm hos Ingham, än ett garden-party hos Alisons eller guvernörens o. s. v. Jag fick då hyra mr Seons dogcart och åsna med en negeryngling som skjutspojke, och så bar det av. Ibland stannade åsnan och tjurade. Varken goda ord eller pisksmällar kunde förmå henne att fortsätta, men då hoppade negerpojken av och skramlade vid hennes öron med en av småstenar fylld konservburk, och lika plötsligt som färden avbrutits, lika tvärt tog den åter sin början.

Mot slutet av maj kom mr Mitchell till Baileys Bay för att tillbringa ett par veckors semester. Han blev min trogne kamrat till havs och fjärde man vid misserna Steele's och Johnstones och mitt whistparti om kvällarna. Han gav mig också lektioner i det ädla tennisspelet, och vid måltiderna höll han målron vid makt, skämtade med misserna och satte miss Phelan de la Mere på tinnarne av förskräckelse genom att utmåla hennes förestående hemresa som mycket farlig. Stora sjöormen hade nämligen visat sig utanför Bermuda, och man kunde ju ej veta vad han ämnade taga sig till.

Stackars miss Phelan, innan hon for skulle hon erfara en mer påtaglig, men lyckligtvis snart övergående förskräckelse. En afton, då misserna dragit sig tillbaka, men Mitchell och jag sutto på verandan utåt havet med vår kvällsgrogg, fingo vi höra ett gällt skrik från miss Phelans rum och därpå brådskande steg. Mrs Alfort kom rusande och bad oss genast komma med, ty något förfärligt djur hade skrämt missen, då hon skulle gå till sängs. Mitchell och jag hörsammade genast kallelsen och funno miss Phelan i nattdräkt men med peruk sittande på en stol och vridande händerna av förtvivlan, medan mr Seon for av och an i rummet och slog med en handduk på väggarna. På min fråga vad som stod på, svarade han, att han trodde att det var en tusenfoting, men att den var så snabb i vändningarna, att han blott då och då fått se en skymt av den och ej lyckats träffa den. Miss Phelan bedyrade, att det var ett alldeles förfärligt kreatur, som rusat ut ur hennes paraply, då hon spände upp det. Hon hade nämligen den märkvärdiga vanan att ligga till sängs med paraply för att skydda sig mot morgondagern. Jag bad mr Seon sluta upp med sin förföljelse, så att vi fingo se om ej djuret ville slå sig till ro någonstans.

Där sutto vi nu alla och tittade, och efter en stund fick jag se en metallskimrande varelse komma krypande på golvet. Jag gav ett tecken åt sällskapet att hålla sig stilla, tog ett dricksglas, närmade mig försiktigt odjuret och lyckades med en snabb rörelse stjälpa glaset över det. Därefter sköt jag varligt ett blad ur min anteckningsbok under djuret och glaset och fick all anledning att vara belåten med min fångst. Vid närmare påseende befanns nämligen »the horrid creature» ej vara någon tusenfoting utan en mycket vacker och sällsynt, fullkomligt harmlös, men mycket skygg och svårfångad fyrtiofoting (sl. Scutigera). Miss Phelan ville dock ej tro på dess ofarlighet, utan försäkrade, att jag räddat hennes liv och tackade mig så varmt, att jag var glad över vittnenas närvaro. Eljes hade jag kanske fått göra samma erfarenhet som mr Pickwick vis à vis mrs Bardell.

Några dagar efteråt avreste miss de la Mere och bad mig vid avskedet vara välkommen till Alabama. Dit har dock ödet aldrig lyckats föra mig. Så kom turen till de övriga misserna, och när miss Steele och miss Johnstone bröto upp, fick jag lova att söka upp dem, då jag under hemfärden passerade Boston. Även Mitchells semester var snart slut, och jag blev ensam kvar i Baileys Bay och stannade hela juni, under fortsatta arbeten och allt mer betagen av den härliga naturen och tillvarons trevliga former. Det hade nu blivit full högsommar, vegetationen stod i sin rikaste frodighet, från oleanderlundarna utgingo bedövande vällukter, i mr Seons trädgård prunkade granatäppleträdens underbara blommor i sin djupröda prakt, bomullsbuskar och andra botaniska märkvärdigheter voro i fullt flor, och i havet riktigt sjöd det av nyvaknadt liv och nya överraskningar. En mängd maneter och medusor började uppträda, planktonlivet med sina otaliga former av mikroskopiskt små organismer blev rikare och ute från havet kommo särskildt med de ostliga vindarna tångmassor från Sargassoområdet och pelagiska djurarter inseglande. Sålunda fick jag en dag se en hel liten flottilj av den vackra, i regnbågens farger skimrande sifonotoren Physalia, som engelsmännen kalla »Portugueese man of war», och bland tången träffade jag den lilla vackra blå pteropoden Ianthina och flera typiska Sargassofiskar såsom Antennarius, Balistes m. fl. Förgäves spanade jag däremot efter levande exemplar av den lilla intressanta cefalopoden Spirula, som Lovén speciellt anbefallt mig att eftersöka och vars vackra, pärlemoglänsande skal i mängd funnos uppkastade på stränderna. Den är emellertid en utpräglad djuphavsform, och det skulle ha varit stor tur att finna något levande uppflutet exemplar.^[2]

Med tillvaratagandet och prepareringen av nu nämnda spröda och ömtåliga varelser, liksom med samlandet i övrigt hade jag fullt upp att göra och tiden löpte allt för fort undan. Jag hade emellertid tillfredsställelsen se samlingarna betydligt ökas, och sedan jag utforskat Baileys Bay och angränsande havsområden ävensom det vackra, närbelägna Harrington Sound — en stor av Bermudas fastland omsluten havsbassäng, där djurlivet på grund av det mindre vågsvallet och den obetydligare ebben hade en avvikande sammansättning —, beslöt jag förlägga min verksamhet till S:t Davids Island. Där, i ögruppens östligaste del, kunde jag beräkna något olika existensvillkor för djurlivet än vid nordkusten, och där skulle jag med bistånd av öns fiskare och lotsbefolkning få möjligheter att komma ut till de yttersta reven och, om väderleken var gynnsam, kunna besöka The North Rock, eller det i nordost långt ute till havs belägna isolerade skär, som är den enda återstoden av ett i havet sjunket land och som från många synpunkter är av största intresse.

På S:t Davids Island tog jag in hos en skeppare vid namn Hayward, som var en hygglig karl, utom då han någon gång druckit för mycket pale ale, och som ställde båtar och arbetshjälp, två unga negrer, till mitt förfogande. Den ene av svartingarna var en utmärkt dykare, men ej mycket att lita på, ty han delade sin ras' ej ovanliga benägenhet att helst göra ingenting och firade många s. k. holidays. Den andre däremot, som hette George och var gift samt möjligen på grund därav hade en sundare uppfattning om arbetets nytta och nödvändighet, var mycket plikttrogen, tjänstvillig och duglig. Han var tillika stark som en björn samt glad och trevlig, och vi blevo snart goda vänner. I ett litet skjul vid hans koja inrättade jag mitt laboratorium och förvarade samlingarna, som under de närmaste veckorna genom undersökningarna av de närbelägna farvattnen, särskildt den stora, med korallbildningar uppfyllda Castle Harbour, och under utfärderna till havs betydligt ökades. Ett par gånger följde jag med mr Hayward i hans storbåt ut på storfiske utanför kusten, och då fick jag, som alltid inbillat mig vara ganska sjöstark, pröva på vad sjösjuka vill säga. I den starka dyningen rullade nämligen båten våldsamt, vilket jämte den allt annat än angenäma lukten av skämda musslor, som användes till bete, av rå fisk och härsket stekos från anrättandet av lunchen vållade en kollaps eller kanske snarare kallops, som trotsade all beskrivning.

En dag kommo Ingham och konsuln seglande och sökte upp mig. Då den senare fick veta min åstundan att komma ut till The North Rock, sade han, att han just tänkt erbjuda mig sin valbåt och sina fångstmän på S:t Davids Island, och gav order om, att första dag, som det rådde sydliga vindar, färden skulle företagas. Ett par dagar efteråt kom en av karlarna och sade att vinden var gynnsam och nog skulle bli stadig, varför han bad mig göra mig klar till avfärd tidigt följande morgon. Vi skulle bli borta hela dagen. På matsäck behövde jag ej tänka, ty därför hade konsuln ordnat med förmannen, men jag skulle ta med vad jag behövde för samlandet. Med Georges bistånd valde jag sålunda ut ett par spritcisterner, några baljor, en skrapa och håvar m. m., som fördes ombord på valbåten. Denna befanns vara en lång och smäcker farkost av bermudaceder, med sex par årtullar. När vi följande morgon i strålande väder begåvo oss av, vajade Yachtklubbens standert i förstäven och svenska flaggan längst akterut. Förmannen tog plats vid rodret, jag installerade mig i hans närhet, George satt längst förut, och sedan de sex roddarne, alla unga, starka karlar, intagit sina platser, bar det av med nästan svindlande fart. Det var en härlig färd över det av den svaga vinden lätt krusade havet. Då och då kretsade de vackra och smidiga tropikfåglarna nyfiket kring båten, flygfiskar kommo dinglande i sin snabba, surrande fart, och en och annan gång sågos sköldpaddor med en för dessa i allmänhet som oerhördt tröga ansedda djur förvånansvärd snabbhet skynda undan i det klara, på många meters djup genomskinliga vattnet. Efter omkring tre timmars rodd nalkades vi målet. The North Rock syntes med sina fyra spetsar höja sig över vattenytan. Ännu en halvtimme och vi landade på det slippriga, nu i ebben till några kvadratmeters omfattning torrlagda grundet.

Det var en egendomlig känsla att befinna sig på detta ensliga och ödsliga skär långt ute i Atlanten. I söder syntes Bermuda som en otydlig höjning över havet, men eljes sågs intet land, endast den omätliga azurblå vattenytan. Man kan också väl förstå den känsla av övergivenhet och ödslighet, som bemäktigat sig dem, vilka lyckats uppnå och landstiga på The North Rock, och som särskildt givit sig uttryck i skildringarna från de geografiska upptäckternas tidevarv. Många av de skeppsbrott, som under sökandet efter Bermuda eller seglatserna i dess närhet timade, ägde nämligen rum på The North Rock och förskaffade detta vanrykte såsom utposten till »Stormarnas» eller »Djävulens öar». I våra dagar äro farvattnen kring ögruppen väl kända och upplodade, och det farliga skäret finns angivet på sjökorten; men det är fortfarande fruktat av de sjöfarande, och det har därföre varit fråga om att spränga sönder det och sänka resterna i havet. Ännu torde dock detta icke ha skett, och vad mig angår har jag all anledning att vara glad över att The North Rock på min tid fanns kvar. Det befanns nämligen vara ett sannskyldigt eldorado för havszoologer.

Där ute i vågsvallet och bränningarna, på kanten och sluttningarna till de abyssala regionerna, levde nämligen ett utomordentligt rikt och intressant djurliv. Många arter, som ej anträffades på de inre reven, förekommo här i myckenhet. Särskildt må nämnas sällsynta och mycket vackra sjöborrar av sl. Diadema, Hipponoe, Echinometra, Cidaris m. fl. Diadema setosa, den vackraste, i svart och purpurrödt skrudade arten, är utrustad med mycket långa, smala och vassa taggar, vilka den med verkligt raseri använde, då man ville gripa den. Det var ett ganska effektivt försvar, och jag fick också flera träffar, som orsakade livlig, men snart övergående sveda och värk. Den lilla egendomligt skapade Cidaris tribuloides är egentligen en djuphavsform, vars förekomst här, då jag efter hemkomsten omtalade den, väckte Lovéns stora förvåning och intresse. På sluttningarna mot djupet förekommo massor av stora vackra spongier, rhipidogorgior, gorgonider o. s. v. i yppig utveckling. För övrigt kunde hela platån med dess under ebben blottade yta sägas vara ett konglomerat av levande varelser, alger och djur i den intimaste förening, men säkerligen också en tummelplats för allas strid mot alla eller för den i havet aldrig vilande kampen för tillvaron.

Uppehållet vid The North Rock varade ett par timmar, och efter den av fortfarande härligt väder gynnade hemfärden måste jag använda en god del av natten för att tillvarataga min rika skörd. Denna fick jag några dagar senare tillfälle att öka och fullständiga under ett nytt besök på platsen. Jag blev nämligen inbjuden av chefen för en i S:t Georges förlagd ingenjörskår överste Sandford, vars bekantskap jag gjort, att deltaga i en färd dit ut med en av flottans minbåtar. Jämte Sandford och några hans officerare medföljde några marin- och artilleriofficerare. Ändamålet med färden voro minövningar, men för lunchen gjordes en timmes uppehåll, då vi ankrade nära The North Rock, varest jag då det ej var full ebb, vadade i fotshögt vatten och ofta höll på att halka omkull på den slemmiga botten, men med hjälp av några bland officerarne anammade åtskilliga trevliga krypande och sprattlande varelser, särskildt krabbor, maskar och holoturior.

Till omväxling med det rätt trägna arbetet under vistelsen på S:t Davids Island for jag ibland om aftnarna över till S:t Georges och avlade besök i det där förlagda artilleriregementets och den nyssnämnda ingenjörs- eller sappörkårens mäss. Tack vare general Newdegates introduktion blev jag från första stund mycket artigt och vänligt emottagen. Liksom i Hamilton hade jag även här nöjet och förmånen att förvärva en liten krets, som visade mig särskildt intresse, nämligen överste Fitz Roy, kapten Dopping Hepenstale, major Herwey och löjtnanterna Thornton och Sandford. Översten var en gammal ungkarl, som tillbragt flera år i Indien och hade rykte som tigerjägare. Själv påminde han något med sin bistra min, sina borstiga mustascher och sina många skråmor om en tiger, men han var en hjärtegod man och en stor humorist. Major Herwey var gift och bebodde med sin vackra maka en liten villa utanför S:t Georges, där jag ett par gånger var gäst. När jag efter en middag, som till min ära gavs i mässen, blev kvar över natten, kinesade jag hos Thornton och Sandford. Den senare var, åtminstone efter svenska begrepp, en ganska ovanlig löjtnant, ty på hans nattduksbord fann jag, att förströelseläsningen utgjordes av Sallustius och Horatius på originalspråket. Jag blev mycket imponerad, men min beundran minskades något, då han började föredraga ett av Horatii oder, men använde engelsk prononciation.

Även bland invånarna i S:t Georges gjorde jag några bekantskaper och blev städse bemött med artighet och tillmötesgående. Den lilla staden var en sevärdhet. Anlagd redan på 1600-talet, var den före Hamilton ögruppens huvudstad. Med sina smala och krokiga gator och de utom nere vid hamnen små, bländvita och med små fönster försedda husen och med de talrika palmerna, opuntiorna, »spanska bajonetterna» och andra tropiska växter i de små trädgårdarna och täpporna, gjorde den ett mycket sydländskt intryck och erinrade om stadsbilder från Sydspanien eller Nordafrika. Bland dess befolkning lär också i forna tider ha funnits ett ganska stort antal portugisiska invandrare, och det var måhända dessa, som satte sin prägel på de äldre och högre belägna stadsdelarna. Kvarteren nere vid hamnen voro bebyggda med hus av den vanliga bermudiska typen, av korallsten med stora luftiga verandor. Där låg också stadens enda hotell, som hållet av en smutsig mulatt var en vedervärdig kontrast till de amerikanska, av den mest rigorösa renlighet utmärkta hotellen i Hamilton. Jag nödgades bo där en natt, men den blev ett inferno, ty hela världens vägglös hade stämt möte och de förföljde mig även, sedan jag tagit min tillflykt till en hängmatta ute på verandan.

I slutet av juli lämnade jag S:t Davids Island och begav mig åter till Hamilton, som blev mitt högkvarter under de omkring tre veckor, jag stannade kvar på öarna. Jag tog in hos mr Ingham, men gjorde flera utfärder till den sydöstra delen av ögruppen för att fullständiga min kännedom om denna och studera djurlivet på reven utanför kusten. Dessa äro till följd av det starka vågsvallet och bränningarna i stort sedt av en annan byggnad och sammansättning än vid nordkusten. De äro vida mindre utbredda, ligga nästan som en fortlöpande ring helt nära stranden och äro till stor del uppbyggda eller sammansatta av serpulider och kalkalger. De kallas också »serpulid rocks» och, på grund av bränningarnas kokande rörelser i deras fördjupningar och hålor, »boilers». En dag gästade jag i samband med undersökningarna av dessa en avdelning av 17:de Leicestershire, som hade sitt tältläger vid Warwick. Där gjorde jag bekantskap med regementsläkaren dr Harvey, som avpressade mig ett löfte att före avresan från Hamilton hålla ett föredrag i stadens föreläsningsförening om mina undersökningar av korallfaunan. Detta gjorde jag också en afton några dagar senare, sedan George kommit seglande med alla mina samlingar och jag som åskådningsmaterial kunde förevisa ett urval av dessa.

Under de sista två veckorna i Hamilton ombesörjde jag samlingarnas omsorgsfulla inpackning och avsändande medelst konsulns bistånd med en fraktångare direkt till London och för vidare befordran till Stockholm. I övrigt använde jag ett par timmar dagligen för studier i Bermudas historia i The Bermuda Public Library, med vars gamle vänlige bibliotekarie mr Frith jag gjort bekantskap några dagar efter min ankomst till öarna och som nu med stort intresse gick mig tillhanda. I biblioteket, som var inrymdt i guvernementshuset, påträffade jag åtskilliga gamla böcker och handlingar, varur anteckningar kommo mig till godo vid utarbetandet av min här ovan omtalade resebeskrivning.

Det hade emellertid i mina umgängeskretsar blivit bekant, att jag snart ämnade anträda hemresan. Följden härav blev en mängd avskedsbjudningar och samkväm. Sålunda var jag på middagar hos guvernörens, hos Alisons, hos konsul Conyers i hans eleganta och trevliga hem och hos andra familjer. Bland dessa vill jag särskilt nämna Darells på det vackra och härligt belägna Norwood. Värden, mr Henry Darell, tillhörde en av Bermudas äldsta och mest ansedda engelska familjer. Hans fader hade varit överdomare, chief justice, på öarna, och hans broder Richard var attorney general. Själv hade han varit köpman, men dragit sig tillbaka från affärsverksamheten och levde nu den rike privatmannens lugna och angenäma liv. Han var änkling och hans hus förestods av en ogift syster, varjämte brodern, som var ungkarl, hade sitt hem på Norwood. Där hade jag redan under den första veckan av min vistelse på öarna blivit introducerad av konsuln, och nu blev jag omfattad med största vänlighet av den originella trion. De två bröderna voro ett par ganska korpulenta, jovialiska herrar och riktiga goddagspiltar, och systern var ett fruntimmer, som uppenbarligen ägde de yppersta förutsättningar för att förestå hushållet och tillgodose deras och säkerligen även sina egna anspråk på ett förstklassigt kök. En sådan sköldpaddssoppa, som hon lät servera, har jag nämligen aldrig annorstädes gjort bekantskap med, och kycklingarna på Norwood överträffade de bästa franska poularder. Nu var också rätta tiden för dessa delikatesser. När högsommaren kommit, leverera de bermudiska hönsgårdarna sina bästa produkter, och då göra havssköldpaddorna i stora skaror sina besök vid öarna för att lägga ägg i sydkustens sandbäddar och beta på algbankarna. Många ibland dem falla offer för de bermudiska fångstmännens harpuner och snaror, ty sköldpaddssäsongen är för bermudensarn detsamma som Mårtensmässan är för skåningen. Bland fester, som då hållas, märkes Yachtklubbens utfärd till en liten ö i inloppet till Hamilton, som icke utan skäl fått benämningen »Sin Island». Där gick nämligen ganska hett till, såsom jag fick egen erfarenhet av, då jag på inbjudning av klubben hade nöjet deltaga i årets utfärd.

En vacker augustiafton samlades ett femtiotal klubbmedlemmar och färdades med en flaggprydd ångbåt ut till ön, där kökspersonalen och betjäningen redan några timmar hållit på med att tillreda och anordna middagen. Denna serverades i det luftiga, klubben tillhöriga skjul, som hedrades med namnet paviljong och som nu smyckats med flaggor och blommor. Menyn utgjordes av sköldpaddssoppa, sköldpaddsragu, glace och dessert. Till den kraftiga, simmiga, aromatiska soppan dracks rompunsch och till det övriga champagne. 17:de Leicertershires musikkår utförde taffelmusiken, den angenämaste stämning rådde, och under småtimmarna gjorde ön skäl för sitt namn, ty då spelades poker, som, yankees må säga vad de vilja, ej kan räknas till dygdiga övningar.

Efter ännu några avskedsmiddagar, i officersmässarna och ombord på Buzzard samt givna av konsuln och Ingham på klubben, borde jag visa min erkänsla och tacksamhet och gav därför en liten middag för de närmaste vännerna: konsuln, Ingham, Mitchell, Barnadiston, Alison, O'Malley, Henry Darell, Meredyth och Blandy. Kapten Baker och Cockcraft hade rest till England. Följande dag, den 22 augusti, gick jag ombord på Orinoco och anträdde färden till New-York. I avskedets stund fick jag emottaga många vittnesbörd, om sympati och vänskap. Mrs. Conyers överlämnade en charmant rosenbukett, konsuln tryckte varmt min hand och önskade mig välkommen åter. Ingham lämnade mig introduktion till sin klubb i New-York och Alison gav mig brev till sina föräldrar i London, med åläggande att jag skulle personligen avlämna dem och framföra hans och hans makas hälsningar. Henry Darell kom rullande i sin dogcart och sökte övertala mig att stanna kvar, så att vi ännu några gånger kunde få en »quiet dinner», och Blandy omfamnade mig och sade: »You will turn up again, old boy!» Så har icke blivit fallet. Hur många gånger jag under de sedan förflutna åren än längtat att åter få komma till de härliga öarna, ha förhoppningarna aldrig kunnat förverkligas. Jag har fått nöja mig med att bevara dem och de många bland dess invånare, som visade mig förståelse och vänskap, i tacksamt minne och att så vidt möjligt varit vidmakthålla intresset för ögruppen genom läsning av nyutkomna böcker och skildringar.

★

Resan till New-York avlöpte utan några äventyr, i lugnt väder och trevligt sällskap. Kapten Palmer vid 17:de Leicestershire följde nämligen med, för att efter ett par dagars uppehåll i New-York fortsätta till Halifax. Med hans vänliga hjälp kom jag till rätta i all den oerhörda oro och rörelse, som rådde då vi tidigt på morgonen den 25 august anlände och som gjorde att jag, om jag kunnat följa min första impuls, omedelbart hade fortsatt hemresan och avstått från att göra någon närmare bekantskap med »the greatest in the world». Detta var emellertid omöjligt på grund därav att jag, då jag erhöll reseanslaget av stiftelsen Lars Hiertas minne, hade förbundit mig att på hemfärden stanna några veckor i Förenta staterna samt besöka några av de förnämsta naturhistoriska institutionerna i New-York, Boston, Philadelphia, Washington o. s. v. För övrigt vill jag erkänna, att jag fastän jag djupt kände den skriande kontrasten mellan det fridfulla land, jag nyss lämnat, och den oroshärd, vari de närmaste veckorna skulle tillbringas, med mycket intresse och vetgirighet emotsåg, vad som skulle komma. Visserligen hyste jag inga större sympatier för den blandade kompott, som med en bottensats av indianer och holländare och med rika tillskott av engelska puritaner, irländare, skandinaver, italienare, negrer, kineser, judar och mormoner m. fl. bildar staternas befolkning, liksom ej heller för de samhällsformer, som lyckliggöra dess tillvaro. Men jag kände mig mycket lockad av allt vad jag läst om den storslagna naturen och floran och faunan samt ganska nyfiken på att få lära känna de många företräden i kulturellt och materiellt hänseende, som jag ofta hade hört amerikanarne på Bermuda tala om såsom deras lands speciella egendom framför alla andra länder. Trots överdriften i denna uppfattning, fanns det intet tvivel om, att studiematerialet var både rikt och intressant.

De två första dagarna nöjde jag mig emellertid med att i sällskap med Palmer ströva omkring i New-York och fullständiga de flyktiga iakttagelserna och intrycken från vistelsen där i slutet av mars. Fastän värmen var tryckande, blev behållningen mera tilltalande än då. Särskildt voro parkerna beundransvärda med sina många vackra trädslag och sin rikedom på blommor. Många kyrkor — isynnerhet den katolska katedralen av vit marmor vid 5:te avenyen — och andra både offentliga och enskilda byggnader kunde i arkitektoniskt hänseende väl uthärda i jämförelse med dem i gamla världen. Däremot fordrades det att man skulle vara amerikan för att finna något vackert i de s. k. skyskraporna, av vilka en hel hop redan då funnos av ända till 15 à 20 våningars höjd. Nu för tiden lära strävandena att på detta sätt komma nära vår Herre ha nått ända till 50 våningar, kanske mer, men från sådana anskrämligheter voro främlingarna från Europa i slutet av 1880-talet förskonade. Vad som bjöds i avseende på järnvägar på höga ställningar ovanom gatorna, på ångfärjor av imponerande storlek, på underjordiska banor, på trängsel och liv på gatorna o. s. v. var i alla händelser fullt tillräckligt att överglänsa allt vad Europa eller, för att använda onkel Sams uttryckssätt enligt Sardou, »den gamla tokan» hade att uppvisa, och man fick verkligen vara ovanligt vaken och hålla tungan rätt i mun för att kunna rädda livhanken, då man var med i vimlet.

Kapten Palmer och jag klarade oss emellertid och hade flera trevliga vilostunder på lokaler, som skänkte inblickar i amerikanernas för européer stundom ovanliga sätt att ordna det materiella livet. Sålunda funno vi på Hoffman bar, där vi intogo lunch, att man blott betalade för den eller de drinkar man förtärde, men erhöll tilltugget, bestående av hummersallad och andra kalla anrättningar i rikt urval, gratis. Hoffman bar var ett mycket elegant ställe och en av de mest besökta drinkanstalterna i metropolen. Dess förnämsta dekorativa detalj var en stor tavla av Rembrandt, fullkomligt äkta och för ett pris av en miljon dollar eller kanske kronor förvärvad från hertigens av Hamilton berömda galleri i England. Naturligtvis gjordes stor reklam med denna dyrgrip. För min del kunde jag dock icke, oavsedt all beundran för det härliga verket, ansluta mig till yankees' belåtenhet och glädje. Jag har aldrig kunnat gilla att gamla konstverk ryckas ur sin historiska miljö, och jag tyckte, att hans nåd hertigen av Hamilton, om han befunnit sig i penningeknipa och nödgats avyttra tavlan, hade bort placera den annorstädes än i en krog på andra sidan Atlanten. Denna duk av Rembrandt var dock långt ifrån det enda världsberömda konstverk, som tack vare penningens makt vandrat över havet. I Metropolitan Museum fann jag nästan allt som hade något konstintresse och värde vara kommet från Europa — ett uppenbart vittnesbörd om att »den gamla tokan», hur överlägset man än betraktade henne, dock spelade en mycket framskjuten roll i amerikanskt kulturliv. Därom skulle jag för övrigt erhålla otaliga påminnelser under min fortsatta vistelse i staterna.

Sedan kapten Palmer rest, gjorde jag upp programmet för mina besök vid de ovannämnda vetenskapliga institutionerna, men stannade ännu ett par dagar i New-York. Bland därvarande museer intog Columbia-universitetets paleontologiska avdelning en ansedd och framskjuten ställning på grund av det intresserade och trägna arbete, som densammas föreståndare professor J. S. Newberry hade nedlagt för samlingarnas ökande och ordnande. Som jag medförde ett introduktionskort till Newberry från hans kollega i Stockholm, min gamle vän och kamrat från Grönlandsexpeditionen 1883 professor Alfred Nathorst, fick jag efter att ha uppvaktat Newberry den bästa ledning vid museets beskådande. Professorn ökade sin artighet dels genom att anmäla mig till ledamot av Union club, vilken han tillhörde, och dels genom att erbjuda mig introduktion till mr Stewart, en mångmiljonär, som hade ett marmorpalats vid 5:te avenyen och rika konstsamlingar. För det förra tackade jag, men det senare avböjde jag, förebärande att min tid var så begränsad, att jag ej kunde begagna mig av anbefallningen. Det egentliga skälet var emellertid att jag ej alls kände mig tilltalad av att göra mr Stewarts bekantskap. Fastän jag ingalunda är blind eller likgiltig för rikedomens behag och förmåner, har jag mycket litet sympati för mångmiljonärer och i synnerhet för amerikanska s. k. fläsk-, petroleum- och järnvägskungar o. s. v. Jag har läst för mycket om den lyx, de omgiva sig med, och om deras vräkiga uppträdande, deras braskande donationer m. m. för att kunna tänka mig dem annorlunda än som obehagliga uppkomlingar. Utan tvivel finns det dock även bland dem individer, som äro gentlemän, men jag ansåg det ej vara värdt att undersöka, om mr Stewart hörde till den kategorien och gick sålunda miste om att göra hans kanske intressanta bekantskap.

Jag har gjort detta i och för mig föga intressanta eller betydelsefulla uttalande huvudsakligen för att framhålla, att jag redan från början av min vistelse i staterna försökte frigöra mig från inflytanden av den makt, som där är den mäktigaste, nämligen penningens. Därigenom skulle jag lättare kunna komma under fund med det värdefulla i det amerikanska samhälls- och kulturlivet, än om jag fängslades och distraherades av den förgyllda ytan. Jag tror också, att behållningen av de iakttagelser, jag gjorde om vetenskapligt liv och vetenskapliga intressen, i betraktande av den korta tid, som stod till mitt förfogande, blev ganska god och omfattande, och jag gjorde bekantskap med ett flertal personer, vilkas intellektuella verksamhet och ideella livsåskådning lämnade rik ersättning för den förlust, som jag möjligen vidkändes genom att försmå umgänge med mr Stewart och andra inom räckhåll befintliga miljonärer.

Enligt planen för min rundtur i staterna skulle densamma utsträckas till Chicago. Jag beslöt mig för att först fara dit och sedan bege mig till Washington och Philadelphia samt åter till New-York och därifrån till Boston och Cambridge. Det var längtan att få se Niagara, som bestämde mig för denna route, men även en inbjudning, som jag erhållit genom professor Newberry att deltaga i American Associations for the advancement of science årsmöte i Toronto. Detta skulle öppnas den 31 augusti och pågå några dagar. Genom att fara dit skulle jag kunna få en föreställning om hur det gick till på amerikanska naturforskaremöten och tillika göra en titt in i Kanada. Då det blott var några timmars färd från Niagara till Toronto, beslöt jag mig för att göra denna avstickare samt efter mötet fortsätta resan till Chicago. Jag sade sålunda farväl åt New-York den 29 augusti och hade under färden via Buffalo till Niagara tillfälle att beundra Hudsonflodens vackra, ibland storslagna omgivningar, men även att förarga mig över de otaliga reklamannonser angående patentmedicin, toalettmedel m. m., som yankees med beundransvärd företagsamhet men avskyvärd brist på skönhetssinne och naturskyddsintresse hade anbragt på flodstränderna, utmed järnbanan o. s. v. Studiet av annonserna var emellertid ganska lärorikt, och särskildt skänkte de talrika puffarna för castoroil (ricinolja) en egendomlig föreställning om amerikanska digestionsförhållanden. I Niagara tog jag in på det å kanadensiska sidan härligt belägna Clifton House och stannade till följande dag på e. m. Mina intryck av fallen kan jag ej skildra, då jag ej bevarat några anteckningar. Jag minns dock, att de voro överväldigande och att uttrycket »the greatest in the world» för en gångs skull var berättigadt.

Vid ankomsten till Toronto följande afton hade jag knappast kommit till rätta på hotellet, där jag tagit in, förrän man lämnade mig ett visitkort från en mr N. N., medarbetare i Toronto Times. Jag skulle sålunda intervjuas eller genomgå den procedur, som det under de senast förflutna decennierna ganska ofta varit min egen uppgift att plåga andra människor med, men beslöt mig dock, uppblåst över min hastigt vunna märkvärdighet, för att ställa mig till vederbörandes förfogande. Mr N. N. befanns vara en välfödd, artig, medelålders man och var uppenbarligen en mycket driven och skicklig journalist. Fastän förhöret varade knappt fem minuter, fann jag nämligen följande morgon i hans tidning en presentation av min person och verksamhet, som innehöll de mest överraskande upplysningar om bäggedera och visade, att den tjocke mannen bland andra förutsättningar för sitt yrke ägde rik fantasi. Emellertid hade jag knappt hunnit läsa artikeln, förrän jag fann att den gjort verkan. Jag fick nämligen besök dels av mötets sekreterare och dels av professorn i biologi vid universitetet i Toronto R. Ramsay-Wright, vilka önskade mig välkommen, varjämte den sistnämnde på det älskvärdaste sätt anhöll, att jag under vistelsen i staden skulle betrakta hans hem som mitt eget och inbjöd mig till middag samma dag. Han ledsagade mig därpå till universitetshuset, där mötet om en stund skulle öppnas, och presenterade mig för dess president, den framstående botanisten professor Goodale och några andra medlemmar av styrelsen. Bland dessa var den berömde japanologen, professor Edward Morse, vilken under många år varit anställd vid universitetet i Tokyo, men återvändt till hemlandet och nu var bosatt i Salem i Massachusetts. Med stort intresse gjorde han sig underrättad om resultatet av min verksamhet på Bermuda och om programmet för min vistelse i staterna samt visade mig mycken vänskap såväl under mötesdagarna i Toronto som längre fram såsom hans gäst i Salem och Boston.

Mötet hade emellertid tagit sin början i universitetets ståtliga festhall, i närvaro av omkring 800 deltagare. Till min stora förskräckelse slutade presidenten sitt öppningstal med att hälsa mig välkommen och med att anmoda mig att lämna församlingen en redogörelse för hur det gick till vid de svenska naturforskarmötena. Uppmaningen ledsagades av livliga applåder, och sedan jag rådgjort med Ramsay-Wright. och Morse, fann jag, att jag måste hörsamma densamma. Det var ingalunda angenämt att så där på rak arm hålla ett anförande inför ett stort och obekant auditorium, men jag hade ganska bra reda på de skandinaviska naturforskarmötenas syfte, historia och organisation, och sedan jag användt ungefär en kvart på att tala om vad jag visste, bröt en ny åska av applåder ut, vilket visade att församlingen, om den ej förstått vad jag sade, dock uppskattade min goda vilja. Efter ännu ett par anföranden av presidenten var lunchtimmen inne. Mina nyförvärvade vänner togo hand om mig, och under måltiden på The Toronto Club, där jag blev introducerad, föreslog Morse, att vi skulle skolka ifrån föredragen under eftermiddagstimmarna och i stället använda tiden före middagen hos Ramsay-Wrights med att bese staden samt Barnums »great show». Den ryktbare impressarion och menageriägaren hade nämligen anländt till Toronto och slagit upp sitt läger eller vad man nu ville kalla hans baracker och tält med alla upptänkliga märkvärdigheter på en stor slätt i en av utkanterna av staden. Under promenaden dit gjorde vi ett längre uppehåll i universitetets naturhistoriska museum, som innehöll mycket rika och välordnade samlingar. Väl på platsen för Barnums uppvisning lyckades jag ej få se den mångomtalade mannen personligen, vilket ju kunnat vara ganska intressant, då begreppet humbug i alldeles ovanligt hög grad ansågs vara förbundet med honom.

Av Barnums skatter befanns det mesta vara ungefär detsamma, som man hemma i Sverige får se på marknader, cirkusar, vaxkabinett o. s. v., fastän i betydligt större skala. I eller nära intill menageriavdelningen, som ståtade med talrika vilda djur och bland dem många sällsyntheter och vackra exemplar, fanns emellertid en detalj av stort intresse, nämligen ett par mikrocefaler från Mexiko. Morse, som var antropolog, blev mycket intresserad och demonstrerade det märkvärdiga paret, en man och en kvinna av indianras, men mycket småväxta och med sina avlånga huvuden, bakåtlutande pannor, framspringande käkpartier och krokiga näsor påminnande om aztekerna på gamla skulpturavbildningar. Med sitt svarta glänsande hår, sin smutsgula hudfärg, sina vilda blickar och sitt idiotiska grinande liknade de mer onda andar än människor, och det motbjudande intrycket av dem ökades därav att de på äkta Barnumskt sätt voro iklädda s. k. evening dress, d. v. s. mannen i frack, stärkskjorta, vit halsduk o. s. v. och kvinnan i urringad klänning, en hop glittrande smycken och annat bjäfs. De voro instängda i en stor bur, möblerad som salong med speglar och sidenklädda stolar, och de samlade omkring sig talrika åskådare, vilka begärligt studerade de i närheten uppsatta reklamplakaten. Dessa innehöllo åtskilliga uppseendeväckande meddelanden i Barnumsk stil, såsom att de stackars varelserna tillhörde en sista återstod av de gamla aztekerna och härstammade från Montezuma o. s. v., men inte ett ord om att deras mikrocefali och därmed följande idiotism eller sinnessvaghet antagligen var åstadkommen genom praktiserandet av det urgamla bruket att under de tidigaste levnadsåren sammanpressa och deformera huvudet och därigenom minska hjärnans volym.

Till middagen i Ramsay-Wrights och hans makas vackra och eleganta hem voro jämte Morse och mig inbjudna den berömde geologen och paleontologen, rektorn vid Mac Gill-universitetet i Montreal sir William Dawson, den framstående zoologen professor Mac Murrick från Philadelphia, en engelsk överste Swiney med sin fru och en ung Toronto-arkitekt vid namn Darling. När jag blev föreställd för sir William och han erfor, att jag var svensk och naturforskare, blev han mycket intresserad och gjorde mig en mängd frågor särskildt angående Nordenskiöld och Nathorst, med vilka han brevväxlat, och om den svenska polarforskningen m. m Vida mer än fallet ofta är med engelska och amerikanska vetenskapsmän visade han sig ha väl reda på Sverige och svenska förhållanden och vara särskildt förtrogen med de svenska geologernas arbete. Detta sammanhängde naturligtvis med hans allmänna studier över de arktiska och subarktiska regionernas geologi, men även speciellt med hans fytopaleontologiska undersökningar och med den beröring, vari han genom dem kommit med Nathorst, hans kollega inom facket. För mig var det en stor glädje att höra den beundran, varmed han talade om Nathorst, vilken han betecknade som den främste växtpaleontologen efter Oswald Heer.

Även bland de övriga middagsgästerna fann jag mycket intresse för Sverige. Överste Swiney — en gammal senig gentleman av den sorten, som vi i Lappland och Norge ofta se i intimt samband med laxspön och fiskkassar gjorde sig underrättad om jakt- och fiskeförhållandena, och Mac Murrick, vars zoologiska specialfack var däggdjuren och som gjort sig bemärkt genom värdefulla undersökningar om gnagarna, gjorde sig med intresse underrättad om hur inplanteringsförsöken i Norge av bävern hade lyckats.

Under de närmast följande dagarna bevistade jag några av associationens sammankomster och sällskapade med Ramsay-Wright och Morse på klubben och i den förres hem. En dag voro vi bjudna på middag hos överste Swiney, som hade sin sommarbostad på en liten ö i Ontario och inrättat sig i ett slags bungalow efter indiskt mönster. Översten hade nämligen tillbragt många år i Indien och därifrån hemfört vackra mattor, brokiga bonader, jakttroféer o. s. v. Det blev en mycket trevlig afton, med prima materiell förplägnad. Översten berättade minnen från Indien och Morse från Japan, och då i samband härmed någon erinrade om den anglosachsiska rasens ambulatoriska tillvaro och stora förmåga att finna sig tillrätta i främmande avlägsna länder, frågade mig Ramsay-Wright, om det var sant, såsom han hade hört uppgivas, att medlemmar eller grenar av de två skotska släkter, vilkas namn han bar, blivit naturaliserade i Sverige. Den bekräftelse. härpå, som jag lämnade, mottogs med stort intresse liksom även mina meddelanden om de märkligare och ryktbara medlemmar av de två ätterna, vilka jag då erinrade mig, nämligen de två bröderna Ramsay, som funno hjältedöden i finska kriget 1808, och de båda framstående djurmålarne Wilhelm och Magnus von Wright m. fl. Jag fick också lova deras namne i Toronto, att efter min hemkomst sända honom utförligare upplysningar om de svenska och finska släktgrenarna och om deras samhörighet med hans skotska förfäder.

Från Toronto avreste jag den 4 september till Montreal för att bese Mac Gill-universitetets naturhistoriska samlingar och fortsatte följande dag till Chicago. Montreal en utomordentligt vacker stad, och färden med Chicagoexpressen skänkte en mycket tilltalande föreställning om de amerikanska reseförhållandena med lyxtåg, men så kostade det också vackra slantar. Från New-York till Niagara hade jag färdats med ett vanligt tåg, d. v. s. i den allmänna klass, som ungefär motsvarade vår tredje klass, men de erfarenheter jag där gjorde om trängsel och folkblandning uppmuntrade ej till att förnya försöket.

I Chicago väntade mig många överraskningar. Visserligen var jag beredd på att träffa min gamla skolkamrat och vän från studenttiden i Uppsala Sven Windrufva eller doktor Sven Windrow, såsom han nu kallades, ty vi hade brevväxlat om min ankomst; men att han mötte mig i sin egen buggy och erbjöd mig att taga min bostad i hans eget sjukhus, väckte min stora förvåning. Blott några få år förut och som medikofilare hade han ju lämnat Sverige. Han var emellertid begåvad med stor företagsamhet och hade uppenbarligen passat bra för Amerika. Efter att ha tillbragt omkring åtta månader vid Pennsylvaniauniversitetet i Philadelphia och där vunnit doktorsgraden hade han slagit sig ner som praktiserande läkare i Chicago. Med sitt ståtliga yttre och sitt vinnande sätt och, förmodar jag, även skicklighet som läkare, åtminstone efter amerikansk måttstock, hade han slagit igenom och var nu i besittning ej blott av ett trevligt hem med sin gamla moder som värdinna utan även, som redan nämnts, ett eget sjukhus eller barnbördshus, benämndt The Chicago Maternity Home.

Windrufva bodde vid Chicago North Avenue, i en huvudsakligen av svenskar och andra skandinaver befolkad stadsdel. Det svenska inslaget var övervägande. Överallt syntes skyltar med svenska namn, överallt hördes svenskt tungomål. Det var med blandade känslor jag sökte finna mig till rätta. i detta samhälle, som sades räkna 75,000 svenskfödda eller svensktalande invånare, ty jag har aldrig varit någon vän av emigrationen och jag tyckte, att den arbetskraft, som berövats fosterlandet, var en både obehövlig och alltför stark åderlåtning. Det var ju dock en tillfredsställelse att erfara, att välståndet var ganska allmänt bland landsmännen och att den svenska befolkningen intog en aktad ställning, särskildt i jämförelse med de talrika irländarna och negrerna i angränsande stadsdelar. Denna aktade ställning utgjordes emellertid, såsom jag snart fann, huvudsakligen av de infödda amerikanernas uppskattning av den svenska arbetskraften, pålitligheten och ärligheten, men sträckte sig ingalunda till något erkännande av social jämlikhet. Jag skulle tvärtom finna många vittnesbörd om tillvaron av djupa sociala klyftor mellan den infödda engelsktalande befolkningen och de väl av praktiska och ekonomiska skäl uppskattade, men eljes om ej ringaktade, dock ingalunda som likar erkända invandrande folken, såväl svenskarna som andra.

Härpå vill jag anföra ett par talande exempel. Under samvaron med Sven Windrufva fann jag snart, att han var bitter till sinnet och missnöjd med sin ställning. Han hade dock, såvidt jag kunde döma, sin goda utkomst och förvärvat många vänner inom den svenska kolonien. Då jag frågade honom, varför han ej var nöjd, svarade han: »Du har själv kunnat bilda dig en uppfattning om av vad slags folk min praktik består — så godt som uteslutande svenskar, mest kroppsarbetare och deras kvinnor, ibland någon irländare, som varit i slagsmål och kommer för att få sina knivhugg och blånader botade. Alla mina försök att få någon praktik inom de högre samhällsklasserna, på andra sidan floden, bland amerikanerna, ha misslyckats, och de komma att fortfarande misslyckas, ty jag är immigrant, och immigranterna få ej inträde i de kretsarna.» — Av gammalt visste jag, att Sven W. var mycket ärelysten, ja ganska fåfäng, och jag förstod mycket väl hans känslor. Jag sökte emellertid trösta honom med, att det han eftersträvade, skulle komma med tiden, sedan hans rykte som framstående läkare blivit mera kändt och att han ju ändå kunde vara glad åt det närvarande tillståndet, som gav honom en inkomst av trettio à fyrtio dollar om dagen. Han skakade blott misstroget på huvudet, och en episod ett par dagar efteråt skulle visa, att han hade alldeles rätt beträffande fördomarna mot eller ringaktningen för immigranterna.

Bland de personer, som jag under Bermudasvistelsen gjorde bekantskap med, var en skeppsmäklare vid namn Trott, innehavare av firman Trott & Cox i Hamilton. När han några dagar före min avresa från öarna erfor, att jag ämnade stanna några veckor i Förenta staterna och eventuellt fara till Chicago, bad han mig att där uppsöka sin son, som var praktiserande läkare, samt lämnade mig ett brev till introduktion och med hälsningar. När jag omtalade detta för Windrufva, blev han mycket intresserad och erbjöd sig att ledsaga mig till dr Trott. Denne bodde enligt adressen på faderns brev vid Michigan Avenue, sålunda i den förnämligaste, av miljonärspalats och präktiga villor bebyggda stadsdelen. När Sven W. och jag kommo dit, funno vi också doktorn boende i en elegant villa, med härlig utsikt över Michigan och omgiven av en vacker trädgård. Det var något annat än North Avenue med sin prägel av utvandrarstad och sin om Luthagens i Uppsala på 1870-talet erinrande arkitektur, och jag förstod mycket väl min vän dr Windrows längtan att få byta stadsdel. Dr Trott var hemma och hälsade mig, sedan han tagit kännedom om faderns brev, hjärtligt välkommen samt gjorde sig underrättad om föräldrarnas befinnande och hur jag haft det på Bermuda. Därefter vände han sig till Windrufva, som jag presenterat såsom en hans kollega, och så utspann sig mellan de två ett ganska livligt samtal angående läkareförhållandena i Chicago. Dr Trott meddelade, att han efter sina för ett par år sedan i Oxford avslutade medicinska studier hade gift sig och bosatt sig i storstaden vid Michigan, i förhoppning om att där vinna sin utkomst och ej vara beroende av Trott & Cox' subsidier, men att resultatet hittills varit klent. Efter ännu en stunds samtal togo vi avsked, varvid dr Trott uttryckte sin förhoppning om att få träffa mig ännu en gång före min avresa. Redan följande dag mottog jag också inbjudning att på aftonen intaga middag i hans hem. Windrufva, som ej rönte samma artighet, dolde ej sitt missnöje häröver utan sade: »Där ser du, att jag har rätt; för dig, som ej kommer för att stanna, utan som resande vetenskapsman med stipendium av ett ansedt samfund och allehanda rekommendationer, stå alla dörrar öppna, men ej ens den omständigheten, att vi äro kolleger, skulle kunna förmå dr Trott att umgås med mig. På sätt och vis är ju också han immigrant, men här i landet göres det en rasande skillnad mellan inflyttade engelsmän och medlemmar av andra nationer. Det finns inga, som amerikanerna sätta så högt och krusa för så mycket som de förstnämnda, isynnerhet om de tillhöra de högre eller bildade samhällsklasserna, medan svenskar, norrmän o. s. v., även om de äro bildade män, bemötas med köld och ringaktning, såvida de äro utvandrare och komma hit för att bjuda lyckan handen.»

Såväl under den fortsatta vistelsen i Chicago som sedermera i de östra staterna fann jag, då jag kom i beröring med landsmän, att Windrufva i stort sedt bedömde förhållandena riktigt, men jag fann även, att de flesta av dessa landsmän i olikhet med honom ej fäste mycket avseende vid värdfolkets otillgänglighet och obenägenhet att erkänna dem som likställda. För dem var det huvudsaken att klokt och praktiskt utnyttja de förefintliga möjligheterna för att förvärva icke blott ekonomiskt oberoende utan även rikedom, och det bekymrade dem föga, om yankees betraktade dem som immigranter. De visste mycket väl, att den sociala likställigheten skulle tillerkännas dem, när de kunde räknas till miljonärernas kategori. Bland Chicago-svenskar, som vunnit denna ställning och med vilka jag gjorde bekantskap, var en börsmäklare Lindblom och en trädgårdsmästare eller trädgårdsdirektör Pettersson. För dessa blev jag presenterad av en annan märklig svensk, förre docenten i Lund, dr Josua Lindahl, vilken efter många års vistelse i Förenta staterna nu beklädde posten som museiföreståndare i Springfield. Genom Windrufva hade han fått underrättelse om min ankomst till Chicago och for dit för att göra min bekantskap. Såsom zoologer hade vi gemensamma intressen, och Lindahl ville nu av mig få upplysningar om förhållandena inom zoologkretsarna hemma i Sverige. I slutet 1860- och början av 1870-talet hade han i dem intagit en framskjuten ställning. Fastän vi ej då träffades personligen, hade jag väl reda på honom och hans verksamhet och särskildt uppmärksammat hans deltagande i expeditionen till Grönland 1871, då han hade lyckan att återfinna den högeligen intressanta zoofyten Umbellula, som på 1700-talet upptäcktes av Ellis, men sedan dess ej blivit återfunnen.

Det var följaktligen med stort intresse, som jag gjorde hans bekantskap och under ett par dagar profiterade av hans sällskap. Han lämnade mig många intressanta upplysningar angående de naturvetenskapliga förhållandena i staterna och var min ciceron vid besöken i Chicagos museer. Till omväxling härmed föreslog han att få föreställa mig för de två ovannämnda spetsarna bland Chicagosvenskarna. Förmodligen vilade förslaget på en önskan att bibringa mig en mer imponerande uppfattning av landsmännens både ekonomiska villkor och sociala anseende än den, som i allmänhet erbjöds i de svenska kvarteren, och från mötet med de två herrarna och särskildt med Pettersson medförde jag också fördelaktiga intryck om vad svensk företagsamhet kunde åstadkomma i det förlovade landet. Efter att ha genomgått den mycket välvilliga och artiga, men skäligen onödiga och olämpliga proceduren att enligt landets sed bland mer eller mindre fullfjädrade miljonärer midt på blanka förmiddagen hälsas välkommen i champagne, fann jag nämligen att de två levde i avundsvärda förhållanden — Lindblom i en elegant villa och Pettersson på sitt vackra Rosehill, omgiven av frodiga och väl vårdade trädgårdsanläggningar. Medan börsmäklaren var föga meddelsam och emellanåt ganska nervös och tankspridd, väl därför att hans intressen rörde sig kring bomullspriser och dylikt, berättade gubben Pettersson rättframt och enkelt, hur han som ung trädgårdsdräng från Börringe i Skåne utvandrat till Amerika och hur lyckan där varit honom bevågen, hur han haft sin hand med vid anläggningen av Chicagos vackra parker och planteringar och hur han nu hade betydande trädskolor och ekonomiträdgårdar samt försåg blomsterhandeln i storstaden med Rosehills berömda rosor m. m. Den gamle vänlige mannen, som ännu efter flera decenniers vistelse i Amerika talade någon sorts märkvärdig Börringe-engelska, förärade mig vid avskedet ett par kolossala oxhorn, som beredde mig ej ringa besvär att praktisera hem till Sverige.

På tal om trädgårdsanläggningarna och parkerna i Chicago må erinras om, att den förnämsta av dessa, eller den stora och utomordentligt vackra Lincoln Parks förste anläggare var en svensk trädgårdsmästare vid namn Knut Malte Forsberg. Denne har också blivit bekant såsom anläggare av Berzelii park i Stockholm, men kanske ännu mer för sitt val av maka. År 1854, då han var 27 år gammal, ingick han nämligen äktenskap med en 76 årig rik änka, fru Johanna Fredrika Dybeck, född Norman. Det omaka paret höll ihop någon tid, men åldersskillnaden var för stor för någon långvarigare harmoni, och mäster Knut Malte rymde fältet och begav sig till Amerika.

Av Lindahl erhöll jag introduktion till firman Armour & Co., en av de ledande inom fläskbranschen, och därigenom fick jag tillfälle att bese en av Chicagos största märkvärdigheter, The Stockyards eller de stora kreatursinhägnaderna och slakterierna, som förse en stor del av jorden med s. k. amerikanskt fläsk och andra köttvaror. Jag fann, att de gjorde fullt skäl för de superlativa uttryck, som amerikanerna excellera i, då de förevisa eller omtala sina sevärdheter för främlingar; men jag kan ej säga att beskådandet av dem var angenämt. Tvärtom tyckte jag, att människans herravälde över djuren här hade iklädt sig en av sina mest anskrämliga former: massdödande och maskinmässig behandling av de döda kropparna, i massor av fett och blod och i en atmosfär, särskildt nu i sommarhettan, som i avseende på ond och kväljande lukt trotsade all beskrivning. För slaktare och fabrikörer av charkuterivaror hade emellertid driften utan tvivel stort intresse, och en omständighet åtminstone må framhållas såsom synnerligen förtjänstfull, nämligen den oerhörda snabbhet och den stora precision, varmed det hela bedrevs. Jag kan utan överdrift säga, att t. ex. ett levande svin på några få timmar förvandlades till skinkor, sylta, korv o. s. v., och det var ju onekligen en fördel icke blott för det livdömda svinet utan även för de med proceduren sysslande människorna.

Den 9 september, dagen innan jag lämnade Chicago, erfor jag en stor glädje. Jag sammanträffade nämligen då med min gode vän från Uppsalatiden greve Magnus von Rosen. Åren 1883 och 1884 hade han på grund av ett bröstlidande måst avbryta studierna samt lämnat lärdomsstaden vid Fyris. Under de närmast följande åren förde han en mycket rörlig och växlingsrik tillvaro. Mellan de två polerna Storlien och Palermo besökte han ett flertal hälsoorter och uppehöll sig längre tider i Meran och Mentone. Därefter begav han sig till Australien och efter ett par år till Californien, i vars varma klimat hans hälsa väsentligt förbättrades. Vi hade då och då under hans långa bortovaro brevväxlat, och sedan han på nyåret 1889 fått underrättelse om min Bermudasfärd och planerade vistelse i staterna, föreslog han, att vi skulle mötas i Chicago. Genom fortsatt brevväxling bestämdes dagen till den 9 september och att mötesplatsen skulle bli Svenska Tribunens byrå.

Under väntan på min vän fick jag tillfälle att bilda mig en föreställning om hur det såg ut på en svenskamerikansk tidningsredaktion. T. f. redaktören Torsell — broder till den bekante och med Olefine Moe förmälde pianovirtuosen O. F. Torsell i Stockholm - emottog mig nämligen med stor artighet och visade mig lokalerna. Då vi kommo in i sätteriet, erfor jag en stor överraskning. Vid en av sättmaskinerna satt en korpulent man i trettioårsåldern, i den starka värmen iklädd endast tröja och pantalonger samt försedd med ett par väldiga mustascher, som jag tyckte mig känna igen. Deras ägare befanns också vara min gamle bekante från Uppsalatiden Ninian Wernér, den starke sörmlänningen och violoncellspelaren, några år senare mycket uppmärksammad som medarbetare i Stockholmstidningen och innehavare av pseudonymen »C. A. Tollén». Gamle hederlige Ninian, som i Uppsala var högt uppburen och särskildt beundrad därför att han i styrka kunde mäta sig med själve Famnstaken, en för sin slagfärdighet och sina väldiga kroppskrafter ryktbar slaktare, blev vid mitt oförmodade uppträdande mycket överraskad och även generad, svettig, orakad och smutsig som han var. Det finns emellertid en formel i Amerika, som löser alla besvärande situationer, nämligen »have a drink, sir», och sedan jag yttrat den, slängde han utan vidare kavajen på sig och gjorde mig sällskap till närmaste bar. Vi hade för övrigt god tid att kollationera våra minnen och tala om det förflutna och det närvarande, ty jag hade kommit en halvtimme innan den »rutige och sjungande» greven skulle infinna sig. När jag uttalade min förvåning över att jag funnit Ninian vid sättmaskinen, meddelade han, att han också medverkade på redaktionen, men att det i Amerika var mycket vanligt att tidningsmännen också arbetade och utbildade sig som typografer. Detta var, oavsedt de för dem ökade existensmöjligheterna, naturligtvis en stor fördel för tidningsbolagen, som vid inträffande strejker kunde göra sig oberoende av de socialistiska arbetarna. Om denna förträffliga anordning hade kunnat tillämpas i Stockholm 1909, skulle socialisternas maktmissbruk vid storstrejken beträffande tidningarna ha blivit ett ännu större bakslag, än vad det blev.

Tidpunkten för Magnus von Rosens ankomst var emellertid nu inne. Wernér och jag bröto upp och jag tog plats på trappan till redaktionsbyrån. Efter en stund eller precis på slaget kl. 1 fick jag se min vän, punktlig som vanligt, komma svängande om ett gatuhörn, livlig och rörlig trots den kvävande hettan och tunga luften. Inlandsklimatet i staterna är nämligen i augusti och september utmärkt av stark värme och vindstilla, och Chicago var under dessa dagar en veritabel häxkittel. Detta kände vi emellertid ej i återseendets glädje och under de timmar, vi nu fingo vara tillsammans. Vi hade mycket att tala om, och särskildt för mig var det av stort intresse att erfara Rosens upplevelser under den långa tid, skilsmässan varat. Jag äger ej rätt att skildra hans meddelanden härom, utan nöjer mig med att uttala den för hoppningen, att han nu själv på gamla dagar måtte nedskriva sina minnen. Därav äro de förtjänta såväl på grund av deras innebörd som i betraktande av hans spirituella personlighet och originella syn på livet och tillvaron. Dock vill jag som exempel på vilka öden, svenskar i förskingringen även i hans sociala villkor få genomgå ute i vida världen, nämna, att de närmaste månaderna före vårt sammanträffande hade skänkt honom rik omväxling och fört honom i förhållanden, som förut voro okända i hans gamla släkts historia. Sålunda hade han bland annat varit hotellclerk och bartender i Sankta Barbara samt medarbetare i tidningen Denvers Veckoblad. Jag beklagar mycket, att jag ej bevarat de artiklar, han i sistnämnda egenskap skrev med anledning av »Våra förfäders dag». De innehöllo nämligen, som man säger, ord och inga visor och de fyllde redan då en av de främsta fordringarna i våra dagars journalistik, d. v. s. att vara uppseendeväckande.

På kvällen samma dag, som M. von Rosen anländt, voro vi inbjudna till svenska Vikingaklubben, där svenska nationalrätter och svenska sånger höjde stämningen. Följande dag på aftonen avreste jag från Chicago, för att via Pittsburg begiva mig till Washington, Philadelphia och Boston och slutligen till New-York. Vid avskedet överenskom jag med Rosen att sammanträffa med honomi New-York i slutet av månaden. Han skulle färdas norra vägen via Duluth, Niagara och Buffalo.

I Washington uppehöll jag mig endast en dag, gjorde en kort visit på svenska legationen, tittade på Capitolium och uppehöll mig ett par timmar i Smithsonian Institution. I Philadelphia stannade jag däremot längre. Dels skulle jag där sammanträffa med professor Angelo Heilprin, som några månader före mig för biologiska studier och samlande uppehållit sig på Bermuda och med vilken jag härom brevväxlat, dels ville jag besöka min ungdomsvän och studentkamrat Axel Petre, som var anställd vid ett stort järnverk i Germantown i stadens grannskap, och dels hade jag före avresan från Stockholm lovat Harald Wieselgren att avlägga visit hos den framstående historikern professor Stille och till honom framföra hälsningar. Stille, som härstammade från en av deltagarne i Johan Printz' och Johan Papegojas expedition på 1640-talet till Nya Sverige, hade nämligen gjort Wieselgrens bekantskap, då han i början av 1880-talet uppehöll sig i Stockholm för utredning av denna härstamning och sina övriga svenska släktförhållanden och för andra historiska studier.

Av Heilprin, som var ungrare till födseln, men länge varit bosatt i Amerika och intog en framskjuten ställning vid Academy of Natural Science, erhöll jag den bästa handledning vid studiet av denna akademis samlingar och bibliotek — bland de rikaste och värdefullaste i staterna — och hade även nöjet få del av hans iakttagelser på Bermuda. Han hade emellertid vistats på öarna endast sex veckor, och det var sålunda ganska förklarligt, att jag vid beskådandet och granskningen av hans samlingar skulle finna, att han saknade åtskilligt, som jag hade funnit. Fastän jag var ganska fri från den avundsjuka, som ofta utmärker naturforskare och samlare, kan jag ej neka till, att detta väckte min tillfredsställelse, och särskildt gladde det mig att jag hade anträffat åtskilliga sällsynta arter, som han förgäves eftersökt. Sålunda hade jag i sundet mellan S:t Georges och S:t Davids Island funnit ett par exemplar av den mycket sällsynta och intressanta Balanoglossus. Till tjänst för dem, som tilläventyrs ej veta, varför denna varelse är en glädjeförmedlare, vill jag nämna, att djuret, som i allmänhet förts till maskarnas ordning, i sin anatomiska byggnad har att uppvisa så många egendomligheter och överensstämmelser med echinodermer och tunikater, ja till och med med vertebraterna, att det ansetts böra bilda en särskild klass, som fått namnet Enteropneusta.

Av professor Stille och hans familj rönte jag det vänligaste emottagande och blev bjuden på middag. Bland de övriga gästerna vid denna var en gammal präst, »the reverend Yocum». Då jag blev föreställd för honom, sade Stille, att han hade bjudit honom, därför att även han var av svensk härstamning och att han därför antog, att jag vore intresserad av att göra hans bekantskap. Härtill fogade »the reverend», som hade ett imponerande yttre och bar en mycket fin andlig dräkt, att hans stamfader var en överste Yocum, som tillhörde Printz' expedition och stannade kvar i Nya Sverige. På det visitkort, han samtidigt härmed lämnade, stod endast »Reverend Yocum», varav jag fann, att Yocum icke blott, som jag först antagit, var en omskrivning av det dansk-skånska dopnamnet Jockum, utan även släkt- eller familjenamn. Under förberedelserna för min resa hade jag bland annat studerat historien om de svenska Amerikafärderna under 1600-talet och om kolonien Nya Sverige, men, såvidt jag nu kunde minnas, i förteckningarna på officerarna och de övriga deltagarna i expeditionerna ej anträffat någon person och allra minst någon överste med släktnamnet Jockum. »The reverends» uppgift föreföll mig sålunda bero på något misstag eller någon missuppfattning, ty jag ville ej förutsätta, att en man i hans levnadsställning och andliga upphöjdhet skattade åt den bland yankees mycket vanliga tendensen eller metoden att förgylla eller så att säga förbättra sina förfäder. »The reverend» förklarade också, att han ej hade några exakta bevis för härstamningen från »the colonel», men att densamma vilade »på säker tradition». Jag lovade emellertid att efter hemkomsten närmare undersöka förhållandet, och då fann jag — i C. Silfverstolpes förteckning på deltagarna i Printz' expedition — två personer med namnet Jockum, en korpral och en soldat, och det är ju troligt, att någon av dem fortplantade sig i Nya Sverige och att hans avkomlingar förbättrat honom genom att göra honom till överste. På denna förmodan, som jag jämte utredningen delgav »the reverend», fick jag aldrig något svar. Antagligen tyckte han inte om stamfaderns ganska säkra degradering.

Efter en dags vistelse i Germantown och trevlig samvaro med Axel Petre for jag från Philadelphia till New-York och efter ett kort uppehåll där till Boston. Bland de personer, som jag för mina museistudier i den vetenskapliga förstaden Cambridge skulle besöka, intogs främsta platsen av Alexander Agassiz, den ryktbare zoologen och oceanografen. Till honom medförde jag introduktionskort och brev från Sven Lovén, som vid avskedet med ett ironiskt leende även bad mig framföra muntliga hälsningar. Huruvida detta leende berodde på den antagonism, som med anledning av någon vetenskaplig kontrovers sades råda mellan de två berömda männen, eller därpå, att Agassiz under de senare åren blivit vetenskapen ganska otrogen för att i stället ägna sig åt omfattande verksamhet som affärsman — han var en stormrik man och ägde stora koppargruvor i Kanada — fick jag sväva i okunnighet om. Men faktum är, att Agassiz, då jag uppvaktade honom, på det älskvärdaste sätt emottog mig och med stort intresse gjorde sig underrättad om Lovén, som han kallade den »store mästaren». Hade han något horn i sidan till honom, så förstod han sålunda att väl dölja det. Agassiz bebodde ett magnifikt hus i Boston, som han dock ej nu hade tid att visa mig. Han stod nämligen just i begrepp att resa till Kanada, men bad mig vara välkommen åter efter en vecka och då även gästa honom i Newport, den mondäna badorten, där han hade sitt sommarresidens. Då jag nämnde, att jag på grund av bristande tid och min snart förestående hemresa nödgades avstå från att begagna mig av inbjudningen, beklagade han, att vi ej kunde få fortsätta bekantskapen, och rådde mig att uppsöka professorn i biologi vid Harvard-universitetet E. S. Mark, som var en av kuratorerna vid naturhistoriska museet i Cambridge och som säkerligen med nöje skulle bli min ciceron vid dettas beskådande.

ALEXANDER AGASSIZ

Jag begav mig följaktligen ut till Cambridge, som befanns vara ett vackert och fridfullt samhälle, en vetenskapens lugna tillflyktsort, med så godt som alla intressen och hela livet samladt kring Harvard College, Amerikas förnämsta universitet. Efter att ha gjort visit hos mina vänner från Bermuda, misserna Steele och Johnstone, uppsökte jag professor Mark och blev på artigaste sätt emottagen. Under ett par dagar tog jag under hans ledning det naturhistoriska museet med dess många avdelningar och rika samlingar i betraktande och fann att desamma i avseende både på rikhaltighet och anordnande överträffade allt vad jag dittills sett i staterna. Särskildt erbjöd Museum of comparative zoology med de huvudsakligen av Agassiz skapade avdelningarna för havets djurvärld och de överskådligt ordnade och utomordentligt väl preparerade serierna av havsevertebrater det allra största intresse. Den mest uppseendeväckande och av den stora allmänheten mest uppmärksammade avdelningen var emellertid den paleontologiska, vilken grundats av den berömde paleontologen Marsh och nu innehöll en mycket rikhaltig och instruktivt ordnad samling av fornvärldens djur. Amerika äger ju också kanske mer än någon annan världsdel talrika fyndorter för dessa, och många av tertiärperiodens genom sin storlek och sin vidunderliga skapnad märkvärdiga jätteödlor o. s. v. ha först blivit kända genom fynd särskildt i de västra och nordvästra staterna. Denna högst intressanta fauna åskådliggjordes emellertid här ej blott av autentiska kranier samt skelett och skelettdelar, utan ofta även av i papiermaché eller någon annan komposition utförda rekonstruktioner av hela djuren, såsom man antog att de sett ut i levande livet. Givetvis hade man härvid i avseende på deras gestaltning och utseende strängt följt de anvisningar och slutledningar, man med ledning av de bevarade resterna kunde göra; men huruvida rekonstruktionerna exakt motsvarade verkligheten, var naturligtvis ovisst. För min del kan jag ej neka till, att de allra flesta av de chokladbruna kolosserna föreföllo väl fantastiska och mer ägnade att illustrera begreppet »the biggest in the world» än vetenskaplig kritik och sannolikhet.

Jämte tillgodoseendet av mina museiintressen förvärvade jag i Cambridge även en inblick i amerikanskt universitetsliv, som var både intressant och tilltalande. Genom professor Mark fick jag nämligen deltaga i en allmän studentmiddag i den mycket vackra och ståtliga Memorial Hall och bli introducerad i ett par av de akademiska eller studentklubbarna, som buro de grekiska beteckningarna Δ φ och Π η. Liksom i Yale och de andra gamla universiteten var studentlivet även vid Harvard ordnadt efter engelskt mönster. De klassiska språken intogo en dominerande ställning, studenterna tillhörde flera olika colleges, vilka ägde sina särskilda, med ett flertal studentrum inredda hus, och Memorial Hall var samlingsplatsen för gemensamma måltider och allmänna sammankomster o. s. v. De rymliga och väl hållna cricket, tennis- och fotbollsplanerna vittnade med det rörliga liv som å dem rådde om den stora roll idrotten spelade som motvikt till och rekreation i examensläsningen och de lärda studierna.

En dag var jag inbjuden till middag hos mina misser, och överenskom då med dem att vi skulle tillsammans göra resan till Europa. Misserna brukade nämligen tillbringa vintrarna i södra England, Paris, vid Rivieran o. s. v., och de hade nu beslutit att fara med den stora tyska Atlanterångaren Columbia, som skulle avgå från New-York den 3 oktober. Jag antog med nöje förslaget att göra dem sällskap, men frågade varföre de valde en tysk ångbåt i stället för en engelsk. Härpå svarade miss Steele, att hon trodde Columbia erbjuda större säkerhet, enär den genom vattentäta skott var indelad ej blott i två långsgående halvor utan även i flera tvärrum. Om någon kollision med isberg eller andra ångbåtar skulle inträffa, kunde man sålunda alltid beräkna, att fartyget i alla fall skulle hålla sig flytande. Fastän jag ej kunde hysa någon större tilltro till hållbarheten av denna teori, ville jag ej göra gummorna ledsna genom att yttra några tvivel, utan biföll med nöje förslaget, och så beslöto vi att träffas ombord på Columbia den 3 oktober.

När jag på aftonen samma dag kom in till Boston, möttes jag av ett meddelande från professor Morse att han var i staden och kunde träffas på S:t Botolphs club, där han anhöll att jag skulle söka honom. Jag begav mig därför omedelbart till klubben, som befanns vara en ytterst elegant och trevlig anstalt och där Morse bjöd på supé. I det därefter följande samkvämet blev jag föreställd för klubbens sekreterare, vilken föreslog att få visa mig tavelgalleriet. Hans påpekande av att detta var det förnämsta i Amerika tycktes ej innebära någon överdrift. Det befanns nämligen innehålla ett flertal verk av Murillo, Velasquez och andra berömda framför allt spanska mästare, men så hade klubben också köpt det för ett par miljoner av en flerdubbel grand av Spanien, nämligen hertigen av Medina-Celi eller kanske Medina-Sidonia. Jag minns ej nu vilkendera, men jag kände mig högeligen imponerad och undrade när de övriga spanska hertigliga tavelgallerierna skulle vandra över till Nya Englands sotiga, men i flera avseenden beundransvärda huvudstad.

Innan jag tog avsked av Morse, som bodde på klubben, föreslog han mig att följande dag göra honom sällskap till Salem och ett par dagar vara hans gäst. Jag emottog med tacksamhet förslaget, och de två dagarna i hans hem tillhöra mina bästa minnen från vistelsen i staterna. Den lilla fridfulla staden, belägen nära havskusten, bildade en angenäm kontrast mot storstäderna med deras oerhörda buller och bråk, som jag besökt under de sista veckorna, omgivningarna med sina granitklippor och talldungar erinrade om Roslagen, och i Morses enkla men trevna hem åtnjöt jag icke blott den uppriktigaste gästvänskap utan hade även tillfälle att i den livlige och intelligente värdens sällskap få lära mycket nytt och intressant och beskåda rika samlingar från Japan. Särskildt hade Morse en mycket stor samling av japansk keramik, både gammal och modern, som han nu var sysselsatt med att ordna och beskriva. Han hade också mycket att berätta om det fjärran landet och dess invånare, som han lärt känna under den jäsande utvecklingsperioden från barbari till civilisation och vars stora politiska roll och betydelse han förutspådde. Morse var även intresserad för de gamla nordmännens färder och för deras upptäckt av Amerika samt väl förtrogen med de få minnena av deras strandhugg och bosättning, som funnos i Massachusetts o. s. v.

Under promenaderna i Salem och dess omgivningar föreslog Morse att vi skulle göra visit hos en köpman vid namn Cronenschild, som hade en stor och vacker villa vid kusten och som säkerligen skulle bli intresserad av att få göra min bekantskap. Han uppgav sig nämligen vara av svensk härstamning och tillhöra en gammal förnämlig släkt. Fastän jag nästan hade fått nog av dylika historier, gick jag med nöje in på förslaget. Det kunde ju vara intressant att få höra ännu en version av amerikanarnas försök att skaffa sig en vapensköld — bland verkligt imponerande vittnesbörd härom vill jag nämna ett stort praktverk med titeln Armorial of the american Nobility, som jag såg i en bokhandel i New-York. Mr Cronenschild var en medelålders man, som sedan han blivit föreställd för mig och erfarit, att jag var svensk, förklarade, att vi på sätt och vis voro landsmän. Han härstammade nämligen från en släkt, som visserligen då den med en medlem, hans stamfader, på 1700 talet utvandrade till Amerika, var bosatt i Holland, men av svensk nationalitet och hette Cronskiöld. Till bekräftelse härpå visade han mig en stamtavla, där detta namn för de äldre generationerna förekom. Någon samhörighet med den svenska adliga ätten Cronskiöld, som jag visste vara för länge sedan utslocknad, fanns emellertid ej angiven, och huruvida någon sådan verkligen funnits var sålunda mycket ovisst. Ej heller hade jag naturligtvis då någon möjlighet att utreda frågan; men på mr Cronenschilds begäran lovade jag att efter hemkomsten göra undersökningar, och som resultat av dessa kunde jag meddela, att ätten Cronskiöld utslocknade med kaptenen Adam C., som var ogift och år 1710 stupade vid belägringen av Donay i Nederländerna. Han var då tjugofyra år gammal, och det är ju ingalunda omöjligt, att han hade barn, fastän han ej var gift, men skulle mr Cronenschild härstamma från en son till honom, var det i alla händelser på sidolinjen och utan rätt till adelskapet. Vad mr C. sade om denna utredning, fick jag aldrig veta.

Efter ett hjärtligt avsked från Morse avreste jag den 26 september till New-York och hade där nöjet att åter sammanträffa med Magnus von Rosen. Under de följande dagarna strövade vi vida omkring i staden, tillryggalade långa distanser med the elevated railroad, promenerade på Brooklynbron — ett av världens underverk —, foro med färjan till New Yersey, voro på Casino-teatern och beundrade amerikanarnas stora favorit, den mycket vackra men något utblommade operettdivan Lilian Russel, besökte Metropolitan Museum och sällskapade ett par aftnar på Delmonico med Gustaf Thelberg eller Thalberg, vår gamle Uppsalakamrat, som M. von R. letat reda på. Sammanträffandet med honom, den om några år ryktbare och »Bland stjärnor» levande impressarion, var den trevligaste episoden. Liksom många andra till Amerika utvandrade svenskar hade även han haft sina öden och äventyr, men klarat sig tack vare sin vackra röst, som i Uppsala gjorde honom till en av de mest bemärkta medlemmarna av »allmänna sången» och sällskapet O. D., och var nu solist i en av de förnämliga kyrkorna vid 5:te avenyen. Såsom »Mr George Rose», vilket namn han antagit efter sin upptäckare M. von Rosen och dennes frände, den store konstnären Georg von R., uppträdde han även svärtad till neger vid »Minstrel Concerts» och skördade livligt bifall genom att sjunga: »With all her faults, I love her still» etc. En afton sammanförde han oss med sin broder, som var praktiserande läkare i New-York och bodde vid en av tvärgatorna till nämnda aveny. Detta blev en ny sensation, ty doktorn befanns vara blind, men hade dock mycket stor praktik. Förmodligen föll denna mest inom det hypnotiska området.

Dagen för min avresa nalkades emellertid, jag kan väl säga med oroande fart, ty jag befann mig i en brydsam belägenhet. Mina kontanta medel voro så godt som slut, och mitt kreditiv var tomt, och jag visste ej hur jag skulle kunna anskaffa penningar till ångbåtsbiljetten och övriga utgifter. Jag ville ej anlita mina nyförvärvade amerikanska vänner, och de svenska vännerna kunde ej hjälpa mig. Greven var för tillfället ungefär lika pank som jag, men höll humöret och modet uppe. En dag, då vi promenerade på Broadway och passerade en liten butik, vars skylt utgjordes av tre förgyllda kulor — det vanliga pantlånaremärket — greps han plötsligen av en ingivelse och kilade in i butiken. Då han ett par minuter efteråt åter kom ut, framhöll han för mig fördelen av att alltid bära affektionsföremål på sig. Han hade pantsatt sin halsduksnål, och med slantarna för den voro bekymren åtminstone för dagen undanröjda. Den 30 september hade situationen inträdt i det kritiska stadiet. När vi då överräknade våra tillgångar, befanns det att vi tillhopa ägde ungefär tre dollar. Vi begåvo oss till en liten tysk restaurang vid Lexington-avenyen, där vi kunde beräkna att klara lunchen mycket billigt, och vid den där hållna rådplägningen beslöts, att jag skulle fara till svenska konsulatet och anhålla om de erforderliga 500 kr. som lån tills jag kom hem och hunnit ordna affärerna.

När jag på utresan till Bermuda passerade New-York, hade jag vid besök på konsulatet blivit bemött med så stor artighet och vänlighet av generalkonsul Börs, särskildt för ordnandet av transitoförsändningen av expeditionsutrustningen, att jag antog, att han skulle tillmötesgå min framställning om försträckning av beloppet. Vid ankomsten till konsulatet erforo vi — greven gjorde mig nämligen sällskap — till min stora missräkning att generalkonsuln hade semester och att konsulatet förestods av vice konsuln, en norrman vid namn Ravn. Vare sig nu denne hade en mindre vänlig disposition än sin förman eller besjälades av den på den tiden ej ovanliga fränheten mot svenskar, så avslog han utan vidare min anhållan. Det hjälpte ej att jag visade mina papper, mitt pass och andra legitimationshandlingar. Han förklarade, att han ej hade någon skyldighet att bistå alla svenska äventyrare, som kommo och begärde hjälp på konsulatet o. s. v. Härpå genmälde jag, utan att fästa något avseende vid uttrycket svenska äventyrare, att jag antog att han visserligen ej hade någon skyldighet att bistå mig eller att detta ej ingick i konsulatets uppgifter, men att jag trodde, att det skulle vara honom angenämt att som svensk konsulattjänsteman kunna hjälpa resande landsmän ur tillfälliga förlägenheter. Jag tillade, att jag emellertid ej vidare ifrågasatte detta, men anhöll, att han ville vara god och i betraktande av att jag i New-York ej hade några bekanta eller några relationer ge mig ett råd hur jag borde göra. Härtill svarade han: »Ni har sagt, att ni haft kreditiv från någon bank i Stockholm, det går ju an att telegrafera till banken och begära beloppet». Denna utväg hade jag aldrig kommit att tänka på, isynnerhet som jag på den tiden ej hade någon aning om tillvaron av telegramremissor; men jag beslöt genast att begagna mig av den. Visserligen visste jag, att jag ej alls hade några medel innestående hos Stockholms Enskilda bank, vilken utfärdat kreditivet, men jag antog, att banken skulle sätta sig i förbindelse med min far och på så sätt ordna saken. Denna uträkning visade sig också vid hemkomsten vara riktig. Ännu återstod dock en förödmjukelse; jag hade inga pengar till telegramkostnaden utan måste därför vädja till konsuln. Med en axelryckning och ett mångtydigt, obehagligt leende förklarade han sig villig att expediera och betala telegrammet och anhöll att få veta min adress för att kunna sända svaret, på vars ankomst han tydligen tvivlade.

Efter ett mycket kyligt avsked och betydligt nedslagna av den obehagliga proceduren återvände Rosen och jag till Brunswick hotell, där jag som vanligt bodde och där vi i baren gjorde tillvaron så dräglig, omständigheterna medgåvo. Klockan var då ungefär 2, och klockan strax efter 7 kom ett av portierbiträdena med en telegrampojke. Depeschen innehöll följande meddelande från herr Ravn: »500 kronor hos Drexel Morgan & Co.». Budskapet lättade den tryckta stämningen och vi tillbragte ett par angenäma timmar på Delmonico. Greven trivdes nämligen bäst där det serverades kafémusik, och jag vill i förbigående nämna, hur han även så ofta tillfälle gavs stannade midt i gatuvimlet och förnöjde sig med positivs och ambulatoriska orkestrioners prestationer.

Följande morgon begav jag mig till konsulatet, erhöll bankens telegramanvisning, lyfte pengarna hos bankirfirman vid Wallstreet, betalade konsulns utlägg och betygade herr Ravn min tacksamhet. Han föreföll nu att vara litet flat och var så artig, som man kunde begära av en över sin maktfullkomlighet uppblåst norrman. Det är möjligt, att han befarade någon anmärkning över sitt förhållande, ingalunda därför att han begått något tjänstefel, ty därtill hade han ej gjort sig skyldig, utan för olämpligt uppförande. Jag har också anledning tro, att den relation, jag efter hemkomsten lämnade i utrikesdepartementet, medförde ett påpekande av önskvärdheten att iakttaga något större tillmötesgående vid behandlingen av »svenska äventyrare».

Från konsulatet skyndade jag till ångbåtskontoret och försäkrade mig om plats på Columbia samt tillbragte sedan den återstående tiden före avresan i sällskap med Magnus von Rosen. Förgäves sökte jag övertala honom att följa med. Han ville tillbringa vintern i New-York och anträda hemfärden först följande år. Han hade installerat sig på ett trevligt pensionat och skulle nog med de många bekanta, han redan hade och ytterligare kunde förvärva i den svenska kolonien, finna både sysselsättning och trevnad. Om han ville, kunde han ju också med lätthet vinna inträde i amerikanska kretsar. Svenska grevar äro nämligen, om jag så får uttrycka mig, en mycket gångbar vara i Amerika. Därom ha vi haft många talande vittnesbörd, och som ett exempel på den uppmärksamhet, de kunna väcka, vill jag anföra en episod från aftonen före min avresa. Vi intogo vår middag på Delmonico, vars matsal var fylld med en elegant publik — ett mycket intressant åskådningsmaterial, ty det saknade varken Gibson-girls eller andra detaljer, som skänka societetslivet i staterna dess säregna prägel av lekamliga behag och andlig idiotism. När vi slutat vår lilla måltid och vid kaffet beredde oss till uppbrott för att göra en promenad i omgivningarna, bad jag kyparen skicka ett bud till Brunswick för att hämta våra överplagg samt skrev på en lapp våra namn. Det hade nämligen blivit litet kyligt på kvällen. Den stora, nästan besvärande uppmärksamhet, som vi en stund efteråt blevo föremål för, tydde på att kyparen ej hade behållit uppdraget för sig själv, och det är mycket möjligt, att det som en löpeld spridda meddelandet om att den ene av oss var en »count», d. v. s. ett nästan märkvärdigt djur, hade, om vi ej skyndsamt avlägsnat oss, kunnat medföra en förevisning för församlingen.

Att europeiska förnämiteter, till och med av tvivelaktig äkthet, kunna glädja sig åt stor uppmärksamhet på andra sidan av Atlanten, erforo vi för övrigt under dessa dagar genom en av New-York-tidningarna livligt och omständligt skildrad historia om ett märkvärdigt fruntimmer, som sade sig vara dotter av drottning Victoria och prins Albert samt egentligen den som skulle vara kejsarinnan Fredrik. De i tidningarna meddelade porträtten av damen, som befann sig i fyrtioårsåldern, visade stor likhet med drottning Victoria. Förmodligen var det denna likhet, som givit anledning till historien, vars fantastiska innebörd gick ut på att det flickebarn, som var drottning Victorias förstfödda, skulle vid födseln ej ha visat några livstecken och, då det icke gick an att drottningen fått ett dödfödt barn, blivit utbytt mot ett annat. När det riktiga barnet sedan visade livstecken och blev vid liv, var det för sent, enär det andra hyllats och inträdt i dess rättigheter, och det blev därför avlägsnadt, för att sedan det vuxit upp föra en av romantik och hemlighetsfullhet omgiven tillvaro. Historien, som ju hade vissa analogier med vår svenska fröken Helga de la Brache's, vann trots sin otroliga innebörd på många håll i Amerika tilltro, och var det antagligen härigenom, som den bortbytta prinsessan fick existensmedel. Om jag hade velat, kunde jag ha gjort hennes bekantskap, ty hon bodde på samma pensionat som M. von Rosen. Enligt hans meddelanden verkade hon ej som någon äventyrerska. Hon var ett bildadt fruntimmer och hade tydligen fått en omsorgsfull uppfostran.

Den 3 september på förmiddagen gick jag ombord på Columbia, som befanns vara en Atlantkoloss av den vanliga sorten, men vars inredning i första klassens matsal och salonger, i tung rococostil med svart och guld, verkade mera prakt än smakfull. För bekvämlighet och trevnad var det emellertid på alla sätt väl sörjdt. Mina Boston-misser infunno sig i god tid med en väldig mängd koffertar och kappsäckar, och vid middagstid ångade fartyget ut ur hamnen. Färden till Southampton, där jag debarkerade för att bege mig till och åter tillbringa några dagar i London tillryggalades i jämförelsevis godt väder och utan några äventyr eller märkligare tilldragelser. Jag sällskapade med misserna, då de ej av sjösjukan voro tvungna att vistas i sin hytt, och studerade de övriga passagerarna, vilka mest utgjordes av skatspelande tyskar. Det blev rikligt med tid över, som jag använde för att samla mina intryck från Amerika-vistelsen och fullständiga mina anteckningar. Trots den korta tid, som stått till mitt förfogande, hade huvudsyftet med resan vunnits, nämligen en föreställning om några av de förnämsta naturhistoriska museernas och institutionernas inrättning m. m. Såväl i lokalt som andra hänseenden kunde flera ibland dem, tack vare de rika ekonomiska resurserna och framstående vetenskapsmäns verksamhet, betecknas som mönsteranstalter. Särskildt anmärknings- och beaktansvärdt hade jag funnit det arbete, som flerstädes i utställningsavdelningarna hade nedlagts för vetenskapens popularisering. En och annan gång, såsom särskildt var förhållandet inom paleontologiens intressesfär, kunde man dock tycka, att dessa strävanden gått något för långt, men detta stod väl i alltför intimt samband med det allmänna amerikanska reklamväsendet för att man egentligen skulle förvåna sig däröver.

Även i andra avseenden lämnade resan rik behållning. Jag fick se mycket av intresse, och jag gjorde många bekantskaper med framstående och märkliga människor, vilkas vänlighet jag bevarar i tacksam hågkomst. Att jag emellertid lämnade Amerika nästan med en suck av lättnad och utan någon större beundran för eller några särskildt imponerande intryck av det amerikanska livet, isynnerhet i storstäderna, berodde väl därpå, att jag var en typisk son av »den gamla tokan» Europa. Jag hade svårt att finna mig till rätta med den oerhörda brådska, som rådde, med den omfattande och ofta oblyga reklam, som gjordes, och framför allt med den överlägsenhet, självtillit och nedlåtenhet, som ofta utmärkte amerikanarna och som visserligen emellanåt var berättigad såsom grundad på duglighet, men lika ofta obefogad såsom huvudsakligen samhörande med penningens makt. Emellertid vill jag gärna medge, att jag kanske bedömer förhållandena orättvist. Jag var, då jag beträdde Amerikas jord, starkt påverkad av Sardous bitande och roliga satir i »Onkel Sam» och av Max O'Rells vid denna tid just utgivna bok »Jonathan and his continent». Härtill kom min antipati mot den republikanska statsförfattningen och mot den demokratiska samhällsordningen, vilka ju visat sig fostra och främja vida mer skoj och korruption än andra styrelse- och samfundsformer, samt, under färdens lopp, de egna iakttagelserna om de skriande motsättningarna mellan teori och praktik beträffande frihet och jämlikhet i det för dessa välsignelser så utbasunerade landet.

★

Den 10 oktober anlände Columbia till Southampton och fortsatte efter ett par timmar sin färd till Hamburg. Sedan jag sagt farväl åt misserna, vilka också lämnade fartyget för att tillbringa ett par veckor i Salisbury och sedan fara till Rivieran, tog jag tåget till London. Under den vecka, jag nu stannade där, tillbragte jag några timmar dagligen med studier för min planlagda bok om Bermuda i British Museum och R. Geographical Society och med besök i Linnean Society. När dimman, som nu vanligen låg som ett tjockt och smutsigt dok över världsstaden, någon gång lättade företog jag utfärder till Richmond och Kew och sällskapade med mina svenska vänner. En dag gjorde jag visit hos general Alisons för att avlämna breven och hälsningarna från Bermuda. Generalen var ej hemma, men följande dag emottog jag inbjudning till lunch i hans hem vid Eaton Place i sydvästra stadsdelen. På vänligaste sätt emottagen av generalen och hans maka, tillbragte jag där ett par angenäma timmar. Sir Archibald var en högväxt man i sextioårsåldern, rättfram och vänlig. Han var invalid, ty i slaget vid Tel el-Kebir hade en kanonkula berövat honom ena armen, men tycktes befinna sig vid god hälsa och var pigg och rörlig. Han visade mig några minnen från Egypten och Sudan och gjorde sig med stort intresse underrättad om förhållandena på Bermuda. Såväl generalen som hans maka tycktes betrakta ögruppen nästan som en förvisningsort och sade, att de hoppades att deras son snart skulle förflyttas därifrån och få befordran till någon befattning i någon av de större kolonierna eller hemma i England. Mina meddelanden om det härliga klimatet och de angenäma levnadsförhållandena på öarna torde ha bibragt dem en annan uppfattning, och generalen sade, att han möjligen skulle fara dit och hälsa på sin gamla vapenbroder general Newdegate. Vid avskedet lämnade han mig en introduktion till en av cheferna för de stora militäretablissemangen i Aldershot, varav jag dock ej kom att begagna mig.

Efter att ha gjort ett besök i Oxford anträdde jag den 18 oktober hemfärden med ångbåten Bele, anlände till Göteborg den 21 och till Stockholm den 22. Där fann jag, att en betydande förändring hade under min åtta månader långa frånvaro ägt rum i mina närmastes lokala tillvaro. Min fader hade nämligen sålt det gamla huset vid Linnégatan och installerat sig i huset nr 11 C vid Nybrogatan. Anledningen härtill var den, att Stockholms stad hade för Linnégatans utvidgning och reglering beslutit expropriera tomten och spoliera huset ett beslut, som i förbigående sagdt vad den senare delen beträffar ej ännu trädt i verkställighet. Ehuru min far fick erbjudande att tills vidare bo kvar, föredrog han att ej vara stadens hyresgäst, och det nya hemmet erbjöd, sedan allt bohaget blivit flyttadt och ordnadt, samma trevnad som det gamla. För min räkning stod ett stort och vackert rum i ordning, och sedan jag hunnit vidtaga de förändringar i min ganska rikhaltiga boksamlings uppställning, som de kvinnliga medlemmarna av familjen verkställt enligt deras eget bibliotekssystem, d. v. s. efter böckernas storlek och bandenas skönhet, fann jag mig bra till rätta. Sedan jag därefter återinträdt i tjänstgöring i K. Biblioteket och av Harald Wieselgren hälsats välkommen i den nya benämningen »Bermudas-Calle», var det min första uppgift att uppvakta Sven Lovén och efterhöra om mina samlingar hade anländt. Professorn hälsade mig med stor hjärtlighet, tackade för de brev jag sändt honom och sade sig med största intresse emotse öppnandet av det tiotal större och mindre lårar, vilka jag jämte riksmuseets fyra magasin hade skickat från Bermuda och som för flera veckor sedan ankommit. Vid uppackningen fann jag till min stora glädje att innehållet var fullkomligt oskadadt; intet glas hade gått sönder och till och med de sprödaste och bräckligaste korallerna befunno sig i samma välbehållna skick, som de hade, då de inlades i silkespapper och inpackades bland bomull och blånor. Med stort intresse följde Lovén den tidsödande utläggningen och sorteringen. Till och med för honom, den mångkunnige kännaren av världshavens djurliv, voro ett flertal djurarter obekanta, d. v. s. däri att han aldrig förut sett dem, även om han genom beskrivningar kände till dem, och alldeles särskild uppmärksamhet ägnade han de stora sällsyntheterna och de former, som jag hade anledning tro vara nya för vetenskapen. Han betygade mig också sitt erkännande och förklarade bland annat, att samlingarna på ett värdefullt sätt kompletterade de samlingar, som den framstående zoologen dr A. Goës under den tid han var guvernementsläkare på S:t Barthelemy hade sändt till Riksmuseum. Efter några dagar överraskade Lovén mig med ett mera påtagligt uttryck av sin belåtenhet, nämligen genom att för museet och för ett belopp av 1,000 kr. inlösa huvudsamlingen. Dessa penningar och de belopp, jag för duppletterna erhöll av Uppsala universitets och Stockholms högskolas zoologiska institutioner, voro synnerligen välkomna för ordnandet av resans ekonomi.

Några veckor efter hemkomsten erhöll jag brev från M. von Rosen, som befann sig i Florida. Dit hade han begivit sig för att komma ifrån New-Yorks obehagliga vinterklimat och efter ett anfall av influensa, som medförde nya lungblödningar. I Floridas varma luft kryade han sedan åter till sig, så att han till och med kunde deltaga i sällskapslivet. Han fann för övrigt så stor trevnad, att han ej påskyndade hemfärden. Ännu på hösten 1890 var han kvar och fungerade då som marskalk vid greve Claës Lewenhaupts bröllop med miss Kate Elisabeth Wilson. Han uppträdde då i adelsuniform, vilket jag gärna hade önskat att mina Bermudasmisser kunnat se. Förmodligen var det dock godt om andra misser, som fingo glädja sig åt glansen. Ändtligen på hösten 1891 kom han hem, och sedan dess ha inga större avstånd skilt oss, då vi velat dryfta minnena från Amerika.

---

1. Intresserade för ögruppens historia m. m. hänvisas till den utförliga beskrivningen i min år 1895 utgivna bok Bland oleandrar och liljor. Minnen från en sommar på Bermuda eller Somers öar.
2. För några år sedan erhöll den danska Atlanterexpeditionen ett flertal exemplar av det föga kända djuret från de stora djupen utanför Bermuda.