Vid sjuttio år/Kapitel 3
| ← Bermudasöarna. Förenta staterna. Kanada |
|
Ett kvartssekel som journalist → |
III.
MOT SEKELSLUTET
BEKYMMERSAMMA TIDER. EN MAN ÖVER BORD. PÅ NYA BANOR. »LABOR OMNIA VINCIT»
Om någon i början av 1890 hade sagt mig, att jag
några få år efteråt skulle beträda den publicistiska
banan och på denna söka vinna min utkomst, hade jag
sannolikt svarat, att det vore föga sannolikt.
Visserligen var min ekonomiska ställning bekymmersam och
utsikterna att genom ökade inkomster erhålla
oberoende alltjämt ganska mörka, men min gamle fader,
som för mig gjort så många uppoffringar, var beredd
och villig att fortfarande skänka mig sitt kraftiga stöd,
jag hade fritt vivre i det gamla hemmet och fast
arvode i K. Biblioteket, och genom Bermudasfärden
hade jag vunnit vidgade möjligheter till biförtjänster.
Det var sålunda med rätt goda förhoppningar för
framtiden som jag började det nya decenniet, och de första
månaderna medförde också lovande utsikter för deras
förverkligande.
I samband med Grönlandsexpeditionens år 1883 avfärd från och återkomst till Göteborg hade jag gjort bekantskap med föreståndaren för Chalmerska institutet, professor August Wijkander. Från honom erhöll jag i januari 1890 erbjudande att under mars och april komma till Göteborg för att vid dess då nybildade högskola hålla föreläsningar i fysisk geografi. Jag mottog med tacksamhet anbudet och fick utan svårighet ledighet från K. B. Ett par dagar innan jag begav mig till Göteborg, erhöll jag besök av min gamle vän och studentkamrat Ernst Carlson, som vid denna tid var lektor vid högre latinläroverket i G., men hade tjänstledighet för historiska forskningar i K. B. och Riksarkivet. Han lyckönskade mig till föreläsningsuppdraget och förutsade, att jag skulle få mycken trevnad av vistelsen i G. samt tillade: »Lycka till särskildt hos judarna!» På min begäran om förklaring över detta märkvärdiga yttrande svarade han: »Jo, de uppmärksamma och fira alla celebriteter». Min invändning att detta ej hade någon betydelse för mig, eftersom jag ej var någon celebritet, fick till svar: »Vi få väl se; det ska' bli roligt att få höra dina erfarenheter vid återkomsten». Jag trodde, att det hela var skämt, men skulle snart finna, att han var sannspådd. Knappast hade jag nämligen anländt till Göteborg, förrän jag erhöll besök av min nationskamrat i Uppsala vice häradshövding Harald Josephson, som var bosatt där som advokat och som efter att ha önskat mig välkommen föreslog att få introducera mig hos sina blivande svärföräldrar, grosshandlaren L. Levisson och hans maka Marianne Davidson (dotter av gamle konditor Wilhelm D. på Hasselbacken). Naturligtvis tackade jag för denna stora vänlighet, och sedan jag ett par dagar senare varit på middag hos herrskapet L. och där blivit föreställd för några av deras vänner och fränder, följde inbjudningar till flera andra familjer. I särskildt minne bevarar jag en liten intim middag i den bekante konstsamlaren och donatorn Pontus Fürstenbergs magnifika hem och en stor bal hos en grosshandlare Lichtenberg. I det förra fick jag beundra det rika tavelgalleriet och övriga konstalster, på den senare en mängd av Zions unga och fagra döttrar. Beträffande dessa kom jag under aftonens lopp i stor förlägenhet. Bland gästerna på balen var professor Karl Warburg, som jag var bekant med från Uppsalatiden och som, då han nu fick se mig, hälsade mig mycket hjärtligt och utropade: »Nu ska' du passa på och knipa dig en rik flicka!» I den allmänna munterhet, som härpå följde, önskade jag honom dit, där pepparn växer. Dock tackade jag för hans kloka råd, men tillade efter en blick in i den salong, där de gamla voluminösa och mustachprydda matronorna sutto, att framtidsperspektivet ej var vidare lockande.
Emellertid kom jag i åtnjutande av stor gästfrihet även i andra kretsar och fick tillfällen att bilda mig en ganska omfattande föreställning om vad Göteborg mot slutet av seklet hade att uppvisa av framstående samhällsmedlemmar, av elegans och skönhet och av resurser för såväl materiella som intellektuella förströelser. Sålunda var jag på stora bjudningar hos landshövdingen greve Snoilsky, i residenset, dit jag kom med anledning av mitt föreläsningsuppdrag, och hos baron Oscar Dickson, som bekostat expeditionen till Grönland 1883 och vars bekantskap jag i samband därmed gjort. Jag var även med på en mycket trevlig, subskriberad bal, som skridskoklubben höll å börsen. Den rikaste behållningen lämnade emellertid de smärre och mera intima bjudningarna hos baron Dicksons, hos professor Wijkander, hos mina gamla vänner från Uppsala, Vegamannen doktor Anton Stuxberg, rådman Hugo Segerdahl, landssekreteraren V. Billmansson och ingenjör Gustaf Ekman. Den sistnämnde, som numera intager en av de mest framskjutna platserna inom Göteborgs finansiella värld, var vid denna tid anställd vid det Carnegieska porterbryggeriet, där han hade sin hemtrevliga villa och jämte sin maka Gerda Gödecke utövade stor gästfrihet. Jag var ofta hos honom i vardagslag, och han införde mig hos sina föräldrar kommendörkapten Emil Ekman och hans maka, f. Kurck, på deras vackra gammaldags gård Gubbero. Hos Dicksons såg jag många av den förnäma köpmansaristokratiens i Göteborg medlemmar av släkterna Dickson, Wijk, Rhöss, Wærn, Kjellberg, Willerding m. fl.
Bland de många märkliga och framstående personer
i den Dicksonska umgängeskretsen, med vilka jag redan
tidigare gjort bekantskap, vill jag särskildt nämna
intendenten för och skaparen av Göteborgs musei
myntkabinett, kammarherre Magnus Lagerberg. Sedan han i slutet av 1890-talet flyttat till Stockholm, blev han nämligen
en av mina närmaste vänner, och minnet av hans vänsälla
och originella personlighet intager en framskjuten plats
bland hågkomsterna från min senare levnads
verksammaste decennier. Första gången jag träffade
Lagerberg, var på den middag, som Oscar Dickson i slutet
av maj 1883 i sitt hem gav för Nordenskiöld och
hans följeslagare på expeditionen till Grönland. Jag
blev då ganska förvånad över hans utseende och
uppträdande. Med sitt blåsvarta hår och sina stora
mustascher, sin mörka hy och de livliga bruna ögonen,
gjorde han nämligen intryck av att vara italienare eller
någon annan sydlänning, och han bar ett betydande
antal ordnar, som förhöjde det praktfulla intryck, han
skänkte. Härtill kom, att han var ytterst artig och
förbindlig, men även mycket uppriktig, Då jag och
expeditionskamraten greve Harald Strömfelt blevo
föreställda för honom, sade han nämligen: »Hur kan två
så unga och eleganta herrar ägna sig åt något så
fasligt som polarforskning?» Detta yttrande fick han
längre fram i tiden mången gång som man säger äta
upp; men om Magnus Lagerberg ej uppskattade
polarregionernas utforskande, så godtgjorde han detta på
mångfaldigt sätt. Han var nämligen en ovanligt
underhållande man med mångsidiga intressen och kunskaper,
framstående numismatiker och specialist på att slå
medaljer över ryktbara personer, ibland till och med
över sig själv, men ingalunda den löjlige narr, som
mången med anledning av ordensglansen trodde. Den
glansen stod i samband med hans medaljslagning och
begivenhet på att uppsöka och uppvakta kejsare,
kungar och andra potentater — förehavanden, som onekligen vittnade om en viss fåfänga, men som hade
försett honom med intressanta minnen och stoff till
många underhållande berättelser och meddelanden i
umgängeskretsen och på gamla dagar offentliggjorda i
hans uppmärksammade böcker Stormän som jag mött
och Göteborgare.
Efter sju veckors vistelse i Göteborg återvände jag till Stockholm. Med professor Wijkander hade jag då överenskommit om att eventuellt återkomma på hösten och hålla en ny serie föredrag. Därav blev emellertid intet, ty efter hemkomsten fick jag en mängd göromål och bestyr, som jämte tjänstgöringen i K. Biblioteket togo tiden så strängt i anspråk, att jag tills vidare nödgades undanskjuta mina vetenskapliga intressen och med dem förbundna verksamhet. Min gamle faders hälsotillstånd, som alltsedan hösten 1889 varit vacklande, hade nämligen så försämrats, att jag måste biträda honom vid skötseln av hans befattningar som sekreterare vid Ståthållareämbetet på Stockholms slott, inventarieförvaltare vid K. Husgerådskammaren, kamrerare vid Karolinska institutet o. s. v. Denna verksamhet medförde några ekonomiska förmåner och beröring med åtskilliga framstående och märkliga personer, men skulle även få olycksdigra följder, i det att jag efter min fars frånfälle i midten av oktober emottog erbjudande att efterträda honom i den ovannämnda sekreterarebefattningen och i den därmed förenade tjänsten som redogörare för slottsbyggnadsmedlen, men i deras handhavande gjorde mig skyldig till handlingar, som bragte mig på fall. Detta blev djupare och grundligare, än det hade behövt bliva, om jag ej hade försökt att upprätthålla min efter min fars död ohållbara ekonomiska ställning och om jag, nedtryckt av bekymmer och svår sjuklighet, ej hade förlorat all besinning.
Mer än trettio år ha sedan dess förflutit, fyllda av träget arbete och strävanden att återvinna socialt anseende och medmänniskors aktning och förtroende. Många vittnesbörd om att detta lyckats — i en utsträckning, som jag ingalunda haft rätt att hoppas — ha också under årens lopp kommit mig till del, och det torde under sådana förhållanden vara förklarligt och ursäktligt, om jag icke nu i skildringen av periodens minnen ånyo framlägger den tragiska historien inför offentligheten. Jag torde få inskränka mig till några erinringar om, hur jag i början av år 1892 var en av samhället förskjuten och socialt bruten man, och hur jag sedan, efter att ha genomgått en internerings- och prövotid, stod inför den mer än ovissa uppgiften att på nya banor skapa mig utkomst och oberoende. Det blev en hård och seg men segerrik kamp, ty vid försöken att erhålla arbete möttes jag ofta av förakt och misstroende, men jag hade även att i rikt mått glädja mig åt medkänsla och uppmuntran. Min yngsta syster, som var fästad vid mig med varm och uppoffrande tillgivenhet, hade ordnat ett trevligt hem, där jag fann lugn och ro, och flera av mina gamla vänner lämnade mig understöd, i främsta rummet avsedt att låta mig återvinna hälsa och krafter.
Svårigheten att finna ett passande verkningsfält löstes ganska snart och som det sedermera visat sig på ett lyckligt sätt. Jag hade ju bränt mina skepp och några utsikter att åter få verka som ämbetsman och vetenskapsman funnos icke. Under Uppsalatiden hade jag emellertid i den trängre umgängeskretsen gjort mig bemärkt som tämligen god stilist, och jag beslöt mig för att söka ägna mig åt författarverksamhet och komma in på den publicistiska banan. Huruvida jag för denna ägde några förutsättningar, var dock ovisst. Jag var måhända för gammal för att lära mig yrkets tekniska sidor, vilket också befanns vara min gamle Uppsalakamrat assessor C. O. Montans åsikt, då jag vände mig till honom med begäran att få anställning i det av honom redigerade Stockholms Dagblad, och mina journalistiska försök i det förflutna hade inskränkt sig till några insändare under Uppsalatiden i tidningen Fyris och till resebrev i Stockholms Dagblad och Nya Dagligt Allehanda från Norska Finnmarken 1878 och från Grönlands- och Bermudasfärderna. Montan gav mig emellertid tillstånd att som tillfällig medarbetare i hans tidning skriva artiklar inom min intressesfär och därav begagnade jag mig i så stor utsträckning, som förhållandena medgåvo.
Min första uppgift efter återuppträdandet ute i världen var emellertid att för utgivning i bokform samla och bearbeta mina anteckningar om Bermuda och min verksamhet där, och sedan en subskriptionsinbjudning krönts med framgång, förelåg arbetet i maj 1895 färdigt med den här ovan angivna titeln och blev av kritik och publik emottaget med erkännande. Oavsedt den glädje, jag kände häröver och över att ändtligen ha kunnat betala min tacksamhetsskuld till det älskade ölandet, medförde boken förmånen av vidgade arbetsmöjligheter. Jag erhöll sålunda av bokförläggare W. Bille uppdrag att översätta några av den ryktbare Archibald Forbes' krigskorrespondenser samt att under titeln Eld och svärd i Sudan verkställa en översättning och sammanfattning av pater Joseph Ohrwalders och Slatin Paschas vid ifrågavarande tid utgivna, uppseendeväckande skildringar av Mahdin Muhammed Achmeds uppträdande, dervischupproret i Sudan och kalifen Abdullahis skräckvälde m. m. Jag kom i beröring med utgivarna av Ny Illustrerad Tidning bibliotekarien Olof Granberg och av Nordisk Revy dr Erik Thyselius och fick genom deras vänliga tillmötesgående skriva i dessa publikationer. N. I. T. upphörde emellertid snart, så att den inkomstkällan sinade, men i N. R. hade jag några år eller till dess densamma 1900 fick dela svenska tidskrifters vanliga öde att nedläggas ganska goda förtjänster. Särskildt var detta fallet med den under pseudonymen »Sepatista» införda artikelserien Från Stockholms salonger, vilken genomlöpte ett flertal häften i ett par årgångar och blev en av förmedlarne till att jag erhöll anställning i Svenska Dagbladet.
Trots C. O. Montans ovannämnda, i viss mån avskräckande och nedstämmande uttalande hade jag ej förlorat hoppet om att kunna vinna en säkrare ställning i pressen, och då jag på våren 1897 erfor, att Svenska Dagbladet hade övertagits av doktor Helmer Key för att fortsätta såsom en för vetenskapliga och kulturella spörsmål och uppgifter speciellt intresserad tidning, beslöt jag att göra framställning om att bli antagen till medarbetare. Jag vände mig därföre till min gamle vän professor Axel Key — ordförande i det nya tidningsbolagets styrelse och fader till den nye redaktören — och erhöll löfte om hans bistånd. Av Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding fick jag anbefallningar, och då jag en dag i början av maj uppvaktade dr Key och framförde min anhållan, blev jag emottagen med stor vänlighet och mycket tillmötesgående. Någon fast anställning kunde jag visserligen icke få, då alla platser på redaktionen voro besatta, men jag fick tillstånd att så vidt förhållandena medgåvo få arbeta såsom tillfällig medarbetare. Den 20 maj skedde första infriandet av detta löfte, i det att jag då fick införd en artikel av etnografiskt-geografiskt innehåll, och under de följande månaderna intogos mina bidrag visserligen icke i den mängd eller omfattning, som jag hade hoppats, men dock i tillräckligt antal för att väcka påminnelser om min tillvaro och ingiva mig förhoppning om ökad användning.
När en man ramlat över bord, gör han allt för att finna en bra flytboj eller en säker räddningsplanka. Så var förhållandet med mig och Svenska Dagbladet. Jag gjorde allt för att hålla mig fast vid detta. Med bistånd av några bland tidningens dåvarande medarbetare, som snart blevo mina goda vänner, nämligen Erik B. Rinman, Robert Andersson och Nils S. Lundström, sökte jag sätta mig in i journalistikens mysterier och tidningsväsendets teknik, av Oscar Levertin och de övriga snillena på redaktionshöjderna behandlades jag med välvilja, med utrikeschefen greve C. G. Wrangel kom jag på god fot och fick av honom allehanda uppdrag, och det intresse, som Helmer Key från första stund visat mig, övergick till vänskap. Det var under sådana förhållanden ganska förklarligt, att det tillfälliga medarbetarskapet övergick till rikare användning, och sedan jag på sommaren 1898 till tidningens belåtenhet utfört det ganska maktpåliggande värvet att skildra Iron Steel's eller den stora brittiska gruvingenjörs- och järnmannasammanslutningens möte i Stockholm och förhandlingar, blev jag i september antagen till fast medarbetare.
Ungefär samtidigt härmed inträdde i Svenska Dagbladets redaktion såsom redaktionssekreterare och arbetschef Carl Gustaf Tengvall, och med honom blev det som man säger luft i luckan. Ung och frisk, snabbtänkt, vaken, impulsiv, energisk, uppslagsrik och mångsidigt intresserad, ägde han ypperliga förutsättningar för journalistens värv och för en ledande ställning. På honom kunde man tillämpa det cæsariska uttrycket veni, vidi, vici. Han kom nämligen som en virvelvind, han såg mycket, som andra inte sågo, — särskildt hade han en underbar förmåga att ur andra tidningar klippa vad som var användbart för Sv. D. —, och han segrade, ty det var i mycket tack vare honom, som tidningen vann sin snabba och lysande framgång. Medan Key handhade det maktpåliggande och säkerligen ej alltid bekymmerfria värvet att upprätthålla och trygga företagets ekonomi och skötte den redaktionella ledningen, var det nämligen Tengvall, som i detalj fullföljde hans intentioner och ledde och främjade den journalistiska utvecklingen.
Samarbetet med Tengvall var i allmänhet mycket angenämt och avlöpte oftast utan några sammanstötningar. Han kunde visserligen uppträda ganska despotiskt, men detta är en god och kanske nödvändig sak bland ett ofta så oberäkneligt släkte som publicisternas, och med sitt koleriska temperament var han stundom häftig och uppbrusande. Dock var han aldrig sen att godtgöra en förlöpning eller möjligen begången oförrätt, och vid sidan av tjänsten var han en god, underhållande och vänfast kamrat. Han var mycket mån om att höja och upprätthålla publicisternas anseende och sociala ställning, och den rensning, han efter sitt inträde i Sv. D. gjorde för att avlägsna några mindrevärda och oberäkneliga element och som här och var blev föremål för klander, var fullt berättigad. Vad mig personligen vidkommer behandlade han mig alltid och efter de första veckorna, då han iakttog en viss kylighet och det föreföll mig som om han undersökte vad jag egentligen var för sorts figur, med stor vänlighet. Sedan han kommit under fund med, att jag dög till något, höll han mig också så varm med uppdrag och arbete, att den Montanska utsagon om mina ringa förutsättningar för yrket kom på skam. Emellertid vill jag tillägga, att jag mången gång kände mig föga trakterad av hans uppdrag och höga föreställning om min användbarhet. Han hade sålunda en alltför hög tanke om mina umgängesgåvor, och detta föranledde honom att ofta anlita mig för intervjuer av både in- och utländska celebriteter — denna av honom älskade men av mig djupt avskydda form för modern journalistik. Det gick väl an, när det gällde vetenskapsmän och forskningsresande, ty vad dessa hade att meddela kunde ju vara både intressant och värdefullt; men när det t. ex. var fråga om att intervjua biskop Potter från New-York, om hur mycket pengar, den sköna dam ägde, med vilken han gjorde sin bröllopsresa i Sverige, eller att utröna om excellensen Posse, som låg på sitt yttersta, ämnade omedelbart dö, därför att det var »av största vikt för landsortsupplagan», då protesterade jag och fördömde namnda upplaga, som enligt min åsikt alltid medförde onödigt jäkt. Många av hans uppslag voro emellertid i all sin befängdhet roande, såsom t. ex. då han skickade mig till prinsessan Karadja, som från London hade rekvirerat det ryktbara spiritistmediet mr Peters, och ålade mig att med mediets bistånd taga reda på hur det egentligen förhöll sig med prinsessans förhållande till den avlidne indianhövdingen Röda Fjäderns ande.
Seansen hos prinsessan, som bebodde en elegant våning vid Norra Blasieholmshamnen och hade inbjudit ett tjugotal medlemmar av societeten att få lära känna mr Peters underbara förmåga att komma i förbindelse med andevärlden, är ett av mina roligaste journalistminnen. Visserligen fick jag angående Röda Fjädern blott veta, att denna mycket träget uppvaktade prinsessan och ofta plägade som artig kavaljer ledsaga henne under hennes promenader i Stockholm o. s. v.; men aftonen bjöd på många överraskningar och underhållande intermesson. Vid andeframkallningarna tillgick så att medlemmarna av sällskapet, den ene efter den andre, togo plats i en länstol mitt på golvet i den skumt upplysta salongen, varpå mr Peters anhöll om något affektionsföremål och med tillhjälp av detta efter en stund kom i rapport med någon ande, som under jordelivet stått nära personen i länstolen. När turen kom till kammarherre Magnus Lagerberg, lämnade han mr Peters en liten sidenklädd plånbok, vari låg porträttet av ett fruntimmer. Om en stund förklarade mr Peters, att han såg denna dams ande, beskrev hennes utseende m. m. och sade att hon i livstiden varit förenad med kammarherrn med varm kärlek o. s. v., men att hon ej var hans maka. På mr Peters' fråga om det förhöll sig så, svarade kammarherren, att det vore alldeles riktigt samt upplyste det häpna sällskapet om att porträttet föreställde hans några år förut avlidna, högt älskade syster. Allmän förvåning och beundran. Även flera andra försök lyckades fullkomligt, prinsessan triumferade och mr Peters betraktades som ett överjordiskt väsen. Då turen kom till mig, framkallade mr Peters en ande, vars utseende enligt hans beskrivning fullkomligt överensstämde med min bortgångne vän och gynnare, den berömde polarforskaren Nordenskiölds. Jag blev mycket förvånad häröver, isynnerhet som jag ej lämnat mr P. något affektionsföremål, som på något sätt stod i samband med Nordenskiöld, utan ett ritstift av silver, som jag några dagar förut hittat på gatan och som var mig fullkomligt likgiltigt. Mr Peters' underbara förmåga fick emellertid sin mycket naturliga förklaring, då jag senare på kvällen av prinsessans svåger, baron Henrik Lagerbielke erfor, att hon av honom erhållit upplysningar såväl om mig som om Lagerberg och flera andra av de personer, som skulle placeras i länstolen. Det var ju alldeles tydligt att hon låtit mr Peters få del av dessa upplysningar, kanske, som Henrik Lagerbielke tillade, med bistånd. av Röda Fjädern.
Om mr Peters vill jag tillägga, att han var en mycket liten och mager man, vars bleka och asketiska utseende ganska väl kunde tyda på umgänge med andar. Detta hindrade dock ej, att han satte värde på mer materiella njutningar. Efter den på seansen följande supén utvecklade han en fenomenal aptit, som kom den fritalige gamle goddagspilten överste Selim Hejkenskiöld att med en blandning av avund och beundran utbrista: »Det var f—n till medium!»
Genom den artikel, vari jag i Sv. D. skildrade seansen hos prinsessan, ådrog jag mig hennes onåd och fick till följd därav ej vara med vid mr Peters' förnyade uppträdanden, liksom ej heller vid de tillställningar, som höllos ett par veckor senare med ett tyskt kvinnligt medium som attraktionskraft. Detta var skada, ty jag erfor sedan, att detta medium icke blott på ett osynligt sätt kom i rapport med andevärlden, utan även materialiserade andar. Det skulle ju ha varit högeligen intressant att få se Röda Fjädern och kanske prinsessans avlidna gemål m. fl., men den förnöjelsen gick jag tyvärr miste om.
Bland annat samarbete, som jag hade med Tengvall, var redigeringen av Sv. D:s såsom en särskild publikation under några år utgivna jultidning Vinterbloss. Vanligen utgjordes innehållet i denna av ett enda ämne, som belystes och av skilda pennor skildrades från olika synpunkter. Ett år hade han hittat på, att innehållet skulle handla om mannen och skrivas uteslutande av fruntimmer. Enligt programmet skulle det inledas med en artikel om konung Oscar som »Sveriges förste gentleman». Fastän jag en gång förut[1] skildrat det ganska drastiska förloppet vid denna artikels tillkomst, tillåter jag mig att här återupprepa historien. Den är nämligen synnerligen upplysande för Tengvalls redaktörsegenskaper.
När tidpunkten nalkades för publikationens sättning och tryckning, föreslog jag T., att vi skulle anmoda kungens ungdomsväninna och trogna sällskap under Marstrandssejourerna, grevinnan Mathilda De la Gardie, född von Kræmer, att författa artikeln. Detta gillade han, och jag tillskrev följaktligen grevinnan och anhöll vördsamt att hon skulle sända en skildring, »vilken hon utan tvivel bättre än någon annan kunde skriva, etc». Det några dagar efteråt anlända svaret var mycket vänligt, men innehöll avslag på grund därav, att »ämnet var alldeles för högt och stort» för avsändarinnans ringa förmåga. Grevinnan föreslog emellertid att jag skulle vända mig till författarinnan fru Mathilda Lönnberg, men även från henne ankom ett avböjande svar och vi befunno oss i ett svårt dilemma. Tidningen skulle gå i pressen om ett par dagar, och det var ingalunda lätt att finna något lämpligt fruntimmer för författarskapet. Efter många förslag hit och dit, i vilka åtskilliga mer eller mindre skrivkunniga damer inom den högsta societeten passerade revy, sade Tengvall plötsligen: »Du får själv skriva artikeln och underteckna en kvinnlig signatur.» På så sätt tillkom uppsatsen »Sveriges förste gentleman» av »Friherrinnan***», illustrerad av en mycket vacker fotografi av konungen vid sitt skrivbord ombord på Drott. Härmed kunde historien ha varit slut, men sedan tidningen väl kommit ut, fingo vi genom en hovet närstående person veta, att h. maj:t var synnerligen belåten med artikeln, att han ville göra friherrinnans bekantskap och som en gärd av sin bevågenhet skänka henne ett armband. Meddelandet väckte vår stora belåtenhet och munterhet, men från redaktionen måste givetvis svaras, att friherrinnan på det strängaste ville bevara sitt inkognito, och jag gick följaktligen miste om det kungliga armbandet.
De nu skildrade episoderna föllo inom ett område av tidningens intressesfär, som visserligen alltid är föremål för allmänhetens uppmärksamhet, men knappast kan tillmätas någon större betydelse. Arbetet därinom krävde ej heller några andra egenskaper än företagsamhet och godt humör. För allvarligare och viktigare uppgifter fordrades därjämte mycket annat, såsom kunskaper och studier samt förmåga att använda litterära hjälpmedel o. s. v. Huruvida jag själv ägt dessa förutsättningar, tillkommer det mig ej att avgöra, men jag kan utan förhävelse framhålla, att jag aldrig saknat lusten för vidgandet av mitt vetande, och om jag också ej haft samma förmåga att begagna de litterära hjälpmedlen som t. ex. min bortgångne och saknade vän och kamrat Sten Granlund, som var en mästare i att använda Nordisk Familjebok och med dennas hjälp kunde skriva briljanta artiklar i ämnen, som han ofta själv ej hade den ringaste aning om, så har jag dock till fullo insett vikten av deras betydelse. Att min journalistiska verksamhet varit så värdefull, som vid jubileidagar och av andra anledningar med utan allt tvivel både för stor välvilja och för stor överdrift framhållits, beror emellertid på några extra faktorer, nämligen ett mycket godt minne, en ganska omfattande personal- och lokalkännedom, särskildt beträffande Stockholm, och på lyckan att ha haft vidsträckta förbindelser inom den vetenskapliga världen och i kulturellt intresserade kretsar. Det arbete, jag med bistånd av dessa faktorer utfört i tidningens tjänst, har huvudsakligen fallit inom Stockholmsforskningens område och för uppmärksammande och främjande av forskningsresor, biologiska havsundersökningar o. s. v. Inom dessa fack torde mitt arbete i tidningens tjänst ha medfört något gagn, och jag har därför alltid med jämnmod burit de anmärkningar, som emellanåt framställts t. ex. över att jag i alltför stor utsträckning tagit utrymmet i anspråk för polarforskningens och oceanografiens intressen. Jag har tröstat mig med, att det egentligen är genom dessas tillvaratagande och främjande, som Sverige under det senaste halvseklet upprätthållit sitt internationella anseende, medan den politiska och sociala utvecklingen däremot visat en sorglig dekadans.
Även på många andra intresseområden än de nu berörda ha de förutsättningar för medverkan, jag tilläventyrs ägt, tagits i anspråk. Bland annat har jag sålunda varit Sv. D:s korrespondent vid ett flertal utställningar, kongresser o. s. v. Denna rörliga verksamhet inleddes år 1900 med det hedrande uppdraget att skildra världsexpositionen i Paris. Det var på Tengvalls förslag som Key anförtrodde mig denna mission, vilken jag i betraktande av den jämförelsevis korta tid, som jag varit i tidningens tjänst, uppfattade såsom en utmärkelse — ett insegel på att den tillit, jag i motgångarnas och olyckans dagar hade satt till satsen »labor omnia vincit», icke varit en ogrundad förhoppning utan blivit verklighet. Under de sedan gångna nära tjugofem åren har jag vunnit rik bekräftelse härpå och samlat många vittnesbörd om hur arbete besegrar, om icke allt, så dock allt det väsentligaste, som hindrande reser sig för en förolyckad människas återbördande till samhället. Vad icke arbetet i mitt fall kunnat uträtta, det har jag vunnit genom vänners och kamraters kraftiga bistånd, varma intresse och uppmuntran.
- ↑ I Sv. Dagbladet d. 1 maj 1922 med anledning av tidningens 25-årsjubileum.