Vid sjuttio år/Kapitel 4

[ 189 ]

IV.
ETT KVARTSEKEL SOM JOURNALIST

Med 1900-talets ingång hade jag sålunda vunnit en fast ställning inom tidningsvärlden, vilken jag under det sedan förflutna kvartseklet bevarat, men som jag väl nu i sjuttioårsåldern får hålla mig beredd på att lämna. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att kasta en återblick på de tjugofem åren med deras rikedom ej blott på privata minnen och intryck utan även på tilldragelser av allmännare intresse.

För mig inleddes perioden, som omfattar det verksammaste och innehållsrikaste skedet i mitt liv, såsom jag förut omtalat med uppdraget att vara Svenska Dagbladets korrespondent vid världsutställningen i Paris. Färden dit anträdde jag den 22 mars med ångbåten Göta från Göteborg till Antwerpen och därifrån med bantåg. Trots storm och tjocka var sjöresan angenäm, tack vare sällskapandet med Götas befälhavare, kapten M. Lundberg, en sjöman av den riktiga, hurtiga och glada typen, som gjorde allt för de fåtaliga passagerarnas välbefinnande och trevnad. Den 25 på aftonen anlände vi till Antwerpen och förtöjde efter ett par timmars väntan på tidvattnet vid en av kajerna i den vidsträckta hamnen. Från kommandobryggan försökte jag bilda mig en föreställning om omgivningarna, men kunde i mörkret och snöslasket blott urskilja dunkla konturer av byggnader, fartyg och lyftkranar [ 190 ]samt här och var till min stora förvåning maskerade och utklädda människor, som försedda med kulörta lyktor kommo kilande och dansande och försvunno i gränderna. Jag tyckte, att det var ett underligt land, jag kommit till, men kaptenen erinrade sig att det var Marie Bebådelsedag och sista dagen för karnevalen, och föreslog att vi skulle fara in i staden och se på karnevalslivet. Vi fingo en droska och hamnade efter en halvtimme på Avenue de Keyser, stadens förnämsta boulevard, där man trots snögloppet dansade på trottoarerna, och på La Scala, en stor danslokal, som var till trängsel fylld med maskerade och kostymerade, dansande och serpentinkastande människor. Midt i vimlet, vari det glada och godmodiga flamländska folkelementet tycktes vara det förhärskande, blevo vi från en av sidopartiernas i salen murgrönsklädda bersåer eller »häckburar» på svenska anropade att komma och slå oss ner. Det befanns vara några sjökaptener, Lundbergs kamrater och vänner med den glade och originelle Oscar Abenius eller gubben Abbe» på Presto i spetsen. I bättre sällskap kan ej en svensk, på utländsk ort landdriven tidningsman hamna, och det blev också några timmars angenäm samvaro, medan karnevalslivet nådde sin höjdpunkt i uppsluppenhet och syndernas förlåtelse efteråt enligt katolskt bruk tydligen skulle bli en ganska behövlig procedur.

Under ett par dagars uppehåll i Antwerpen besåg jag och beundrade de många härliga arkitektoniska mästerverken, Rubensmuseet och Zoologiska trädgården m. m. och gjorde i sällskap med kapten Lundberg en utflykt till den lilla, på den holländska sidan av Schelde belägna staden Terneuzen. Under färden dit [ 191 ]passerade vi vraket av en stor argentinsk fraktångare, som strandat på en av de många farliga sandbankarna i floden och med vars lossande av den av hudar bestående lasten två av det svenska Neptunbolagets båtar voro sysselsatta — ett glädjande vittnesbörd om svensk företagsamhet långt borta från fosterlandet. Besöket i Terneuzen skänkte en tilltalande inblick i det trevna och fridfulla flamländska landt- och småstadslivet och bildade en skarp kontrast mot den oro, som skulle följa under de närmaste månaderna.

I Paris tog jag in på ett litet pensionat vid Rue Dupont des Loges, nära utställningsområdet på vänstra Seinestranden, vilket innehafts av professorskan Billmark, den framstående konstnärens änka, och som nu förestods av hennes sällskapsdam m:lle Molitor. Jag fick ett litet rum i den fem trappor upp (utan hiss) belägna våningen och fann mig snart bra till rätta, i sällskap med min unge vän ingenjör Fritz Egnell, vilken anländt ett par veckor före mig och, såsom vid denna tid anställd hos Bröderna Hults aktiebolag i Stockholm, var i färd med att ordna deras utställning på maskinavdelningen. Rue Dupont des Loges var en liten tyst och lugn gata nära Avenue Rapp och ej långt från Seinen och »Nationernas gata», »Gamla Paris» m. fl. utställningspartier. I sällskap med Egnell gjorde jag den första bekantskapen med dessa liksom med utställningen i övrigt och fick en mycket livlig föreställning om det kaos, som rådde, och om de utomordentligt små utsikterna för att det skulle kunna bli klart till expositionens högtidliga och officiella öppnande den 14 april. Under de närmast följande dagarnas strövtåg på utställningsområdet mång[ 192 ]faldigades detta intryck, men trots all oredan tog jag i tu med mitt arbete och hemsände några förberedande och orienterande skildringar.

Under min vistelse år 1889 i Förenta staterna hade jag förvärvat en ganska omfattande föreställning om amerikanarnas förmåga att slå dunster i ögonen på folk, men intrycket härav var ringa i jämförelse med vad jag nu under de första veckorna i Paris, ja för övrigt under hela min därvaro, fick erfara beträffande fransk skrytsamhet och fransk narraktighet. Vittnesbörden härom voro tallösa, särskildt på utställningen; men då denna i stort sedt ju blott hade temporär betydelse och intresset för densamma för länge sedan upphört att vara aktuellt, vill jag ej här upprepa innehållet i de artiklar, som jag under loppet av mer än fyra månader sände hem. Jag vill blott erinra om, att expositionen i den mån den småningom blev färdig jämte mycken humbug och strunt naturligtvis hade att uppvisa många stora sevärdheter och många värdefulla detaljer, bland vilka åtskilliga lämnat ännu bestående och innehållsrika minnen, såsom konstavdelningarna, Gamla Paris, Schweizerbyn, Nederländska Indiens och några andra exotiska utställningar, flera bland palatsen vid Nationernas gata, de metallurgiska avdelningarna o. s. v.

Om Sveriges deltagande, som det var min särskilda uppgift att uppmärksamma och skildra, bevarar jag det intrycket, att det överhuvud var medelmåttigt eller underhaltigt. Lyckligtvis funnos några förstklassiga detaljer, nämligen den metallurgiska avdelningen, som tack vare överingenjör Wahlbergs nitiska arbete och flera bland de svenska järnverkens stora pekuniära

[ 193 ]

uppoffringar icke blott var jämförlig med utan även i flera avseenden överträffade andra länders, samt Rörstrands och Gustafsbergs m. fl. utställningar. Att del[ 194 ]tagandet eljes i stort sedt var klent, berodde naturligtvis på de små ekonomiska resurserna och på bristande intresse hemma, men även på flera andra faktorer. Med villigt erkännande av av att den svenska villan eller paviljongen på Quai d'Orsay, som ju skulle vara utställningens clou, både var originell och kanske typiskt svensk i avseende å såväl byggnadsstil som material, kunde man sålunda ej undgå att finna den misslyckad med hänsyn till dess placering och omgivningar. I en svensk björkbacke hade den utan tvivel gjort sig bra, men här bland grå medeltidsborgar och bländvita gipspalats verkade den främmande och fattig, och parisarna försummade ej heller att förvåna sig över dess skapnad och likna den vid en strykugn. På festdagar och vid andra högtidliga tillfällen förhöjdes intrycket av densamma genom den rika flaggskruden, men om meningen, såsom fallet var med de övriga byggnaderna vid Nationernas gata, var att villan skulle återge svensk nationell byggnadsstil, fingo åskådarna en underlig uppfattning om svenskarnas sätt att bygga och bo.

Flera av de svenska utställningsavdelningarna hade fått obetydligt utrymme och undangömda platser och kunde därför ej göra sig så gällande, som kanske eljes kunnat bliva förhållandet. Så var särskildt fallet med den vackra och instruktiva skogsutställningen, som hade fått en mycket ofördelaktig plats på en läktare i den stora skogshallen. Anledningen härtill var väl den att det svenska kommissariatet ej hade förmått göra anspråken på större utrymme och förnämligare plats gällande. Orsakerna till detta åter föllo inom ett område, som det ej numera finns något skäl att ingå på, men vilkas [ 195 ]påpekande i Sv. D., då de voro aktuella, vållade mig många obehag och olägenheter. Jag vill emellertid framhålla, att jag även nu efter tjugofem år hyser samma uppfattning som då, nämligen att Sveriges mindre tillfredsställande deltagande i utställningen i mycket berodde därpå att kommissariatet ej var vuxet sin maktpåliggande uppgift. Med hänsyn till fransmännens stora svaghet för höga titlar och andra sociala företräden och till de vid denna tid synnerligen skarpa rasantipatierna hade det även varit välbetänkt, om de mest representativa posterna hade beklädts med andra personer.

Lyckligtvis inträffade emellertid några episoder, som voro ägnade att ersätta det klena expositionsdeltagandet och att på ett smickrande sätt fästa uppmärksamheten på Sverige, nämligen i första rummet konung Oscars samt vidare de svenska gymnasternas, Uppsalasångarnas och prins Wilhelms och Sagakadetternas besök i Paris.

Dessa tilldragelser inleddes av gymnasterna, som utgörande en utvald trupp av ett trettio- eller fyrtiotal unga män i tjugoårsåldern under ledning av dåvarande överstelöjtnanten, numera general Victor Balck och med löjtnanterna, friherre R. von Friesendorff, greve Ph. von Schwerin, Hultin m. fl. som instruktörer, anlände den 3 juni på kvällen. Vid ankomsten till Gare du Nord hälsades de välkomna av svenska envoyén Åkerman, generalkonsul Nordling m. fl. och begåvo sig därefter till franska K. F. U. M:s hus vid Rue de Trevise, där de skulle bo under Parisvistelsen. Efter ett uppfriskande bad i simhallen — en av de få, som funnos i Seinestaden — for den trots den långa [ 196 ]och tröttande resan krya och levnadsfriska skaran till välkomstfest hos svenska klubben vid Rue Chaussé d'Antin. Bland de många talen, som höllos vid denna glada och trevliga bankett, märktes ett av överstelöjtnant Balck, vari han efter att ha erinrat om att tiden för uppbrott var inne förmanade gymnasterna att motstå pariserlivets frestelser, så att de kunde vara i fullgod form vid de förestående uppvisningarna. Detta var ju mycket förståndigt, men jag fruktar för, att det vann blott ringa gehör, och det hade ju också vittnat om en betydande självövervinnelse, om dessa friska och levnadsglada ungdomar redan kl. 12 på natten hade gått hem och lagt sig hos K. F. U. M. i stället för att inleda bekantskapen med detta underbara Paris, som de hört så mycket talas om och vars nöjesliv pulserade starkast under dygnets småtimmar. Jag har också all anledning antaga, att varken Olympia, Maxim eller Moulin Rouge saknade ett svenskt gymnastiskt inslag både denna och närmast följande nätter.

Emellertid hade detta ej någon inverkan på truppens prestationsförmåga, vilken tvärtom vid de tre uppvisningarna i Gymnase Voltaire visade sig vara utmärkt samt också väckte stort uppseende och rönte stormande bifall. Vid den tredje av dessa uppvisningar, den 8 juni, var konung Oscar, som dagen förut anländt till Paris, närvarande. Han ledsagades av sin franska kavaljer amiral de Maigret, den svenska uppvaktningen med överhovjägmästaren Ankarcrona i spetsen och ministern Åkerman samt emottogs av överstelöjtnant Balck och de övriga svenska officerarne. Sedan musiken spelat svenska folksången, hälsade kungen gymnasterna med »God dag, gymnaster!» som besvarades med ett [ 197 ]kraftigt: »Gud bevare konungen!» Uppvisningen gick därpå av stapeln med största precision under baron v. Friesendorffs ledning. Truppen var i bästa form och utförde sina »avledande, utliggande, hävrörande, omslagsgående och hoppande» rörelser, sina »sidovridningar, halvvändningar och armar uppåt sträck» o. s. v. med all önskvärd snabbhet, kraft och elegans. De franska fackmännen, general de Pendézec och presidenten i Union gymnastique de France mr Cazalet, uttalade också de amplaste lovord, och kung Oscar strålade av belåtenhet.

Dagen före kungens ankomst till Paris hade jag från redaktionen i Stockholm fått ett telegram av följande lydelse: »Följ kungen hack i häl». Detta var ingalunda någon lätt uppgift, ty dels förde h. maj:t under Parisvistelsen en mycket rörlig tillvaro, och dels kunde jag ju ej komma i hans omedelbara närhet. Genom tillmötesgående av hans kabinettskammarherre baron Gustaf Åkerhielm och legationssekreteraren greve Wrangel fick jag emellertid kännedom om varje dags program, och den sistnämnde skaffade mig inbjudningar till flera av de fester och banketter, som kungen skulle bevista. Härigenom blev jag i tillfälle att sända tidningen skildringar av h. maj:ts besök på utställningen, bevistande av den stora konserten i Trocadéro-palatset den 9 juni och presidenten Loubets galafest i Elysée-palatset den 11 juni o. s. v.

Ur mina anteckningar om denna lysande fest vill jag anföra följande: »Praktfulla uniformer och magnifika damtoaletter skänkte palatsets präktiga gemak och salar en lika vacker som anslående anblick, den stora dinern, som gavs för ett begränsadt antal honoratiores, [ 198 ]lär ha kännetecknats av det franska kökets hela mästerskap, och den sedermera följande aftonunderhållningen beredde både omväxling och nöje. Kom så till, att gästernas vid mottagningen antal ej steg över fem à sex hundratal, varigenom all trängsel förekoms, och att luften från trädgården fick tränga in i gallerierna och bereda svalka. De omkring sjuttio middagsgästerna utgjordes av kungens svenska och franska uppvaktning, envoyén Åkerman med friherrinna, greven och grevinnan H. Wrangel, svensk-norska legationens övriga tjänstemän, konseljpresidenten Waldeck Rousseau samt det franska kabinettets övriga medlemmar med damer, senatens och kammarens presidenter, general Jamont m. fl. Middagen serverades i den praktfulla och rikt blomsterprydda påfågelssalongen, taffelmusiken utfördes av republikanska gardets musikkår och servisen utgjordes av dyrbart Sêvres. Men även de till mottagningen vid 10-tiden anländande gästerna blevo ej lottlösa i avseende på materiell och intellektuell undfägnad, ty en rik buffet tillhandahöll den förträffligaste champagne och andra läskedrycker, glacer och konfektyrer, och förströelseprogrammet upptog följande nummer:

Första akten av »Louise», musikalisk roman av Gustave Charpentier;
Uvertyren till »Princesse Jaune» av Saint-Saëns;
»Phoebé ou la Lune à un mètre», balett av Georges Berr, med musik av Gédalge.

De medverkande voro hrr Fugère och Maréchal samt m:mes Deschamps-Jéhin och Ritou och Opéra Comique's balettkår.

Vid 11-tiden var den stora konsertsalongen fylld av gäster, vilka passerat mottagningsrummen och defilerat [ 199 ]förbi presidenten Loubet och hans maka. Inbjudningen hade utgått till en mängd representativa personer inom Frankrikes högsta administration, till diplomatiska kårens medlemmar med damer samt i stor utsträckning till i Paris sig mer eller mindre tillfälligt uppehållande svenskar och norrmän. De klädsamma svenska hov- och diplomatuniformerna sågos sålunda här vid sidan av all den lysande prakt, som Europas och Asiens diplomati förmår uppvisa i beklädnadsväg. Guldsmidda japaner omväxlade med sidenklädda kineser och katolska prelater, militara paraduniformer med de civila frackarna och damernas mest i ljusa färger hållna toaletter. Bland svenskarna märktes åtskilliga av jurymännen på utställningen och ett flertal kända och framstående resande, såsom brukspatron R. Almström, v. häradshövding Knut Tillberg, byråchefen H. Rydin, bibliotekarien Aksel Andersson, sedermera envoyén G. Wallenberg, operasångaren J. Forsell, förste hovkapellmästaren O. Nordqvist m. fl. Konstnärsvärlden företräddes av några även i avseende på utseendet så märkliga och intressanta personer som Alfred Wahlberg, Anders Zorn, Nils Forsberg, August Hagborg och Fritz Thaulow m. fl. Bland de svenska damerna uppmärksammades friherrinnan Åkerman, f. Liljencrantz, grevinnan Wrangel, f. Baour, grevinnan Wachtmeister, f. Cooper-Hubbel, m. fl.

Sedan processionen med de i galadinern deltagande gästerna med konung Oscar, förande m:me Loubet, i spetsen intågat och intagit sina platser längst fram i konsertsalongen, började aftonunderhållningen efter förut angivna program och rönte under sin fortgång livligt bifall. Särskildt var detta fallet med baletten. Om [ 200 ]meningen i »Phoebé eller månen på en meter» fick man visserligen såsom fallet ofta är med pantomimer blott en dunkel föreställning, men däremot en så mycket klarare sådan om dansösernas vid Opéra Comique smidighet och förmåga att sväva i luften. En stund efter balettens slut bröt konung Oscar upp. Under livlig uppmärksamhet från gästerna, bland vilka han här och var hälsade gamla bekanta, tog h. maj:t avsked från sitt värdfolk. Hans svit slöt sig efter honom, och under svenska folksångens och en paradmarschs toner skedde avfärden från det i rik belysning strålande palatset.

Klockan var nu närmare 1, och efter en sista visit vid buffeten följde åtskilliga av h. maj:ts undersåtar sin monarks exempel, tackade åtminstone i tankarna mr och m:me Loubet och begåvo sig icke hem utan, gripna av den galenskap, som kännetecknar Paris, till något av de stora nattkaféerna».

I själva verket kunde man också behöva litet fast föda efter buffetens lätta anrättningar. För egen del styrde jag i sällskap med min gamle Uppsalavän Aksel Andersson eller »Laksen» kosan till Café de Paris vid Avenue l'Opéra. Detta var då ganska nytt och mycket elegant samt tävlade framgångsrikt med de äldre konkurrenterna om att draga till sig både le monde och le demimonde — två i Paris rätt svårskilda kategorier. Vid vår ankomst funno vi också både matsalar och salonger nästan fullsatta, men fingo utan svårighet plats. »Laksens» rika ordensglans förfelade nämligen ej sin verkan, och då dess ägare, sedan den fyllt sin uppgift, med ett raskt grepp tog av sig härligheten och stoppade den i en av byxfickorna, väckte det [ 201 ]livliga protester från hovmästare och beundrande donnor. Tid efter annan infunno sig flera svenskar från Elyséepalatset, och till sist bildade vi ett sällskap på omkring tjugo personer, som blevo föremål för rätt mycken uppmärksamhet, särskildt när John Forsell med sin härliga röst och sitt mästerliga utförande av toreadorens aria i »Carmen» beredde omväxling i zigenarkapellets prestationer.

Ett par dagar efter festen i Elyséepalatset avreste konung Oscar från Paris. Han hade där väckt mycken uppmärksamhet och genom sitt ståtliga utseende, förbindliga sätt och älskvärda uppträdande vunnit stor popularitet och säkerligen gjort en utmärkt reklam för Sverige.

Från Uppsalasångarnas i detta hänseende betydelsefulla besök under sista veckan av juni bevarar jag i livligt minne de två stora och med det livligaste bifall emottagna konserterna i Trocadéro-palatset och den stora festbanketten på Hôtel Continental samt många trevliga och glada privata episoder. Jag hade nämligen många goda vänner och bekanta bland sångarna, och sällskapade isynnerhet med de två bland dessa, som genom sin eloquentia corporis voro särskildt ägnade att väcka parisarnas uppmärksamhet och förvåning, nämligen »Gamla Lunkan», eller körens främste solist operasångaren C. F. Lundqvist, och Karl Starbäck. När dessa två, iklädda studentmössor och ledsagade av den förres fru och mig, kommo åkande i två droskor, ty vi fingo ej rum i en, var det onekligen en drastisk syn, och det var ej alls underligt, att de väckte uppseende och att man hörde beundrande utrop över »les étudiants suédois».

[ 202 ]Knappast hade Uppsalasångarna rest, förr än Saga-kadetterna med prins Wilhelm i spetsen anlände och åter fäste uppmärksamheten på Sverige. Med anledning av deras besök, som varade några dagar, under vilka de voro franska statens gäster, gav marinministern, mr de Lanessan, i det magnifika palatset vid Place de la Concorde en bal, som var en av de mest lysande under utställningen. Jag iakttog där med nöje och tillfredsställelse, hur våra unga sjöofficersämnen ej blott med liv och lust roade sig utan även uppträdde med en elegans och säkerhet, som ställde deras kolleger och ciceroner i Paris, kadetterna från franska korvetten Borda, i skuggan.

I mitt korrespondent-uppdrag ingick emellertid icke blott att skildra utställningen och speciellt svenska tilldragelser i Paris utan även annat, som kunde vara av intresse för Svenska Dagbladet. Det var naturligtvis ingen brist på ämnen. Jämte beskrivningar över höns-, hund-, blomster- och fruktutställningar, fäktuppvisningar o. s. v. kunde jag sålunda hemsända skildringar om utfärder i Paris' omgivningar och om märkligare fester i staden. Den minnesrikaste av de senare var firandet av nationaldagen den 14 juli. Jag var då i rörelse från tidigt på morgonen till sent på kvällen, och för att kunna komma vida omkring och hinna se så mycket som möjligt, hyrde jag en droska för hela dagen.

De parisiska droskkuskarna äro ofta trevliga karlar och synnerligen användbara som kunskapskällor och nyhetsförmedlare. Den, som jag denna dag engagerade, var livligt intresserad för politik och tillika mycket meddelsam, vilket gjorde att jag fick mycket nöje av [ 203 ]honom. De i Frankrike och särskildt i Paris aldrig vilande politiska lidelserna komma nämligen på nationaldagen i stark jäsning, och de tre republikanska utopierna frihet, jämlikhet och broderlighet få då — åtminstone var så fallet denna gång — en belysning, som en främling har svårt att förstå utan förklaringar eller upplysningar av initierade personer. Det är visserligen ganska möjligt, att jag fick en skev och partisk föreställning om vad som i demonstrationsväg försiggick under dagens lopp, ty min kusk var fanatisk orleanist, men utan honom skulle jag ej ha förstått innebörden av detta för mig så främmande politiska leverne.

Redan tidigt på morgonen rådde inom staden den livligaste rörelse. Processioner tågade med musik och fanor, en mängd karuseller voro i gång, och här och var på torgen och i gatukorsningarna dansades med liv och lust. Det största intresset samlade sig emellertid kring den stora trupprevyn i Longchamps, som skulle hållas vid 12-tiden och dit stora människomassor strömmade på de många färdvägarna i Boulogner-skogen. Dit styrde även jag i sakta mak färden och njöt i den härliga sommarvärmen av anblicken av det festsmyckade Paris och de natursköna omgivningarna. Genom svenska legationen hade jag erhållit plats på en av åskådarläktarna nära presidentens tribun, men när jag anlände dit, befunnos både läktaren och en mängd extra stolar till trängsel upptagna, och mina försök att få intaga min plats blevo ej blott resultatlösa utan även bemötta på ett sätt, som stod i skriande kontrast mot den mångomtalade franska artigheten. Man trodde nämligen, såsom ofta händt under de före[ 204 ]gående månaderna, att jag var engelsman, och som engelsmännen vid denna tid till följd av Fashoda-affären voro föremål för stark ovilja, fick jag emottaga ej blott ovänliga blickar och hånfulla leenden utan även okvädingsord och mer eller mindre tydliga förbannelser. Slutligen och sedan jag förklarat, att jag ej var engelsman utan svensk, vilket uppfattades som schweizare, och att jag med nöje skulle låta bli att ropa »À bas la calotte» — jag hade nämligen råkat midt in i en legitimist- eller orleanistliga, — fick jag tillstånd att stiga upp på kanten av en stol, å vilken några ungdomar balanserade för att hålla sig kvar. Strax efteråt började ett öronbedövande oväsen, ty presidenten hade ledsagad av en lysande eskort anländt, och medan han besteg tribunen, gåvo de skiftande politiska åsikterna och känslorna sig luft i hurrarop och visslingar samt ropen »Vive la France!» »Vive la Republique!» »Vive Loubet!» »À bas Loubet!» »Vive Déroulede!» »À bas Jamont!» »À bas la calotte!» »À bas les jésuites!» o. s. v. Det hela hade åtminstone på mig huvudsakligen komisk verkan, men skänkte en mycket talande föreställning om den endräkt, som på broderlighetens grandiosa festdag sammanhöll och styrkte den stora gloriösa nationen. Emellertid tog revyn, som var ett mycket praktfullt skådespel, sin början, och då drunknade alla andra rop i det med översvallande entusiasm ljudande »Vive l'armée!»

Sedan jag efter revyns avslutning sökt upp min kusk, som nu ståtade med en orleanistisk rosett i sin blanklädersstorm och var vid strålande godt humör under inverkan av de bockar, han förfriskat sig med, [ 205 ]for jag till Ermenonville, den lilla trevliga restaurangen i Boulognerskogen för att intaga lunch. Där träffade jag och fick sällskap med Carl Laurin och ingenjör Gibson — en av jurymännen vid utställningen — och tillbragte ett par angenäma timmar, som även skänkte en ny illustration till den franska broderlighetens innebörd. Plötsligen hördes nämligen skottväxling från skogsdungarna i närheten, snart smattrade det ganska livligt, och så fingo vi se springande män och hur man kom kånkande med sårade. Då vi frågade vad som stod på, svarades, att nationalister och socialister hade sammandrabbat och att man slogs av hjärtans lust på grund av stridiga åsikter om de riktiga formerna för friheten o. s. v. Det var dock inte så farligt, som det såg ut, ty muskedunderna voro endast laddade med salt och risgryn. Det hela var sålunda endast spegelfäkteri, men i detta underliga land och bland detta underliga folk gav det dock anledning till ytterligare skränande om »La patrie!», »La gloire!» o. s. v.

Även inne i staden gick det här och var hett till, och då jag på kvällen passerade Place de la Concorde, erbjöd Strassburgmonumentet en bedrövlig anblick. Där hade nämligen nationalisterna, livade av revanschetanken, demonstrerat och orerat och nedlagt praktfulla kransar, men även socialister och anarkister hade kommit och gjort motdemonstrationer samt slagits med motståndarna och spolierat blomsterhyllningen. Men hemma i mitt gathörn, på den lilla öppna platsen vid Avenue Rapp, dansade man med liv och lust under de svala nattimmarna. Unga blusmän svängde om med små kärleksfulla butiksflickor, och till och med min drosk[ 206 ]kusk glömde politiken vid de bockar, jag bjöd honom på till tack för ett godt dagsverk.

Under senare hälften av juli var värmen tryckande. Termometern visade vanligen + 30° C., ofta mycket mera, och den eljes så friska Pariserluften, som är ett av Seinestadens största behag, var tung och kvalmig och fylld med otrevliga dofter. Möjligheterna att få bada kallbad voro små och otillfredsställande, och tillvaron blev nästan olidlig. Redan strax efter min ankomst till Paris började jag bada i Seinen, i ett av de allmänna kallbadhusen, vid Pont de Solferino, som var både rymligt och för franska förhållanden ganska snyggt. Den glädjen blev dock av kort varaktighet. Redan i maj var vattnet varmt, grumligt och illaluktande, och sedan en dag någonting ludet — antagligen en dränkt katt eller en död råtta — passerat mellan mina ben, förlorade jag lusten att fortsätta. Bra varmbad kunde erhållas på stadens fåtaliga badinrättningar, men avkylningarna voro otillräckliga på grund av den stora sparsamheten med kallt vatten. Bruket av sådant måtte ej ingå i parisarnes hälsovårds- och trevnadsbegrepp. En dag förvärvade Fritz Egnell och jag ett talande vittnesbörd härom. Vi hade fått höra, att det skulle finnas en stor simhall vid Rue Rochechouart i norra delen av staden. Fyllda av glädje och förväntan, foro vi genast dit, men blevo högeligen besvikna. Bassängen var visserligen stor och såg mycket inbjudande ut, men då vi hoppade i, funno vi, att vattnets temperatur var flera och tjugo grader varmt, och då vi summo till hörnen av bassängen, där nytt vatten spolade in, som vi antogo var kallt, befanns det vara ännu varmare. Även vattnet i duscharna [ 207 ]var varmt. För att få en lättnad i eländet köpte jag mig ett litet badkar av zink och hade några dagar glädjen att morgon och kväll kunna få uppfriskande avkylningar hemma, med några kannor vattenledningsvatten. Även härpå blev det dock plötsligt slut. Det kom nämligen en ukas, att varje individ i ett hus ej skulle på grund av den av värmen och den långvariga torkan vållande vattenbristen i Paris förbruka mer än en liter per dygn för alla sina behov.

Så ofta tiden medgav foro Egnell och jag ut i stadens omgivningar, där luften var friskare, och tillbragte härliga timmar i Chantilly, Versailles, Sêvres, Vincennes o. s. v., och en dag, då termometern visade + 38° C. och hettan var olidlig, slogo vi oss riktigt lösa och foro ner till normandiska kusten för att få bada och andas havsluft. Ingen kan beskriva de två härliga dagar, som vi tillbragte i det lilla trevliga och anspråkslösa Treport. Vi kommo dit sent på kvällen och fingo i mörkret ingen föreställning om ortens utseende och belägenhet m. m., men det var underbart [ 208 ]skönt att gå till sängs i frisk och svalkande luft och att med balkongdörrarna öppna i det lilla hotell vid stranden, där vi tagit in, somna vid bruset av vågsvallet. Redan kl. 6 följande morgon skyndade vi i den s. k. bara mässingen ner till det första badet, ty här fanns ej som i Trouville och Dieppe någon Paris-societet att taga hänsyn till. De enda, som voro uppe så tidigt, voro några infödingar, som fångade räkor. Efter att grundligt ha badat och simmat smakade oss frukosten med kokta blåmusslor och nyss fångad sjötunga bättre än Paillards och Larues kulinariska delikatesser, och sedan voro vi färdiga att taga i betraktande Treports och dess tvillingstad Mers les Bains sevärdheter. Dessa utgjordes av höga och branta kalkklippor, gamla pittoreska småstadshus, normandiska fiskarbåtar och normandiska fiskartyper samt La Plage eller badstranden med sina tält, korgkurar och badvagnar i den vanliga stilen, men med mycket olika innehåll mot de stora badorternas. Här saknades sålunda fullständigt Pariskokotterna och deras kavaljerer, och publiken utgjordes huvudsakligen av folk, som badade för badets skull och ej för att visa mer eller mindre eleganta och fantastiska toaletter.

Emellertid skulle vistelsen i Treport bli helt kort. Vi måste återvända till Paris, Egnell för göromål på sin utställningsavdelning och jag för att avsluta mina korrespondenser. Jag hade sändt hem omkring ett hundratal sådana. Det återstod nu att göra en efterskörd, och sedan detta var gjordt, skulle jag anträda hemfärden. Jag längtade hem, påskyndade arbetet och den 8 augusti begav jag mig av, uppriktigt sagdt med en suck av lättnad. Visserligen hade jag under den lång[ 209 ]variga Parisvistelsen fått se och lärt känna mycket av värde och intresse samt haft mycken trevnad och gjort många angenäma erfarenheter och bekantskaper, och en särskild och bestående behållning hade jag i en ganska omfattande kännedom om den i många hänseenden beundransvärda Seinestaden. Men från beröringen med fransmännen i allmänhet och parisarne isynnerhet medförde jag i stort sedt ogynnsamma eller ofördelaktiga intryck. Därvid fäste jag mig mindre vid den ohövlighet, som ofta kommit mig personligen till del, ty den berodde väl mest på att man ansett mig vara engelsman eller tysk, men däremot vid vederbörandes egennytta och närighet, löjliga fåfänga och skrytsamhet och framför allt oförskämda anspråk på att vara den förnämsta av alla nationer. Jag vill i all korthet säga, att jag om Paris och parisarne vid avskedet fällde ungefär samma omdöme, som min avlidne vän doktor Emil Kleen en gång då han var vice värd för ett hus och skulle hyra ut en våning avgav, nämligen: »Huset är nog bra, men ni ska' akta Er för värdfolket». Denna min uppfattning har väsentligt stärkts under världskriget och de efter detta förflutna åren.

Efter hemkomsten återtog jag mina vanliga sysselsättningar på redaktionen och hade glädjen emottaga mina överordnades erkännande för det sätt, varpå jag utfört mitt värv. Den användbarhet såsom utställningsskildrare, som jag ådagalagt, togs också under det följande decenniet i anspråk för flera uppdrag inom samma intressesfär. Sålunda var jag tidningens korrespondent vid landtbruksmötet och industriutställningen i Gävle 1901, vid världsutställningen i Liège 1905, vid [ 210 ]fiskeriutställningarna i Köpenhamn 1908 och i Trondhjem 1909, vid hemslöjds- och industriutställningen i Bergen 1910 och vid den historiska utställningen i Glasgow 1911.

Bland dessa på minnen och erfarenheter rika tillställningar vill jag något dröja vid Liègeutställningen. Denna blev nämligen förbunden med ett par episoder och några upplevelser av allmännare intresse. Även denna gång färdades jag med Göta från Göteborg till Antwerpen samt anlände i början av april till Liège. Där fick jag trevlig bostad på Hôtel de Suède och satte mig snart in i förhållandena. Utställningen var naturligtvis ej färdig, men lovade att bli mycket vacker och intressant, ehuru av vida mindre omfattning än den i Paris. Platsen för densamma var särdeles vackert belägen invid och i närheten av Maasfloden i en av den vackra och rika stadens yttre delar och kommunikationerna med ångslupar och spårvagnar de bästa möjliga. Sveriges deltagande var oavsedt smärre detaljer på specialavdelningar begränsadt nästan till en enda sal i industripalatset, men denna var rymlig och väl belägen, och vår utställning var eller rättare blev värdefull och tilltalande, tack vare svenske konsuln mr Braconiers och kommissarien Raoul Nordlings nitiska och insiktsfulla arbete. Separators samt Rörstrands och Gustavsbergs montrer ådrogo sig den mesta uppmärksamheten. Bland övriga utställningsdetaljer beundrade jag för egen del i främsta rummet de belgiska vapenfabrikernas samt glasindustriens utomordentligt rika och vackra utställningar, den japanska avdelningen, Cocquerills storartade maskinutställning, kongoutställningen o. s. v.

[ 211 ]Vida mer än expositionen intresserade mig emellertid staden Liège och Belgien, och jag använde min omkring två och en halv månader långa därvaro för att söka lära känna dem så grundligt som möjligt. Under talrika strövtåg i staden beundrade jag dess många från arkitektoniska synpunkter märkvärdiga kyrkor samt andra offentliga och enskilda byggnader, och tack vare de korta avstånden samt de billiga järnvägsfärderna och levnadskostnaderna kunde jag komma vida omkring i landet samt besöka och bese Bryssel, Gent, Louvain, Mecheln och Brügge samt Spa och andra för sin natursköna belägenhet eller av andra skäl intressanta och sevärda orter.

Belgien är ett de stora motsatsernas land. Trots det rika bebyggandet och de talrika industriella anläggningarna, som särskildt när man färdas på järnvägarna nästan förmedla intrycket av ett fortlöpande stadssamhälle, är det ett av Europas förnämsta trädgårdsländer, och jag har ingenstädes sett så många av frodiga grönsaker och blomsterväxter så rikt fyllda trädgårdar och täppor, som här redan i april var [ 212 ]fallet. Det var en glädje att tidt och ofta se de av härligt blommande Glycine täckta husväggarna eller att på morgnarna gå ned till grönsaks- och blomstertorget i Liège och för en ringa summa förvärva rosor och andra blommor samt ypperlig sparris. Tallösa vittnesbörd i byggnader, monument och konstverk om gångna tiders förnäma kultur omväxla med fabriksanläggningar och andra erinringar om landets nutida betydelse som ett av Europas livligaste industricentra, och medan man t. ex. i Brügge med dessa gamla härliga kyrkor, tysta gator och stilla kanaler erfor en medeltidsstämning, som kanske eljes ingenstädes bjudes på vår jord, får man i det »svarta landet» söder om Liège med dess masugnar, fabriksskorstenar, enorma kolhögar och slaggberg en allt annat än tilltalande påminnelse om det jäktande nutidslivet. Även i befolkningshänseende göra dessa kontraster sig skarpt gällande. De tre folkelementen eller de fransktalande och med fransmännen nära befryndade belgierna, flamländarna och vallonerna leva väl i allmänhet enigt tillhopa, men de äga dock starka motsättningar och ofta vidt skilda intressen och åskådningar. I politiskt och religiöst hänseende förekomma ju också stora slitningar och skarpa divergenser. Ingenstädes har jag sett så många sidenfrasande prelater, svartklädda präster av alla grader samt bleka och glåmiga prästseminarister som här, men ingenstädes heller så många ondskefulla anarkistblickar och knutna nävar som i Liège's arbetarkvarter och vid verkstäderna i Seraing, ingenstädes så många fattiga, uselt klädda och uthungrade stackars människor som bland den knäböjande menigheten en söndag i en av Brügges kyrkor.

[ 213 ]Ett par gånger fick jag tillfälle att på nära håll se härskaren över detta egendomliga land och dess heterogena befolkning h. maj:t konung Leopold. Han kom nämligen från Bryssel för att beskåda utställningen, första gången några dagar efter dess öppnande och då med stor ståt, andra gången mer privat. Genom konsul Braconiers vänliga bemedling hade jag erhållit inträdeskort till utställningens festpalats, där den officiella mottagningen vid det första besöket skulle äga rum. Jag stannade emellertid utanför vid stora trappan, och fick där ett utmärkt tillfälle att se när kungen anlände. Hela vägen ut till expositionsområdet var å ömse sidor kantad med militär, och polispatruller redo av och an för att hålla de påträngande folkmassorna tillbaka. Alla försiktighetsmått voro vidtagna för att förekomma attentat. Farhågorna härför voro nog ej ogrundade, ty h. maj:t var ingalunda populär. Allt gick emellertid väl, fastän kungen under sin hastiga färd hälsades av övervägande visslingar och ropen: »Ned med Leopold!» Omsider anlände vagnen och kortegen. H. maj:t steg ur, hälsades av utställningens funktionärer och begav sig under musikkårens utförande av belgiska nationalsången och leverop uppför trappan. När han kom upp på plattformen, vände han sig om samt tog en överblick över platsen och det myllrande människovimlet, och då utbröt ett öronbedövande oväsen. Han hälsades nämligen med frenetiska visslingar, blandade med officiella hurrarop; men det sätt, varpå han upptog denna blandade hyllning, visade att han var en filosof och en man med humor. Han vände sig nämligen till sin omgivning med en axelryckning och ett elakt leende, som om han ville säga: »Där [ 214 ]ser ni hur jag är omtyckt». För övrigt gjorde han med sin högresta, magra figur, sitt stora, bländvita, tvärskurna skägg, sin långa näsa och sin lurande blick, ett mycket egendomligt intryck, och iklädd krona, mantel och spira skulle han mycket väl ha kunnat motsvara föreställningarna om en suverän i trollens rike.

Den 12 juni på aftonen inträffade en episod, som beredde mig en oförmodad omväxling i Liègevistelsen. Jag emottog nämligen då ett telegram från redaktionen i Stockholm av följande innehåll: »Res genast till London och skildra kronprinsens bröllop». Som detta skulle äga rum i Windsor den 15 juni, var det ingen tid att förlora. Jag skrev därför till svenske envoyén i London baron Bildt med anhållan att han om möjligt skulle skaffa mig tillstånd att närvara vid vigselakten, och följande morgon tog jag expresståget till Ostende och fortsatte omedelbart till Dover samt anlände till London på kvällen. Dagen därpå gjorde jag min uppvaktning hos baron Bildt, som omtalade, att han lyckats vinna bifall till min framställning och till bekräftelse härpå lämnade mig en av lordkammarherren eller hovchefen lord Clarendon undertecknad inbjudning att närvara vid vigselceremonien i S:t Georges Chapel i Windsor den 15 kl. ½ 1 e. m. Däremot hade han ej lyckats utverka någon inbjudning till det stora garden party, som skulle äga rum vid Windsors slott den 14, vilket jag för övrigt aldrig haft förhoppning om. Han rådde mig vidare att fara ut till Windsor redan på eftermiddagen och där försäkra mig om bostad, ty på själva förmälningsdagen skulle det säkerligen bli stor tillströmning av åskådare och ondt om [ 215 ]rum. Baron Bildt tillade, att han trodde, att jag var den ende svenska journalist, som fått tillstånd att närvara vid högtidligheten, varför jag framförde mitt särskilda tack.

Sedan jag användt några timmar på att förnya bekantskapen med London, reste jag till Windsor och fick ett rum på »Vita hjorten», ett litet gammaldags hotell och värdshus, där man tog ett pund som pant på att jag skulle göra rätt för mig; men sedan jag visat lord Clarendons inbjudningskort, behandlades jag som kunglig bröllopsgäst, d. v. s. med all tänkbar respekt och artighet. Detta kort beredde mig även förmånen att få tillträde till det gamla muromgivna slottet. Jag slog mig ner på en av de höga vallarna och tillbragte ett par timmar i den härliga sommarkvällen med att beundra utsikten uppåt Themsen och det underbart vackra landskapet med dess frodiga grönska och mjuka linjer. När jag följande dag kl. strax efter 12 infann mig vid S:t Georges Chapel, blev jag av en kammarjunkare anvisad plats på första bänkraden i skeppet och fick härigenom en utmärkt möjlighet att beskåda de snart anländande, särskildt inbjudna gästerna bland den engelska aristokratien och den ståtliga processionen med de kungliga personerna och deras uppvaktningar.

Det var ett lika lysande som fängslande skådespel, ty många av de intågande damerna voro fulländade skönheter, och den mängd juvelprydda hertiginne-, markisinne- och grevinnekronor, som de jämte andra smycken exponerade var praktfull. De färgrika hov- och militäruniformerna och betjäningens medeltida dräkter voro även av anslående verkan; men uppmärksam[ 216 ]heten på och intresset för allt detta undanträngdes, när processionen tågade in och led efter led erbjöd sitt intressanta åskådningsmaterial. Det kan synas vanvördigt att använda denna benämning på de många kungliga och furstliga personer, som uppträdde processionen, men denna hade i själva verket karaktären av en parad eller uppvisning, vars huvudsyfte visserligen var att celebrera det unga brudparets förbund, men utan tvivel även att för en beundrande menighet utveckla kunglighetens härlighet och imposanta innebörd. Detta lyckades även, men jag kan ej neka till, att förevisningen också hade en nästan komisk prägel. Härtill bidrog i främsta rummet processionens huvudperson h. maj:t konungen av Stora Britannien och kejsaren av Indien. I sin granna uniform och med sin betydande embonpoint, sin höga ansiktsfärg, sina blekblå ögon och sitt humoristiska, gemytliga leende gjorde han nämligen ett övervägande lustigt intryck. Den här återgivna bilden av honom och hans frände och skötesvän kung Leopold lämnar också, fastän något karikerad, en mycket instruktiv föreställning om de två märkliga herrarnas utseende vid ifrågavarande tidpunkt. Då jag nu nära tjugo år efteråt framkallar minnet av onkel Edward, har jag svårt att förstå, hur denne man, vars hela yttre och uppträdande tydde på vällevnad och slöhet, kunnat spela den stora politiska roll, som det sägs att han gjorde särskildt under det sista decenniet av sin levnad.

Hans majestät var emellertid ingalunda den ende bland deltagarna i processionen, vars utseende ej motsvarade de föreställningar, som torde vara vanliga beträffande det kungliga idealet. Flera av hans anhöriga [ 217 ]och särskildt hans tre systrar, prinsessan Christian av Schleswig-Holstein, hertiginnan av Argyll och prinsessan Beatrice av Battenberg, sågo nämligen med sina ganska svällande former och sin rosiga hy ganska borgerliga ut, och hans höghet khediven av Egypten, som kom tågande eller rättare hängande mellan arvstorhertigen av Baden och landtgreven av Hessen, var en talande illustration till den orientaliske sjuke mannen. Däremot fyllde drottning Alexandra sina sextio levnadsår — ännu mycket vacker trots sina sextio levandsår — samt våra egna kungliga personer, d. v. s. vår nuvarande konung och drottning, prins Eugen och brudgummen, alla anspråk på kunglig hållning, förnämt utseende och värdighet. När till sist den unga bruden, förd av sin fader hertigen av Connaught, inträdde, gick ett sorl av beundran genom församlingen över hennes täcka och älskliga uppenbarelse.

Av stort intresse var att med ledning av det omständliga ceremonielet följa uppträdandet av det engelska [ 218 ]hovets dignitärer samt uppvaktande kavaljerer och damer. Gamla ståtliga titlar och värdigheter uppburos av medlemmar av den brittiska aristokratiens förnämligaste släkter, såsom hertigen av Portland, markisen av Hamilton och earlen av Pembroke m. fl., och i de för svenska öron egendomligt ljudande befattningarna »Acting Mistress of the Robes», »Woman of the Bedchamber» och Lady of the Bedchamber» fungerade ej några vanliga kammarfruar och garderobsmamseller utan hertiginnor och andra damer med blått blod. Hela samlingen var mycket imponerande, men det var en stor tillfredsställelse att finna, hur dess svenska motsvarighet här i avseende både på ståtlighet, elegans och skönhet var densamma fullt vuxen. Våra kungligas svit utgjordes nämligen av dåvarande generalmajoren, sedermera överhovstallmästaren, greve Gustaf Fersen-Gyldenstolpe, nuvarande överhovjägmästaren, greve Otto Thott, nuvarande översten Ernst Silfverswärd, grevinnan Augusta Wirsén, f. Lewenhaupt, och friherrinnan Cecilia Falkenberg (numera fru av Klercker), f. Lewenhaupt m. fl.

Själva vigselakten, som förrättades av ärkebiskopen av Canterbury, fick jag ej bevittna, ty den förrättades inne i »Haut Pas» eller det allra heligaste, dit endast de högsta herrskapen och deras följen hade tillträde, och även om bröllopslunchen gick jag naturligtvis miste. Men jag tog skadan igen på »Vita Hjorten», och sedan detta var gjordt, for jag åter in till London samt skrev på Russel Hôtel, där jag bodde, ut min korrespondens och hann få den med expresståget till kontinenten från Paddington station. Det var i sista stund, men det lyckades genom användande av automobil för första gången i mitt liv. Kl. var då 9 [ 219 ]på kvällen torsdagen den 15 juni, och i söndagsnumret av Sv. D. den 18 hade jag tillfredsställelsen se artikeln införd. Detta var ett snabbhetsrekord, som vann till och med C. G. Tengvalls erkännande.

Följande dag anträdde jag återfärden till Liège, men gjorde mig ej nu någon brådska utan stannade ett par dagar i Ostende och Brügge. Fastän badsäsongen ej ännu riktigt börjat, rådde i det förra livlig rörelse och de stora lyxhotellen vid La Plage hade redan ganska talrika gäster. I Brügge åter härskade frid och ro, och fastän tidens tand här och var hade tryckt förfallets insegel på kyrkor och kloster, palats och borgarhus, skänkte dock den liksom slumrande staden betagande intryck av skönhet och forntida glans.

Den för min vistelse i Liège bestämda tiden nalkades sitt slut, och efter ännu några dagars arbete med expositionens skildrande for jag hem via Antwerpen, medförande överhuvud fördelaktiga intryck av Belgien och angenäma minnen av all den vänlighet och trevnad, jag erfarit av bekantskapen med konsul Braconier, i vars magnifika hem jag flera gånger var gäst, och med svenskar i Liège. Bland dem vill jag särskildt nämna ingenjör Ernst Ternström, som intog en framskjuten ställning vid Cocquerills stora verk i Seraing. Han var mig till stor nytta vid mitt arbete, och jag tillbragte många angenäma timmar i hans hem.

Även från utställningarna i Köpenhamn, Trondhjem och Bergen bevarar jag angenäma och värdefulla hågkomster. I Trondhjem blev jag med stor vänlighet emottagen av svenske konsuln Gustaf Örn och var ofta gäst i hans vackra och präktiga hem Nidaros. Vistelsen i Glasgow sommaren 1911 bildar ett särskildt minnes[ 220 ]rikt kapitel i anteckningarna från min journalisttids vandringsår. Den historiska utställningen erbjöd mycket av intresse, liksom den i samband med densamma anordnade industriutställningen. Den tur, som jag ofta under mina strövtåg ute i världen haft att få göra bekantskap med vänliga och intressanta människor, svek mig ej heller nu.

På färden från Göteborg till Edinburgh hade jag sålunda sällskap med nuvarande generallöjtnant Hugo Jungstedt, som bland annat hade mycket av intresse att berätta från den tid, han var adjutant hos konung Oscar och var med under dennes sommarvistelser i Marstrand. Bland andra episoder, som då inträffade, kan jag ej neka mig nöjet att anföra en, vilken Jungstedt omtalade och som är betecknande för kungens skämtlynne. Till hans umgänge i Marstrand hörde grevinnan Mathilda De la Gardie, f. von Kræmer, och generalskan Lotten Abelin, f. Zethelius. Dessa två damer, vilka i Marstrand gingo under benämningen »Kungsflundrorna» — detta sade naturligtvis inte Jungstedt, men jag har fått veta det från annat håll —, beundrade högeligen majestätet, uppvaktade honom träget och hade bland annat för vana att passa honom, då han återkom från morgnarnas fisketurer. En morgon, då Drott stävade in i hamnen, fick kungen, som jämte överhovjägmästaren Ankarcrona och Jungstedt befann sig på kommandobryggan, se damerna sitta väntande på den vanliga tilläggsbryggan. »Nu ska' vi spela dem ett spratt och lägga till vid en annan brygga», sade kungen, »så få vi se vad de ta' sig till.» När så damerna fingo se att Drott svängde och styrde kosan till en annan brygga, samlade de sig och satte [ 221 ]i väg för att hinna dit, då båten lade till, varpå kungen med Ankarcrona slog vad om vem som skulle komma först i kapplöpningen. »Jag håller på generalskan», sade Ankarcrona, hon är yngst». »Jag håller på Mathilda», sade kungen, och då utgången visade att han förlorade vadet, tillade han belåtet: »Hon kom i alla fall in som god andra!»

I Glasgow träffade jag vid första besöket på historiska utställningen magistratssekreteraren i staden mr John S. Samuel, som var en varm beundrare av Sverige och hade inlagt stora förtjänster om den svenska avdelningens på utställningen tillkomst och ordnande. Tack vare i främsta rummet hans initiativ och intresse hade nämligen ett ganska stort antal porträtt och andra minnen av i Sverige naturaliserade, mer eller mindre ryktbara skotska släkter skickats till utställningen. Mr Samuel visade mig stor artighet och vänlighet. Han var min ciceron vid beskådandet av Glasgows magnifika rådhus och andra byggnader, han bjöd mig på utfärder i stadens natursköna omgivningar och föreställde mig för stadens högste ämbetsman, [ 222 ]»lord-provosten». Denne hade den utomordentliga artigheten att föra mig i sitt eget ekipage till utställningen en dag, då 17,000 av stadens folkskolebarn voro där och undfägnades med kaffe med dopp, karameller o. s. v. Anblicken av dessa myllrande barnskaror var ju en ganska imposant illustration till skottarnas fortplantningsförmåga, men ingalunda av övervägande glädjande eller tilltalande art. Småttingarnas ofta mycket klena, tärda och sjukliga utseenden vittnade nämligen om att de ekonomiska och sanitära förhållandena i storstadens arbetarkvarter ej voro de bästa, vilket även lord-provosten medgav, med tillägg, att vederbörande gjorde allt för att förbättra tillståndet.

I sällskap med mr Samuel avlade jag dagen efter min ankomst besök hos svenske konsuln Achates von Platen och blev av honom och hans maka på det älskvärdaste sätt emottagen. I deras trevna och eleganta hem i ett av stadens vackra villakvarter var jag sedan gäst ett par gånger och medförde, då jag efter en vecka lämnade den stora och smutsiga staden vid Clyde, ett förstärkt intryck av hur klokt höga vederbörande hemma göra, då de anförtro konsulsbefattningarna utomlands åt fulländade gentlemän. Den erfarenheten hade jag ju även gjort på Bermuda, i Paris och Liège, men ej under särskildt kritiska förhållanden, i New-York. Hemfärden från Edinburgh gynnades av det härligaste väder, och därmed var mitt sista journalistiska värv på utländsk botten avslutadt.

Om min verksamhet i övrigt i Svenska Dagbladets tjänst skulle jag kanske kunna säga ungefär detsamma som det stora flertalet av mina kamrater kunna göra, nämligen att »intet mänskligt varit mig främmande». [ 223 ]Detta låter emellertid högst egenkärt och bör naturligtvis blott förstås i den bemärkelsen, att man haft rätt mångsidig användning för mig och att jag försökt sätta mig in i de mångfaldiga uppgifter, som falla inom den vanliga journalistens yrke. Carl Gustaf Tengvall förstod, såsom jag här ovan påpekat, mästerligt konsten att hålla sina medarbetare varma, och vad mig vidkommer lyckades han ofta placera mig på intressefält, som ej blott voro mig främmande utan även ofta föga tilltalande. Såsom exempel härpå vill jag nämna, hur han en vinter gav mig i uppdrag att referera »predikande riksdagsmän», d. v. s. under några månader, vecka efter vecka varje söndag bege mig till kyrkor, kapell eller bönehus och höra på vad en hel hop frireligiösa riksdagsmän hade att förkunna och sedan i tidningen skildra detta. Jag har i hela mitt liv haft en utpräglad antipati mot s. k. läsare och frimicklar, och jag kände det mycket hårdt att behöva offra mina härliga söndagar för att gå till deras i allmänhet i estetiskt hänseende föga tilltalande tabernakel och sitta och lyssna på deras av andlig högfärd och ofördragsamhet [ 224 ]samt enfald utmärkta anföranden. Men jag uppfattade det hela som en botgöring, och ibland kunde det hända att vad som serverades var underhållande och till och med roande. Så var särskildt fallet med P. P. Waldenström, den mångomtalade lektorn och aposteln. När turen kom till honom, i den till trängsel fyllda Immanuelskyrkan, hade jag en riktigt rolig söndagsförmiddag. Hans uppträdande var nämligen fritt från all salvelse och, om jag så får uttrycka mig, religiöst-humoristiskt, och han talade om sitt förhållande till vår Herre på ett så ogeneradt och oförblommeradt sätt, att man fick den uppfattningen, att de voro personliga umgängesvänner och till och med så nära bekanta, att de tillhopa drucko grekiskt landtvin.

Något mera hemmastadd var jag på det område, som behandlades i den på Tengvalls order tillkomna artikelserien »Kulinariska strövtåg». Med klokt anlitande av Kajsa Warg och Hagdahl, med användning av vad jag sett och erfarit ute i världen och med egen svaghet för god mat kunde jag tämligen klanderfritt klara de kåserande framställningarna, och jag passade ofta på att göra propaganda för s. k. husmanskost och gammaldags hushållning, med en och annan snärt åt den moderna kvinnoemancipationen och kvinnans tilltagande smitande från hushållsgöromål och hemsysslor. Detta framkallade naturligtvis då och då mer eller mindre ettriga gensagor, men dessa blevo välkomna. En av den moderna journalistikens huvuduppgifter är ju att åstadkomma strid och polemik.

Av större betydelse för tidningen voro emellertid, såsom jag förut framhållit, de sidor av min verksamhet, där jag genom någon sakkunskap kunde göra [ 225 ]nytta, nämligen som referent av vetenskapliga föredrag och sammankomster, genom intervjuer med forskningsresande och redogörelser för expeditioner och forskningsfärder samt genom skildringar ur Stockholms lokal- och personhistoria o. s. v. På de områdena ha också arbetet lämnat mig själv den största behållningen, i det att detsamma medfört fortsatta studier samt låtit mig vara med om många minnesvärda tilldragelser, underhållit bekantskapen med gamla vänner och förmedlat beröring med ett flertal framstående och märkvärdiga personer, såväl svenskar som utlänningar. Bland de senare vill jag nämna polarfararne Amdrup, Amundsen, Borchgrevink, Bruce, Shackleton och Toll, den framstående oceanografen Murray, den ryktbare »gorillamannen» Du Chaillu^[1] och den genom sina zoologiska och etnografiska forskningar i Australien och Mexiko berömda Lumholz. Med flertalet av dessa inskränkte sig emellertid bekantskapen till den korta tid, de kunde bestå mig för skildringen i tidningen av deras företag och bedrifter, medan samvaron däremot med Du Chaillu och Shackleton var längre och medförde privat sällskapande.

Redan år 1871, då jag som en sjuttonårig yngling deltog i min frände Gustaf von Dübens andra Lapplandsfärd, hade jag nämligen gjort Du Chaillu's bekantskap, och när jag, då han på gamla dagar eller året före sin död 1903 åter besökte Sverige och några dagar uppehöll sig i Stockholm, erinrade honom härom, [ 226 ]blev han mycket glad och bjöd mig på middag. Under denna kollationerade vi våra minnen från Lappland och jag fann, hur Du Chaillu, fastän nu en gammal man, var i besittning av samma livliga intelligens och samma goda humör, som då han uthungrad och uttröttad av sin strapatsrika färd över fjällen en augustidag plötsligen uppträdde i Jockmock och slöt sig till Dübens sällskap.^[2]

Sir Ernest Shackleton kom till Sverige i november 1909 för att hålla föredrag om sin sydpolsfärd i antropologiskt-geografiska sällskapet samt emottaga Vega-medaljen. Några månader förut hade jag trädt i brevväxling med honom, med anledning därav, att jag var sysselsatt med att för P. A. Norstedt & Söners förlag översätta hans stora reseskildring, The Heart of the Antarctic. Uppdraget att utföra detta tidskrävande arbete hade jag emottagit av förlagets chef v. häradshövding G. B. A. Holm under förhållanden, som jag måste i korthet omtala, därför att de lämna ett intressant bidrag till Holms karaktäristik.

En dag på sommaren 1909 erhöll jag en telefonpåringning från Holm med anmodan att göra honom ett besök. Jag undrade vad som stod på, ty jag hade aldrig förut varit i beröring med den mäktige mannen. Jag skyndade mig emellertid att efterkomma hans önskan, och sedan jag infunnit mig, löstes gåtan omedelbart därigenom att han helt tvärt sade: »Jag har beslutit att i översättning utgiva Shackletons bok och att doktorn skall utföra arbetet». Då han såg min förvåning, fortsatte han: »Professor Nathorst har [ 227 ]rekommenderat doktorn, jag har köpt översättningsrätten och allt illustrationsmaterialet av det engelska förlaget och det är min önskan att arbetet skall vara färdigt till Shackletons hitkomst i höst.» Någon tanke på, att jag ej kunde eller ville åtaga mig verket, hade han tydligen inte, och han blev arg, då jag efter den första häpenheten förklarade, att jag visserligen var mycket tacksam för erbjudandet, men att jag fruktade för att jag ej kunde antaga det. Särskildt skulle det vara absolut omöjligt att utföra arbetet inom den angivna tiden. Härpå svarade han blott: »Ja, men jag vill det» och gick några slag av och an i rummet. Då tillät jag mig föreslå, att vi skulle i lugn och ro överlägga om saken, och sedan han funnit sig häri, fann jag honom om en stund ganska resonabel. Han insåg sålunda godhetsfullt, att jag med hänsyn till tjänstgöringen i Sv. D. blott kunde ägna mina lediga stunder åt arbetet och att detta, som komme att omfatta omkring fyrtio tryckark i stort oktavformat, även med forceradt skrivande skulle kräva minst ett halvt år. Jag lovade emellertid att ha två à tre häften färdiga till Shackletons besök i Stockholm, och härmed förklarade han sig nöjd. Han höjde också med stort tillmötesgående arvodet från det jämförelsevis obetydliga belopp, han hade tänkt sig, och så kommo vi överens om att omedelbart sätta arbetet i verket. Jag bad honom dock ännu en gång överväga beslutet och framhöll, att jag ej trodde att publikationen kunde bli någon god affär. Detta var emellertid som att sätta eld på krut. Han blev blossande röd, ropade: »Va f-n angår det herrn?» och tillade, att när han beslutit en sak, så var den klar. Härtill var naturligtvis intet [ 228 ]att svara, men då han åter lugnat sig och frågade om orsaken till min pessimistiska uppfattning, sade jag att jag trodde, att den stora allmänheten hyste mycket ringa intresse för polarforskning och att man ej kunde beräkna någon större avsättning för ett verk, som skulle kosta trettio kronor, kanske mer. Jag tror också att utgången visade, att jag hade rätt och att Antarktis hjärta, som i två digra volymer förelåg färdig på våren 1910, blev en ekonomisk missräkning för förlaget. Mitt samarbete med dettas koleriske chef blev emellertid under publikationens fortgång av angenämaste beskaffenhet.

Med Shackleton kom jag under hans vistelse i Stockholm i ganska livlig beröring. Han var en sällspordt sympatisk man, vänsäll och anspråkslös, en kraftnatur, som med skotsk energi och seghet förenade idrottsidkarens friska äventyrslust samt djupa vetenskapliga intressen.

Det är bekantskapen med sådana män, som gör att livet blir innehållsrikt och värdt att leva, trots alla de politiska, sociala och kulturella försyndelser, med vilka mänskligheten under de senare decennierna liksom ofta förut förbittrat och försumpat sin tillvaro. Lyckligtvis ha vi här i Sverige särskildt inom vetenskapens värld ej behövt sakna sådana män, som i handlingskraft och i dådrik verksamhet för ideella mål varit och äro Ernest Shackletons likar. Jämte de i det föregående omtalade vill jag i främsta rummet nämna Sven Hedin, med vilken jag både i Sv. D:s ärenden och privatim under många år stått i beröring och i vänskapligt förhållande. Vår bekantskap ingicks redan på 1880-talet, i Nordenskiölds umgänge; under de se[ 229 ]dan förflutna decennierna har jag intervjuat honom, när omständigheterna så påkallat, och for till och med en gång i det obehagligaste väder över till Åbo för att vara säker om att ingen annan skulle komma före. Det var i januari 1909, då han väntades hem från sin sista stora expedition. Den färden glömmer jag inte. Jag har aldrig varit någon vintervän, och det var väl därför, som en rasande snöstorm rådde och gjorde resan både bort och hem även Ålands hav och vistelsen i Åbo så vintermättade som möjligt. I stil härmed var Hedins egen ankomst; lokomotiv och vagnar voro inhöljda i is och snö, och doktorn själv stod på en av perrongerna, i sin rimfrostiga pälsskrud som en personifikation av Bore.

Även med Otto och Erland Nordenskiöld, Erik von Rosen, Axel Klinckowström, Erik Mjöberg och många andra bland våra yngre forskningsresande har jag för Sv. D:s räkning varit i beröring och med flera av dem knutit vänskapsband. Så är särskildt fallet med E. von Rosen, som jag bistått med korrekturläsningen av hans stora reseverk och i vars ståtliga och vackra hem på det vid Båven härligt belägna Rockelstad jag ofta varit gäst. Där liksom på andra Sörmlands-gårdar, dit ödet i arbetets eller förströelsens tjänst fört mig, har jag njutit av det svenska herrgårdsväsendet i dess gammaldags trevliga former och hämtat nya krafter för verksamheten i Stockholm. En ganska stor del av denna verksamhet har också ägnats åt detta Stockholm, som jag älskar och beundrar i barndomsminnenas belysning, men vars utveckling under de sedan förflutna decennierna i mycket väckt min grämelse och sorg. I talrika tidningsartiklar har jag [ 230 ]sökt giva uttryck häråt samt påpeka den pietetslöshet och det oförstånd, med vilka man ofta vid förändringarna och omdaningarna gått till väga, och i några böcker^[3] har jag bemödat mig om att söka väcka och underhålla kärleken till det gamla Stockholm och intresset för bortgångna släkten och deras gärningar. Huruvida detta i någon mån lyckats, tillkommer det ej mig att döma om; men bokskriveriet, som för övrigt rört sig även på andra områden, har i alla händelser bragt mig glädje. Tidningsmannens arbete är ju ofta dömdt att vara förgätet nästan omedelbart efter det att det varit synligt i tryck; böcker äro en mindre förgänglig vara, och de tillerkännas stundom ett bestående värde, som mera sällan kommer de efemära tidningsartiklarna till del.

Om det sålunda ofta händer att journalisten för sitt arbete blott röner ett snart övergående erkännande, har han dock en ersättning härför i de mången gång angenäma former, i vilka detsamma förlöper, samt i bekantskapen med framstående och intressanta människor. Härpå har jag vad mig själv vidkommer i det föregående anfört flera exempel och vill nu meddela några till.

Bland andra värv, som mina överordnade ansett mig kompetent att utföra, har varit skildrandet av kongresser, möten och analoga tillställningar. Flera bland dem ha efterlämnat värdefulla minnen. I främsta rummet vill jag erinra om Linné-jubileet 1907, som fick gestaltningen av en storslagen svensk nationalfest, vari ombud från ett stort antal utländska akademier, universitet och lärda samfund deltogo och varunder ly[ 231 ]sande banketter höllos i Uppsala och Stockholm. Särskildt voro festerna i den gamla lärdomsstaden vid Fyris mycket vackra och stämningsfulla och erbjödo många fängslande episoder, såsom de in- och utländska deputationernas framförande av sina lyckönskningar och överlämnande av de många praktfulla adresserna till universitetets rector magnificus, professor Henrik Schück, samt dennes briljanta tal med skildringarna av Linnés personlighet och livsgärning, den ståtliga promotionen i domkyrkan, den stora middagen i aulan o. s. v.

Även Vetenskapsakademiens middag på Hasselbacken var en vacker och lysande fest. Sällan om någonsin ha så många celebra män inom utlandets vetenskapliga värld gästat Sverige som under dessa dagar, och intresset för deras personer ökades genom de praktfulla och egendomliga dräkter, i vilka flera ibland dem uppträdde.

För egen del följde jag med särskildt intresse promotionen inom filosofiska fakulteten. Bland dem, som kreerades till hedersdoktorer, voro prins Eugen, Ernst Hæckel, Selma Lagerlöf m. fl. föremål för särskild uppmärksamhet, och promotor, min gamle vän professor Tycho Tullberg, skötte sig med allt det allvar, som den högtidliga akten krävde. Han förstod emellertid också, då tillfälle gavs att, åtminstone för några invigde, inlägga litet humor i sitt maktpåliggande värv. Sålunda såg jag hur han, då han bekransade sin gode vän, den trygge och jovialiske fiskerichefen Filip Trybom, tryckte ner kransen ända till öronen och ögonen på honom samt viskade några ord, varpå bägge kontrahenterna tycktes ha svårt för att ej brista i skratt. Sedan Trybom, strålande och röd, kommit ned från [ 232 ]parnassen, frågade jag vad promotor hade sagt. »Jo», svarade han, »han sade, det här tror jag klär dig min gubbe».

Vid den baltiska arkeologkongressen i Stockholm 1909 refererade jag förhandlingarna, i vilka ingingo många intressanta föredrag av några bland samtidens förnämsta fackmän med våra egna Hans Hildebrand och Oscar Montelius i spetsen, samt var med på den av den sistnämnde givna, glada och trevliga festbanketten på Skansen och deltog i den synnerligen intressanta utfärden till Alvastra, där den nyupptäckta stenåldersboplatsen besågs och en härlig tur upp på Omberg företogs.

Under den internationella geologkongressen i Stockholm sommaren 1911 hade jag först glädjen konstatera, hur riksdagshuset på Helgeandsholmen kom till nyttigare användning än under vanliga förhållanden. Det omkring åttahundra deltagare räknande mötet hade nämligen där sina sammankomster med intressanta föredrag och diskussioner. Andra glädjeanledningar funnos i den imponerande föreställning, som man fick om den höga internationella värdesättningen av våra geologers verksamhet, särskildt inom kvartärgeologien, och i det förstklassiga sätt, varpå den svenska gästfriheten illustrerades. Sålunda gåvo professorerna Helge Bäckström och Hjalmar Sjögren i sina residens å Djursholm och Nynäs festdinéer för flera hundra gäster. En vänlig inbjudning från professor Sjögren beredde mig nöjet att få deltaga i den storartade festen på det gamla präktiga Adlercreutzska herresätet och i den utfärd till Utö, som föregick densamma. Middagen, som gavs för omkring tvåhundra personer och [ 233 ]i ett stort tält i den vackra parken, följdes på kvällen av ett ståtligt fyrverkeri och därefter återfärd till Stockholm med extratåg.

Det är ej ofta, som privatpersoner i vårt land äro i tillfälle till att på liknande sätt som de två nyssnämnda professorerna tillämpa regeln »richesse oblige», och även om möjligheterna därtill finnas, saknas ofta lusten. En person, som i hög grad ägde bäggedera och som tillika besjälades av en ovanligt livlig och verksam uppfattning av regeln »noblesse oblige», var baron Carl Carlson Bonde. Han var en grandseigneur i gammaldags bemärkelse, som då han 1913 bortrycktes av döden hade tillryggalagt en märklig bana som diplomat, hovman, politiker, jorddrott och författare och som på Södermanlands präktigaste herresäte, det gamla Gyllenstiernska-Hildebrandska-Bondeska Ericsberg, vilket han innehade som fideikommissarie, utövade storartad gästfrihet. Denna kom icke blott släkt och fränder, vänner och en stor umgängeskrets till godo utan utsträcktes ibland även så, att densamma fick en nästan officiell karaktär och bidrog till att upprätthålla Sveriges anseende inför utlandet. Så var särskildt fallet med de två lysande fester, som under 1900-talets första decennium höllos med anledning av de franska journalisternas och de franska parlamentarikernas besök i våra nordliga landsändar. Vid bägge dessa tillfällen hade jag såsom Sv. Dagbladets representant nöjet att närvara och bevarar dem i livligt minne.

Särskildt var festen för de omkring etthundra parlamentarikerna storartad. Den inleddes med färd till Gripsholm, vilket besågs under ledning av sakkunniga [ 234 ]ciceroner. Efter lunchen i slottsparken, där överstekammarjunkaren, greve Fredrik von Rosen på Hedenlunda och några andra representativa herrar fungerade som värdar, fortsattes resan med extratåg till Valla station. Där mötte ett trettiotal ekipage med kuskar och betjäning i de Bondeska och Åkerhielmska livréerna. Baron Bondes systerson, baron Jan Carl Åkerhielm på Ökna bidrog nämligen med några ekipage och körde själv en stor mail-coach med sexspann, vilken rymde sexton personer. All denna ståt imponerade på fransmännen, och så var ännu mer fallet efter ankomsten till Ericsberg med den magnifika middagen, som serverades i stora matsalen och flera angränsande gemak i stora våningen en trappa upp. Jämte fransmännen voro inbjudna flera av traktens godsägare, såsom greve Fr. von Rosen, baron Conrad Falkenberg på Lagmansö, baron Herman Fleming på Hofsta m. fl. Vid 9-tiden på kvällen avreste de utländska gästerna för att via Katrineholm och Göteborg begiva sig hem. Det hade varit en mycket ansträngande dag, och jag emottog med tacksamhet baron Åkerhielms inbjudning att följa med honom till Ökna och där vila ut, sedan jag per telefon meddelat Sv. D. min skildring av den storslagna festen och de intryck av fransmännen, vilka då lämpade sig för offentligheten. De mera privata fick jag behålla för mig själv, och jag vill ej heller nu avslöja dem utan blott yppa den i minnenas skattkammare bevarade betraktelsen, att även parlamentariska fransmän kunna vara ganska sympatiska människor, men att det fordras att de uppträda i en sådan miljö som Ericsbergs.

De nu lämnade erinringarna om beskaffenheten av [ 235 ]min journalistiska verksamhet skulle kunna fullständigas med meddelanden om arbete och uppdrag på ytterligare några intresseområden, men jag vill ej trötta härmed utan i stället påpeka, hur jag på några områden varit så godt som fullkomligt oanvändbar. Sålunda har jag ej kunnat syssla med politiska, nationalekonomiska, sociala och finansiella angelägenheter, dels därför att jag härför ej ägt några förutsättningar, dels emedan mina överordnade ej vågat låta mig försöka. Förmodligen ha de ansett mina åsikter vara för radikala eller extravaganta för att passa ihop med den hållning, som tidningen av opportunitetsskäl bort eller behövt intaga. För mig har detta visserligen medfört den grämelsen att jag ej i tidningens spalter fått ge luft åt den indignation, jag särskildt under de senare åren känt över våra försvarsnihilisters och andra politiska skrikhalsars fördärvliga verksamhet och över vår utrikespolitiks undfallenhet och ententekurtis; men det har å andra sidan haft den fördelen att jag fått leva i frid och sluppit den polemik och de fejder, som ofta varit mina politiska ledare-skrivande kamraters lott. I själva verket har hela min journalistiska bana tillryggalagts utan några allvarligare konflikter med andra tidningar. En gång har jag dock fått ovett i Svenska Morgonbladet och en annan gång blivit hånad av Dagens Nyheter. Det förstnämnda, utmärkta organets misshag ådrog jag mig därigenom, att jag efter redogörelsen för några av våra missionssällskaps verksamhet under något år i början av 1900-talet omtalade, att missionen i Kina, Indien och Sydafrika hade kostat över fyra miljoner kronor, och att jag tyckte att de pengarna hade vida bättre kunnat an[ 236 ]vändas för att minska nöd och elände hemma i Sverige. Detta var som att hälla salt i surt öga på vederbörande i obskurantismens högkvarter, isynnerhet som jag tillade, att missionsverksamhet överhuvud blott var berättigad, om den förenades med vetenskapligt forskningsarbete. Som exempel härpå anförde jag Livingstones storslagna geografiska upptäckter och det gagn, som Erland Nordenskiöld haft av svenska missionärers etnografiska samlande. För Dagens Nyheters onåd blev jag föremål i samband med Roald Amundsens besök i Stockholm efter fullbordandet av hans tåg till Sydpolen. I en artikel, grundad på intervju med Amundsen, skänkte jag varmt erkännande åt den duktiga bedriften, men framhöll tillika, att denna hade jämförelsevis ringa vetenskaplig betydelse utan mest var att betrakta som en sportprestation. Detta väckte min vän »Mac's» i D. N. stora harm, och för att riktigt dräpa mig skrev han, att signaturen »C. F. säkerligen skulle värdesätta upptäckten av ett par snöloppor högre än en aldrig så lysande idrottsbedrift». Däri hade han fullkomligt rätt. Jag tyckte då och tycker än i dag, att snölopporna ha vida större betydelse än en skidlöpning till Sydpolen.

★

När jag nu inför det definitiva inträdet i gubbåldern låter de här ovan skildrade och många andra minnen från mitt journalistliv passera revy, erfar jag glädje och tillfredsställelse över att jag i någon mån kunnat medverka i den storslagna utveckling, som den svenska tidningspressen under det senast förflutna kvartseklet vunnit. Många faktorer ha bidragit till denna utveck[ 237 ]ling, men jag tror, att det ej ligger någon överdrift i att beteckna Svenska Dagbladet som den förnämsta ibland dem. De riktlinjer, som Helmer Key angav för det nya Svenska Dagbladet, måste de övriga stora tidningarna och särskildt Stockholmspressen nolens volens först av konkurrenshänsyn och sedan med insikt om deras värde och betydelse följa. Keys framsynta tidningsprogram med dess särskilda tillvaratagande av kulturella intressen och krav har sålunda även blivit andra tidningars, fastän man med den inom pressen rådande avunden naturligtvis ej velat medgiva, att man följt det av honom tagna initiativet. Hånet och illviljan, som i maj 1897 mötte »Kulturduvan», ha emellertid förstummats, och Dagens Nyheters efter Oscar Levertins död med illa dold belåtenhet gjorda uttalande, att Sv. D. genom hans frånfälle förlorade sin bärande kraft, har visat sig vara förhastadt och ogrundadt. Redan flera år före denna stora förlust hade Sv. D. vunnit en tryggad ställning, icke blott genom Levertins medverkan utan även tack vare många andras nitiska och intresserade arbete, och de sedan förflutna lustren ha på ett lysande sätt visat att tidningen haft många andra bärande krafter. Tack vare dessas och deras hjälptruppers insatser har också utvecklingen gått med stormsteg. Som ett vittnesbörd härom vill jag blott erinra om, hur tidningen, som vid sin start och den närmaste tiden därefter utkom med 4 à 6 sidor dagligen och ett oansenligt söndagsnummer, tid efter annan ökade sitt sidoantal och nu bjuder på minst 20 sidor dagligen och rikliga både lördags- och söndagsbilagor.

Som ett litet kugghjul i det stora maskineri, som [ 238 ]åstadkommit allt detta, har jag ryckts med i utvecklingen och samlat iakttagelser, som efterlämnat aktningsbjudande minnen av överordnades och kamraters målmedvetna, plikttrogna och trägna arbete samt angenäma hågkomster av deras tillmötesgående och vänskap. Det fordras emellertid starka nerver för att kunna hålla ut midt i brännpunkten av en stor tidnings redaktionella liv. Att jag kunnat göra detta i nära tjugosju år, beror till stor del på det överseende och den uppmuntran, som jag av redaktionens chefer och medlemmar fått röna, men väl även därpå, att jag, såsom här ovan påpekats, varit så godt som befriad från sådana göromål och uppdrag, som sätta journalistens motståndskraft och självövervinnelse på särskilda prov. Om det t. ex. hade fallit på min lott att handskas med s. k. försvarsministrar, som äro utpräglade avväpningsivrare, eller med ecklesiastikministrar, som fördärva svenska språkets rättskrivning eller undergräva undervisningsväsendet för att skapa halvbildning eller allmän okunnighet, hade jag säkerligen spruckit av ilska. Nu har jag undgått denna och andra katastrofer, och i stort sedt fått leva i ett avundsvärdt redaktionellt lugn. Trevnaden härav har ökats genom kamratumgänget. När jag beträdde den publicistiska banan, var det en nästan fullkomligt främmande värld, som öppnade sig för mig, och det hade ej varit underligt, om jag blivit mottagen med köld och misstro. Så blev dock ej fallet, utan motsatsen. Jag gjorde snart många intressanta bekantskaper och förvärvade goda vänner, och under årens lopp och särskildt sedan jag 1907 blivit medlem av Publicistklubben, har umgängeskretsen väsentligt vidgats. Såväl inom Svenska Dagbladets [ 239 ]som andra tidningars redaktioner har jag vunnit vänner och träffat många framstående personer. Min vän »skåningen» Hjalmar Lundgren är ingalunda den ende, som kunnat göra anspråk på att vara »en man med självaktning».

Även utanför tidningsvärlden har jag ej saknat den vederkvickelse och den uppmuntran, som umgängeslivet skänker. Under åtskilliga år tillhörde jag sålunda ett sällskap av gamla vänner, som nu genom dödens och andra krafters ingripande är upplöst, men som under sin piggaste period träffades en gång i veckan eller två gånger i månaden på Operakaféet och tillbragte några aftontimmar i gladt och otvunget [ 240 ]samkväm. Deltagarna voro mina ungdomsvänner greve Magnus von Rosen och vice häradshövding Carl Sandströmer, kammarherre Magnus Lagerberg, kapten Gustaf Tottie samt herr Charles Dickson. Tillfälliga bisittare voro baron Gustaf Ridderstolpe, kallad »Pricken», kapten Gustaf Sandströmer, stallmästaren greve Arvid Posse och kapten Govert Kempff samt någon gång överstelöjtnant E. af Donner m. fl. Jag begår ingen ogrannlagenhet vare sig mot de döda eller de kvarlevande, då jag säger, att de voro stora original. Detta gav sig också ofta ganska tydligt till känna. I det till vänster om kaféingången och bakom pelarna belägna hörn, som snart fick benämningen »Rosenkammaren» och där vi alltid höllo till, gick det nämligen stundom mycket livligt till med heta diskussioner och — jag vill ej förneka det — ganska tappert pokulerande. Sådant anses ju på många håll fördömligt, men det höjer stämningen, löser andarna och kan, förenadt med intellektuell gymnastik, ge rik behållning. För egen del lärde jag mycket av Magnus Lagerbergs berättelser om de märkvärdiga människor, han träffat under sitt växlingsrika liv, och av hans och de övrigas meddelanden om och betraktelser över de tre onda makter, som människan bör akta sig för, nämligen djävulen, världen och sitt eget kött, hade jag mycken nytta, ej minst för min journalistiska verksamhet.

I allmänhet förlöpte tillvaron i »Rosenkammaren» i endräkt och sämja, men sedan världskriget brutit ut, höll tvedräktens anda även där sitt intåg. Charles Dickson, som är huvudman för den bekanta, från Skottland härstammande Göteborgssläkten och hade tillbragt en stor del av sitt liv i England, hade näm[ 241 ]ligen stora sympatier för detta. Vi övriga voro mer eller mindre utpräglade tyskvänner, och följden blev emellanåt rätt skarpa sammandrabbningar, vilka dock alltid reglerades i försoningens tecken.

Som min tyskvänlighet eller snarare mina starka antipatier mot ententen och särskildt mot Frankrike varit föremål för offentligt tadel^[4], anser jag mig på tal om världskriget böra nämna, att jag varit och fortfarande är orubbligt övertygad om att skulden till detta får tillskrivas det sedan 1870 aldrig vilande franska revansch-strävandet samt Eng[ 242 ]lands och Frankrikes avund mot Tyskland på grund av dess finansiella maktställning och stigande betydelse som kolonialmakt. Visserligen har man sökt blanda bort korten och kastat hela skulden på Tyskland, som ju också på grund av nederlaget i det ekonomiska krigförandet hårdast drabbats av efterräkningarna; men det kan ej lida något tvivel om att det, då katastrofens orsaker en gång bli klart och opartiskt klarlagda, skall bli den franska nationen, som får bära ansvaret för det sedan 1914 rådande världseländet, liksom densamma gjort sig skyldig till de flesta andra olyckor, vilka under århundraden hemsökt Europa och andra världsdelar. För svenskar, som i likhet med mig hysa denna uppfattning, har världskampens utgång naturligtvis varit en stor missräkning och insikten om de ringa utsikterna för vedergällning och rättvisa ett lidande. Den nästan enda lindringen i detta har varit och är att leva i fantasiens värld, en förmåga, vari jag för egen del under många decennier tränat mig för att vinna en ersättning för verklighetens otrevnad och bakslag särskildt på de politiska och sociala områdena. Till och med den förmätna inbillningen, att jag hade makt att ingripa i världshändelserna har ej varit mig främmande, och det har sålunda i drömmen eller fantasien händt att jag suttit till doms över de politiska missdådarna och att följden blivit den att de allesammans, ingen nämnd och ingen glömd, fått vandra till galgen.

Denna bekännelse kan naturligtvis endast påräkna intresse från psykologiska synpunkter och som exempel på hur världskriget kunnat förråa en individ, som eljes ej är mordiskt anlagd och som visserligen aldrig [ 243 ]i större utsträckning förmått följa det vackra budet att älska sin nästa såsom sig själv, men däremot älskat ganska många av nästan mera än sig själv och överhuvud haft en vänlig disposition mot hela mänskligheten. Jag kan sålunda utan förhävelse säga, att jag också haft ett bättre jag, som emellertid bäst utvecklat sig och fått göra sig gällande, då jag varit befriad från storstadsliv och världsvimmel och fått syssla med intressen och uppgifter, som äro främmande från världens oro och strider. Jag har sålunda haft lyckan att ofta under semestertider få vistas hos vänner på slott och herresäten och alltså haft förmånen att få njuta av den angenämaste formen för svenskt umgängesliv. I mitt lilla hem på Duvnäs har jag i ensamhetens ro ägnat mig åt studier och författarskap, i mina Gamla-Stockholms-skildringar levat mig in i gångna tiders och släktens intressen och förhållanden, i Linnéforskningen funnit medel att bidraga till kunskapen om vårt största fosterländska minne och i umgänget med gamla och nyförvärvade vänner njutit av förströelse och ökad trevnad.

Det är under sådana förhållanden ej underligt, att jag varit ganska stationär och särskildt under de senare åren vid stigande ålder och minskad rörelseförmåga känt tilltagande obenägenhet för att lämna »Villa Vupplund», såsom mitt tuskulum av skämtsamma vänner kallas. Den gamla vandringslusten har dock emellanåt verkat och hindrat att jag alldeles rostat fast. Sålunda tillbragte jag några härliga semesterveckor sommaren 1918 i Visby, och somrarna 1919—21 fick jag i Fiskebäckskil och vid Kristinebergs zoologiska station återuppliva ungdomsminnena från Västkusten [ 244 ]och i umgänge med äldre och yngre zoologer förnya intresset för den förnämsta bland vetenskaperna, som var min egen »scientia amabilis», innan ödet förde mig in på andra banor. Under försomrarna 1922 och 1923 vistades jag för hälsovård några veckor i Baden-Baden och återvände därifrån med stärkta krafter och angenäma minnen av umgänge med goda svenska vänner samt fördjupade sympatier för Tyskland. Utfärderna i det härliga Schwarzwald och beröringen med dess idoga och vänliga befolkning, besöken i Freiburg och andra historiskt märkvärdiga orter, de många underbara minnena av gammal kultur och vittnesbörden om friskt pulserande nutidsliv befäste uppfattningen om beundransvärd verksamhet för naturskydd, kulturvård och materiell förkovran.

Under sommaren 1923 sändes jag av Sv. Dagbladet till Göteborg för att skildra invigningen av det nya naturhistoriska museet och den nya botaniska trädgården, det stora skandinaviska naturforskarmötet och den i samband med jubileumsutställningen anordnade trädgårdsutställningen. De tre förstnämnda uppgifterna förde mig midt in i vimlet av flera hundratal naturforskare, som i föredrag och diskussioner dryftade sina intressen och med kanske ännu större hänförelse njöto av Göteborgs storartade gästfrihet. Den stora middagen å Trädgårdsföreningen med anledning av de två nämnda invigningarna var sålunda en mycket glad fest; men under aftonens lopp anlände en underrättelse, som för mig och några andra, vilka fingo del av den, förstörde stämningen. Från Hälsingborg ingick nämligen meddelande, att professor Erik Müller på väg till

[ 245 ] [ 246 ]naturforskarmötet betänkligt insjuknat. En vecka efteråt bortrycktes han av döden.

Med Erik Müllers bortgång förlorade vårt land en av sina mest framstående vetenskapsmän, Karolinska institutet den främste bland sina professorer, Svenska Linnésällskapet sin nitiskt verksamme och högt uppskattade ordförande och hans vidsträckta vänkrets en varmt beundrad och avhållen medlem. För mig var densamma en stor förlust. Vår bekantskap, som grundades mot slutet av 1890-talet, då han som professor fästes vid den lärostol, från vilken han sedan utförde ett så fruktbringande arbete, och ibland besökte mig på Sv. D:s redaktion, övergick under det senast förflutna decenniet till nära vänskap. Gemensamma intressen för biologiska studier och Linnéforskningen förmedlade ett allt livligare umgänge. Jag fängslades allt mer av hans mångsidigt begåvade, genialiska och vänsälla personlighet, var ofta gäst i hans trevna hem och hade ibland glädjen se honom ute hos mig, då han alltid förde med sig sitt sprudlande humör och sina älskvärda umgängesgåvor. Han intresserade sig livligt för min verksamhet, isynnerhet inom Stockholms- och Linné forskningen, och gav mig ofta råd och upplysningar. Mången gång förvånade det mig att han, fastän infödd skåning och av gammal skånsk släkt, var så litet skånsk i sätt och åskådningar. Han saknade fullkomligt den pösighet och dryghet, som så ofta utmärka den välmående nationen, och han ägde en sinnenas livlighet och hjärtats godhet, som övriga skåningar utan tvivel ibland äga, men på grund av tröghet sällan visa.

Erik Müller var vid sin död endast femtiosju år [ 247 ]gammal och borde sålunda, mänskligt att döma, ha fått leva ännu många år för att fortsätta och fullborda sitt gagnande livsverk. Det tjänar ju till intet att grubbla över, varför ej detta blev honom förunnadt; men underligt är det, att ofta de bästa och nyttigaste människorna ryckas bort i sin kraftigaste ålder, medan många andra mindrevärda få gå kvar och skräpa här på jorden långt in i ålderdomen. Man kan dock tänka sig att meningen härmed är att de sistnämnda skola ha en respittid för att hålla sig beredda, när den tidpunkten är inne, då »jordens oro viker och himlen allt förklarar». Hur den senare delen av detta tröstande perspektiv kommer att gestalta sig, är ju mycket ovisst; om den förra kan det däremot ej råda något tvivel, att den skall bli verklighet och att man, då jordelivet är slut, skall vara befriad från den demokratiska samhällsutvecklingen, från anblicken av olämpligt placerade stadshus med bildstoder av tokiga och nakna snillen, från förslag att »rulla bort» gamla arkitektoniska mästerverk och från allt annat, som verkar ohälsa och vantrevnad.

↑ Det berättas om Du Chaillu, att han under sina första besök i Sverige, då han hade svårt att göra sig förstådd — längre fram talade han ganska bra svenska — plägade presentera sig med att säga: »Jag vara gorillaman».
↑ Se förf:s bok: Från Slottsbacken till Ladugårdslandet. Stockholm 1920.
↑ Se det bibliografiska bihanget i bokens slut.
↑ I recensioner med anledning av några fransk-ovänliga uttalanden i min 1922 utgivna bok Mina Uppsalaminnen.

[1] Det berättas om Du Chaillu, att han under sina första besök i Sverige, då han hade svårt att göra sig förstådd — längre fram talade han ganska bra svenska — plägade presentera sig med att säga: »Jag vara gorillaman».

[2] Se förf:s bok: Från Slottsbacken till Ladugårdslandet. Stockholm 1920.

[3] Se det bibliografiska bihanget i bokens slut.

[4] I recensioner med anledning av några fransk-ovänliga uttalanden i min 1922 utgivna bok Mina Uppsalaminnen.

[1]

[2]

[3]

[4]

IV.ETT KVARTSEKEL SOM JOURNALIST

IV.
ETT KVARTSEKEL SOM JOURNALIST