Vinter-Sång
VINTER-SÅNG.
Hell dig, mitt Fosterland! Ej skimrar
Den rika söderns guldfrukt här;
Men fri är hyddan, som du timrar
Af dina furor opp, och der
Hvad fröjd att bo! Må Bore rasa
Och slunga pikar kring dess knut!
Vid skenet af vår tända brasa
Vi mota den Kossacken ut.
Än Odins ätt, lik fjällets klyfta,
Som lätt hvart moln på hjessan bär,
Du kan din höjda panna lyfta
Mot ljuset opp, hvars barn du är.
Ej pressar slafveriets hexa
Ur hjertats planta lifvets saft;
Nej, än på fädrens grafvar vexa
Kungsblomstren: Frihet, Mod och Kraft.
Så långt som himlens dôme sig höjer,
Flyr anden, ej af bojor tryckt;
Ej fruktan slummerns frid fördröjer,
När Nordens Son sitt öga lyckt.
O, stjernenatt! de vinterstycken,
Du målar öfver drifvans land,
Nedstänkande demantesmycken,
Förkunna äfven Mästarns hand.
Se, mellan höga furor simmar
En trollverld öfver dal och häll.
När månens gyllne skifva glimmar,
Som lampan i ett graf-kapell.
Der kämparne i segerskruden
Ha’ somnat in på ärans sköld:
Med Herculsklubban, lejonhuden[1],
De värna sig mot glomskans köld.
På Carlars thron en hjelte vakar,
Än örnen lik på alpens topp,
Som klyfver skyn och glad försakar
Den däld, der vårens sol rann opp,
Att målet nå vid polen höga.
En gång, till lön för hvad han gaf,
Välsignande skall Sveas öga
Bland sina Carlar se hans graf.
- ↑ Se Carl den Tolftes Sarcophag.