Vintergrönt/Far och dotter

←  De sju

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Far och dotter

Far och dotter.

En idyll.

1.

Uret med göken slog tu, då man slutat att äta, ty tidigt 
Älskade prestfar middag få, såsom brukligt på landet:
Uppe i otta han var, först läste han bibeln och sedan
Egnades timmar väl två åt Homer eller Plato, hans vänner;
Därnäst kaffet kom in; se’n tände han stoppade pipan,
Silfverbeslagen och fylld med en blandning af »Hoppet» och knaster;
Hvirflande rök uppsteg och han njöt af de ringlande skyar.
Förmiddagsvärfven hans tid upptogo med stämmor och kyrkbok,
Skolor och nattvardsläsning och tankar på nästa predikan,
Färder till sjuka också och de döendes sista hugsvalan,
Råd åt församlingens folk rådfrågande vördige herden,
Vandring bland åkrarnes gull, boställets ej torftiga tegar,
Tills att, när klockan var ett och på ekbord ångade maten,
Fryntlig till salen han gick, där den adertonåriga Elsa,
Enklingens höstfröjd, sedsam stod och förbidade fadren,
Bytande stundom ett ord med den lärde och dystre adjunkten.
Strax när den gamle kom in, uppklarnade flickan och mötte
Trofast, vänlig hans vänliga blick, som det höfves en dotter,
Molnet kring pannan försvann och så klart som en källa sin himmel
Speglade ögat igen mildtskimrande friden i hjärtat,
Oskuld, lydnad och stilla behag och den barnsliga fromhet.

Trefnad och glam hade herrskat idag vid den landtliga måltid,
Kyrkherrn hade som gäst egt ungdomsvännen från fordom
Hvilken, fast halfmilsväg och ej mera dem skilde till bostad,
Knappt en gång hvar vecka kom dit för att språka och gräla,
Tala om bilder från flyktade dar och om minnen från Fyris.
Läkare var han till yrke, herr Adolf, och aktad i orten,
Ogift, knarrig och sur, men med skalken så ofta på läppen,
Hjärta af gull, sträft blickande kring sig och snusande ständigt,
Fnurrig mot fattig och rik, men de fattige hjälpande träget
Icke med läkdom blott, som hans plikt bjöd, äfven med pengar.
Smög han två banko ibland under dynan åt torparebarnet,
Snäste han argt, om hans list, upptäckt, blef af torparen tackad,
Röt som en varg, tog en pris och förnyade gåfvan som snarast,
Skällde på osnyggt »pack» och för packet dock lindrade lifvet.
Stolt fritänkare tycktes han ock, spotskt log han åt fördom,
Speord gaf åt adjunkten och fräste om salvelse hånfullt.
Känslig ändå på sitt sätt var den vresige; tårar på kinden
Kommo som dagg på en hed, när det taltes om Israel Hwasser.
Sådan han var. Till hans ära med ölet det hundradeåra
Hade man rätterna kryddat idag, nöjd steg man från bordet,
Nöjda ej alla ändå: svårt missnöjd syntes adjunkten,
Gramse med skäl på den svordomsslösande doktorn, som hädiskt
Ofta med kötted stärkte sitt tal, fullsmusande västen.

Knappt man från bordet gått upp; då talte den vördige kyrkherrn:
»Elsa, vårt brädspel bringa oss hit, gif piporna äfven!
Blossande sakta, jag pröfve, om ej storskrytaren Adolf
Tukta jag kan med en jan: sist stod jag på vägen att vinna,
Hemma jag var nära nog, när den bofven tog plötsligt ett kronspel.
Hämnd nog bjudes mig nu, mångsiffriga allor jag anar».
Tog så adjunkten till ord: »byfolket har klagat på spelet,
Klander man hör öfverallt — nu jag nödgas att säga det öppet —
Därför att tiden med slikt tillbringas i själfvaste prestgåln.
Kyrkherrn gör hvad han vill, helt afgjordt kunde jag tegat,
Rätt är dock rätt. Se, splitets och söndringens tid är för handen,
Sekterna sticka sig upp, missnöjet har grott öfver bygden.
Varsam vare man nu; kyrkherdarne gifve exempel!
Spelet ej anstår heller en prest. Själftuktan och fromhet
Höfvas oss främst att ej allt neddrages i hvirfveln af oro.
Kyrkan ett Babel benämns, skenkristne vi kallas af mängden,
Aktom oss noga, att icke med skäl de må gifva oss namnet.»
Sade, och rodnade själf att så dristig han varit, adjunkten.
Harm flög upp öfver läkarens kind. Så flammar ett norrsken
Upp kring ett snölandskap, inbäddadt i vintriga drifvor.
Ungmön rodnade ock, men det var som när aftonens purpur
Färgar ett strömolns rand. Blygt tvekande syntes hon äfven
Hvilken hon rätt skulle ge, fromt ifrande läraren eller
Fadren, som gärna såg världen i ljus och som älskade friden.
Hittills fadren var allt och hon trodde ej andra än honom,
Såg hur hans lära och lif huldt präglats af lefvande kärlek.
Dock se’n adjunkten kom hit, var hon oviss: äfven hos honom
Lära och lif drogo jämt, allvarlig han var i sin vandel,
Skrymtade ej, såg lifvet mer mörkt, men ock djupare kanske,
Stundom så mörkt att hon räddes och vemodssuckande sporde:
»Unnar ej alls sina barn Gud solsken? Åskar han ständigt?»

Ej blef den åldrige vred. Väl kände han nitet hos Erik,
Visste att städs han for fram med i otid stormande kärfhet,
Såg till hans ärliga själ och förlät om han brustit i jämnmått.
Leende, mild, tålmodig han svarte: »respekt för zeloten!
Dock ej jag lyder hans bud; synd finnes tillräckligt på jorden,
Ej det, som syndfritt är, man som syndigt må räkna dessutom!
Klagar mitt byfolk? Aldrig jag stack under stolen med något,
Hjälp mig, så flytta vårt brädspel genast vi ut på verandan,
Vidtkringskådlig den är, fritt sektpredikanterne komme!
Ursäkt doktorn nog ger om ett ilande bud ifrån socknen
Tvingar till afbrott innan jag gjort honom jan som jag tänker»!

Sade, och brädspelsbordet kom ut på den öppna verandan,
Piporna hemtades ock; själf Elisa dem tände åt båda,
Sade med lekande ord: »storspelare, dunken nu sakta,
Dufvorna skrämmen I bort, och den lyssnande tvingas att stoppa
Bomull i örat, att ej trumhinnan af skrällarne spräckes!»

»Dufvan är hit välkommen, och helst ifall Elsa hon heter»,
Brummade doktorn, »men ej hestskriande, lurande höken.
Slår han sin lof skenheligt om henne, som fara ej anar,
Dunkar jag till, det lofvar jag dyrt, tills jag skrämmer dem åtskills.»
Skälmskt vid hans tal pekfingret hon lyfte till hotande åtbörd,
Lemnande sedan i hast de förtrolige gubbar vid spelet,
Hvilket de skötte med lust, kringflyttande svarfvade brickor,
Bildande bukband gärna, men äfven på sidan om tvärslån,
Glade om fem band gjorts: lätt hoppar man icke dem öfver!

Eftermiddagen förgick, men mot aftonen hörde man hästtramp,
Kyrkherrn sade: »förvisst hit kommer vår älskade grefve,
Herrgårdsvagnen det är, lätt rulla dess hjul öfver träbron».
Knappast han talat till slut, då den resande svängde sin mössa.
Öppen som dagen och ljus var hans blick, raskt sprang han ur vagnen
Rakt i den åldriges famn, hvilken lekande sporde: »min Gustaf,
Cosinus såleds lemna du kan, dimensionen den fjärde,
Blötdjur, fula som stryk, hafsalger och kritformationer
Blott för en envis gubbe, som håller på Rom och på Hellas,
Hvilka er riksdag snart till historiska samlingen skickar!»
Leende svarte den unge: »ej kritformationer och alger
Klandre du strängt, spränglärde herr grek! Kandidaten jag tagit,
Disputationen skall skrifvas, min själ, om förträffliga blötdjur,
Hvilka, om gästa du vill promotionen, vi vidare blöta
Nästa års maj då parnassen — den grekiska plats — jag bestiger,
Kom då, kom med för att tala latin med vår dråplige Spongberg!»
Icke han dröjde dock mer vid den åldriges sida, studenten,
Ungdom skarpsynt är och han tyckte sig varsna i parken
Nära vid dammen en klädning i hvitt: egarinnan han kände,
Ilade hastigt ditåt och i aftonens döende solglans
Elsa han fann, desslikes adjunkten, som talade ifrigt.
Lätt en jasminqvist bröt han och nalkades sakta och sade:
»Detta jag bjuder i år, snart bjuder jag lager — och myrten».
Ungmön studsade till, högt rodnande sade hon: »Gustaf,
Kommer du, yr såsom förr? Välkommen dock nu såsom alltid!»
Orden hon talat, men häpnade själf, då hon sagt dem, och skamsen
Såg mot adjunkten hon upp, där han framskred, rynkande minen.
Nyckfull gaf hon åt denne den blomma, som skänktes af Gustaf,
Gaf dock tillika åt Gustaf en blick, hvilken menade detta:
»Hjärtat ej vet hvad det vill; visst älskar jag yre herr grefven,
Ett är dock lefnadens lek och ett annat är lefnadens allvar,
Säkrare grundval bjuder granit än den skimrande marmor;
Därför, du tokiga flicka, var stark, fast ditt jollrande sinne
Grefven kanhända har kär långt mer än den stränge adjunkten.»
Gustaf, som såg hennes min, såg läpparnes skälfvande darrning,
Glömde sin harm att hans gåfva försmåtts, nedsväljde förtreten,
Glömde, men tänkte »här stundar en kamp, ogärna jag viker».

Doktorn och kyrkherrn slutat sitt spel sedan länge och sutto
Språkande; timme på timme förgick: snabbtflygandevingar
Stunderna ha, när med harmlöst vexlade tankar och känslor
Ungdomsvänner i minnenas bok under aftonen bläddra,
Syrsan sin skärande visa tar upp och det doftar från linden.
Vekare stämd själf doktorn sig känt och ej brukat de eder,
Hvilka hans vän ogillade högt, men var tvungen att tåla.
»Präktigt», så utbrast Adolf, »de passa tillhop för hvarandra,
Grefven och Elsa; få snart vi ej vänta de ungas förlofning?
Gustaf är rik, dröjsmål ej behöfs, som jag tycker, för paret.
Gossen är hurtig och rask, om ett år nar magister han blifvit:
Då hålls bröllop, och året därpå blir jag bjuden till fadder.»

Lätt öfver kyrkherrns drag ett förklarande skimmer sig spridde:
»Länge jag tänkt däruppå, ljuft vore att slockna i döden,
Visste jag henne förent med den ädle och nöjd med sitt öde.
Nogsamt minnes jag ock hvad som yngling jag kände och drömde.
Gustafs förtrollande mor för mitt öga jag ser, fast hon bortgått;
Högt jag den ljufva höll kär, hon besvarade stilla min kärlek,
Släktskäl skilde oss åt: högättad hon var och jag ringa,
Vika jag fick, och den läkande tid gaf sin balsam åt såren.
Gifta på hvar sitt håll, lugnt fyllde vi menskliga plikter.
Icke jag klagar min lott, Gud gaf mig en älskelig maka,
Sol spreds rikt i mitt hem. Dock glömmer en själ, som är tacksam,
Ungdomstycket ej lätt, kallsinnigt man aldrig betraktar
Minnet af kärleks gryende maj, då besvärjaren Eros
Snabbt i ett trollslag väcker till lif högtjublande känslor;
Därför — jag nekar det ej — ock gärna jag såge om Elsa
Gåfve sin hand åt den älskades son och de lyckliga unga
Skönt fullbordade så hvad de äldre för sig hade hoppats.
Dock helt skygg är min dotter, hon syns mig i mycket förändrad,
Tveksam, bäfvande, rädd för sig själf som en hind, när den skådar
Bilden i källan och flyr. Gud styre för allt i sin vishet!
Kanske, med ombytt håg, re’n svärmar min tös för en annan,
Sådant jag anar ibland. Men hur litet förstår ej en fader!
Mödrar ha skarpare syn. Att hon lefde min maka allenast:
Genast hon redde väl ut ungdomliga känslornas härfvor!»
Läkarens gigg framkörde på gården och vännerna skildes.
Snart ock, att afsked ta från den åldrige, nalkades Gustaf,
Kännande gubbens behof af den tidiga hvilan om qvällen.
Sakta den grånade lade sin hand öfver ynglingens skuldra:
»Ensam vandrar du fram, ty du eger ej fader och moder;
Herren välsigne din väg! Som en son jag dig älskar, du vet det».
Oviss ynglingen stod, på hans läppar det rördes en fråga,
Dock, när han mindes jasminen, som bortgafs strax åt en annan,
Teg han och böjde sig ned, ömt kyssande vördade handen,
Steg i sin vagn och försvann i den långsamt skymmande qvällen.

Lätt skred aftonen fram. När till qvällsvard, buren på bricka,
Kyrkherrn fått sig ett bröd och ett glas af den närande mjölken,
Tiden var inne till bön; först lästes en psalm utaf David,
Vittnande mäktigt om konungens tro: »O Herre min klippal»
Därpå, spelande orgeln, du sjöng, andäktiga Elsa,
Gerhardts härliga psalm, hur de himmelska stjärnorna tända
Stilla sitt dägliga ljus och de salige skina som stjärnor.

Ensam snart i sitt rum stod tankfull, vördige prosten,
Redde till hvila sig re’n; själfpröfningen icke han glömde,
Slutande hvarje sin dag med att granska hur dagen förlupit.
Först sedan detta var gjordt, lät tanken han vidare löpa,
Läggande ked intill ked, tills det hela fick sjunka i sömnens
Lisande dvala, de lyckliges lust, olyckliges döfdryck,
Vallmoblomman som gafs för att stilla de dödliges oro!

»Ett är nödvändigt; ja väl, hvem vet ej att ett är nödvändigt?
Dock skall en själ, tycks mig, som är närd af försoningens visshet,
Sträfva att utåt verka med kraft, dådlöst icke svärma.
Talar jag med dem om fäderneslandet, de skaka sitt hufvud,
Liksom om mindre man älskade Gud, när man älskar sitt Sverige.
Talar jag med dem om konst och om frejdade snillen och hjältar,
Medömksamt, mörkt se de på mig, som jag vore förtappad.
Plato jag läser hvar dag, och adjunkten mig tycker en hedning,
Änskönt bildad han är och förtrogen med vise från fordom.
Släpphänd nämnes jag ock, ty jag löser ju heldre än binder,
Tror på den ångrandes bot, och bedrages och hoppas ånyo.
Sådant är lynnet hos mig, och jag nänns ej att stänga från tillgift
Honom, som ödmjukt biktar sin skuld, felsteget bekänner.
Själflärd klokskap nalkats min bygd och har pockande främjat
Enskild altaregång, hvarifrån ovärdige fjärmas.
Villade synas de mig, men jag önskar med lämpa dem möta,
Talar ej häftiga ord, men försöker att blidka och rätta:
Klemig man kallar mig då och vill våldsamt agnarne skofla.
Jordiska glädjen är synd, så hör jag det hviskas af mången,
Skatta för mycket jag sägs åt de världsliga nöjen och samqväm.
Dock gästgifvare är ju en prest och den jordiska mammon
Måttfullt dela jag sökt, gifmild mig de fattige kalla.
Saken förstår jag ej fullt; svårskött är den trillande penning.
Ett jag dock tror, o min Gud, att ej glädje du aktar som syndig,
Endast att rotfäst tro till en daglig förnyelse sträfvar.
»Allting är edert», är sagdt, och jag tror på en kristelig frihet.
Två ting gaf oss Johannes som bud, först: »Jesus är Kristus»,
Därnäst: »älsken hvarann!» Städs sökte jag minnas de buden,
Dock är jag svag och en egen berömmelse icke jag eger,
Felar jag, evige Fader, förlåt hvad jag felat och brutit!
Nåd jag begär, nåd skänkte du förr publikanen, o Herre,
Gif den åt mig, o min Gud; och välsigna min nattliga hvila!»
Sorglöst somnade herden i ro. Kaprifolien sände
Stilla från häcken sin doft till den slumrandes ensliga läger.

---

2.

Året nu led till sin död, löffällningen skett och de första
Snöfall bredde en skinande duk öfver ängar och gärden,
Plånande ut råmärken, förvandlande allt till en öken,
Stel, enformig och kall. Hvitskimrande silfverbrokaden
Smyckade skönt barrträdens evärdligen lefvande grönska,
Rimfrost låg öfver mark, i kristallskrud klädde sig björken,
Fjärden sig lade med brak, isbrygga var byggd öfver Yngarn.
Vintern med vanliga värf gled hän för den gamle i prestgåln,
Glad julotta vid sprakande bloss hade samlat till kyrkan
Folket på gammaldags sätt, högttonande orgeln förkunnat
Himmelska barnet som födts att de dödlige föra till himlen;
Nyår kommit och gått och predikningar skrifvits och hållits.
Oftare kanske än förr sågs doktorn besöka sin granne,
Liksom en aning dem sagt: snart skilja oss tätare töcken.
Kom han i björnskinnspels, själf snarlik brummande björnen,
Ispiggsfyldt var hans skägg, dock bredde sig snus öfver isen.
Gormande ofta han svor öfver plikten att åka kring bygden,
Plåstra de sjuka och våga sitt lif i en hvinande snöstorm
Blott för ett ömkeligt »byke», som borde få snöpligen »själfdö».
Sådant han skrek, men han tinade upp omensklige doktorn,
Plirade buttert och log, när med fog genmälte herr prosten:
»Svära och gräla du kan, grym ville förvisso du synas;
Dock har jag hört af mitt folk, att du mödar dig mer än behöfligt,
Aldrig vill släppa en sjuk, förr’n du fått honom åter på benen,
Kelar med fattigmansbarn och spenderar på slantar och sedlar,
Tidt åkallar tyvärr legioner, dem ej du bör nämna,
Väsnas, men älskas ändå, strör kring dig som vore du stenrik,
Reser i kolsvart natt, för att hjälpa en qvidande morsgris.
Hårde barbar, mig lurar du ej. Om den onde på tungan
Mycket för ofta du för, Gud Fader du bär dock i hågen.
Trodde du blott på hans Son, långt ljusare blefve dig lifvet,
Mildare, solskensrikare då för ditt manliga väsen
Tedde sig världen, som Han med sitt lif och sin död har försonat.
Ja — vi ha talat förut, argt blickar du upp, när jag talar,
Fruktlöst ljuder mitt ord. Stig in dock och värm dig och stanna,
Eller, om resa du skall nödvändigt, ett glas dock i pelsen
Skadar väl ej kannibaln.» Så trätte de redlige vänner.
Vintern var lång; hvar vecka af vintern förnyadesträtan;
Kärare, mer omistlige blefvo de så för hvarandra.

Kall skred vintern för Elsa också. Under snöiga täcken
Lade sig ock hennes själ. Ljumt svallade vågen i djupet,
Bidande vår, men i is låg jungfruns sinne som Yngarn.
Borta var Gustaf, i maj först väntad, när väl han gjort slut sin
Disputation: då tänkte han komma och hemta dem alla
Med sig till Fyns, till lagerfördelningens vinkande högtid.
Trägnare nu med adjunkten hon talte om heliga ämnen,
Närmre de kommo hvarann och i bön och begrundning de lefde,
Strängare dömde de allt och en småsak syntes betydlig.
Gjorde man det eller det, då kunde man knappt vara kristen,
Jorden blef mörk som ett häkte, de bundo sig tyngande bojor:
Synd var till höger att gå, ty man borde ha vandrat till venster;
Dansa var synd. Om man dansade ock som ett barn i sin glädje,
Afgrundsdansar det var, falluckorna gapade under.
Snart likgiltig blef sång, blef musik, likgiltigt det hushåll,
Hvilket hon noggrannt skött med sin skramlande knippa vid skärpet,
Väfven låg glömd, halffärdig, ej hoppade skytteln som fordom,
Ej slagbommen nu ljöd och ej trampet af lifliga fötter.
Vänlig och god, såsom förr, hon besökte de fattiges stugor,
Mulnare dock i sin blick. När hon gått, högt undrande sporde
Mången om fröken var sjuk. »Solstrålen» hon kallades annars,
Lik numera ett moln, svagt silande ljuset igenom.
Fadern, som älskades nog, men som ansågs världslig för mycket,
Såg orolig sitt barn och den brytning hon dignade under,
Kände sig ensam, gick för sig själf, misskänd af sin älskling,
Visste att menniskoord här gagnade föga och bidde
Stum, saktmodig, att Herren sitt verk skulle föra igenom,
Så att med allvar enades fröjd i ett dotterligt sinne.

Drifvorna smulto för sol, re’n sälgarna började blomma,
Vårfruliljan med blomblad sex upphöjde sitt hufvud,
Fåglarnes tropp kom qvittrande hit öfver hafven tillbaka,
Gällt sjöng finken och trasten i djupa ackorder sin längtan
Biktade ömt, fulltonigt och rikt ur en grönskande grantopp,
»Hästhof» öppnade glad solformiga blomman i diket,
Flockvis tranorna skymtade tätt såsom punkter i rymden,
Maskros frodades snart vid de vänliga korsen på kyrkgård,
Djupt i den svalkande lund välluktande liljekonvaljen
Började knoppas i frid — knappt fagrare blomma det gifves!
Då kom Gustaf också, men han fann ej den älskades sinne
Vårligt och friskt; nedslagen hon gick och var sluten och deltog
Icke, som förr, med föryngringens fröjd i naturens föryngring.
Kom så ett bud: »insjuknad är doktorn i brinnande feber,
Tunnklädd for han i går, gaf sig tid ej att äta och dricka,
For till ett sjukt skogvaktarebarn längst uppe i socknen.
Knappt var han hemma igen, då han föll som i dvala på bädden,
Tungt arbetade bröstet och blytung kände han hjärnan,
»Nu jag fått nog,» var hans tal, »stor sak med en uf, om han fälles!
Nött är mitt ur, hvar fjeder fått rost, hela skrället är sprucket.
Skicka ej läkare hit: förrn läkare kommit, jag slutat!»
Sedan han sagt ej ett ord, likväl är han redig som alltid.»

Skyndsamt åkte nu dit både Gustaf och Erik och Elsa,
Kyrkherrn själf skulle komma så snart en förrättning han slutat.
Allt var hos doktorn sig likt, folianterna stodo på hyllan,
Hwassers porträtt var med grönt omlindadt och lyste på väggen,
Burken med snus stod framme, journalerna syntes på bordet,
Ack, men den aktade herrn låg döende, andades häftigt,
Tungan var rörlig ej mer, dock kunde man se på hans ögon,
Se på hans mun med det stoiska drag att förståndet var vaket.
Elsa gick sörjande fram, tyst föll hon på knä invid bädden,
Läggande sakta sin hand på den lidandes värkande panna.
O, då glänste han upp, svagt leende ville han tacka,
Ack, men han kunde det ej. Lätt tog hon den mattade handen,
Tryckte en kyss däruppå: det var vintern, som kysses af våren.
Vårregn, mildt som en dagg, nedföll från den älskligas öga,
Bäfvande sporde hon ock — ty hon unnade gubben det bästa —,
Sporde, om ej, innan krafterna gått, till sin hugnad han ville
Taga de heliga ting, nattvardens välsignelse smaka.
Först for moln öfver läkarens drag; se’n nickande vänligt,
Bifall tycktes han ge till den ömt framkastade frågan.
Var det af verkligt behof, eller var det blott därför att icke
Neka han nämndes en bön, framställd af den blomstrande unga,
Hvilken i lefnadens qväll med en lätt hand smekte hans panna?
Ingen det vet, okänd var den döendes innersta tanke.
Såg han med ens i ett klarare ljus det som fordom var dunkelt,
Glimmade blixtlikt upp för hans syn hvad han fordom försummat?
Fåfäng fråga! Han nickade ja. Nog var det för henne,
Ljust hon mot Erik såg upp. Nitälskande sade adjunkten:
»Jämt ringaktning han visat för Gud och hans kyrka på jorden,
Sågs ej vid altarets fot, botfärdig och sökande tillgift.
Skulle åt svärjaren nu man det trefaldt heliga räcka,
Gjorde man annat väl ej än att pärlorna kasta för svinen».
Blek, modfälld hon förnam det i stränghet lemnade svaret,
Reste sig hög, allvarlig och mätte med blicken adjunkten.
Gustaf med lugn framsteg och mot fönstret han pekade endast:
»Skåden därute en flock djupt sörjande qvinnor och gubbar,
Barn, som han hjälpt, dagsverkarefolk, som får slita för födan!
Alla beklaga hans slut. Högt vittna de nu hvad han varit,
Jämmer dem fyllt, tårögd är hvar blick, och i suckan de bida.
Den, som har lefvat som han, skall han nekas att dö som en kristen?
God, barmhertig han var. Barmhertig man vare mot honom!
Elsa, jag går att din far påskynda och bedja att föra
Hit hvad till handlingen kräfs. Väl vet jag, han nekar det icke».

Då smalt isen för Elsa. Som blomman vid grafvarne vuxen
Spirade upp hennes vår, utvecklad till lif vid en sjuksäng.
Blygsamt gick hon till Gustaf och ljuft mot hans klappande hjärta
Lutade hufvudet lätt en sekund, mildt hviskande: »ila»,
Kännande snabbt mångårig försagdhet fly som en dimma,
Maj stå ljusnande upp efter tungt hänskridande vinter,
Stämmor förkunna från dalar och berg: »Guds väsen är kärlek,
Lifvet är kort, men är rikt, o förbittrom det ej för hvarandra!»

Knappast en timme förgått. In trädde den vördige prosten.
Nyss han förrättat ett dop, nu gick han att helga en dödsbädd.
Födelse, lefnad och död, allt signar en kristelig kyrka;
Åldrarne fara som moln, nedmejas som gräsen och falla,
Allt ostadigt är här, blott det heliga ordet förblifver.
Blek, snöhvit var hans anletes färg, hårdt kände han slaget;
Djupt nedtyngd, sorgbunden han stod, ty han skulle ju mista
Vännen från ungdomsdar, som förljufvat hans vandring härnere;
Högrest gick han dock fram med patenen och kalken till bädden.
Då flög darrande ljus öfver läkarens drag, där han, bruten,
Låg på sitt läger och kände igen högt ärade vännen:
Ljuset en höstdags var, som när lätt öfver gulnade lundar,
Ödsliga fält för en stund framskimrar ett minne af sommar.
Lutande sakta sig ned, ömt kyrkherrn sporde, om vännen
Kände ett agg i sin själ, något hat, någon vrede, som ännu
Lemnat en törntagg qvar, hvilken ängslade sinnet i döden.
Nekande, rörde han svagt på sitt hufvud och log, som ett barn ler.
Rörd, men med ljudande röst uppläste nu prosten ur minnet
Heliga ord om den natt, då vår Mästare Kristus förråddes,
Natten då brödet han bröt och då kalken han bjöd åt de sina,
Läste så »Helig» och Frälsarens bön, åkallande Lammet
Hvilket förtager vår skuld. Se’n gaf han de himmelska håfvors
Skatt åt sin döende vän. Knäfallande bad han därefter:
»Gå ej till doms, o min Gud, rättfärdig för dig är ej någon,
Alla vi syndat för dig, afvikne vi äro från lifvet,
Ingen berömma sig kan af att gälla för mer än den andre.
Skänk oss förlåtelsens nåd, korsfäste förbarmare, du som
Gifvit dig ut för en värld och igenlöst hafver oss alla!
Högmod står du emot, den förkrossade ej du föraktar,
Sänd oss din sanning och frid, ty förlorade söner vi äro,
Tag oss till nåder igen, sätt gyllene ringen på fingret,
Gif oss den yppersta dräkt, din försonings ovanskliga silke,
Hjälp oss i dödens minut, o hjälp på den yttersta dagen!
Du, som har ingått nyss och din nattvard hållit härinne,
Hugna en dödssjuk man, upptag honom huld i ditt rike,
Nu när till vägkost smaka han fått den odödliga spisen!
Vore hans tro blott ett groende frö, för ditt heliga öga
Ligger i fröet en skörd; o berga den in i din lada!
Sist låt oss mötas igen, såsom vänner vi varit i lifvet,
Ock på din krafts tillkommelses dag, när ur grafven du väcker
Stoftet till nyfödt lif på uppståndelsens strålande morgon!
Du är vår klippa, vår borg, gif seger, o Herre, af höjden!
Kom, Guds Heliga Lam, varkunna dig öfver oss alla!»

Solen sitt sken utgöt öfver kammarens vägg i detsamma
Rätt mot den döendes drag, och det tycktes som sökte han något.
Gissande ville enhvar utleta hans önskan, om möjligt,
Slutligt man fann att hans blick, halfslocknande, dröjde vid Erik,
Mild, allvarlig och öm, liksom ville han säga att ingen
Skymt till ett groll fanns qvar och att akta han kunde en annans
Mening, om ogynnsam den än varit mot honom i allo —
Kanske till afbön ock för de förr utslungade stickord.
Erik till bädden nu gick, tog läkarens hand i sin egen,
Talte: »Jag sagt hvad jag tänkt, men jag hyser ej hat eller vrede.
Gifve den allransakande Gud dig hvad dödliga ögon
Tyckt omöjligt och särskildt mina. Sin frid han dig gifve.»

Mildare kunde väl fallit hans tal, men den döende tycktes
Finna det ärligt och godt, änskönt det var sträft till sin yta,
Log, slöt ögonen till, upphof dem igen och sig reste,
Föll vanmäktig mot kudden tillbaks och var somnad i döden.
Qvälln sken stilla och skön, och man smyckade rummet med vårens
Menlöst älskliga blommor och löf, sedan gråtande kyrkherrn
Slutit de stelnade ögon ihop, först ropat ett vale,
Sedan välsignelsen läst: humanisten stack fram hos den kristne
Öppet och fromt och naivt. Ej han tänkte därpå, men han gjorde
Just hvad hans innersta bjöd: allting var naturligt hos honom.

Slutligt de färdades hem, qvällsrodnaden färgade skogen,
Solen sitt afsked bjöd, från ett afsked kommo de äfven;
Afsked säger sekund åt sekund, afskedet är grundlag
Här i det timligas värld, men från ofvan det klingar: förening!
Prestgåln varsnades re’n, rödmålade byggningen tog dem
Snart i sin famn, uråldriga lindarna slöto i vårlig
Grönska sin skyddande ring kring den menskliga sorgen, och dufvor
Trippade lätt öfver gården och bidade kornen, som Elsa
Brukade strö ur sin korg. Ordkarg uppför trappan gick prosten,
Sjönk i sin stol, dödstrött; mot hans hand sjönk hufvudet äfven.
Länge han satt, medveten ej mer om minuter och timmar,
Tills att en arm om hans hals smögs ömt i den skymmande afton!
Elsa det var, som på palln knäböjde och smekte sin fader
Just som i barndomsår, när »godnatt» skulle sägas om qvällen.
Ovan var han se’n länge vid slikt och hans åldriga hjärta
Gladdes, då dottern han såg. Hvad de talade känner ej sången,
Ett blott är visst: när hon gick, var hans uppsyn klarnad, och stilla
Tackade gubben sin Gud, att sin dotter han egde ånyo
Blid, såsom förr, och förskönad af hoppet om lefnadens fröjd och
Blyg i sin kärleks vaknade vår, vemodig tillika
Öfver den saknade vän, som de lemnat allena med döden.

Kyrkherrn lagt sig till ro. Men, som alltid, mönstrade tanken
Ting, som en graflagd dag bragt med sig, och gärning som fullgjorts:
»Lydde jag vänskapsbud eller lydde jag röster från himlen
Då, när jag delade ut osynliga gåfvor i synlig
Form åt den kärnfullt dugande man, som har lemnat mig ensam?
Njöt ovärdig han brödet, blef saker på Herrens lekamen?
Svag är min dödliga syn, urskilja jag kan ej det sanna,
Dock har jag gjort hvad jag trott tillbörligt och bjudet af kärlek:
Fader, om felat jag har, tillgif hvad din tjenare felat.
Trädet bedöms af dess frukt: god var han mot arme som lida.
Ej vindrufvor af törne man får, icke fikon af tistel:
Strängt rättsinnig han var i sin vandel och skrymtade icke.
O låt mig tro nyfödelsens verk här börjadt hos honom,
Tyst och förborgadt och djupt! Motsägelser finnas i lifvet,
Mången på smal väg går, fast man tror honom gå på den breda,
Mången på bred, fast han själf, högmodig, sig tror på den smala.
Kanske hans hjärta var ditt, fast hans skyggt ömtåliga väsen
Skydde allt skrytande tal: fullt upp är af dem som blott skryta.
Prest och levit gingo fram, men de vårdade icke den slagne,
Blott samariten var huld, och vår döde var lik samariten
Olja i såren han göt, knappt sökte han lön för sin möda.
Skrifterna nämna en man; två söner han egde och bjöd dem
Gå i sin vingård ut, och den förste, som nekade, gick dock;
Sonen, som svarade ja, arbetade ej som han lofvat.
Säg om min saknade vän icke liknade sonen som nekat,
Sonen, som trotsande svar gett fadren, men lydde hans vilja!
Herre, min tanke står still. Dock hoppas mitt bäfvande hjärta
Frid för den nyss hänsomnades själ. Låt oss råkas i ljuset!»
Stilla han slumrade in. Snart såg han i leende drömmar
Vännen, men icke som död, nej, strålande, ung, såsom förr, när
Båda i ungdomsår lustvandrade glade vid Fyris.

---

3.

Skönt Upsala var smyckadt till fest. Kransbindningen pågick,
Fästmör, systrar, väninnor till kommande dagens magistrar
Samlats på nedärfd sed, där vid ån Vestgöta nationssal
Låg i sin trädgårdsgrönska, ej långt från den Kræmerska tomten.
Vimmel därinne var nu, hvitmössorna rörde sig lifligt,
Stundom en sång togs upp och man gladdes åt Gluntarnes toner.
Inne i saln roskindade mör hade mycket att sköta,
Kära bestyr med de mörkgrönskimrande qvistar af lager,
Flätande hop dem med fröjd, inflätande äfven i kransen
Systerlig ömhet än, än varmare känsla och längtan,
Brudens förhoppning för kommande dar, hennes löften om trohet.
Luft inströmmade mild från de öppnade fönstren. En susning
Tycktes i vårljum qväll, i de rosiga dagrarne, hviska
Endast om oskuld, darrande hopp, lycksaliga känslor,
Blyga begär, nymornade framtidsdrömmar om sällhet.
Kransarne profvades af: då stals väl en kyss eller annan,
Neka man kunde den ej åt en höglärd, eldig magister,
Hvilken förstod fullväl både studier och kyssar, i bägge
Kunnig, förfaren och vis, ad utrumque paratus med rätta.
Ljufva, välsignade tid! Som en fruktträdsblomning du synes,
Ljusrödglänsande blom öfver lefnaden hänger; af blomstren
Falla väl många för stormar och regn, frukt blir dock af många,
Frukt af berömliga värf, fullmognande tanke och handling!

Hvilken är flickan i hvitt med det rosiga skärpet om lifvet?
Elsa det är, ring bär hon på fingret och visar den gärna,
Lyftande händerna högt, när hon flätar den älskades lager.
Sakta bland mörkare blad insmög hon en tidig jasminqvist,
Döljande blommorna djupt under Dafnes högtidliga grönska,
Icke så djupt att ej Gustaf dem såg och förstod hennes tanke,
Mindes en fjolårsdag och en snäft afvisande flicka:
Flickan densamma var nu, men hur ombytt syntes hon icke!

Äfven åt fadern hon band, när hon slutat att fläta åt Gustaf,
Band åt den åldrige jubelmagistern med dotterlig hand hans
Krans, vårdtecknet af femtio års värnplikt hos de nio,
Skön guldbröllopssymbol af förbund med de eviga makter.
Gubben tillstädes var själf, samspråkande träget med många
Vänner från ungdomsdar, hitkomna att se sina söners
Möda med seger belönt, eller ock att, bekransade själfva,
Fira en högtidsstund, veteraner i stat och i kyrka.
Skaror man såg öfver gator och torg, öfver åpro menaden,
Åldringar, mödrar och vårdräktsmyckade, blommande tärnor,
Komna från mellersta Sverige, från söder, från yttersta Norrland.
Ack, promotionen var än nationalfest; vänner och fränder
Samlades då, och där träffades män, närstående fordom,
Sedan af lefnadens kall vidtskilda och skilda i rummet.
Gubbar från Dalarnes bygd uppsökte med lust Skytteanum,
Tömde sitt glas med Svedelius där, under skuggan af linden,
Linden där ofta Angelikas skald satt drömmande, tankfull.
Många begåfvo sig ock till den stilla, den grönskande kyrkgård,
Kanske den skönsta i nord, för att tänka på flyktade dagar,
Stanna vid Geijers — den väldiges — graf eller Hwassers och Boströms
Eller Felicias skalds, där han slumrar bland susande löfverk.
Andra från höjden, där högrödlysande slottet sig reser,
Blickade slätten omkring: Rolf Krake där kastade fordom
Guld ur sitt silfrade horn, nu växa där gyllene skatter.
Stilla man lyssnade till när en klocka med stämma af silfver
Klang från den brant, där man stod, och man tänkte på drottning Kristina.
Andra vid Flustret i glam tillbragte sin afton vid punschen,
Andra din vårljust grönskande park, Carolina, besökte.
Qvällen var härlig och blid, och när natten, den nordiska, hängde
Lätt som ett flor, som en gaz öfver dömen där Wasa är graflagd,
Hördes, qvartér vid qvartér, serenadernas klingande ljudsvall,
»Darrande ton» och »Kristallen den fina» och »Slumra i skuggan»
»Stjärnorna sprida sitt flammande sken» eller »Sakta hon slumrar».
Natten af sånger var full, samtidigt de brusade ofta;
Ungdom, kärlek, längtan och fröjd i den leende Juni
Spunno af toner ett nät öfver broar och gator vid Fyris.
Elsa blef hyllad, ock hon; lättsöfd, ur sin slummer hon väcktes,
Tände sitt ljus och förnam, hur de bäfvande ljuden i rymden
Stego: hon kände tenorn, den var Gustafs, den bästa i staden.
Blygsam, skär var hans röst med sitt nordiska tycke, men äfven
Rent uthållen och klar. Bak gardinen hon kände hur sångarns
Hopp i sin famn henne slöt, oskyldigt och djupt och förtroligt.
Snart ej en sjunkande sol mer skulle de älskande skilja:
Re’n midsommarens qväll skall för lifvet dem ena, och därför
Ljödo hans toner så smältande ömt, och hon darrade därför.
Skygg i sin lycka hon var, i sin skygghet lycklig, och ljusa
Drömmar, när sångerna dött, henne buro på hägnande armar,
Buro på skyar, som gungade än af förklingande tonslag.

Morgonen kom. Med kanonskott väcktes man, klockorna ringde,
Unga marskalkar med fladdrande skärp kringilade träget:
Damernas klädsel drog tid; sen togo de platser i kyrkan.
Dit drog tåget ock in, med pedeller i spetsen. Med vördnad
Såg man från bänkarna upp på de lärde och hviskade namnen:
»Detta Svedelius är; som promotor han går till Parnassen;
God ser han ut, och han ler för sig själf. Enstöringens läppar
Mumlande röras. Hvad miner han gör! Frånvarande tycks han,
Sluten i drömmar. — Den där med de fast utpräglade dragen
Ångström nämns, vidtfrejdad i nord och vid Seinen tillika. —
Denne är Ribbing, som mästerligt skrifvit om Platos idéer,
— Dithän hinner ej Zeller i hårfint siktande forskning —
Mästare ock i katedern, den ypperste läraren kanske. —
Denne med drömmande blick, men med spelande löje kring munnen,
Böttiger är, och därborta är Glas med sitt fryntliga anlet,
Lugn, tvärsäker, som läkare aktad och älskad af alla,
Hwasserian till sin håg och den siste af Asklepiader.
Denne, som skrider så styf, gravitetisk och myndig, är Spongberg;
Ståtlig och rak ser han ut, excellens och prokonsul i later». —
» Säg, är han ständigt så stel? Hur förnäm ser han ned öfver vulgus!» —
Mest dock ilade blickarne hän till en ädel och högrest
Man, med ett gyllene kors på sitt bröst, gråhårig, men oböjd,
Prokansler i en lärd republik, i sin hållning en konung,
Faderlig dock i sitt skick och förenande styrka med klokhet.
Namnet är kändt af enhvar, det är älskadt af fäderneslandet.

Kraftigt, med malmrikt ljudande röst nu promotor tog ordet,
Snillrikt, manande, varmt var hans tal. Ej från hufvudet endast,
Äfven från hjärtat det kom, från ett gullrent hjärta, som kände
Yngalingakänslor ännu. Han förvandlades, medan han talte:
Sällsamheterna funnos ej mer i hans skick, han var värdig,
Visdomsord kringflögo så tätt som kring åldriga eken,
Hvilken är märgfull än, kringflyger en brusande bisvärm.

Lagerfördelningen kom. Då reste sig Elsa från bänken,
Såg, hur på gråhår först, ungdomliga hjässorna sedan,
Sänkte sig grönska. Sin vördade far och sin blifvande brudgum
Såg hon bekransade stå; gullglänsande flöt öfver koret
Strimman af himmelens ljus. Ljusskimrande tyckte hon lifvet.

Middag i växthussaln skall förtäras, som vanligt; men qvinnan
Bannlyst är därifrån, och med skäl. Skall den farliga ständigt
Öfva sin dårande konst? Uppskof må hon gifva och unna
Männen bland lagrarnes träd i den smyckade salen att glamma:
Kunskapsträdet så farligt ej varit, om Eva ej funnits,
Därföre vänta hon må, tills det festliga laget är slutadt!

Gustaf och kyrkherrn sutto förnöjde som grannar vid bordet,
Ordande mycket i frid. Snart länkades talet på Erik;
Hvilken ett kort telegramm, lyckönskande, skickat till Gustaf.
»Elsa han ömt höll kär», så talade prosten, »han burit
Slaget som man, han har lidit, men lidit han har som en kristen.
Mycket hos honom är godt; när hans järnfast kraftiga sinne
Luttrats till jämnmått, mildare stämts, men bevarat sitt allvar,
Prydnad för kyrkan han blir, långt önskar jag honom att komma.
Menniskofruktan han känner ej till, för sin sak kan han stupa,
Viker ej undan för tryck, rakt fram går han vägen. I lärdom
Redan ett ljus, klokhet han behöfver och ädel besinning.
Pröfningen, hvilken han nyss uthärdat, ej gjort honom bitter,
Snarare vek: godt bådar väl sådant, mig synes, för mannen.
Nu har han rest till sitt fädernehem och blir borta i sommar,
Mäktar väl ej, kan jag tro, deltaga som gäst vid ert bröllop.
Hvar han än är, han ej glöms. Nu tömma vi skåln för den ädle!»
Led nu omsider till slut promotionsmiddagen, och unge
Glade magistrar, af vin uppspelte, men mera af längtan,
Ilade ut, uppsökande släkt i botaniska trädgåln.
Trängseln var stor. Tätt vimlande rörde sig menniskomassor,
Dock i en afskild gång, där de möte beramat, var Elsa
Åter att se, guldlockig och glad, och de vandrade länge,
Hörde på tal och på sång, gråskäggige lärde de sågo
Bäras på gullstol högt af studenter. Magistrarne gingo
Stolt, barhufvade, kring, blott med grönskande kransar om pannan,
Fanorna fladdrade skönt, bland kolonnerna susade sorlet.
Bakom portiken, i saln satt, ljus i sin skimrande marmor,
Blommornas furste Linné och såg ut i den blommande sommarn.

Tiden var inne till bal. Valstakterna ljödo, och Elsa
Sväfvade snart, framglidande lätt, i den älskades armar,
Dansade så som om dansen var ställd till förtrollade nejder,
Drömmarnes borg, skirsmyckade aningars vinkande tronsal,
Ändlöst öppnade praktgallerier i féernas rike,
Dansade in i en lång, lång lefnad af strålande sällhet.
Dansa, du unga, din dans! Oskyldiga barm, under tyllen
Klappa af harmlös lust! Och förgät ej som gumma, när eko
För mångdubblande fram tonvågor ur lefnadens ungdom,
Dansen, som dansades då, när en fästmö, blyg och betagen,
Hoppfull, smärt, jungfrulig, i grönskande Juni med snabba
Fjät i den sal, Carolina slog upp för en jublande ungdom,
Yr invigde förlofningens fröjd vid de straussiska toner,
Lyssnande sedan, när balen var slut, hur i ståtliga trappan
»Vikingasäten» med makt frambrusade, »åldriga lundar»!

Dagen därpå bar det hem. Utstyrseln ej riktigt är färdig,
Synål väntar och tråd, arbete med mycket som sången
Nämna ej får, högviktiga ting för en mö, som skall vigas,
Hvita som snö, spetsprydda, broderade, märkta med silke.
Fullt upptagen var tiden och veckorna gingo som dagar.

Snart midsommarens qväll lycksalig var där. Den var kommen.
Tiden då natten är dag; knappt trasten har slutat, då lärkan
Sjunger till morgonens lof, och det myllrar af blommor på ängen.
Södermanland var i flor; ungbjörkar med hängande lockar
Stodo kring Yngarn i ring, och det doftade härligt af flädern,
Råg stod blommande re’n och i ax gick hvete på fälten,
Klöfvern var rik, högvuxet var gräset och fjärilar lekte.
Majstång reste sig rak, omvirad med löfven af lönnen,
Kransar af blåklint hängde därpå, och i toppen en vimpel
Kröntes med G. och med E. I den landtliga kyrkan med björklöf
Smyckades orgel och adliga sköldar och kronor af messing;
Altarets ring af en krans vildblommor i rika guirlander
Pryddes, och redo var allt till den heliga vigseln i templet.
Odalfolket i bänkarna satt för att skåda på bruden,
Flickan, som växa man sett från ett barn till en blommande jungfru,
Flickan, som älskades högt, för sin godhet känd i hvar stuga.
Snart hon för altaret stod med sin brudgum. Dräkten, af oprydt
Siden, var hvit, brudslöjan till fötterna flöt som en florssky,
Krona som krans på det gyllene hår var af grönskande myrten.
Blott ett smycke hon bar på den våglikt svällande barmen,
Buret af modern en gång, ett i guld insmidt mosaikkors,
Kommet från Rom och en skänk af en vän, Carl August Hagberg.
Sådan hon var, finhyllt, ljuslockig och skön, och de mjälla
Kinderna skiftade färg, törnrosor af blekaste rodnad.
Gustaf till höger sig ställt: »man har flickan och hjärtat till venster.»
Ståtlig och rask såg han ut, tankfull, allvarlig tilllika
Så som det höfves en man. Och från bänkarna hördes ett mummel:
»Aldrig var vackrare par! Guds ängel är bruden! Betrakta!»

Innanför altarets rand stod vördige prosten och läste
Helga förmaningens ord öfver makarnes plikter att lätta
Lefnadens ok för hvarann, att i lust och i nöd vara trogne,
Sköta sitt hus, uppfostra de växande telningar, vandra
Fram oryggligt sin väg, sannskyldigt, i tukt och i ära.
Löftena gåfvos därpå, högt svarade Gustaf och sakta
Elsa sitt ja, gullringen fick älskliga bruden på fingret,
Prosten nu vigde dem samman i Fadrens och Sonens och Andens
Trefaldt heliga namn till ett äkta och kristeligt brudfolk.
Djupt invid altarets fot knäböjande hörde de sedan
Böner om andelig nåd och lekamlig välsignelse, sällhet,
Kärlek, eniga bröst, afkommandes dygder till tredje
Led och till fjärde, och möte till sist i de saligas hyddor.
Slutligt ett afskedstal höll prosten med bäfvande stämma,
Kristliga råd från hans mun utgingo med sälta och honung.
Mycket han talade då, huru jämlik qvinnan är mannen,
Olik dock till bestämmelsens art, olik till sitt sinne;
Ej inkräkta hon må på det värf, som är makens, och mannen
Unne sin husfru godt, själfständig hon vare i hemmets
Sysslor och vård: rik fyllnad de så skola lemna hvarandra.
Mycket han talade ock hur ej ständigt man vandrar på rosor,
Lifvet har pröfning och sorg, småsaker ock vålla bekymmer,
Ord ger ord, snart flyger ett sårande tal öfver tungan,
Däraf födes ett nytt. »Två råd vill jag gifva er bägge:
Låten ej solen gå ned öfver vrede, men snar till försoning
Vare så qvinna som man: då glädja sig himmelens änglar.
Därnäst säger jag ock: mina älskade, glömmen ej bönen,
Talen med Gud hvar dag och förtron honom allt, som er trycker,
Icke det andliga blott, som står främst, det lekamliga äfven!
Allt får till Honom gå fram som ett barn framgår till sin moder.
Frid med er två! Gud skydde er ingång, skydde er utgång!»

Komna ur kyrkan, en krans nedlade de tyst på den graf, där
Elsas förbleknade mor låg jordad, en annan på doktorns
Ensliga grift. Kyrkgården var skön i den ljufliga qvällen,
Almarna susade där och det var som om susningen sade:
»Släkte vi sett efter släkte gå hän, sett ynglingar växa
Karske, men tyna och dö, sett tärnor i blommande fägring
Lefva och älska och åldras och sist grafläggas som alla.
Under de skymmande hvalf af vår grönska är intet, som varar.
Skönast af allt, vi ha sett, är den syn, när en yngling, en flicka
Älskande gå, som i dag, gudfruktiga, fram att förenas.»

Stilla de vandrade hem, helt kort var från kyrka till prestgård.
Förspänd vagnen var re’n, när de kommo till gården, ty Elsa
Skulle i bruddräkt — önskade Gustaf — på godset sitt intåg
Hålla. Blott två mils väg var att åka, och unga grefvinnan
Borde i hela sin ståt, som en brud, uppträda för folket.
Ömt till ett faderligt bröst slöts Elsa i dröjande afsked,
Dufvorna kommo, som förr, och hon böjde sig ned, och de stego
Sakta på skuldror och knän, sitt farväl af den kära de togo.
Plötsligt musik hörs ljuda. Det kommer en skara af byfolk,
Byspelmannen går främst, blind är han, men spelar fiolen
Ypperligt, fingrarne gå öfver strängbron lekande, yra,
Stråken i hvinande fart framtrollar ett pärlande välljud.
Prosten, med namn ur Homer, honom brukar »Demodokos» nämna,
Konstnärn, bländad till syn, men begåfvad af ljufliga muser.
»Ej kan grefvinnan jag se, men jag ville för henne få spela»,
Sade den gamle med mössan i hand, när musiken var slutad.
Tårögd, lät hon i mösskulln tacksamt glida en sedel.
Sade farväl åt de spelande män, åt sitt hem och sin fader,
Ropande än ur sin vagn: »Som en syster jag helsar till Erik!»
Fålarne brusade fram och de unga försvunno i dammoln.

Ensam aftonen blef nu för dig, högt vördade gamle!
Stilla du satt på ditt rum, ur den öppnade klaffen du framtog
Tvenne porträtt, halfgulnade re’n, och det ena var qvinnans,
Hvilken till maka du tog, framlefvande åren med henne
Trofast, ljuft, endräktigt. Det andra var hennes, som tjuste
Ynglingens själ, när han först var betvingad af lågande kärlek,
Gustafs bedårande mor framsteg än ur ramen att blända.
»Skåden från rymder af ljus hit ned till den enslige gubben!
Systrar I ären väl nu, ömt delen I himmelska fröjder.
Signen de ungas förbund! Och mig möten en gång, när jag kommer
Dit, där förgängelsens barn omklädas i strålande skrudar,
Qvinna ej gifves åt man, men vi blifva som himmelens änglar!»

---

---