Vinterqvällen (Sehlstedt 1867)
| ← Sommarfröjd |
|
Bed, kämpa, vill → |
Vinterqvällen.
(Skärgårds-romans.)
Hjulet surrar, rullen går,
Liten Kerstin spinner.
Snön mot rutan yr och slår,
Spiselbrasan brinner:
”Om jag nu ej fästman får,”
Sjunger hon och skämtar,
”Kommer han nog nästa år
Och sin gumma hemtar.”
Far en väldig knubbe fått
Och i stugan träder:
”Detta är för ufvar blott
Just ett lagom väder.
Knappt en hund vill ute gå.” —
Och bland spiselns bränder
Lägger han sin torrved på
Och sin snugga tänder.
Mor på bordet hjertans god
Aftonvarden ställer.
Tumlarn, som är fars klenod,
Perlan i hon häller.
Gubben nyter log och teg
Myser godt åt skinkan —
Pang! då hörs på trappan steg
Och ett ryck på klinkan.
Gumman knäpper händren hop,
Kerstin häktar kjolen.
Gubben med ett harmset rop
Ryker opp från stolen:
”Ingen annan än en tjuf
Kan nu ute vara” —
”Far! det kanske är en uf,”
Kerstin rädd hörs svara.
Dörren opp på gafvel far,
Ufvar var det icke.
Det var det som bättre var:
Häradsdomarns Nikke.
Skrämseln for i hast sin kos,
Gumman fryntligt skrattar,
Kerstin rodnar som en ros,
Gubben tumlarn fattar.
Kerstin satt så tyst och spann,
Hjul och rulle surra.
Ögon möta ömt hvarann,
Allt går som en snurra.
Vill man saken bättre ha:
Gossen passar flickan.
Nikke friar och får ja
Och har ring i fickan. —
Det är nu ett år precis,
Se'n hon sjöng den qvällen.
Nu har Kerstin egen spis
Och en glunt i fällen.
Snön mot rutan yr och slår,
Spiselbrasan brinner,
Nikke slöjdar, vaggan går
Och Mor Kerstin spinner.
