Visa 1 (Sehlstedt 1861)
| ← Parodi |
|
Fiskmåsarnas afsked → |
Visa.
Har du glömt mig redan,
Har du löftet glömt?
Kan väl någon annan
Älska dig så ömt? —
Öfver jorden glödde
Vårens himmel klar:
Vårens första blomma
Nannas kärlek var.
Kär som våren skänkte
Jorden blommorne,
Gaf hon mig sitt hjerta —
Kan man mera ge?
Men när våren hade
Knappast blommat ut,
Gaf hon åt en annan
Hvad hon gett förut.
Svekets törne grodde
Under kindens ros;
Trohet är en fjäril,
Rymmer snart sin kos!
