Wärend och Wirdarne/Kapitel VII. Kläder, Vapen och Smycken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Boningar och Husgeråd
Wärend och Wirdarne del 2
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Klädedräkt, Vapen och Smycken
Stam-författning  →


[ 211 ]

Kap. VII.
Kläde-drägt. Vapen och Smycken.


§ 168. De gotiska stammarne, likasom andra nordligt boende folk, gingo i äldsta tid klädda i djur-skinn. Spår af detta forntida bruk kunna följas genom hela medeltiden och fram i vår egen tid. Riddare-visan, som i allmänhet härrör ifrån 1200- och 1300-talen, låter personer af högre samhälls-ställning uppträda, svepta i skinn, eller klädda i ädel pell (ɔ: ädelt pels-verk), i mård (ɔ: mård-skinn), i sobel och mård (ɔ: zobel- och mårdskinn). Mantlar af hermelin och dyrbart pels-verk hafva ock ifrån äldsta tider varit i vårt land burna, såsom tecken till hög värdighet.

Längre fram, och sedan man småningom lärt sig spinna garn af ull och tonad, begynte man deraf virka mjukare underkläder samt betäckning för ben och armar, hvilka i äldsta tid hållits nakna. Dessa virkade kläder utbyttes i en ännu senare tid, åtminstone till en del, emot kläder af vallman och andra väfda tyger, hvilka länge erhöllos genom bytes-handel med sydliga folk. Slutligen lärde man sig äfven att bereda linne och väfva lärft, [ 212 ]som, buret närmast kroppen, lättare kunde tvättas, och således gjorde de eljest för helsa och snygghet nödiga baden till en viss grad umbärliga.

Den enkla utvecklings-följd, som vi här sökt påvisa, gör sig ännu öfverallt märkbar i våra äldre svenska folk-drägter, och serskildt äfven i den gamla Wärends-drägten, för hvars allmänna beskaffenhet vi här skola korteligen redogöra.

För att således börja med mans-drägten eller männernas ifares-kläder ɔ: ifärds-kläder, så buro männen, redan ifrån äldsta tid, omkring höfterna ett plagg, som i 1600-talets domböcker ännu blir omtaladt under sitt fornnordiska namn brok. Broken i enklaste form var icke annat än ett löst skynke; men blef längre fram hopsydd till en kort, nedtill öppen kjol eller kolt, sådan som ännu förekommer hos berg-skottarne. Han förfärdigades af oberedda eller beredda skinn, och vi erindra, hurusom konung Ragnar, långt fram i ett yngre skede af hedendomen, ännu bar en brok af ludet skinn. Under medeltiden hopsydde eller afdelade man broken äfven nedtill, och lade honom omkring höfterna i vida veck och rynkor; men utan att väsendtligen ändra hans ursprungliga beskaffenhet. I stället för den gamla skinn-broken begynte man nu äfven nyttja brokar af vallman och andra tyger, ofta veckade med tyg af annan färg, hvaraf adjektivet brokot i betydelse af mångfärgad. Ännu i början af 1600-talet omtalas dock i Wärend brokar af skinn, och det är äfven först vid denna tid som man begynte göra detta plagg något sidare, då det erhåller namn af byxor.

[ 213 ]Byxorna, i likhet med broken, voro enligt domböckernas intyg till en början mycket korta, men deremot skurna och skapade mycket vida, så att de på sidorna hade ansenliga fickor, omtalade under namn af byxe-säckar. De gjordes fortfarande mest af skinn; men äfven af vallman, Götnisk, Engelsk, och andra tyger, samt omtalas af olika färg, såsom blå, gröna o. s. v. Ännu år 1749 brukade man i Kinnevalds härads södra fjerding, byxor »ansenligen vida, mest af skinn, prålande af skräddare-konst»; de forekommo dock äfven af svart eller grått vallman.[1] Vid samma tid nyttjade man i Wierstads socken kort-byxor af renhud eller af svart vadmal, de senare prydda i alla sömmar med en brun klädeskant.[2] Korta, laskade bock-skinns-byxor, med en sido-ficka, kallad snapp-säck, hvari bonden bar sin knif-slida, tobaks-pung och skör-dosa (ɔ: eld-don), voro ock ännu vid slutet af förra århundradet allmänt brukliga i Wislanda socken, likasom de icke sällan förekommo i hela Wärend ännu för blott en mans-ålder tillbaka.

Omkring lifvet bar man, förmodligen redan ifrån äldsta tid, ett s. k. lifstycke, utan ärmar; men med skört, som föllo ned öfver broken. Lifstycket har under senare århundraden förekommit dels laskadt af beredt bock-skinn, dels ock af ylle-tyg, oftast med röd botten-färg. I början af 1600-talet brukade man på lifstycket s. k. valkar af lärft.

[ 214 ]Broken, som var utan hängslen, och lifstycket sammanhöllos omkring lifvet medelst ett bälte, lif-bälte, eller en gjordel (ɔ; gördel), som någon gång i domböckerna omtalas »gjord af messing». Vid bältet bars på 1600-talet pungen, penninge-pungen, utom knifva-tyget, bältes-bössan och andra vapen. I Slätthögs socken brukades, för ett par mans-åldrar sedan, lif-bälten af läder, ett spann breda, och som knäpptes på sidan med tre stora messings-bråssor. Vi ledas häraf till en förmodan, att de skåliga brons-bråssor, med spänn-tornar af jern, hvilka uppgräfvas i grafhögar från bränn-åldern, en gång varit fästade å våra förfäders lif-bälten. Möjligen hafva de ock varit använda såsom musslor å forntidens betseltyg, helst som runda messings-bråssor ännu i senare tid varit å sådana remtyg allmänneligen brukade till prydnad.

Under lifstycket och närmast kroppen bar man i medeltiden en ullen-skjorta (ɔ: ylle-skjorta), som på ett ställe i domböckerna blir omtalad röd till färgen. Denna ylle-skjorta afkläddes om nätterna. Ifrån 1600-talet omtalas dock äfven hvita lärofts-skjortor, upptill med en krafve (ɔ: krage), som hopfästades med en nål, kallad krafva-nålen. Denna hvita lärfts-krage utbildades vid samma tid till den då brukliga spets-kragen. År 1741 hade man i Stenbrohults socken skjortor med en bred krage, som låg utanpå tröjan, sydd likasom med spetsar i kanten, och arm-linningarne äfven stickade. [3] I Wierstads socken brukades, år 1749, [ 215 ]skjortan med en krage af en tvärhands bredd, artigt sydd och stickad och nedböjd öfver axlarna. Och samma år, 1749, brukades i Kinnevalds härads södra fjerding, skjortan mycket utkrusad för händerna, dels på linningen, dels i alla rynkor, och likaledes på kragen. Hals-dukar voro deremot ännu okända, och begynte först vid sistnämnde tid att allmännare brukas.

Ben-kläder synas först under medeltiden hafva kommit i allmännare bruk, och ännu för en mansålder tillbaka gingo männen hela sommaren barbenta, åtminstone i hvardags-lag. I början af 1600-talet bli dock ofta omtalade ett slags åtsittande ben-kläder, som fingo namn af hosor, husor. Dessa benkläder gjordes så höga, att de kunde dragas upp under broken, der de fästades medelst band, kallade hose-band. De forekommo vanligen sydda med hose-spetor (ɔ: stickade med strump-stickor), då de få namn af sticke-hosor. — Sticke-hosorna hade, vid hälen och upptill på sidan, kilar, sydda med s. k. vrång-gångar, och af hvilka den nedre kallades häl-kil och den öfre kron-kil. — Eller ock voro hosorna sömmade af Engelsk, då de omtalas såsom Engelska hosor, och voro af omvexlande färg. Domböckerna tala således om röda, blå, svarta och gröna engelska hosor. Strumpor, som i Wärend brukas mycket långa, bibehålla ännu sitt gamla namn af hosor. Deras nedersta del, eller sjelfva strump-lästen, vanligtvis med sula af skinn, heter i landets mål hose-fötet.

I hvardags-lag och om sommaren gick man i äldre tid barfotad, såsom ännu är lands-sed hos den fattigare klassen. När omständigheterna så kräfde, [ 216 ]brukade man dock äfven skor, sockar, eller stöflar. De ännu brukliga trä-skorna hafva, i enklaste form, förmodligen varit länge i landet brukade, och tvänne lätta träd-bottnar, bundna under fötterna, när man går öfver gung-flyn och sanka mader, heta ännu mada-skor. Eljest band man sig i äldre tid skor af näfver, gjorde dem senare af skinn med näfver-bottnar, och slutligen af skinn med läder-sulor. Skor med näfver-bottnar få derföre ännu i Wärends-målet heta näfver-skor, till skillnad ifrån läder-skor eller skinn-skor. Till hosorna, och när egaren ville uppträda i all sin glans, brukade man s. k. låg-skor. Dessa gjordes år 1749, i Wierstads socken, »rundade frammantill, och på sidorna med stora hål ringade, ofvanpå genomhuggna med små hål, att strumporna (ɔ: hosorna) desto bättre måtte synas. Skobottnen tjock, interfolierad med näfver, på hvilken en röd klädes-sula lyste i kanten. Sko-bottnen inunder beslagen med jern-sinkor, såsom små hästeskor. Sko-banden af blått skinn, i ändarne beslagne med bleck och knutna öfver skon i lycka.» Äfven i Stenbrohult brukade man på samma tid skorna utringade, med tjocka näfver-bottnar och smala klackar, skodda inunder med jern-sinkor.

Stöflar, hvilka någongång omtalas i domböckerna, brukades förnämligast under resor och på färd-vägar. Å den ena stöfveln spände man då en sporre, som enligt sägen var i äldsta tid förfärdigad af en soltorkad, klynnig ene-rot. Ännu år 1749 redo Urshults-bönderna med blott en enda sporre, denne likväl af jern. Bevis kunna dock hemtas ur domböckerna, att man i andra delar af Wärend redan [ 217 ]vid början af 1600-talet spände sporrar å båda fötterna.

Vid snöfall och stark köld om vintren, drog man öfver skor och hosor ett slags grofva ytter-strumpor, kallade sockar, snö-sockar. Stickade af get-ragg, fingo de äfven namn af ragg-sockar. Sådana ragg-sockar voro ännu för en mans-ålder tillbaka allmänt brukliga i Markaryd och andra socknar nere vid gränsen.

Såsom betäckning för hufvudet, och för att fasthålla det långa, öfver hjessan benade håret, brukade man hemma i stofvan och i hvardags-lag en liten rund lufva, picke-lufva, eller hätta, batt-hätta, topp-hätta, af skinn eller vallman. Om vintern utbyttes denna lätta beklädnad emot en for-hätta (foder-hätta), af skarlakans-rödt kläde, fodrad med lo-skinn, och försedd med s. k. flack, hätte-flack, som efter omständigheterna kunde vikas upp eller dragas ned. Vid alla större tillfällen brukade man likväl hatthufvudet, såsom den frie mannens heders-prydnad. Vid de gamla gillena sutto således männen alltid med hatten på, och togo först af sig hatten eller hättan, när de skulle minne för sig göra. Vid de gamla brölloppen gick brudgummen in i kyrkan med hatten på hufvudet, och aftog honom först i brud-stolen, der hatten tillika med vapnen höfviskt emottogs af en uppvaktande brudsven. Vid brud-dansen, när brudgummen dansade med sin brud, måtte han alltid först taga hatten på. Sammaledes ock svärfadren och de öfriga slägtmännen; till och med presten måtte icke dansa bruda-dansen, utan att hafva satt brudgumma-hatten på hufvudet. Värdarne, som vid de gamla brölloppen [ 218 ]alltid gingo i sina lif-stycken, tröje-lösa, uppträdde likväl aldrig i brud-huset utan med hatt. Hattens bärande tjenade således i den gamla gotiska folkseden att utmärka så väl tillfällets vigt, alfvar och betydelse, som den frie mannens fulla känsla af sitt eget anborna värde. Denna tanke ligger ock till grund för det gamla svenska tale-sättet att vara karl för sin hatt.

Wärends-sägnen ihågkommer ännu en tid, då våra gotiska förfäder brukade stora, vida hattar, flätade af ene-spån eller af sälge-rötter. I senare tid gjorde man sig hattar af filt, och man finner i domböckerna exempel på att bönderna, ännu i början af 1600-talet, satte en fjäder i hatten till prydnad. Vanligaste prydnaden var dock ett enkelt färgadt band, som knöts omkring hatt-kullen, såsom år 1749 var folk-sed i Urshult. Det mest karakteristiska för dessa gammaldags hufvud-bonader var likväl deras sida och vida skyggen, hvilka hängde ned på axlarne, så att de skyggade hela karlen. Hattar af detta slag hafva ännu i vår tid varit burna af gamla bönder, så väl i Urshult, som i Unnaryds socken.

Öfver de lif-kläder, som vi ofvan beskrifvit, bar man vid alla större tillfällen en tröja, manna-tröja af skinn, vallman eller kläde. Tröjan hade upptill en krage, som skyddade halsen, och nedtill skört, tröje-skört, tröje-flikar, som föllo ett stycke ned öfver broken, och hvari stundom voro fickor eller snapp-säckar. Tröjan hopfästes framtill medelst hakar och mårnor (ɔ: häktor och hyskor), gjorda af ståltråd.

[ 219 ]De äldsta i landet brukliga tröjorna voro otvifvelagtigt de gamla getskinns-tröjorna, eller getskinns-pelsarne, hvilka allmänt buros af Wärends-drängarne i slaget vid Helsingborg, och ännu i vår tid någon gång förekomma i socknarne vid öfre gränsen. Hårsidan å dessa pelsar var alltid utåt vänd. År 1749 brukades tröjorna i Urshult och Wierstad af sämskadt bock-skinn eller af renskinn, eller ock af vadmal. Vadmals-tröjorna voro i Wierstad och Stenbrohult till färgen svarta och i alla sömmar prydda med en brun klädes-kant. I Urshult pryddes tröjan likaledes i alla sömmar med kläde och hade för det mesta blå uppslag.

Drägtens beskaffenhet ställdes i forntiden i ytterst noga förhållande till individens börd och samhälls-ställning. Att bära sida och vida kläder var förnämt. En qvarlefva af denna forntids-uppfattning bibehåller sig ännu mångenstädes i det gamla bruket, att kyrko-värdar och andra myndiga män icke anständigtvis kunna uppträda annorlunda, än i rockar, lång-rockar, kyrkovärda-rockar. I Urshult socken, 1749, brukade hela menigheten tröjor; men rockar voro »tolf- och fjerdings-mäns besynnerliga högtids-plagg». Att bära kappa var ännu förnämare, så att vid gamla begrafningar måtte alltid de sörjande karlarne hedra den döde, genom att gå klädda i stora, vida och fotsida kappor, ehuru varmt det än måtte vara. Vi erinra för öfrigt, att djekne-kapporna vid våra skolor, prest-kapporna, och handtverks-skrånas kappor, hvilka buros vid afläggandet af gesäll- och mästar-prof, tydligen hafva sitt upphof ifrån samma tid och föreställnings-sätt.

[ 220 ]För att fullända den gamla wärendska mansdrägten böra vi tillägga, att man i hvardags-lag gemenligen höll händerna bara. Om vintren, när det var kallt, pådrogos likväl stora bälg-vantar, mulavantar, varg-vantar, af ludet skinn, eller skämlings-vantar, sydda (ɔ: stickade) med skämling (ɔ: ben-nål) af ull-garn. Stora, laskade och rikt utsirade handskar (ɔ: finger-vantar af sämskadt skinn) förekommo dock redan på 1600-talet och voro, år 1749, allmänt brukliga i Urshults socken.

Slutligen må anmärkas, att Wärends-bönderna ifrån äldsta tider, och ännu i förra hälften af 1600-talet, buro ett bredt skägg, som fritt nedföll öfver bröstet. Emot slutet af samma århundrade begynte dock munn-skäggen småningom försvinna, till en del genom presternas nit-älskan. Pietteryds kyrko-bok förvarar ännu ett sockenstämmo-beslut af d. 15 Dec. 1682, af lydelse: att »såsom sig en part föresatt, låta vexa öfver munnen ett stort, starkt och styggt skägg, — — disk-sällarne (ɔ: nattvards-gästerna) och Guds bord icke till ringa vämjelse; ty afkunnades, att de antingen skulle skära af det, eller visas från taflan (ɔ: altar-disken), eller låta klippa sig der i kyrkan».

§ 169. Ett oskiljagtigt bihang till den gamla mans-drägten voro vapnen, som i forntiden nästan aldrig bortlades. De tjenade nemligen icke blott till anfall och försvar, utan ock såsom enkla redskap för jagt, slöjd och andra närings-fång, och voro således efter den tidens förhållanden vid alla tillfällen oumbärliga.

[ 221 ]De vapen, som i våra folksägner omtalas ifrån jätta-tid (§ 133), voro för det mesta af sten, och vi hafva redan tillförene anmärkt, att denna tid i allmänhet sammanfaller med den nordiska sten-åldern. Namnet jätte utmärker således blott i den äldre sägnen, en man af berga-folket, en berga-gubbe eller ett berga-troll, d. v. s. en af landets urbyggare; men blir i den yngre sägnen jemväl öfverfördt på individer af gotisk härkomst. Alla spår leda ock till det antagandet, att de äldre gotiska stammarne i Göta rike, lika med urfolken, länge brukat vapen af sten, om än vapen af metall hos dem icke voro alldeles okända. Att noga urskilja hvad slags vapen som ursprungligen tillhört det ena eller andra folket, blir vid sådant förhållande vanskligt; desto hellre, som blott en del af dessa vapen förfärdigades inom landet, medan andra erhöllos genom byteshandel med sydligare folk.

Sten-ålderns vapen voro, enligt den gamla jätta-sägnen, hufvudsakligen följande:

kaste-stenen, slung-stenen, kamp-stenen. När jätta-kriget stod i jätta-gatan (§ 133), så kämpade jättarne inbördes med stenkastning. Öfverallt vid de gamla kyrkorna visas ock stora rull-stenar, som få namn af jätta-kast och om hvilka det heter, antingen att jätten kastat dem ifrån berget, eller att jättesan slungat dem i sitt hår-band. Sjelfva ordet kamp-sten, i Wärends-målet, häntyder ock på kullerstenens i sägnerna ofta omtalade användning såsom strids-vapen.

Hammaren. Var, såsom sjelfva namnet visar, ursprungligen af sten; ordet hammar betyder [ 222 ]nemligen i vårt fornspråk en sten eller en klippa. När den siste jätten träffade vall-heren i skogen, räckte han honom sin hammare, med begäran, att heren skulle dermed krossa hans hufvud (§ 133). Hammaren brukades dock af jättarne äfven till kast. När gamla Skatelöfs och Rydaholms kyrkor skulle byggas, hade de begge jättarne blott en enda hammare, som de kastade sinsemellan. Äfven den gotiske Åke-Thor far omkring i skyarne, väpnad med en hammare, hvarmed han slår efter trollen. Åsk-moln få ännu i Jemtland namn af Thor-hamrar.

Viggen, sten-viggen eller kilen, sten-kilen äro likaledes kast-vapen af sten, ännu ihågkomna i folkföreställningen om den hedniske Thore-gud. Blixten är således, enligt allmän folktro, en kil eller vigge af sten, som kastas af Thor eller Gofar och ännu ofta blir hittad på ställen, der åskan slagit ned. Han bibehåller ock i flera landskap härpå syftande hedniska namn, såsom i Wärend Thorvigge, i Upland Thorenvigg, i Medelpad och Ångermanland Thorvigg, i Nerike Godviggen, i Dalarne och på Gotland Thorn-kilen, i Ångermanland Thorkil, i Helsingland Gofars-kilen eller Thorensten, i Medelpad Thor-sten, i Skåne (Gärs härad) Gomor-sten.

Ett mera utbildadt vapen, jätta-yxan, var försedt med skaft-hål, och var framtill en vigge, men baktill en hammare. Wärends-sägnen talar ännu om jätta-yxor, såsom ett slags stora gråstens-hällar med hål i, som finnas i skogen (jfr. § 6). Vi igenkänna lätt på denna enkla beskrifning den gamla stenyxan, som ibland landets jordfynd förekommer till [ 223 ]ett öfvervägande antal. Vanligast äro dessa stenyxor af vår allmänna grå-sten, och fynd af sten-tappar, tydligen hörande till yxans skaft-hål, visa att yxorna sjelfva blifvit i landet förfärdigade. För hålets borrande har man härvid begagnat sig af ett enkelt centrum-borr af flinta eller metall, och sjelfva skärningen visar sig så skarp, att man ännu kan redigt urskilja spiral-skårorna efter borret. På en sten-tapp om mera än en tums djuplek ha vi räknat dessa spiral-skåror till ett antal af blott femtio. För öfrigt hittas i Wärend sådana jätta-yxor, förfärdigade icke blott af vanlig gråsten, utan ock af marmor, trapp och andra främmande sten-arter.

Sten-knifven, Flint-knifven blir ock i folksägnen omtalad såsom ett hos jättarne brukligt vapen (jfr. § 133). Då flintan, såsom berg-art, icke förekommer i Wärend, måste man antaga att flint-knifvarne i våra forngrafvar härröra dels ifrån Skåne, dels ock, tilläfventyrs, ifrån samma berömda franska flintbrott, som ännu i senare tid försett halfva Europa med bösse-flintor.

Det mest omtalade hand-vapnet ifrån jätta-tiden är dock jätta-klubban, som i sägnerna blir omtalad både af sten och af träd. Lösa stenblock af ovanlig form få således i Wärends-sägnen namn af jätta-klubbor (jfr. § 6). Rimligtvis hafva dessa sten-klubbor ursprungligen varit samma vapen, som den ofvan omtalade sten-hammaren. Jättarne i den yngre sägnen, hvilka tydligen äro ett gotiskt folk, brukade deremot trä-klubbor, förfärdigade af ett träd, som blifvit uppryckt med roten. Redan Olaus Petri talar i sin svenska krönika om »den klubbo-hären, [ 224 ]som säges hafva gångit här utaf landet, efter som ett gammalt tal och rykte hafver allt sedan gångit här i riket». Samma sägner fortlefva ock än i dag, så väl i Wärend, som i Finveden. Vi hafva således i Hångers socken funnit berättelser om ett forntida krig, som hette klubbe-kriget. »På den tiden när Huna-hären gick (jfr. §§ 11—15), så var det en som het Hunne; han var smed. Så gick han till smedjan och gjorde sig en stor trädklubba, och den beslog han med spikar. Sedan drog han ut och begynte klubbe-kriget.» — Anmärknings-värdt är, att vårt folk-språk föga vet af något annat sätt att kämpa, än att slås. En strid heter derföre ett slag, och att bli dödad i strid är, enligt de gamla domböckerna, att bli slagen, ihelslagen. Vårt språk gömmer således ännu hågkomsten af en tid, då vapnen hufvudsakligen egnade sig för slag, d. v. s. de voro antingen klubbor eller kastvapen, och detta gamla strids-sätt är så införlifvadt med den gotiska folk-seden, att Wärends-boarne ännu på 1600-talet oftare använde spjutet och bössan till att slå med, än till att sticka eller skjuta. Vid slutet af samma århundrade, eller på Rudbecks tid, var det ock ett vanligt wärendskt folk-uttryck, att »ge någon en klubbe-släng, så han känner det». Timmer-klubban, som ännu allmänt brukas vid träd-byggnader, heter deremot i Finveds-målet (Hestra socken) en nödja.

I yngre sägner, hvilka rimligtvis böra hänföras till vårt lands brons-ålder, omtalas icke serdeles många nya slag af vapen, och efter all anledning hafva de gamla sten-vapnen jemförelsevis länge [ 225 ]bibehållit sig i vår aflägsna lands-bygd. Sägnerna omtala dock en yxa, som får namn af hacke-bill, och som bars af en jätte, vid namn Bonda-pilt, på Bonda-skogen i Öhrs socken. Rimligtvis var denna hacke-bill en af de små brons-yxor, åt hvilka våra lärda plägat gifva namn af pål-stafvar. En skånsk sägen ifrån samma tid omtalar en kämpe, vid namn Alle, som hade ett förgyldt svärd, hvilket nedlades hos samma kämpe i hans graf vid Allerup (§ 7). Förmodligen böra vi i detta förgylda svärd, likasom i andra sådana som omtalas i folk-sagorna, igenkänna de fordom i vårt land brukliga stick-svärden af brons. Bågen och pilarne gå ock tillbaka i detta samma odlings-skede. Den gamle skånske jätten Stompe-pilt (§ 7) kände ännu icke till detta slags nya vapen, hvilket således blott tillhörde en yngre, i vapen, odling och list öfverlägsen invandrare-stam. I den nyare folksägnen förstå dock trollen att skjuta med båge och pilar, hvaraf den allmänna folktron om troll-skott, hvarom vi i det föregående (§ 129) talat.

Under jern-åldern utvecklade sig de äldre råa slag- och kast-vapnen till hugg-vapen, stick-vapen och skjut-vapen af mångfaldig art och beskaffenhet. Vi skola här för dem allmänneligen redogöra, så vidt som de i Wärend bibehållit sig fram i en jemförelsevis ny historisk tids-ålder.

Ibland hugg-vapnen, hvartill efter Wärendskt språk-bruk nu mera räknades äfven slag-vapen och kast-vapen, voro följande mest vanliga:

Hammaren, tydligen blott en ny form af stenålderns hammare, nu mera af jern och med kort [ 226 ]skaft. Å baksidan hade hammaren en smal spets eller pik. Detta vapen blir omtaladt i Sunnerbo härads dombok för 1610; men förekom i vissa delar af Wärend i en vida yngre tid. I Stenbrohults socken ihågkommer man än i dag, huru de gamla gubbarne brukade rida med bössan öfver sadelknappen och hammaren i handen. När de kommo till kyrkan, höggo de in sina jern-hammare i Våkenhus-väggen och bundo dervid sina hästar. Detsamma var ock sed, när de eljest voro ute på färda-vägar och kommo till bys. Hammaren, såsom ryttare-vapen, utbyttes i senare tid emot den s. k. tjuramega-pisken, en tung ridpiska med messings-knapp, allmänt i landet brukad ännu för en mans-ålder tillbaka.

Tjuramega-pisk ifrån Wislanda socken.

En annan form af pik-hammare var yxa-hammaren, som i Wärend allmänneligen förekom vid början af 1600-talet. Domböckerna omtala således på oräkneliga ställen slag med, yxhammaren eller yxahammars-hugg. Yxa-hammaren liknade för öfrigt pik-hammaren och hade ett kort skaft, så att han kunde bäras i gördeln; men i stället för en pik utgjordes hammarens baksida af en yxa.

[ 227 ]
Yxa från Borlanda i Söraby socken.

Kaste-yxan, som någon gång blir i domböckerna omtalad, är förmodligen samma vapen som yxa-hammaren, hvilken genom sitt korta skaft lämpade sig både till slag, hugg och kast. Om en dråpare, vid namn Per Börgeson, anföres uttryckligen i domboken, att »han lade sin bössa och sin kaste-yxa i stufvan». Eljest blir kaste-yxan gemenligen blott omtalad såsom yxa. På Sunnerbo ting, d. 17 Dec. 1608, vittnades, att när Bengt i Höghult blef slagen af Linner i Loma, så slog Bengt först till Linner med en yxa; men Linner sprang undan. »I detsamma kastade Bengt yxan och slog Linner i brickan dermed», hvarvid Linner tog till knifven och gaf Bengt bane-sår. På tinget i Skafta d. 23 Okt. 1609 vittnades likaledes, att omkring år 1550 »en vid namn Erik i Hult kastade en yxa, och slog Päder Stång på armen och högg honom». Vid dråpet, som Jöns Uhrs söner i Hösjö år 1618 begingo i Hulevik, på Halsten i Klasnatorp, förekommer, att Jöns »kastade yxan handlöst till honom» o. s. v.

Försedd med längre och gröfre skaft och mera utbildad till form och storlek, har samma vapen ifrån hedenhögs i landet förekommit såsom vanlig Yxa. Yxans olika delar bli derföre i Wärends-målet noga serskilda. Sjelfva skaft-hålet heter i landets mål qvarke. Framom qvarken är viggen, hvars skarpa kant heter egg och hvars [ 228 ]yttersta hörn kallas fjätar. Bakom qvarken är hammaren, yxa-hammaren. Yxan förekom för öfrigt af mångfaldigt omvexlande form och storlek, så att ibland våra jordfynd träffas ofantliga yxor, ända till 18 tum långa och med 12 tums bredd emellan fjätarne. Vid bärandet hölls yxan alltid med eggen framåt vänd, så att handen grep om viggen och qvarken, hvarvid skaftet tjenade såsom stödje-staf eller käpp.

Strids-yxa från Wäckelsång, Konunga härad.
Gamla wärendska yxor.
Strids-yxa från Brännhult, Moheda socken, Albo härad.

Yxan framträder ifrån äldsta tider, och förmodligen ända ifrån sten-åldern, såsom Wärends-boarnes allmännaste folk-vapen. Ännu för få mansåldrar tillbaka gick ingen gerna utom sin dörr, [ 229 ]utan att föra sin yxa på armen eller i handen. Detta gällde till och med för hafvande qvinnor, hvilka ännu i manna-minne alltid gingo med yxa. Och rådfråga vi landets domböcker, så finna vi på hvarje sida, hurusom bonden vid början af 1600-talet alltid medförde sin yxa och andra vapen, icke blott till skogen och på åkern, utan ock till gille och gästabud, ja, äfven till kyrkan. Visserligen ansågs det nu mera passande, att bortlägga vapnen vid inträdet i förstugan till gilles-huset, eller i våken-huset till kyrkan; men ännu i konung Carl XI:s tid förekom mångenstädes, att en hop vilda sällar, efter medeltids-sed kommo in i Guds hus med yxor, bössor och fulla vapen, dem de sedan lade ifrån sig i kyrko-bänken. Detsamma inträffade ock öfverallt vid de gamla gästabuden. Till och med presterna gingo hemma på sina presta-gårdar väpnade med yxa, och inför Konga härads-rätt vittnades, d. 3 Febr. 1615, hurusom presten i Hofmantorp, Herr Lars (Björnson) »kom gångandes ifrån sin qvarn och hade en yxa i handen och var vred», när han först kom i tvist med sin stätte-granne, höfvidsmannen Anders Hångeson.

Under senare århundraden utbyttes den tunga yxan först emot en lättare yxa, småningom förvandlad till en käpp-yxa, prydligt skodd med messing, och sedan emot en krycke-käpp, som bäres på samma sätt som yxan och ännu till en viss grad bibehåller hennes ursprungliga form.

Ett annat af ålder brukligt hugg-vapen var svärdet. Såsom icke användbart, utom blott för striden, bars detta vapen företrädesvis af höfdingar [ 230 ]och förnäma män. Det förekommer ock talrikt ibland landets jordfynd, någon gång af ovanlig beskaffenhet. Sålunda hittades år 1865, i ett stenkummel vid Blädinge, ett jern-svärd utan parér-stång, till formen liknande de äldre stick-svärden af brons. Samma år hittades, vid Ryd i Agunnaryd socken, ett hugg-svärd af jern; men med fäste-knapp af brons o. s. v. Ännu i början af 1600-talet voro svärden icke komna ur bruk hos de wärendska bönderna, utan omtalas flerestädes i landets gamla tingshandlingar. Vid sidan af svärdet, d. v. s. det gammal-nordiska hugg-svärdet, forekommo dock vid denna tid äfven yngre former af samma vapen. Domböckerna omtala således stick-svärdet, uppstekaren, värjan, och sabeln, krok-sabeln eller Ryssa-sabeln. Med det allt mera utbildade stånds-väsendet ansågs äfven nu opassande för bönder, att offentligen bära svärd, hvilket vapen serskildt förbehölls åt de högre stånden. Kinnevalds härads dombok för år 1609 anmärker derföre ogillande, hurusom »Håkon i Kleckninge, en slätt bonde, bär sabel i gästabud, hvilket är emot lagen».

Af det uråldriga svenska bruket, att i likfärder högtidligt föra den dödes banér, sköld, harnesk, hjelm och öfriga vapen, för att sedan krossa dem och antingen kasta dem på bålet eller nedlägga dem i grafven, har intill senare tid bibehållit sig plägseden, att i liktåget efter en krigare medföres svärdet liggande på kistan, för att sedan brytas sönder och upphängas på kyrko-väggen (jfr. § 122).

Äfven spjutet har i Wärend länge bibehållit sig såsom folk-vapen. Wärends-bonden uppträdde [ 231 ]således, ännu i början af 1600-talet, gerna »med ett spjut i handen». Besynnerligt nog, ha vi likväl aldrig i domböckerna funnit exempel på, att man användt spjutet till kast eller styng, utan blott till slag, såsom ett annat hugg-vapen. År 1617, om vintren, blef Jahan Skyttes tjenare och djura-skytta, på vägen till Wexiö marknad, »slagen öfver hufvudet med ett spjut». År 1618 öfverföll en bonde sin vederdeloman på Lenhofda marknad, och »slog honom tu slag med ett spjut». År 1621 förekom i Uppvidinge härad, att Nils Olsson i Kielleflaga hotades af en fogda-tjenare med dragen värja. Då sade Nils: »jag skall taga min badstugu-stake och gå ut till honom». Men badstugu-staken var ett långt spjut, som han så kallade. Och de slogo tillhopa med värjan och spjutet och gåfvo sig med hast in under hvarandra o. s. v.

Spjut, hittadt år 1841 under en kullfallen fur, å Lindås i Wislanda socken.

Spjutet, som genom sin tyngd blef besvärligt att föra, utbyttes efterhand emot en lång staf, som, i likhet med spjutet, alltid gripes med handen ifrån sidan och vid gående föres upprätt, med en sirlig utåt svängande rörelse. Vid de gammaldags bond-brölloppen inträdde brudgummen alltid i kyrkan med hatten på hufvudet och en sådan lång staf i handen. Sedan han kommit fram till brud-stolen, öfverlemnades hatten och den långa stafven med mycken högtidlighet åt en uppvaktande brud-sven, som tog [ 232 ]dem i förvar. Vid offringen efter vigseln framträdde brudgummen likaledes till altaret, med stafven i hand; men med hatten under armen. Äfven de långa med krus-flor klädda stafvar, som ännu föras i likfärden vid stora begrafningar, hafva efter all anledning ifrån början varit spjut, likasom ock stången, fordom brukad vid s. k. stångfällning, när man efter gammalt wärendskt bruk tingfästade köpet af hemman. De gammaldags bond-käpparne äro derföre ännu ofta ansenligt långa, och brukas än i dag i vissa delar af Westbo till en längd af 4½ fot och deröfver.

Ifrån spjutet, som i äldre tid äfven brukades för att dermed skjuta åt fienden, öfvergick man i tidernas längd till andra lättare skjut-vapen. Vi hafva således redan tillförene (§ 7) talat om bågen och pilarne, hvarmed Ubbe Finnson, enligt den skånska sägnen, bannade jätten i Stompe-kull. Ännu under medeltiden var detta enkla skjut-redskap brukligt i Småland. I den gamla kämpa-visan om Palle Boson, som red ifrån Småland ned till Lund och der bortröfvade en förnäm jungfru, när hon for i messan, heter det således:

Det var Palle Boson,
han tog sin båge och spände,
så sköt han danska konungen,
stålet i hjertat vände.[4]

I en gammal relation, åberopad af Rudbeck, förekommer om Asa kämpar, att de ännu på 1500-talet »hade stål-bågar, som fyra till sex man ej förmådde [ 233 ]spänna». Om en ibland dem, vid namn Måns Bet, heter det ock, att han var »en arg skytt med stål-båga». I stället för den enkla bågen eller stål-bågen, brukade man dock redan tidigt äfven en mera sammansatt skjut-redskap. Denna var arborstet, i domböckerna ännu omtaladt med arborste-sula och trycke-nyckel. Den korta, spetsiga arborst-pilen heter i domböckerna tippe-kolf. År 1609, vid tinget i Skafta i Sunnerbo härad, tilltalades Peder Trulsson i Ulf-varyd, derföre, att han sextio år förut skjutit Päder Stång i armen med en tippe-kolf. Oden, såsom en nattlig jägare (§ 49), uppträder ock än i dag i Wärends-sägnen med ett arborst på ryggen.

Öfvergången ifrån arborstet till bössan, eller eld-geväret, infaller för Wärend vid midten och i senare hälften af 1500-talet. Konung Gustaf I utgaf ännu stadgar mot seden att bära arborst till ting, gästabud, köpstad och kyrka; men under Dacke-fejden omtalas redan haken eller lunt-bössan. I början af 1600-talet var lunt-låset allmänneligen utbytt emot ett flint-lås af enklaste anordning, med utvändigt liggande slag-fjäder samt hane och stål. Ett sådant eld-vapen heter i domböckerna bössa, Smålands-bössa, Gydings-bössa, och blir i landets sägner omtaladt under namn af Snapphana-bössa. Bössor af detta slag förfärdigades på den tiden allmänt i vår gräns-bygd, så väl på småländska, som på skånska sidan (jfr. § 150). De utmärkte sig förnämligast genom sjelfva antändnings-sättet, hvadan ock gränse-fribytarne sjelfva, ännu under kon. Carl XI:s danska krig, allmänt fingo namn af snapphanar.

Bösse-pipan, som laddades med ett fint bly-lod, var [ 234 ]
Snapphana-bössa ifrån Kinnevalds härad.
[ 235 ]skrufvad eller spiral-refflad; sjelfva vapnet omtalas

derföre äfven under namn af sno-reffla. Kolfven eller anslaget var kort, så att vapnet vid anläggningen fördes till kinden, icke till axlen. Loden eller kulorna förvarades i en pung, lod-pungen, som bars vid bältet, och krutet i ett krud-horn, eller krud-flaska, som bars i ett band öfver axlen, alldeles såsom medeltidens jagt-horn. Krud-hornen förekommo icke sällan af ansenlig storlek, och tillslötos i äldre tid med en fjäder-klaff af jern, för att hindra krutets spillning.

Krud-horn ifrån Konga härad.
Jernamåla-Musses Krud-horn, ifrån Gräflingsberg, Almundsryds socken.

[ 236 ]Ett kortare eld-vapen af samma slag blir i domböckerna någon gång omtaladt under namn af bältes-bössa. Bältes-bössan bars, såsom sjelfva namnet antyder, vid bältet eller gördeln.

Skjut-vapnen, såsom lika användbara för jagten och kriget, voro i det småländska höglandet af ålder mycket älskade. Snapphana-bössan blir derföre otaliga gånger omtalad i landets sägner, och spelade en stor role i de förödande skogs-krig, som af Wärends-bönderna fördes emot danskarne vid dessas senare infall i landet. Likaledes blir hon omtalad på nästan hvarje blad i de gamla domböckerna. Wärends-bonden, serdeles nere vid gränsen, gick således icke gerna utan bössa, när han aflägsnade sig ifrån hemmet, och på färda-vägar förde han sin bössa vid sadelen. Om en bonde i Kalfsvik, vid namn Erik i Baljaryd, anmärkes uttryckligen i Kinnevalds dombok för d. 1 Dec. 1614, att »han alltid bär bössa, både till kyrka och eljest hemma i skogen». Urshults-bönderna togo likaledes sina bössor med till kyrkan, ännu så sent som i konung Carl XII:s tid. I de gamla wärendska slagsmålen finna vi dock bössan jemförelsevis mera sällan använd för att resa skott; utan gemenligen öfrades (ɔ: lyftes) hon till slag eller bars till värn emot yxan eller svärdet.

Bland de under medeltiden brukliga försvars-vapnen ihågkommer Wärends-målet ännu hjelmen och hård-handskarne (ɔ: jern-handskame). Albo härads dombok för år 1620 omtalar en man, vid namn Truid skölde-smed, som omkring år 1560 köpt gården Siggeboda, nu Hult, i Blädinge socken. Sköldar [ 237 ]af jern voro således i landet brukliga ännu under de första Wasa-konungarnes regering.

Knifva-tyg ifrån Urshults socken.

Det vapen, som hos de krigiska skogs-boarne framför andra omtalas och längst bibehållit sig i bruk, var dock knifven, ömsom använd såsom slöjdverktyg, måltids-knif och strids-vapen. Han omtalas i landets mål och i domböckerna under olika namn, såsom: stubba, tälje-stubba, Gynnåsa-stubba, Finna-stubba, tälje-buss, knif, tälje-knif; men förekommer äfven såsom dart och puniart (ɔ: dolk). Knifvens olika delar heta i Wärends-målet: udd, egg, blad, tång och skaft. Han bars gemenligen hängande vid en remm i bältet, instucken i en skida af skinn, kallad slid, som stundom hade ofvantill en serskild betäckning, hvilken får namn af hatt. Sliden uppbars af en prydligt arbetad hake eller messings-krok. Hela vapnet med slid och hake får i Wärends-målet namn af ett knifva-tyg.

De gamla blodiga slagsmålen i denna del af landet utfördes hufvudsakligen med knif, och få derföre äfven namn af knifva-byten. I Wärend brukade man vid dessa strider blott en enda knif, som fördes i högra handen; men i Finveden träffa vi spår af en gammal folksed, att i knifva-tyget bära två knifvar, hvilka under striden fördes en i hvarje hand. Vid slagsmålet i Näs, af Sunnerbo härad, år [ 238 ]1611, tog först Eskil ett par knifvar och ville ha stungit Peder Börgeson. »Då ryckte Jöns Månsson två knifvar af sin slida, och stack rätt fram, och stack Eskil i låret» o. s. v.

Seden att bära knif har i Wärend länge bibehållit sig, serdeles i södra fjerdingen af Kinnevalds härad. Hela denna fjerding blir derföre ännu ofta omtalad under namn af Knifva-bygden, och dess befolkning får hos sina grannar heta Knifva-herarne. En slags-kämpe med knif får i Wärends-målet heta en ifver-knif.

Den wärendske skogsbon uppträdde på detta sätt, icke blott under medeltiden utan långt fram i en nyare tid, fullrustad med vapen, beräknade så väl för striden på afstånd, som för det egentliga vapne-skiftet, och slutligen för handgemänget, när de kämpande »kommit i halsarne samman». Visserligen hade gamle konung Göstaf, i den s. k. Wexiö stadga, strängeligen befallt, att: »Ingen skall djerfvas bära arborst eller annor vapen till tings eller gästabud, köpstad eller kyrko: Hvilken det gör efter denna dag, då hafve förbrutit arborst eller värjo som han bär, och 40 mark för konungs förbud. Väl må han det bära i varga-skall och ickorna-skog; hvem det eljest bär, böte som sagdt är». Men, såsom vi ofvan funnit, hade denna stadga ännu ett århundrade derefter icke förmått bryta den gamla, i landets förhållanden grundade folkseden. När Wärends-boarne, under konungarne Carl IX och Gustaf II Adolf, allmänt uppträdde med bössan på axeln, yxan på armen eller spjutet i handen; med svärdet vid sidan, och hammaren, [ 239 ]kasteyxan eller bältes-bössan och knifven vid bältet, heter detta i de gamla domböckerna, att de kommo med sina värjor, med fulla värjor.

Slutligen må anmärkas, att vapen (hvartill äfven hörde häst och ridtyg) och krigs-byte, enligt gammal wärendsk lagsed, räknades för mannens personliga tillhörighet, och således icke ingingo i det gemensamma bohaget vid arfskifte efter hustrun. Vi finna detta rätts-bruk iakttaget ännu under Gustaf Adolfs regering. Kinnevalds härads dombok för d. 7 Dec. 1623 omtalar således, huru i Frössie-hult hölls byte (ɔ: arfskifte) efter Nils Håkanssons hustru, Ingeborg Hermans dotter, genom tillkallade fem dannemän. Dessa vittnade, att Nils »med en god vilja uppläste hus och dörrar och lät bytesmännen utbära allt hvad de funno i bohaget, undantagandes sin säng, som honom efter lagen borde, häst, sadel och vapen, såsom ock en skifveduk, som han i Danmarks-fejden fick i fribyte». Vid ett annat byte, i Uppvidinge härad år 1624, förekommer, att bonden »sände ifrån sig hästen, men behöll sadel, hyende och betsel». Äfven må här anmärkas en uråldrig folksed ifrån Sunnerbo, som tydligen har sin rot i våra förfäders hedniska eld-dyrkan. Det hörde nemligen till gammal sed i denna del af landet, att när den ene grannen, väpnad, men i fredligt ärende, besökte den andre i hans stofva, satte han ifrån sig sina vapen i eld-staden. Tydligen var meningen med detta bruk, att vapnen skulle genom elden bli helgade och skyddas emot onda tydor och annan ond inflytelse. Således när Gudmund Ingemarsson, år 1610, [ 240 ]kom in i Svens stuga i Backaryd, »bad Sven honom gå till bordet, det han ock gjorde, och satte hammaren i fyren». Likaledes när Jöns i Hamneda kom in i samme Svens stuga, och denne satt i sitt högsäte, »bad Sven att Jöns ville gå till bordet, det han också gjorde, och satte svärdet i fyren».

§ 170. Qvinno-drägten hos Wärends-folket, såsom hos andra gotiska stammar, har naturligen utbildat sig i samma ordning och efter samma lag som mans-drägten, hvarmed densamma i äldre tid synes ha noga öfverensstämt. De äldsta qvinno-kläderna voro således af skinn, och bestodo af en kort, nedtill öppen kjortel, som bands omkring höfterna och föll nedom knäna. Denna kjortel, som således nära liknade den af männen burna broken, ehuru längre och sidare, bibehåller ännu i Wärends-målet sitt forntida namn af ett skört; ordet tydligen af samma härledning, som den i mans-drägten brukliga skjortan.

Ofvan om skörtet buro qvinnorna i forntiden omkring lifvet ett s. k. lifstycke eller öfverlif, utan ärmar, och deröfver en skinnpels af get-skinn eller annat pels-verk. På benen drog man röda hosor, sydda af ull eller annan tonad, och på hufvudet en röd lufva, hvilken omtalas ha varit »vid, som ett gryna-såll». Skorna voro höga, hopfästade med remmar, och hade bottnar af näfver med en hög spetsig klack, »så att der de gingo, var det som om man hade påtat i jorden med en stor käpp».

Hela denna äldre qvinno-drägt, som således på det allra nogaste öfverensstämde med den gamla [ 241 ]mans-drägten, blir ännu omtalad i de öfra Wärends-socknarne under namn af jätta-klädsel. Ur densamma utvecklade sig under medeltiden den bekanta wärendska qvinno-drägten, hvarom redan Linné uttalar såsom omdöme, att den »var både den täckaste och den dyraste han sett hos allmogen i riket». Vi gå här att närmare redogöra för denna drägt, sådan densamma enligt domböckerna förekom på 1600-talet och med enskilda förändringar bibehöll sig i de flesta socknar, serdeles vid södra gränsen, till inemot slutet af förra århundradet.

Wärends-drägten bestod närmast kroppen af ett linne eller qvinno-skjorta af hvitt lärft, som i landets mål ännu bibehåller sitt forntida namn af serk. Denne hade upptill ett sprund eller öppning, som i domböckerna blir omtalad under namn af hufvud-smukt. Nedtill gjordes serken så lång, att en hvit kant deraf blef synlig nedom kjortelen. Om sommaren och i hemmet brukade de unga flickorna ingen annan drägt än denna serk, fasthållen omkring lifvet med en gördel eller lista. Serken, sålunda brukad, fick namn af brudna-serk; han var då omkring midjan fållad såsom en kjortel, och hade kring halsen en krage, som var prydligt utsydd och hopfästes med ett silfver-spänne. Under arbete på fria fältet, serdeles vid hö-bergningen, upplyftes denna lätta drägt på ena sidan, sålunda att fållen instacks under gördeln. Härigenom blef benet till en del synligt, och bildades ett draperi, som erbjöd mycken likhet med hvad som förekommer å antika grekiska statyer.

[ 242 ]I stället för den fullständiga brudna-serken brukades i hvardags-lag äfven ett enklare lintyg, hvaröfver man då på helgedagarne drog en kort skjorta af köpstads-lärft eller giellerduk, som i landets mål får namn af upplöt eller öfverdel. Upplöten, som blott räckte nedom gördeln, gjordes i Stenbrohults socken (år 1741) med vida ärmar; men i Urshults socken (1749) tätt åtsittande intill armen, glänsande genom gnidning med en glas-sten (gnide-sten); framför händerna och i alla rynkor prunkande af mycken sömnads-konst. I Wierstads socken brukades ännu vid samma tid (1749) en upplöt, som af gammalt hade ärmarne »tvärtföre fållade», utsirade med konstig söm och stickning, der de häftades vid bröst-stommen, och likaledes vid arme-linningen stickade »nästan som spetsar». Hela upplöten var glänsande och hvit gniden med en gnide-sten, och sjelfva bröst-stommen, som gick framtill öppen, var stickad på kanterna och försedd med en kraga, som var tre till fyra tvärfinger bred och som stod omkring halsen, artigt utstickad.

Öfver serken bar man ett skört eller en kjortel, som hängde på höfterna och brukades af mångfaldigt olika tyg eller ämne. Domböckerna omtala således skinn-kjortlar, len-kjortlar af hemma-gjordt läruft, vallmans-kjortlar och klädes-kjortlar. De senare få efter tygets beskaffenhet olika namn, såsom Sundesk-kjortlar, Leisk-kjortlar, blå Görlesk-kjortlar, blå Giötnisk-kjortlar och röda, bruna, gröna Engelsk-kjortlar. År 1749 brukades af flickorna i Urshults socken en kjortel af rödt kläde, skarlakan eller kallmink, nederst vid [ 243 ]skoningen med en påsydd svart sammets-bårda; de äldre qvinnorna hade deremot kjorteln af åtskillig färg. I Wierstads socken nyttjades vid samma tid ett skört af blått fris eller kläde, som täckte kroppen såsom en snäf kolt och räckte allenast ned midt uppå benen.

Omkring lifvet bar man på 1600-talet ett lif-stycke eller öfverlif utan ärmar, vanligen förfärdigadt af Engelsk och i olika färger. Hundra år senare brukades i Stenbrohult, Wierstad, och af de äldre qvinnorna i Urshults socken, lifstycket hopsydt i ett enda stycke med skörtet. Det fick då namn af upplöt och hela kjorteln kallades upplöta-kjortel. Sjelfva lifstycket brukades eljest, af de unga flickorna i Urshults socken, af rödt kläde, skarlakan eller kallmink; men de äldre qvinnorna i samma socken hade en upplöt med ärmar af randigt schagg eller pluche. I Wierstads socken var upplöten merändels af schagg, till skapnad som ett lifstycke utan ärmar, och gick icke högre upp än till brösten. Den var på ryggen och i sömmen öfver axlarne, samt framman på bröstet, broderad med silfverglitter-band, hvilka framtill, på hvardera sidan om bröstet, formade en figur, såsom tvänne emot hvarandra ställda sjuor. I Wislanda socken brukades lifstycket eller undertröjan af rödt kläde och hade framtill en trekantig bröstlapp, som fick namn af smäck (m.).

Öfver lifstycket eller upplöten bars vid full klädsel en tröja, qvinno-tröja, med ärmar, i äldre tid vanligen förfärdigad af Engelsk och i olika färger. I Urshults socken brukade, år 1749, de unga flickorna tröjan, likasom lifstycket, af rödt kläde, [ 244 ]skarlakan eller kallmink. I Wislanda socken brukades en tröja af blått eller hvitt vallman, framtill med en stor bröst-lapp eller smäck, kantad med röda eller blå band, och baktill med skörten, fodrade med skarlakan.

Framför upplöta-kjorteln bars af de äldre qvinnorna i Urshults socken ett s. k. förkläde, så kort, att den på kjorteln sydda sammets-bårdan vål måtte synas. I Wierstads och Wislanda socknar brukades äfven af flickorna ett smalt förkläde, merändels af blått rask, nedtill stämdt med en bred bårda, praktfullt utsydd med silke eller silfver-galoner.

Om midjan band man en gördel, bälte, eller skärp, som i Wärend af ålder fått namn af fält-tecken och enligt gammal sägen blifvit qvinnorna gifvet till en heders-prydnad, för den tapperhet som Blända och hennes sköldmör visat emot dansken, i Bråvalla-kriget. Denna karakteristiska del af den gamla qvinno-drägten förekom, på olika tid och i olika socknar, af mångfaldigt olika beskaffenhet. Domböckerna ifrån början af 1600-talet omtala således röda eller svarta listor af vallman, reggarn eller kläde, bälten af korteks- eller kartekes-band, af silke-lad, af korle-band (ɔ: korall-band), gördlar sömmade med silke och floelds-bälten eller qvinno-gördlar af silkes-sammet. I gördeln bars då förmodligen hängande den qvinno-pung, som någon gång äfven blir i domböckerna omtalad. På Rudbecks tid brukade man i Skatelöfs socken fälttecken af en bred röd lista, med gröna skruf-snören i kanterna omstämd. I Stenbrohults socken, år 1741, var fälttecknet en röd lista, knuten och nedhängande på högra sidan [ 245 ]något nedanför lifstycket. I Urshults socken (1749) buro qvinnfolken omkring midjan en lista, band eller bårda. I Wierstads socken var vid samma tid fälttecknet en röd lista, kantad med ett blått band, gående två gånger omkring lifvet och knuten på venstra sidan, så att ändarne räckte ned till knät. Ändarne på listan voro stämda med en svart bårda, som några gånger låg i kors och i yttersta kanten var stämd med svarta silkes-fransar. Listan lopp ned omkring sjelfva nafveln, således ungefär ett qvarter nedom upplöten. Tvärs-före, emellan brösten och fält-tecknet, bands ett hvitt gnidet armkläde, eller häftades detta med begge ändarne under listan, »genom hvilket de hafvande qvinnor artigt fördöljde sitt tilltagande, helst då de andra af vana behöllo samma bruk». I Wislanda socken var fälttecknet en lista af skarlakans-rödt eller svart kläde. I stället för den ofvan omtalade qvinno-pungen, buro qvinnfolken i denna socken under raska-förklädet tvänne röda pungar, kallade lummor eller snapp-säckar, fästade vid ett smalt band, som fick namn af lumme-bandet.

Benkläderna voro hosor, oftast röda, men äfven af annan färg. Domböckerna omtala leske hosor blå hosor och röda strompor. I Wierstads socken, 1749, brukade qvinnfolken röda strumpor, mest med svarta svicklor. I Wislanda socken hade man röda, blå eller hvita hosor, med tvär-kilar vid fot-knölen af olika färg.

Fot-beklädnaden var skor med näfver-botten och höga klackar. I Stenbrohults socken, 1741, brukades skor, som voro utringade på sidorna, försedda [ 246 ]med tjocka näfver-bottnar, smala klackar, och skodda inunder med jern-sinkor. I Wierstads socken, 1749, brukade qvinnfolken skor, som voro framtill rundade, på sidorna med stora hål ringade, ofvan genomhuggna med små hål, att strumporna desto bättre måtte synas. Sko-bottnen tjock, med mellanlagd näfver, hvarå en röd klädes-sula lyste i kanten; inunder beslagen med små jern-sinkor, såsom små häst-skor. Sko-banden af blått skinn, i ändarne beslagna med bleck och knutna öfver skon i lycka.

På händerna drogos vantar eller handskar, lysande af mycken påsydd grannlåt.

Hufvudet hölls af de unga flickorna obetäckt; håret skedadt, eller benadt öfver hjessan, och i hvardags-lag lindadt med ett rödt band samt lagdt i krans omkring hjessan. Vid högtider brukade man håret tippadt med glitter-band och bårdor. I Urshults socken flätades håret med mångfärgade band, af hvilka fem eller sex hängde nedåt ryggen. I Wierstads socken (1749) hade flickorna håret »tippadt bak i nacken, först med ett rödt band, sedan med ett gyllenduks-band och ytterst med en svart sammets-bårda, hvilken bårda var på ändarne besydd med ett silfverglitter-band. Alla ändarne af banden hängde ned till skulderbladen. Öfver hjessan låg ett silfverglitter-band, som var intippadt och uppehöll tippningen, hvilket äfven nedhängde hela tvärhanden på fästemöarne; men icke så långt på de andra».

Hustrurna måtte deremot icke gå med bart hufvud; enligt den allmänt gängse folktron, att om [ 247 ]en hafvande qvinna går med blottadt hufvud, så får barnet skerfvan. Domböckerna omtala flerestädes röda qvinno-lufvor, röda qvinno-mössor. öfver lufvan satte de äldre qvinnorna ett hufvud-kläde, antingen af »hemgjordt läruft» eller af köpstads-läruft och Hollands-lärft. Detta hufvud-kläde fick i åtskilliga Wärends-socknar namn af klut, och hölls glänsande genom gnidning med gnid-sten. I Stenbrohults socken hopknöts kluten i nacken. I Wierstads socken buro hustrurna på hufvudet en liten rund, flat lufva, stickad af hvitt ull-garn, till skapnad som en liten skål med flat botten, hvilken allenast täckte tippningen bak i nacken. Lufvan och hela hufvudet täcktes sedermera med en hvit gniden och glänsande linde-klut, som var lagd dubbel och knuten i nacken. När bond-qvinnorna kommo ridande till kyrkan i sina tvär-sadlar, hade de ytterligare hängande öfver hufvudet en s. k. hylka, eller ett fyrkantigt hvitt arme-kläde af linne, stickadt i kanterna och besynnerligen i hörnen. »Detta kläde häftades med begge framhörnen under hakan, sedan det gått öfver hufvudet så långt fram, att det räckte in emot näsan; men de begge andra bakhörnen nedhängde löst på ryggen». De togo detta af sig när de kommo fram. Hylkan liknade således de dok, som buros af Roms matronor och som ännu bibehålla sig i qvinno-drägten på spanska gränsen. Om vintern utbyttes hylkan emot en mössa, fodrad med räfskinn, och med snibbar som hängde ned på skuldrorna.

Öfver hela drägten bars slutligen en kåpa, på 1600-talet ofta af Leisk eller Engelsk och uppgående [ 248 ]till ett värde af 6 eller 7 daler. Denna kåpa lades, ännu på 1740-talet, alltid öfver sadeln, äfven i den starkaste hetta. »Ty kappan måste följa med, mera för staten än för nyttans skull».

De gamla Wärends-qvinnorna höllo, enligt Linné, »sina förfäders urgamla seder och kläde-drägt så helig, som någonsin någon fröken de allra nyaste moder från Paris». »Om någon infödd vill efterapa främmande kläde-bonad, blir han af alla begabbad, såsom högfärdig; en odygd, som här har mera förakt med sig, än på något annat ställe i riket».

§ 171. Den praktfulla medeltids-drägt, som på detta sätt länge bibehöll sig i Wärends-häraderna, erhöll sin fulländning genom de rika smycken, hvarmed de ridderliga skogsboarne älskade att pryda sina qvinnor. Qvinnan har nemligen hos ingen gotisk folkstam intagit en högre, af lag och sed helgad ställning, än just hos detta gamla folk, och när hon vid stora tillfällen uppträdde offentligen, midt i ett krigiskt hof af väpnade ryttare, sjelf fullt klädd i sina lysande smycken, och ridande på en gångare, som ned till knäna höljdes i purpurfärgade täcken, var hon den högsta uppenbarelsen af sin ätts ridderliga seder, krigiska glans och ärfda rikedom.

De smycken, med hvilka Wärends-qvinnan vid dessa tillfällen visade sig, voro ifrån början icke annat än en ny form af det urgamla bruket att bära amuleter, till skydd emot onda tydor och förgerning. Vi hafva i det föregående angifvit den folktro, som låg till grund för detta ursprungligen hedniska bruk. Redan af hedna-verld har man [ 249 ]nemligen burit Gobonda-stenar, Gofar-stenar (§ 54) eller Gommona-stenar (§ 64), Elf-stenar, Neck-stenar (§ 64) och Mare-stenar (§ 90), såsom skydds-medel emot trolldom af onda natur-vättar. Hit hörer äfven det ännu lefvande folkbruket, att barn och gifta qvinnor icke må gå med bar hals eller bar hjessa, hvadan de ock i alla våra gamla folkdrägter uppträda med lufva eller mössa på hufvudet och band eller kedja om halsen. I Wärend fäster man ännu om småbarnens hals en ullgarns-tråd, uttryckligen såsom skydds-medel emot skerfvan, och unga flickor måtte, ännu för en mans-ålder tillbaka, alltid bära ett s. k. hjertan eller hjertformigt smycke, vanligen af rödt, slipadt glas, hängande i ett smalt band på bröstet. Under medeltiden utbyttes de äldre hedniska amuleterna emot helgedoms-kar (jfr. § 64) och andra smycken af ädel metall eller ädla stenar. Bruket af dessa prydnader, hvilka ifrån äldsta tid buros icke blott af qvinnor utan ock af män, har således sin rot i religiösa föreställningar af den högsta ålder och intager ett långt ifrån ovigtigt rum i vårt slägtes allmänna odlings-historia.

De smycken, hvilka på detta sätt kommo att ifrån medeltiden tillhöra den wärendska qvinno-drägten, brukades allmänneligen af silfver, hvadan de ock ofta bli omtalade under namn af sölfver. Sådana sölfver forekommo af många olika slag; men sammanfattas i domböckerna under den allmänna benämningen fästna-sölfver, bruda-sölfver, eftersom de efter gammal sed alltid ingingo ibland de gåfvor, som vid fästning förärades af fästemannen till fästmön. Vi skola här korteligen redogöra för [ 250 ]dessa olika sölfver, så vi dt som de under senare århundraden varit i landet brukade.

Ett stort silfver-smycke, som bars på hufvudet, blir i våra äldsta domböcker omtaladt under namn af hufvud-sölfver. Efter all anledning utgjordes ett sådant hufvud-sölfver af en öppen krona af förgyldt silfver. Vi veta nemligen af riddare-visorna, såsom af Olaus Magnus (VI: 11, 12) och andra tillförlitliga källor, att svenska jungfrur ännu under senare medeltiden allmänt buro sådana kronor. Dessa hafva ock ännu i vår egen tid blifvit burna af brudar, vid stora s. k. kron-bröllop, och förvaras ännu i många wärendska kyrkor under namn af bruda-kronor. Domböckerna omtala hufvud-sölfver ifrån 1600-talet, uppgående till det höga värdet af 15 daler efter den tidens mynt-fot, och Krok anmärker uttryckligen, 1749, att brud-kronan hade en vigt, som kunde uppgå till sina två marker.

Omkring halsen eller hals-kragen bar man, såsom vi nyss anmärkt, ett band, som under medeltiden förvandlades till en krage-länk och ännu senare omtalas såsom en hals-kedja. Domböckerna omtala krage-länken såsom en enkel kedja, antingen af oförgyldt silfver, en krage-länk af sölfver, en sölfver-länk, en hvit kedja, en sölfver-kedja; eller af förgyldt silfver, en förgyld kedja. Han förekom ock af olika vigt, vanligen ifrån 6 lod ända till en mark eller 16 lod silfver. Ännu för en mans-ålder tillbaka voro enkla hals-kedjor allmänt brukliga hos qvinnorna i Wislanda och flere socknar; ehuru de nu mera lades icke utomkring hals-kragen, utan i flera hvarf omedelbart omkring halsen. En sådan [ 251 ]hals-kedja erhöll namn af länk, haka-länk, när hon bestod af runda ringar och i ändarne hopfästades med hake (ɔ: hyska) och mårna (ɔ: ögla). Lågo ringarne platt öfver hvarandra, såsom ringarne i en pansar-skjorta, fick kedjan namn af en pantsar-länk. Hade hon framtill en stor silfver-lås, vanligtvis förgyld, med filigrams och infattade stenar, hette hon lås-länk, lås-kedja.

Vid hals-bandet eller krage-länken, brukade man ifrån äldsta tid gerna fästa en amulet eller ett serskildt smycke. Detta smycke utgjordes, redan i ettaflägset skede af hedendomen, af ett guldmynt eller annan skåde-penning. De s. k. brakteaterna visa, genom en upptill vidfästad ögla, att de tydligen varit burna på detta sätt. En qvarlefva af detta hedniska bruk har ock i Wärend länge bibehållit sig. I Kinnevalds södra fjerding brukade man således, år 1749, dalers-kedjor, af en förgyld riksdaler, hängande på bröstet i en kedja »och i kanterna utsirad med små förgylda silfver-skålar, som de kalla löf». Samma bruk förekom ock på 1600-talet i Bohuslän och förmodligen äfven i flera andra delar af vårt land. Under medeltiden blef likväl den äldre hedniska skåde-penningen småningom utbytt emot ett smycke af christnad form. Albo härads dombok för 1629 omtalar således ett smycke, kalladt ett Jesu-namn, som förmodligen varit buret om halsen i en kedja. En annan ännu vanligare form var kors-kedjan. Denna bars år 1749, i Wierstads socken, såsom en dubbel krage-länk, omkring halsen öfver hår-banden och linne-upplöten, nedhängande på bröstet, så långt detta var öppet. [ 252 ]Nederst på länken hängde ett silfver-kors, nästan så stort som en hand-lofve och utsiradt med sex eller sju löf, eller små förgylda silfver-skålar. Äfven i Urshults socken brukades vid samma tid kors-kedjor med ett vidhängande silfver-kors. I Wislanda socken voro de likaledes brukliga ännu för en eller två mans-åldrar tillbaka; voro då vanligen af förgyldt silfver och kunde stundom väga en mark silfver och derutöfver.

För att hopfästa kläderna öfver bröstet, brukade man spänn-formiga smycken af olika slag och storlek, i domböckerna omtalade under namn af halsduka-sölfver och kjortla-sölfver. Den äldsta formen af ett sådant sölfver synes ha varit såsom bråssa, sölfbrässa, eller ett stort kupigt silfver-smycke med spänn-torn, liknande de bråssor som i en långt senare tid varit i Wärend brukliga å lif-bälten och häst-betsel. Domböckerna omtala på ett ställe »en bråssa, som vägde sju lod» och på ett annat ställe »sex stora sölfbrodzor förgyldta». I en annan yngre form erhöll bråssan namn af fäste, löf-fäste. Hon bestod då af en hjertformig bråssa, med spänn-torn, och var på sidorna prydd med små, skåliga och förgylda silfver-löf, alltid udda till antalet och af olika mängd, ifrån tre till elfva, allt efter fästets storlek. Sådana löf-fästen voro i landet allmänt brukliga ännu för en mans-ålder tillbaka. En annan ännu enklare form af sölfret var såsom spänne, i domböckerna: upplöta-spänne, tröje-spänne, kjortla-spänne och kåpe-spänne. Domböckerna omtala flerestädes sådana sölfver af betydligt värde. Om ett kjortla-sölfver anmärkes, att det var »godt för elfva [ 253 ]daler»; om ett annat, att det var förgyldt och vägde åtta lod, och vid ett annat tillfälle värderas tröjan »med ett förgyldt spänne deruti» till åtta daler.

Äfven andra former af dessa prydnader bli stundom omnämnda. Domböckerna omtala således någon gång kjortla-sölfret under namn af Kjortel-maljor (»sex par kiortill-mallior»). Dessa maljor utgjordes af prydligt arbetade hakar och hyskor, hvilka fästades parvis midt emot hvarandra, å kanten af lifstycket eller upplöten, likväl utan att hakas tillsammans. Kjortla-sölfver, af sex par silfver-maljor fästade på detta sätt, tillhörde ännu år 1741 Stenbrohults-drägten och år 1749 Wierstads-drägten, såsom dessa drägter blifvit af Linné beskrifna. Äfven nämnes halsduka-sölfret någon gång i domböckerna såsom knappe-sölfver, bestående af halsknappar, stundom omtalade såsom knappar med löf. Ärm-knappar, parvis hopfästade, synas deremot tillhöra en yngre tid; åtminstone ha vi ingenstädes funnit dem omtalade i Wärends äldre tings-hand-lingar.

Till dessa rika silfver-prydnader af olika slag. hvilka fordom gåfvo glans åt en Wärends-qvinnas drägt, kom slutligen silfver-bältet, som bands omkring midjan, nedom fält-tecknet, och som i början af 1600-talet allmänneligen bars i denna del af landet. Domböckerna omtala således silfver-bälten om en vigt af 13, 19, 26, 28, 30, 32 lod, ja, ända upp till 64 lod eller 4 marker silfver. Dessa sölf-bälten voro icke sällan förgylda. Om ett sådant förgyldt bälte uppgifves, att det vog 30 lod och var köpt för 30 riksdaler efter den tidens myntfot. [ 254 ]Ett annat beskrifves i domboken sålunda, att det var »förgyldt, med förbygdt verk och förgylda lanor under spängerna». Bältet var således kostbart icke blott genom sitt ämne, utan ock genom sitt stundom utmärkt vackra arbete. Vanligtvis var det sammansatt af ett antal drifna och upphöjda, till formen aflångt fyrkantiga silfver-bucklor. Dessa bucklor, hvilka med lätthet kunde fråntagas och åter insättas, voro af en gifven, sins emellan lika vigt. Så länge silfver-lodet var landets mest gällande värd-öre, blefvo de derföre allmänneligen använda såsom god-värden, vid större utredningar, byten och gårda-köp. Äfven nyttjades de såsom panter, vid försträckning af penningar eller spannmål. Silfverbältet blir derföre i domböckerna ofta omtaladt under namn af pante-bälte.

Silfver-bältena brukades, ännu år 1749, allmänt utanpå tröjorna, både af ogifta och gifta kvinnor i Kinnevalds södra fjerding. I Wierstads socken förekommo de ock vid samma tid; men voro redan mera sällsynta. Vid sjelfva sammanhäftningen å dessa bälten nedhängde ett par små silfver-kedjor, i hvars ändar voro fästade en rund förgyld knapp samt en tandpetare och en öron-slef af silfver. Bälten af detta slag, stundom af ett vackert silfver-arbete, förvarades icke sällan i rika wärendska bondhus ännu för en mans-ålder tillbaka.

Tilläggas bör, att en Wärends-qvinna i full drägt alltid hade sina händer smyckade med ringar. Dessa ringar voro af två olika slag och få i Wärends-målet namn antingen af ringar eller af fingane. Ringen var slät eller refflad, såsom han brukas än i dag. [ 255 ]Finganet var deremot bredare och hade å öfversidan en upphöjd platt, som, i ciselering och drifvet arbete, föreställde något helgon, oftast den heliga jungfrun med barnet. Dessa ringar ifrån medeltiden voro, å platten, jemväl ofta sirade med små vidhäftade ringar eller förgyldt löf-verk. En Wärends-flicka, på detta sätt utstyrd i full drägt och med alla sina rika smycken, var en företeelse af utomordentlig prakt. Verkan af denna prakt förhöjdes genom Wärends-qvinnornas egen naturliga täckhet. Krok anmärker härom, att »qvinno-könets fägring upphjelpes ej ringa genom dess myckna grannlåt», samt att han med flit kan här tala om det täcka könet; »ty i alla de orter i Sverige, som vi besett, har jag ej funnit det könet så allmänt vackert som i de socknarne».

I afseende på värdet af de silfver-smycken hvilka tillhörde den forntida wärendska qvinno-drägten, må här i förbigående anmärkas, att dessa, efter hvad vi ofvan visat, stundom kunde uppgå till en vigt af många marker. Drägten, fullständig, representerade således ett kapital, motsvarande mången af landets fasta gårdar, efter då varand bytes-värde. Sådant finner dock en enkel förklaring i våra förfäders bruk, att skrin-lägga sina skatter, hvilka hufvudsakligen bestodo i silfver efter vigt. Smyckena å dottrens drägt voro således icke annat än husets samlade rikedom, som efter omständigheterna kunde på annat sätt göras fruktbärande, och som vid högtidliga tillfällen utställdes till allmän åskådning.

Likasom vapnen, efter hvad vi tilförene anmärkt, lagligen tillhörde mannen enskildt, så att de [ 256 ]icke gingo i byte eller skifte med hushållets öfriga egendom, så betraktades ock qvinno-smyckena, efter gammalt wärendskt rätts-bruk, såsom hustruns enskilda tillhörighet. De kunde således icke af mannen användas för gård-köp eller annat gemensamt bruk, utan hustruns serskilda begifvande. Detta upplyses af ett ställe i en af våra gamla domböcker, der det talas om »fästna-sölf, som han (mannen) henne gifvit hade, då de kommo tillhopa; nemligen: ett bälte, vog 28 lod, en sked om 6 lod, en förgylld kedja. Detta skulle hon behålla på sin hals och rygg, när henne täckes, och han ingalunda taga det ifrån henne



______________

  1. Sam. Krook, Tal om Urshults pastorats inbyggares seder 1749. (Stockh. 1768, 8:o) s. 25.
  2. C. Linnæi Skånska Resa, 1749, s. 44
  3. C. Linnæi Öländska o. Gothl. Resa. 1741. s. 317.
  4. A. I. Arwidsson, Sv. Fornsånger I . N:o 30, b.