Werthers lidanden/Den 30 Juli

[ 48 ] [ 49 ]Han håller mig för en karl af snille, och min böjelse för Lotta, mitt varma deltagande i allt, hvad henne rör, ökar hans triumf, och han älskar henne derföre så mycket högre. Om han ej i tysthet då och då plågar henne med någon svartsjuka, lemnar jag derhän; åtminstone vore jag i hans ställe kanhända icke säker för denne djefvuls frestelse.

I alla fall är min glädje förlorad! Skall jag kalla det dårskap eller blindhet? — Hvad gör namnet? Saken talar för sig sjelf, — Jag visste allt, hvad jag nu vet, långt förr än Albert kom; jag visste, att jag intet anspråk kunde göra på Lotta, gjorde det också ej — väl förstående, så vidt möjligt är, att vid åskådandet af så mycken älskvärdhet icke hysa något slags begär. Och nu är jag dåraktig nog av göra stora ögon, när den andre verkligen kommer och var bort henne för mig.

Jag skär tänder och förargar mig öfver mitt elände, men jag kan dubbelt förarga mig öfver dem, som säga, att jag bör låta mig nöja, emedan det ändå ej kan bli annorlunda, än det är. — Gud gifve, det folket vore lång väg borta! Jag tål icke höra talas derom. — Jag löper omkring i skogar och utmarker, och när jag kommer till Lotta och finner henne sittande hos Albert i trädgården under löfhäcken, och jag ej kan göra annat, så agerar jag narr och gör en hop gycklerier. »Jag ber er för Guds skull» sade hon åt mig i dag, »intet sådant upptåg mer, som i går aftons. Ni är faslig, när ni gör er lustig på det sättet.» — Oss emellan, jag passar på, när han har att göra; vipps är jag der; och då är jag alltid så förnöjd, när jag råkar henne ensam.