Ynglingatal

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Ynglingatal
av Tjodolf av Hvin
Textutgåva och översättning till modern danska av Finnur Jónsson (1912-1915), tillsammans med Adolf Noreens översättning från 1925.


Wikipedia har en artikel om:
Ynglingatal

    1. Varð framgengt,
    þars Fróði bjó,
    feigðar orð,
    es at Fjǫlni kom;
    siklingi
    svigðis geira
    vágr vindlauss
    of viða skyldi.

Dødens ord, som kom til Fjölnir, fuldbyrdedes, hvor Frode bode; det var bestemt, at hornenes vindløse vove skulde overvælde fyrsten.

Gick i fullbordan, där Frode (dvs. Frey) vistades, det dödsbud som nådde Fjolner. (Nack)krökarens (dvs. tjurens) spjuts (dvs. hornens) stormfria bölja (dvs. mjödet) måste nämligen bringa siklingen (en benämning för furste) på fall.


    2. En dagskjarr
    Dúrnis niðja
    salvǫrðuðr
    Sveigði vélti,
    þás í stein
    enn stórgeði
    Dusla konr
    ept dvergi hljóp,
    ok salr bjartr
    þeira Sǫkmímis
    jǫtunbyggðr
    við jǫfri gein.

Men Durnis-ætlingernes sals dagsky vogter besnærede Sveigdir, dengang den stolte Dulse-ætling løb efter dværgen ind i stenen og Sökmimirs og hans mænds(?) lyse sal, befolket af jætter, åbnede sig for (slugte) kongen.

Durnes fränders gårdsvakt, skygg för dager, brukade list mot Sveigder, då den stormodige ädlingen lopp efter den ömklige dvärgen in i stenen. Och Sockmimers och hans kamraters lysande boning, befolkad av jättar, gapade mot jovurn (en benämning för furste).


    3. En á vit
    Vilja bróður
    vitta véttr
    Vanlanda kom,
    þás trollkund
    of troða skyldi
    liðs grímhildr
    ljóna bága;
    ok sá brann
    á beði Skútu
    menglǫtuðr,
    es mara kvalði.

Men den troldkyndige heks fik Vanlande til at besöge Viljes broder, da nattens jættebårne Hilde ifølge skæbnen trådte på mændenes modstander, og den gavmilde, som maren kvalte, blev brændt på Skutas bred.

Ett trollväsen kom Vanlande att besöka Viles broder, och en trollboren kvinna med höljt huvud fick trampa ljonernas (ett folkslag; livernar) härskaras motståndare, och den halsbands-slösare (dvs. furste), som maran kvävde, brändes på Skutans flodbädd.


    4. Ok Vísburs
    vilja byrgi
    sævar niðr
    svelga knátti,
    þás meinþjóf
    markar ǫttu
    setrs verjendr
    á sinn fǫður;
    ok allvald
    í arinkjóli
    glóða garmr
    glymjandi beit.

Og søens broder slugte Visburs legeme, da besiddelsernes krævere hidsede skovens skadetyv mod deres fader, og glødernes glammende hund bed herskeren ihjæl i arneskibet.

Och Visburs hugborg fick havets frände (dvs. elden) sluka, då försvararna av sina rättigheter till tronen hetsade vildmarkens lömske tjuv (dvs. elden) mot sin fader, och gnyende bet glödhunden (dvs. elden) envåldshärskaren i hans skepp med lyfting (förhöjning avsedd för skeppsbefälhavaren).


    5. Hitt vas fyrr
    at fold ruðu
    sverðberendr
    sínum drótni,
    ok landherr
    af lífs vǫnum
    dreyrug vǫ́pn
    Dómalda bar,
    þás árgjǫrn
    Jóta dolgi
    Svía kind
    of sóa skyldi.

Det skete i gamle dage, at krigerne rødfarvede jorden med deres herres blod, og landets folk bar blodige våben fra Domaldes legeme, dengang da Svenskerfolket, af begær efter god åring, ifølge skæbnen ofrede Jydernes fjende.

Det tilldrog sig fordom, att svärdbärarna färgade marken röd med sin egen drotts blod, och landets manskap bar blodade vapen bort från den livlöse Doma1de, när svearnas släkte, äringslystet, drevs att offra jutarnas fiende.


    6. Ok þess opt
    of Yngva hrør
    fróða menn
    of fregit hafðak,
    hvar Dómarr
    á dynjanda
    bana Hǫ́alfs
    of borinn væri;
    nú þat veitk,
    at verkbitinn
    Fjǫlnis niðr
    við Fýri brann.

Og ofte havde jeg spurgt kyndige mænd om det angående kongens lig, hvor Domar blev båren på bålet; nu ved jeg, at Fjölnirs efterkommer brændte, død af sygdom, ved Fyriså.

Och rörande ynglingens (dvs. konungens av ynglingaätten) gravrör utsporde jag ofta kunnige män därom, var Domar blivit lyft å Halfs dönande hane (dvs. det brinnande bålet). Nu vet jag det, att, ett plågans offer, brändes Fjolners frände vid Föret.


    7. Kveðkat dul,
    nema Dyggva hrør
    Glitnis gnǫ́
    at gamni hefr,
    þvít jódís
    Ulfs ok Narfa
    konungmann
    kjósa skyldi;
    ok allvald
    Yngva þjóðar
    Loka mær
    of leikinn hefr.

Jeg nægter ikke, at Hel forlyster sig ved Dyggves lig, ti Ulvens og Narves søster skulde ifølge skæbnen vælge en kongebåren; og Lokes datter har besnæret Yngvefolkets hersker.

Jag säger ej osant (då jag nämner), att guldfuxens väninna (dvs. den strax nedan nämnda »hästdisen») har den döde Dyggve till sin gamman, emedan Ulvens och Narfes hästdis (dvs. dödsgudinnan) skulle kora sig (till man) en kunglig person, och Lokes flicka har envåldshärskaren över ynglingakonungens folk till att leka med.


    8. Frák at Dagr
    dauða orði
    frægðar fúss
    of fara skyldi,
    þás valteins
    til Vǫrva kom
    spakfrǫmuðr
    spǫrs at hefna.

Jeg har hørt, at Dag, begærlig som han var efter berömmelse, rejste ifølge dødens ord afsted, da den kloge kriger tog til Vörve for at hævne sin spurv.

Jag har sport, att Dag, den ärelystne, måste gå bort på dödens bud, då den kloke användaren av blotspånen kom till stränderna för att hämnas sparven.


    9. Ok þat orð
    á austrvega
    vísa ferð
    frá vígi bar,
    at þann gram
    of geta skyldi
    sløngviþref
    Sleipnis verðar.

Og kongens skare bragte det bud om drabet til de østlige egne, at en høtyv ifølge skæbnen skulde overvælde den konge.

Och den underrättelsen förde den vises följeslagare med sig österut från striden, att enligt ödets vilja en slungad, för springarens måltid (dvs. höet) avsedd grepe (dvs. hötjuga) grep denne krigshjälte.


    10. Þat telk undr,
    ef Agna her
    Skjalfar rǫ́ð
    at skǫpum þóttu,
    þás gœðing
    með gollmeni
    Loga dís
    at lopti hóf,
    hinn 's við Taur
    temja skyldi
    svalan hest
    Signýjar vers.

Det erklærer jeg for et vidunder, hvis Agnes hær har fundet Skjalfs handling naturlig, da Lues søster hævede den höjbårne op í luften ved hjælp af guldhalsbåndet, ham som ved Tören skulde tæmme Hagbards kølige hest (hænges).

Det räknar jag för ett under, om för Agnes folk makterna i Skälv tycktes vara i överensstämmelse med naturens ordning, då äktenskapets dis (dvs. hustrun) medelst guldhalsbandet hissade i vädret klenodens bärare, vilken måste med halsringen tämja Signys mans (dvs. Hagbards) kyliga häst (dvs. galgen).


    11. Fell Alrekr,
    þars Eiríki
    bróður vǫ́pn
    at bana urðu,
    ok hnakkmars
    með hǫfuðfetlum
    Dags fríendr
    of drepask kvǫ́ðu;
    fráat maðr áðr
    eykja greiði
    Freys afspring
    í folk hafa.

Alrek faldt, hvor hans våben voldte Eriks død, og man sagde, at Dags ætlinge havde dræbt hinanden med ridehestens hovedtöj; ingen har hørt för, at Freys efterkommere har benyttet bidsel til kamp.

Alrik föll när för Erik hans broders vapen vordo till bane, och det sades, att Dags fränder dräpt varandra med ridhästens huvudlag. Ej sporde man förr, att Freys avkomma hade öks ridtyg till strids.


    12. Ok varð hinn,
    es Alfr of vá,
    vǫrðr véstalls,
    of veginn liggja,
    es dǫglingr
    dreyrgan mæki
    ǫfundgjarn
    á Yngva rauð.

    13. Vasa þat bært
    at Bera skyldi
    valsœfendr
    vígs of hvetja,
    þás brœðr tveir
    at bǫnum urðusk,
    óþurfendr
    of afbrýði.

Og han, som altervogteren Alf dræbte, måtte ligge lig, da fyrsten, af skinsyge, rødfarvede sværdet i Yngves blod.
Det var naturstridigt, at det skulde være skæbnens vilje, at Bera skulde ophidse de to, der dræbte hinanden, til drab, da de to brødre, uden skellig grund, men på grund af skinsyge, blev hinanden baner.

Icke var det tillbörligt, att Bera skulle uppegga de skickligt offrande till dråp, när två bröder blevo varandras banemän utan all nödvändighet, för svartsjukas skull, och den väktare för det heliga (Freys)tältet som Alf dräp blev liggande slagen, när Dag-ättlingen, hatfull, färgade sitt svärd rött av blod på Yngve.


    14. Varð Jǫrundr,
    hinn's endr of dó,
    lífs of lattr
    í Limafirði,
    þás hábrjóstr
    hǫrva Sleipnir
    bana Goðlaugs
    of bera skyldi;
    ok Hagbarðs
    hersa valdi
    hǫðnu leif
    at halsi gekk.

Jörund, som døde for længe siden, blev berøvet livet i Limfjorden, da strikkens hest med det höjtragende bryst skulde bære Godløgs bane; og strikken snøredes sammen om halsen på hersernes herre.

Jorund, han som för längesedan dog, lämnade livet i Limafjorden, när snarans högbröstade springare (dvs. galgen) fick lyfta upp Gudlaugs baneman, och vad geten lämnade Hagbard (i arv; dvs. en av getragg snodd snara) gick om halsen på härsars behärskare.


    15. Knátti endr
    at Upsǫlum
    ána-sótt
    Aun of standa,
    ok þrálífr
    þiggja skyldi
    jóðs alað
    ǫðru sinni.

Alderdomssvaghed ramte fordum Ön i Uppsala, og den livslystne skulde ifølge skæbnen for anden gang blive næret som et nyfødt barn.

Gubbsjukan lyckades en gång i tiden få bukt med Aun i Uppsala, och den vid livet segt fasthållande måste för andra gången mottaga ett spenabarns näring.


    16. Ok sveiðurs
    at sér hverfði
    mækis hlut
    enn mjávara,
    es okhreins
    ǫ́ttunga hrjóðr
    lǫgðis odd
    liggjandi drakk;
    máttit hárr
    hjarðar mæki
    austrkonungr
    upp of halda.

Og han førte mod sin mund hornets spidse del, da sönnernes udrydder drak liggende af hornets spids; østens gråhårede konge kunde ikke løfte hornet i vejret.

Och han vände till sig den smalare delen (dvs. smaländan) av tjurens svärd (dvs. hornet), i det att han, som lät sina släktmedlemmar blöda, liggande drack av udden på okrenens (dvs. oxens) värja (dvs. hornet). Österns gråhårige konung orkade icke hålla hjordens svärd (dvs. hornet) uppåt.


    17. Ok lofsæll
    ór landi fló
    Týs ǫ́ttungr
    Tunna ríki,
    en flæming
    farra trjónu
    jǫtuns eykr
    á Agli rauð.

    18. Sás of austr
    áðan hafði
    brúna hǫrg
    of borinn lengi,
    en skíðlauss
    Skilfinga nið
    hœfis hjǫrr
    til hjarta stóð.

Og Tyrs på ry rige ætling flygtede for Tunnes magt udaf riget, men oksen rødfarvede sit hovedsværd i Egils blod.
Den (okse), som tidligere i en lang tid havde båret sit hoved i østen, men stangerens skedeløse sværd (hornet) gennemborede Skilvinge-ætlingens hjærte.

Och den lovprisade gudaättlingen flydde ur landet för Tunnes makt, och på Egil färgade sitt galttryne rött det jättens kringflackande ök, som förut hade hänöver österns vildmark länge burit omkring ( : ) sina ögonbryns (?) tempel (dvs. huvudet), och beskällarens (dvs. fargaltens) skidlösa svärd (dvs. vildsvinsbeten) stod till hjärtat på skilfingarnas ättelägg.


    19. Fell Óttarr
    und ara greipar
    dugandligr
    fyr Dana vǫ́pnum;
    þann hergamr
    hrægum fœti,
    víts borinn,
    á Vendli sparn.

Ottar faldt, så dygtig han var, under örnens klør for Danernes våben; ham betrådte örnen, kommen langvejs fra, med sine blodige fødder på Vendel.

Till ett rov för örnens klor föll för danernas vapen Ottar den käcke. Honom, medvetslös, trampade i Vendel härgamen med fot, van vid lik.


    20. Þau frák verk
    Váts ok Fasta
    sœnskri þjóð
    at sǫgum verða,
    at eylands
    jarlar Fróða
    vígfrǫmuð
    of veginn hǫfðu.

Jeg har hørt, at de Våts og Fastes bedrifter blev ivrig fortalte af Sveafolket, at Frodes ø-jarler havde taget krigeren af dage.

De bedrifterna av Vott och Fäste har jag sport bliva till sägner för svenska folket, att jarlarna över Frodes Öland hade dräpt stridens befrämjare.


    21. Þat frák enn,
    at Aðils fjǫrvi
    vitta véttr
    of viða skyldi
    ok dáðgjarn
    af drasils bógum
    Freys ǫ́ttungr
    falla skyldi.

    22. Ok við aur
    ægir hjarna
    bragnings burs
    of blandinn varð,
    ok dáðsæll
    deyja skyldi
    Ála dolgr
    at Upsǫlum.

Det har jeg fremdeles hørt, at en heks ifølge skæbnen skulde tilintetgöre Adils' liv, og den dådlystne Freys-ætling skulde styrte ned af hestens ryg.
Og kongesönnens hjærne blandedets med gruset, og Åles dådrige fjende døde ifølge skæbnen i Upsala.

Det sporde jag ytterligare, att ett trollväsen fick bringa Adils (ordagrant: Adils levande kropp) på fall, och den dådlystne Freys-ättlingen fick till öde att falla av hästens bogar, och med sanden blandades skräckinjagarens, furstesonens, hjärna, och det blev Åles årsälle fiendes öde att dö i Uppsala.


    23. Veitk Eysteins
    enda folginn
    lokins lífs
    á Lófundi,
    ok sikling
    með Svíum kvǫ́ðu
    józka menn
    inni brenna.

    24. Ok bitsótt
    í brandnói
    hlíðar þangs
    á hilmi rann,
    þás timbrfastr
    toptar nǫkkvi,
    flotna fullr,
    of fylki brann.

Jeg ved, at Østens liv avsluttedes på Lofund, og man sagde, at jyske mænd indebrændte kongen med Svenskerne.
Og græssets ødelæggende sygdom (ilden) overkom kongen i arne-ildens skib (huset), da tomtens tømmerstærke båd (huset) brændte, fuld af mænd, omkring kongen.

Jag har reda på Östens dolda (dvs. i dunkel höljda) ändalykt — han som i Lohärad blev instängd livslevande — och man har berättat, att jutska män innebrände siklingen (en benämning för furste). Och backtångens (dvs. skogens) bitande plåga (dvs. elden) överraskade hjälmbäraren i skeppet med »brandar (dvs. hus prytt med sådana även på vissa skepp förekommande utskurna plankor som kallades »brandar»), då tomtens fast timrade båt (dvs. huset), full av sjökrigare, brann kring folkhövdingen.


    25. Þat stǫkk upp,
    at Yngvari
    Sýslu kind
    of sóit hafði,
    ljóshǫmum
    við lagar hjarta
    herr eistneskr
    at hilmi vá;
    ok austmarr
    jǫfri sœnskum
    Gymis ljóð
    at gamni kveðr.

Det rygte dukkede op, at Syslas folk havde ombragt Yngvar; den estiske hær angreb den lyse konge ved Sten; og det østlige hav synger Havgudens sange til morskab for den svenske konge.

Det spred sig som en löpeld, att skattelandets folkstam hade offrat Yngvar; estniska hären angrep nämligen hjälmbäraren, den ljuslätte, vid sjöns hjärta (dvs. den vid något vatten belägna huvudstaden). Och österns hav kväder djupets sång till gamman för den fallne jovurn (en benämning för furste).


    26. Varð Ǫnundr
    Jónakrs bura
    harmi heptr
    und Himinfjǫllum,
    ok ofvæg
    Eista dolgi
    heipt hrísungs
    at hendi kom;
    ok sá frǫmuðr
    foldar beinum
    Hǫgna hrørs
    of horfinn vas.

Ønund blev stanset af Jonakrssönneners sorg (stenene) under Himmelfjældene, og den i lön avlede söns uimodståelige forbitrelse overraskede Esternes fjende; og han, som havde udført Högnes drab, blev omgivet med stene.

Anund blev under himlafjällen (dvs. under bar himmel, om ock molnbetäckt) hejdad (i sitt livslopp) av Jonakers söners sorcjekälla (dvs. en oäkta broder; jfr sagan om Erp); frillosonens våldsamma hätskhet drabbade nämligen esternas fiende. Och denne, som bragte branta fjäll att ramla (då han anlade fjällvägar), blev (själv) omvärvd av markens ben (dvs. stenar).


    27. Ok Ingjald
    ífjǫrvan trað
    reyks rǫsuðr
    á Ræningi,
    þás húsþjófr
    hyrjar leistum
    goðkynning
    í gǫgnum sté.

    28. Ok sá yrðr
    allri þjóðu
    sanngǫrvastr
    með Svíum þótti,
    es hann sjalfr
    sínu fjǫrvi
    frœknu fyrstr
    of fara skyldi.

    29.Ok við vág,
    hinn 's við arði,
    hræ Áleifs
    ǫlgylðir svalg,
    ok glóðfjalgr
    gǫrvar leysti
    sonr Fornjóts
    af Svía jǫfri;
    sá áttkonr
    frá Upsǫlum
    Lofða kyns
    fyr lǫngu hvarf.

    30. Þar frá hverr,
    at Halfdanar
    sǫkmiðlendr
    sakna skyldu,
    ok hallvarps
    hlífi-nauma
    þjóðkonung
    á Þótni tók;
    ok Skereið
    í Skíringssal
    of brynjalfs
    beinum drúpir.

    31. En Eysteinn
    fyr ási fór
    til Býleists
    bróður meyjar,
    ok nú liggr
    und lagar beinum
    rekks lǫðuðr
    á raðar broddi,
    þars élkaldr
    hjá jǫfur gauzkum
    Vǫðlu straumr
    at vági kømr.

    32. Ok til þings
    þriðja jǫfri
    Hveðrungs mær
    ór heimi bauð,
    þás Halfdanr,
    sás Holtum bjó,
    norna dóms
    of notit hafði;
    ok buðlung
    á Borrói
    sigrhafendr
    síðan fǫ́lu.

    33. Varð Goðrøðr
    enn gǫfugláti
    lómi beittr,
    sás lǫngu vas,
    ok umbrǫ́ð,
    at ǫlum stilli,
    hǫfuð heiptrœkt
    at hilmi dró.

    34. Ok launsigr
    enn lómgeði
    Ǫ́su ǫ́rr
    af jǫfri bar,
    ok buðlungr
    á beði fornum
    Stíflusunds
    of stunginn vas.

    35. Ok niðkvísl
    í Nóregi
    þróttar Þrós
    of þróazk hafði;
    réð Áleifr
    Upsa forðum
    víðri grund
    ok Vestmari,
    goðum glíkr,
    ok Grenlands fylki.

    36. Unz fótverkr
    við Foldar þrǫm
    virða vin
    of viða skyldi;
    liggr gunndjarfr
    á Geirstǫðum
    herkonungr
    haugi ausinn.

    37. Þat veitk bazt
    und blǫ́um himni
    kenninafn,
    svát konungr eigi,
    es Rǫgnvaldr,
    reiðar stjóri,
    heiðum-hárr
    of heitinn es;
    ok mildgeðr
    markar dróttinn.

    38(?). Hǫfuðbaðm,
    þars heiðsæi
    á fjǫrnis
    fjǫllum drýgði.