Zachris Topelius/01

[ 5 ]

CHRISTOPHER TOPPELIUS.

För omkring två hundra år sedan var i Finland en stor nöd. Kriget härjade vida omkring, städer och byar brunno, skördar trampades ner, och människorna öddes bort till mer än hundratusental genom svärdet, hungern, landsflykten och förfärliga sjukdomar. Då var ej annat att se än suckar och tårar, klagan och sorg, aska och blod, och de, som hoppades längst, visste slutligen inte mer vad de hade att hoppas. Ty Guds gissel gick över landet med stort betryck, och den tidens minnen förgätas aldrig.

Då hände ock under så mycken ofärd, att många familjer spriddes omkring, så att somliga fördes till fiendeland och andra flydde i skogar och ödemarker och fjärran till Sverige, och en hustru visste inte mer av sin man och en broder inte mer av sin syster, och en moder visste inte av sina barn om de voro levande eller döda. Därför, när slutligen freden kom och de, som ännu levde, vände åter till sitt, voro de ganska få, som inte hade några av de sina att sakna och begråta. Liksom vi läsa i sagan om riddar Blåskäggs unga [ 6 ]hustru, att hon skickade sin syster i tornet, där man kunde se långt utåt vägen, och ständigt frågade: »Anna, ser du någon komma?», så frågade mången den andre, när stugan var enslig och de kära inte hördes av: »Ser du ingen komma? Ser du ännu ingen komma?» Och merendels svarades: »Ingen, ingen.» — Men stundom hände liksom i Blåskäggs saga, att långt borta på vägen syntes ett litet moln av damm, molnet kom närmare, och slutligen såg man en skara flyktingar, som sökte de sina. Där sökte faders och moders ögon sina käraste, och funno de dem efter långa år, så var där fröjd, som om sorgen aldrig funnits, och hyddorna reste sig åter med hast, och åkrarna buro åter ny skörd, och en ny tid randades efter de förgångna sorger.

Under det långa kriget hade en fattig gosse från Uleåborg, Christopher Toppelius, måst fly med sin mor och syster till ett avlägset skogstorp i Muhos ödemarker. Här livnärde de sig genom att fiska i en insjö och utsätta snaror i skogen för villebråd. Men till sist hittade fienden även hit. En skara kosacker visade sig på skogsvägen, de grepo gossen och redo bort med honom i moderns åsyn.

Kosackerna förde gossen med sig till Ryssland och sålde honom där till en bojar, som var en gunstling hos tsaren och ägde ett gods i Ingermanland. Här behandlade man honom med godhet, han fick till och med lära sig spela klaver, och en dag, då hans herre gästades av tsar Peter, blev gossen inkallad och fick musicera för härskaren.

Men mitt i överflöd och välgång kunde inte [ 7 ]gossen glömma fader, moder, fädernesland. Det var med honom som med de fångna judar i Babylon, vilka hängde sina harpor i pilträden och inte kunde sjunga, inte spela, inte dansa i det främmande landet.

När han då fick höra ett rykte, att det var fred i Finland och att alla, som kunde och ville, fingo återvända dit, blev honom hans längtan för övermäktig, och en dag, då han skulle gå till skolan med abc-boken under armen, smög han sig i stället in i en stor skog och höll sig där dold ända till aftonen. Då natten kom, började han vandra i den riktning, där han hade sett solen gå ner i augustikvällen. Och på detta sätt, vandrande om natten och döljande sig om dagen, nådde han fram till en köpstad i södra Finland. Här låg en skuta färdig att segla till Stockholm, och skepparen tog flyktingen med ombord.

Men då gossen steg i land vid Skeppsbron i Stockholm, stodo där några kvinnor och sköljde upp tvättkläder. En av dem betraktade noga den nyss anlände och frågade på finska: »Varifrån är du hemma?»

»Från Uleåborg,» svarade gossen.

»Då är du min son Christopher,» sade kvinnan.

Och det var verkligen gossens mor, som i likhet med så många andra hade flytt till huvudstaden och där försörjde sig med att tvätta och skura åt främmande människor.

Men då mor och son på detta sätt hade funnit varandra, vände de åter till Uleåborg i Finland. Där övertog sonen sin fars gård vid Limingogatan [ 8 ]och återförvärvade de åkrar och ängar utanför staden, som förut hade tillhört hans släkt. Han blev skrivare vid tullen, sysslade också något med musik och målning. Under den fredens tid, som nu var kommen, fick han njuta sitt liv i tämligen gott välstånd och efterlämnade vid sin bortgång ett aktat och ärat namn.