Zachris Topelius/02
| ← 1. Christopher Toppelius |
|
3. Zachris Topelius den äldre → |
MICHAEL TOPPELIUS.
Ungefär hundra år efter den tid, då Christopher
Toppelius hade blivit bortförd i rysk fångenskap,
uppkom ånyo krig mellan Sverige och Ryssland,
och ånyo följde nöd och olyckor, hunger, pest
och bråda dödsfall, även bland dem, som inte
deltogo i drabbningar.
I Uleåborg, i släktgården vid Limingogatan, bodde då Michael Toppelius, Christophers son, en glad, vänlig, arbetsam och gudfruktig gammal man, som till yrket var kyrkomålare och under sin krafts dagar hade smyckat många av landets kyrkor med fromma och upplyftande bilder. När kriget bröt ut, var han redan så gammal, att han inte orkade försörja sig med sitt arbete, utan hade råkat i svår fattigdom. Ända hittills hade han dock motsett framtiden utan alltför stor oro, därför att han hade många goda och rikt utrustade barn, som helt säkert inte skulle låta honom förgås i elände, om de blott hunne så långt, att de bleve i stånd att hjälpa honom.
Största förhoppningarna fäste han vid sin äldste son, Johan Gabriel, som redan var kaplan i Ilmola i södra Österbotten. Visserligen var han gift och hade fyra barn, var dessutom något sjuklig, men fadern hoppades, att han snart skulle sitta välbärgad i en stor prostgård, njutande goda dagar själv och i stånd att räcka en hjälpande hand till far och syskon.
Ännu två söner, Zacharias och Gustaf, hade gått läsvägen. De lågo båda i Sverige för att studera till läkare. Ingen av dem var ännu färdig, men de voro så långt komna, att de kunde sörja för sitt underhåll. På allra sista tiden hade de till och med börjat sända en smula hjälp till sin far.
I hemmet hade Michael Toppelius kvar en son och fyra döttrar. Sonen var viljesvag och oduglig, men döttrarna voro kloka och företagsamma och hade öppnat en liten kramhandel för att på så sätt avvärja den värsta nöden.
Kriget hade inte varat länge, förrän Michael Toppelius fick höra dåliga nyheter från sin äldste son. I Kauhajoki socken, som låg helt nära Ilmola, hade en rysk transport blivit plundrad av en skara bondfolk. För att bestraffa detta tilltag skickades en trupp kosacker till Kauhajoki, och de brände och plundrade inte mindre än trettio gårdar. I Knuuttila gård, som ägdes av Johan Gabriels svåger, blev denne mördad mitt om natten med skott och bajonettsting. Hans dräng blev på stället skjuten, hans svärfar slagen med piska och bunden bortförd i fångenskap, hans hustru måste med sina barn fly in i skogarna. Och likadan hade framfarten varit i alla de förstörda gårdarna.
Då dessa nyheter nådde Ilmola, drog Johan Gabriel med sina sockenbor till Kauhajoki för att bispringa de rådlösa flyktingarna. Man förde dem till Ilmola och mottog dem i sina hus, var efter sin förmåga. Till Johan Gabriel kommo hans svägerska, hennes barn och föräldrar, och de hade sådana saker att förtälja, att pennan vill neka att dem återge.
Johan Gabriel själv var varken sårad eller slagen, men hans sjukdom, som var ett farligt bröstlidande, förvärrades av den hemska tilldragelsen och av den ständiga ängslan, vari han nu måste leva.
Av fruktan för annalkande fiender tvangs han en tid efter olyckan i Kauhajoki att lämna sin prästgård och fly till ett torp i skogen. Där fick han vara ostörd av ryssen, men i stället letade sig rödsoten, som på den tiden gärna slog sällskap med krigshärarna, fram till hans fristad och berövade honom hans tre små döttrar, lämnande honom kvar endast ett enda barn, en son, som bar namnet Frans Michael.
Efter detta uppgav han att strida mot döden, och i september månad 1808, fjorton dagar efter att hans tre små döttrar hade fallit som blomster för lien, begav han sig bort från denna världens förskräckelse.
Sålunda hade den gamle i Uleåborg genom kriget mistat den, som han hade påräknat som sin ålderdoms bästa stöd.
Ringa hopp hade han också vid denna tid att någonsin få åter de två sönerna, som studerade i Sverige. De voro nu båda med i kriget. Zachris hade blivit läkare vid skärgårdsflottan, som under sommaren och hösten 1809 gjorde flera försök att landsätta trupper i Finland. Gustaf var anställd på korvetten Camilla, som skulle konvojera handelsskepp mellan Stockholm och Göteborg och skydda dem för danska kapare.
Allt mörkare tedde sig också förhållandena i gubbens närmaste omgivning. I Uleåborg hörde man inte talas om annat än inkvarteringar och utskrivningar. Dyrtid infann sig jämte all krigets vanliga nöd. De, som förut ägde något, blevo lätt rika, men den fattige blev mera nödställd än någonsin. Oärligheten tilltog i bredd med nöden. Gärdesgårdar såldes till bränsle, och den, som ägde en häst, måste hålla honom dold för att inte få honom bortstulen.
Sent på hösten 1808 blev skeppet, där Zachris tjänstgjorde, fastsittande i isen i Stockholms skärgård, ombord kunde man inte skydda sig för kölden, och då den unge läkaren äntligen kom i land, var han livsfarligt sjuk. Korvetten Camilla hade också blivit infrusen, men nere i Öresund. Efter många äventyr satte chefen eld på fartyget, för att det inte skulle falla i fiendens händer, men hela Camillas besättning råkade i dansk fångenskap.
Ungefär samtidigt som dessa olyckor drabbade sönerna, föll hela Finland i ryssarnas våld, och förbindelsen med Sverige avstängdes. Inga nyheter därifrån nådde Uleåborg, och under hela år 1809 sörjdes Zachris och Gustaf av far och syskon som döda. Först i januari 1810 fick Michael Toppelius veta, att de lyckligen hade undsluppit alla faror och befunno sig i Stockholm vid full hälsa. Ett par månader förut hade han fått höra fred förkunnas från predikstolen. Man skulle alltså vänta, att den gamle borde känna en stor glädje och belåtenhet och vara viss om att sorgen och hemsökelsen hade ändat sitt regemente.
Men nu är att märka, att detta var det fredsslut, som gjorde honom och alla finnar till ryska undersåter. Så glad han än blev över att sönerna voro vid liv, måste han dock med ängslan tänka därpå, att dessa två, som vistades i Sverige, de befunno sig nu i ett främmande land. Han kunde ingalunda vara förvissad därom, att de skulle vilja återvända till Finland och ge sig under det ryska herraväldet.
Det gick också månad efter månad, utan att något tecken utvisade, att de ämnade vända tillbaka. De skyllde på att de inte väl kunde komma, förrän de hade blivit färdiga läkare, och härmed måste fadern ge sig till tåls, änskönt han visste, att ju längre de dröjde, ju svårare skulle det bli för dem att lämna Sverige, som hade skänkt dem deras utbildning och där en god framtid väntade dem.
Månaderna blevo till år. Gubbens huvud började luta mot graven, men inga söner hördes av. Nu var det han, som skulle ha velat sända ut spejare och fråga: Ser du ingen komma? Ser du ännu ingen, ingen komma?
Men på hösten 1811 kom verkligen den äldre sonen, Zachris, tillbaka till Finland. Han hade redan gjort sig känd i Stockholm som en skicklig och lycklig läkare. Stor framgång och stor verksamhet väntade honom i Sverige, men fosterjorden drog honom till sig, och då han blev erbjuden tjänst som stadsläkare i Nykarleby, mottog han kallelsen.
Detta var en stor tillfredsställelse för fadern, men törhända var det dock en besvikelse, att Zachris slog sig ner i Nykarleby med trettio mils resa för den, som från Uleåborg ville besöka honom. Gubben skulle nog gärna ha velat se en son råda i den gamla gården vid Limingogatan och upprätta den ur dess förfall.
Men härom fanns alltjämt föga förhoppning, ty att den andre sonen, Gustaf, skulle vända åter, vågade han knappast hoppas. Zachris var en man av en enklare och allvarligare läggning, han kände ingen annan ärelystnad än den att gagna. Han trivdes överallt, där han visste att man behövde honom.
Gustaf var en annan sorts människa. Han också var en skicklig läkare, men han var på samma gång en glad sällskapsbroder, som blev älskad och uppburen, vart han kom. Han var inte tungsint som många finnar, utan fallen för det festliga och lysande.
»Han stannar i Sverige,» sade alla människor till den gamle fadern, »där passar han bäst.»
Men år 1815 blev Gustaf kallad till stadsläkaretjänsten i Uleåborg, och då flyttade även han över till Finland.
Ty det var på samma sätt med dessa två bröder som med deras farfar, Christopher, vilken från sin lyckliga fångenskap i Ryssland hade under stora faror sökt sig åter till sitt ödelagda hem. Inte heller de hade kunnat övervinna längtan till fäderneslandet. Just i armod och olycka lockade det dem mer oemotståndligt än någonsin.