Zachris Topelius/03

←   2. Michael Toppelius

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf  3. Zachris Topelius den äldre

4. Kuddnäs  →

ZACHRIS TOPELIUS d. ä.

Om brända boningar, förhärjade åkerfält, ruinerat välstånd, ihjälslagna, marterade eller i fångenskap och träldom bortförda människor, ja, om själva de politiska olyckorna, såsom förlusten av länder, förstörda provinser och allmän vanmakt, vore de enda följderna av ett långt och förödande krig, vore anblicken ännu inte på långt när den ödsligaste, som möter ett människoöga i denna världens brödrafejder. Dessa boningar kunna återuppbyggas, dessa fält kunna åter besås, dessa invånare kunna återuppväxa genom naturens visa ordning, som efter stora ödeläggelser fördubblar fruktsamheten. Även riken kunna efter hand upplyftas ur sin vanmakt och förlorade länder återvinnas genom odling inom egna gränser. Men den hårdaste av alla olyckor och den, som uppfyller betraktaren med den djupaste sorg, är anblicken av den stora moraliska förnedring, som vanligen åtföljer krigets härjningar.

Väl är det sant, att den nöd, som rådde i Finland efter fredsslutet 1809, inte var att förlikna med den Stora ofredens elände, som mötte Christopher Toppelius vid hans hemkomst från Ryssland. Nu ägde landet kvar obrända både städer och byar, handelsskeppen voro inte bortstulna av kapare, åkrarna lågo inte obrukade och övervuxna med insmygande skogsträd. Kosackerna hade inte bortfört all boskap, och kyrkklockorna hade inte behövt nedsänkas på sjöbottnen för att undgå att av fienden beslagtagas. Befolkningen var inte nu bortflyttad med sina redbaraste ägodelar, borgerskapet fanns kvar i städerna, bönder och präster bodde ännu på landsbygden. Rövare lurade inte i skogssnåren, och utarmade flyktingar drogo inte omkring på vägarna, sökande sina ödelagda hem. Men ingalunda hade landet undsluppit allt krigets vanliga följe: sedeslösheten, orättrådigheten, njutningslystnaden och det fördärvliga begäret att med ringa arbete skörda lättfången vinst.

Om man därtill betänker den omstörtning i alla förhållanden, som skilsmässan från Sverige måste medföra, så kan man väl säga, att landet aldrig förr hade varit i så stort behov av karaktärsfasta, oegennyttiga och dugande män, som kunde sätta en damm för sedeförvildningen och skänka folket den ledning, som tarvades under omvälvningen. Företagsamma och vidsynta behövde också dessa män vara, ty nu gällde det att inte bara förbli vid det gamla, utan att på alla områden föra landet framåt. Det gällde om Finland skulle sjunka ner till att bli ett guvernement som alla andra i ett stillastående Ryssland eller om finnarna allt fortfarande skulle få räknas med bland det framåtskridande västerlandets fria folk.

Och lyckliga må finnarna skatta sig, att under denna tid deras hårt beträngda, åt sig självt överlämnade land aldrig saknade män av framstående egenskaper, som var på sin ort övertogo ledareskapet. Än var det en universitetsprofessor, än en präst, än en läkare, än en vanlig bonde, som ställde sig i spetsen och påskyndade förnyelsen. Det tyckes, som om dessa den nya tidens män skulle ha funnits överallt likasom ett över hela landet utbrett brödraskap.

Med en av deras skara skola vi nu stifta bekantskap.

Helt nära den täcka staden Nykarleby i södra Österbotten låg en liten herrgård, som hette Kuddnäs. Det finns kanske ännu en eller annan, som kommer ihåg den trevliga envåningsbyggnaden, sådan den tedde sig förr i tiden, med sina vita väggar, sitt brutna tak och den lilla egendomliga frontespisen strax ovan takranden. Runtom boningshuset fanns en trädgård med blomrabatter, jordgubbsland, kryddsängar och massor av krusbärsbuskar. Bortom trädgården låg en hage med skyhöga aspar, nedanför gården slingrade sig en blank älv, och fram till Nykarlebyvägen kom man genom en ståtlig allé.

Däremot kan man inte begära, att någon nu levande skall erinra sig det liv och den rörelse, som för hundra år sedan rådde på detta ställe. Det ägdes sedan år 1813 av den från Sverige hemkomne läkaren Zachris Topelius, som på kort tid hade gjort sig ryktbar över hela Finland för sin stora skicklighet och hade förvärvat en betydande praktik. Det ena åkdonet efter det andra körde upp till gården med sjuklingar, ofta från långt avlägsna orter. Folk, som ville hämta doktorn hem till sitt, väntade på gården med sina kärror, patienter, som behövde längre tids vård och fördenskull hade inkvarterat sig i drängkammaren på Kuddnäs eller i kringliggande gårdar, vandrade fram till doktorns bostad för att bli behandlade.

Dock var det inte endast sjuklingar och hjälpsökande, som rörde sig på gården. Den berömde läkaren var tillika en ivrig fosterlandsvän, som ville göra sin egendom till en mönstergård, hela den omgivande trakten till ett hälsosamt föredöme. Hos honom voro anställda arbetare, som sysslade med stora trädgårdsanläggningar, timmermän förbättrade och utvidgade uthusen, utmed en bäck, som under våren och hösten blev strid och stark, anlades smedja och kvarn, ute på åkern prövades nya arbetsmetoder och nya åkerbruksredskap.

Ständigt nya ansikten visade sig på den lilla gården. Än kom en bonde för att titta på någon av doktorns nymodigheter, än en förnäm resande, som hade gästat Nykarleby och inte ville fara vidare, förrän han hade beskådat de märkliga anläggningarna på Kuddnäs och tackat ägaren för hans nit om fosterlandet. Än kom den gamle kyrkomålaren från Uleåborg, som hade fått nytt liv efter sönernas hemvändande, åkande med hela sin målareattiralj och flyttade in på södra gavelrummet för att stanna i månader. Än säg man här den bortgångne Ilmolakaplanen Johan Gabriels ende son, Frans Michael, som doktorn skänkte en faderlig vård och som han ofta bjöd till sig under ferietiden.

Bland andra, som besökte Kuddnäs, visade sig någon sällsynt gång fattiga, gamla män av ett vilt och besynnerligt utseende, mörkhyade, med hår, som hängde långt ner på axlarna, och fotsida kaftaner. Dessa vandrare voro en skräck för hela nejden, som i dem igenkände farliga häxmästare och trollkarlar långt borta från finnbygden, men på Kuddnäs blevo de alltid varmt välkomnade. Doktorn stängde in sig med dem i sitt arbetsrum och underhöll sig med dem i timtal. Det hade nämligen hänt honom flera gånger under hans läkareverksamhet, att han hade kommit i delo med gamla män och kvinnor, som botade sjukdomar genom uppläsande av ålderdomliga dikter på finska. Till alla andra intressen, som fyllde hans tid, hade då kommit lusten att skaffa sig en samling av dessa hans fattiga medtävlares läkerunor, och med glädje hälsade han envar, som kunde därtill lämna bidrag, liksom anande, att bland dessa besynnerliga diktalster kunde gömma sig något skönt och värderikt, som av andra forskare hittills hade förbisetts.

Kort efter sin hemkomst till Finland hade doktor Topelius gift sig med Sophie Calamnius, som tillhörde den rikaste och förnämsta köpmansfamiljen i Nykarleby, och han och hans hustru bjödo alltemellanåt släkt och vänner från staden ut till Kuddnäs på glada middagar. Vid sådana tillfällen lade den allvarlige doktorn alla bekymmer åt sidan och blev den angenämaste värd. Han bjöd sina gäster inte bara på riklig förplägnad av mat och vin utan också på lustiga historier från den nyss överståndna krigstiden, omväxlande med redogörelser för fosterlandsälskande mäns åtgöranden för att avhjälpa bristerna i Finlands litteratur och kultur. Många skålar gingo laget runt, och bordvisor föredrogos både av värd och värdinna, medan hela bordsällskapet instämde i det taktfasta omkvädet. När gästerna efter en sådan fest lämnade Kuddnäs, kom man överens, att doktorns hem inte bara var det förnämsta och mest bildade i hela omnejden utan också det ställe, där man bäst och hjärtligast roade sig.

På detta Kuddnäs, där man var så verksam, där man gjorde så mycket gott och där man förstod att skänka glädje åt hela trakten, hade man inte varit utan sorger. Två små söner hade levat endast några månader. Men den 14 januari 1818 föddes en tredje son. Han kom till världen på själva Felixdagen, och en åttioårig trädgårdsmästare, som var kunnig i astrologi, ställde hans horoskop och fann, att han skulle komma att få ett berömt namn. Vid dylikt fäste dock föräldrarna föga vikt. De begärde blott, att barnet skulle vara friskt och starkt, så att det skulle kunna förbli vid liv och inte bli dem fråntaget såsom de två bröderna.

Två år därefter fingo de också en dotter, och båda barnen levde och frodades. Nu hade lyckan alltså givit dem önskebarn, och man kunde väl undra vad hon mer skulle ha i beredskap åt dem. Allt omkring dem var statt i framåtgående. Den skicklige läkarens ansträngningar kröntes med välsignelse. Hans egendom förkovrades. Han och hans hustru levde i det lyckligaste äktenskap. Av denna världens goda hade de mer än nog. Inte bara sin fars och sina syskons nöd utan också många främmandes näringsbekymmer kunde doktorn avhjälpa.

Men år 1820 hände det olyckligtvis, att isen brast under doktor Topelius, då han under en ämbetsresa körde över en frusen sjö. Han kom ner i vaken, blev räddad, men ådrog sig en svår förkylning. Vid hemkomsten kände han sig så sjuk, att han måste gå till sängs. Han låg sedan i plågor månad efter månad, och både han själv och andra fruktade, att han skulle sätta livet till. Döden undgick han visserligen, men hälsan återvann han aldrig. Benen blevo förlamade, hörseln var försvagad, och han led av plågsamma krampryckningar. Det blev nu han, som måste söka läkare. Hans bror ordinerade för honom, han reste till Köpenhamn och till Åbo för att rådfråga sina berömdaste kolleger, men någon förbättring stod inte att vinna.

Nu avstannade så småningom det brusande livet på Kuddnäs. Patienter upphörde aldrig helt och hållet att söka den berömde läkaren, men de blevo dock nödvändigtvis rätt fåtaliga. Inga nybyggnader förekommo mer, inga inköp av nya hemmansdelar, ingen utvidgning av trädgården. Det, som var gjort, försökte man upprätthålla, men livet sjönk tillbaka i samma lugna takt som på en vanlig gård.

Den sjuke själv tillbringade dagarna sittande i en länstol med ett skrivbräde framför sig. Huvudet var klart, händerna kunde han röra, men förmågan av energisk verksamhet var borta. Han vårdade de sjuklingar, som uppsökte honom, han läste, han skrev, han skötte sin korrespondens, han samlade på sina finska runor, han intresserade sig för allt, som rörde Finlands uppryckning, han sysslade med sina barns uppfostran, men hur som helst förstodo både han själv och alla andra, att hans roll i livet var utspelad.

Men alltid har man sett, att om en man, som under tunga tider med oegennyttigt nit har ägnat sig åt att tjäna sitt land, blir avstängd från att vidare gagna det, då tyckes därmed själva hans livsnerv förtvina. Ingen annan verksamhet tillfredsställer honom, ingen tröst vill han söka eller mottaga, och ett okuvligt missmod tär på det innersta av hans själ. Han känner sig inte som den stenen, som av byggningsmännerna bortkastades och var vorden en hörnsten, utan såsom en pelare, vilken, ämnad att uppbära byggnaden, har befunnits bristfällig och svag och blivit av den högste byggherren förkastad.

Sådan var helt visst den sinnesstämning, som behärskade den sjuke läkaren, fastän han med oändlig sinnesstyrka sökte undvika, att hans omgivning skulle indragas i hans sorg och att hemmets luft skulle bli tung och tryckande. För hustrun, som tillika var hans sjuksköterska, kunde han väl svårligen undanhålla sin förtvivlan, men hans barn fingo växa upp sorglösa, fria och lyckliga, såsom det deras ålder tillkommer.