Zachris Topelius/04

[ 25 ]

KUDDNÄS

Nu har jag att berätta om den lille gossen, som föddes den 14 januari 1818 och som i dopet hade erhållit sin fars namn, så att han nu var en ny Zacharias Topelius.

Det var inte för intet, som han hade kommit till världen på Felixdagen. Han var i själva verket den lyckligaste pojke, som stod att uppleta i hela sju konungariken. Inte den finaste prins kunde ha det bättre ställt för sig.

Allt från början blev han älskad och omhuldad av inte mindre än tre trotjänarinnor, som gjorde allt, vad i deras förmåga stod, för att skämma bort honom. Två av dem voro från Nykarlebytrakten och talade svenska såsom hans föräldrar, men den tredje var från finnbygden uppåt Uleåborg till. Hon hade blivit särskilt efterskickad för att lära gossen att tala finska, vilket fadern ansåg rätt nödvändigt för en invånare i ett land, där största delen av allmogen talade detta språk, men den lille föredrog att lära sin barnjungfru att tala sitt språk, och han fick det, som han ville. Såtillvida misslyckades den finska Britas undervisning, men i [ 26 ]så mycket bättre jordmån föll allt det, som hon hade att berätta om häxmästare och trollkarlar, om trollberget Rastekais, om trollrenen med de förgyllda hornen och om Hiisi, den förskräckliga fjällkungen.

När gossen blev så pass vuxen, att han fritt kunde röra sig utomhus, voro drängar och underhavande villiga att låta honom gå med dem under arbetet. Han blev inte skjuten åt sidan som andra småbarn, därför att han gick i vägen och var till hinders, tvärtom. Eftersom hans far nästan aldrig visade sig bland sina arbetare, blev gossen strax från början behandlad av dem som en liten husbonde. Mjölnaren tog väl emot honom i sin kvarn, smeden i sin smedja, drängen i sitt stall, landbonden i sin ria. Han fick rida hästar i vall, åka i hö och försöka sig med att föra slaga och yxa. Allt, som hände på gården, intresserade den lille på det djupaste, och folket, som märkte detta, började att i all godmodighet titulera honom gårdsfogde. Detta höll han gärna till godo med, men ännu mycket stoltare blev han en höstkväll, då fiskarna, som fångade sik i älven, utnämnde honom till notkung. Ty vida högre än att bärga in hö eller sätta potatis skattade han från tidigaste år allt det, som hörde till det ädla fiskaryrket.

I allt var Kuddnäs herrgård en härlig jordmån för barn att växa i. Där funnos inga statrum, dit barnen inte hade tillträde, utan de fingo röra sig fritt i alla de sex rummen på nedre botten liksom i de två gavelrummen en trappa upp. Bäst hade de det nog på den stora vinden, där de fingo väsnas [ 27 ]och husera, som de ville, leka kurra gömma, ställa till med dockbröllop och spela teater. Där uppe funnos några mörka spökvrår, som man inte kunde nalkas utan ångest och rysning, men det hade nog sitt behag, det också.

Och heller inte saknades det lekplatser ute i det fria. Där fanns den släta gårdsplanen, där man sprang änkleken och slog lyra om sommaren och om vintern grävde gångar och byggde snöhus. Där fanns trädgården med jordgubbar och stickelbär. Där fanns den skyhöga Himmelsbacken, där man om vintern åkte kälke med svindlande fart. Där fanns framför allt Lappo älv, och den överträffade nog alla de andra lekplatserna.

Det bästa med älven det var förstås, att den var så växlande och levande. Den var både ond och god. Den bar gossens barkskepp och ärtskidsbåtar om sommaren, om hösten skänkte den en femti, sexti sikar i ett enda notdrag, om vintern lade den sig till ett blankt golv att åka skridsko på, men om våren var det slut med beskedligheten. Det var väl så, att den hade blivit otålig över att ligga för länge bunden under ett istäcke. Den hörde kanske, att det droppade från taken och att stararna sjöngo, och förstod, att våren var kommen, fastän den själv låg bortglömd kvar i vinterns våld. När den äntligen slapp lös, var den inte god att tas med. Den bröt fram skummande och frustande, rev bort broar, tog med sig små hölador och steg hotande över sina bräddar. Och medan den sålunda rasade, var gossen alldeles utom sig av lycka över det [ 28 ]stora, som skedde. Inte en minut kunde han lämna strandbrädden, han fick lov att övervaka älven, se vad som skulle komma att hända.

Det hörde med till den lille gossens förmåner, att han inte var hänvisad till att leka och insamla erfarenheter allenast på landsbygden. Hela Nykarleby stad stod till hans förfogande. Där inne bodde ju morfar Turdin, som var hans mammas styvfar, och mormor Turdin, den söta gumman. Där fanns köpman Calamnius, som var hans morbror, och rådman Lithén, som var gift med moster Christina. Där funnos kusinerna Rosalie, Alexander och Mathilda Lithén, som voro hans allra bästa vänner och käraste lekkamrater. Där funnos ännu många andra farbröder och mostrar och tremänningar och fyrmänningar. Det var nog inte så utan, att han räknade litet släkt med hela staden.

Men så stodo också de gamla köpmanshusen öppna för honom, från den lilla kramboden på nedre botten med dess russinlådor och sirapsfat till den stora festvåningen en trappa upp, dit han fick komma på julkalas. Han fick se vad som fanns i bondgubbarnas slädar, då de avlastades på de stora gårdarna, omgivna av stall, lador och magasin. Om vårarna såg han hur skutorna med full last av tjärtunnor, laxfjärdingar och smörbyttor seglade åstad till Sverige; om höstarna, då utlandsfararna vände åter, var han med om att hälsa dem med skott ur nickhakar och höga hurrarop.

Förträffligt hade gossen det också i det avseendet, att hans föräldrar inte voro alltför aktsamma [ 29 ]om honom, utan läto honom leka fritt var som helst, vad som helst och med vem som helst, bara han inte företog sig något orätt. Lekkamrater var det inte ont om. Utom kusinerna Lithén funnos apotekar Svahns gossar, klockar Finströms pojkar och smedens Josua. När dessa inte voro att tillgå, så fanns ju alltid syster Sophie. Hon var visserligen två år yngre än Zachris, så att hon i allmänhet ansågs något för liten att leka med, men hon var en utmärkt förtrogen och en obrottsligt tillgiven undersåte.

Man kan bara förundra sig över hur mycket vänligt och gott som omgav den lille gossen, hur märkvärdigt mycket av lycka och friskt, rörligt liv och lärorika erfarenheter. Särskilt hemlivet gav honom endast ädla och goda föredömen. Inte en svordom fick han höra i sitt hem, och mellan far och mor växlades aldrig ett ont ord. Sannerligen, om han hade varit ett sagans kungabarn, som för att undgå att komma i beröring med det onda i världen hade vuxit upp i en muromhägnad lustgård, så kunde han inte ha varit mera och bättre skyddad, än han nu var i den lilla vänliga vrå av Finland, där han växte upp.

Under den första barndomen var det naturligtvis modern, som hade hans högsta kärlek. Det var hon, som hjälpte honom och styrde med honom. För övrigt var hon just sådan, som en mamma skall vara, för att hennes barn skola känna sig lyckliga och älska henne över allting. Hon hade aldrig varit någon skönhet, men såg präktig och trevlig [ 30 ]ut, och varm och klok, redbar och duktig var hon till sin karaktär. Från henne utströmmade den glättighet och trygghet, som fyllde hela huset och gjorde livet så lätt för hennes små barn.

Den unga doktorinnan på Kuddnäs var en duglig husmor, men hon var en av dem, som kunde mer än laga mat och stoppa strumpor. Hon sjöng Franzéns visor för barnen, klippte pappersdockor åt dem och lärde dem koka knäck och klinka gubben Noak. Om vinterkvällarna, då de sutto vid brasan, berättade hon för dem hur hon i sin ungdom hade följt med sin mormor på marknader och stått i stånd, för på den tiden var det brukligt, att köpmansfruarna själva lade hand vid arbetet, även om de voro ganska förmögna. Om Stockholm, den forna huvudstaden, kunde hon också berätta. Där hade hon varit i pension i två års tid. Och från sista kriget hade hon många minnen. I sin styvfars hus, som då hade varit det största i Nykarleby, hade hon sett både Adlercreutz och von Döbeln, både Kulneff och Demidoff, ja, hon hade mången gång hjälpt till att laga gästabudsmat åt den läckergommen Klingspor.

Det var nog så, att under mannens sjukdom voro barnen den unga kvinnans bästa tröst och tillflykt, likasom hon var deras.

Under allt detta utvecklades naturligtvis den lille gossen i kraft och förmåga. Vid sex års ålder hade han rent förunderliga kunskaper. Ni skall få höra.

Läsa kunde han ju ännu inte, men mycket [ 31 ]annat. Han kunde hoppa kråka, stå på huvudet, stupa kullerbytta, draga fingerkrok, taga lyra, hoppa bräde, slå trissa, meta mört, åka kälke, kasta snöboll, härma tuppen, rida trähäst, äta smörgås och dricka kärnmjölk.

Men som det brukar gå med sagoprinsar, som uppfostras i muromhägnade trädgårdar, så hade det också gått med den lille gossen från Kuddnäs. Han började tro, att allt i världen var till för hans skull och att han kunde uppföra sig, precis som han behagade, utan att tänka på andra.

Det var hans mamma mycket emot, att han skulle visa sig som en sådan översittare, och hon tuktade honom, så gott hon kunde, men det var inte så lätt för henne att få honom kuvad och lydig. Man får tänka sig, att hon inte ville oroa sin man med sådana småsaker, som hon tyckte att hon ensam borde rå med. Fadern var visst så intresserad för barnen. Han hade föreskrivit hur de skulle härdas med översköljningar, vänjas vid enkel mat, iakttaga ordning och lydnad och aldrig tillåtas att ljuga, men inte kunde hon vänta, att han skulle orka uppfostra en odygdig pojke, han, som ännu var som förlamad av sin egen olycka.

Hände så en dag, att fadern saknade ett pitschaft, som alltid brukade ha sin bestämda plats på hans skrivbord. Nästan samtidigt märkte modern, att hon hade förlorat en silverfingerborg, och syster Sophie kunde inte återfinna ett bärnstenshjärta. Det blev ett ivrigt och fruktlöst sökande och mycken undran hur en tjuv hade kunnat smyga sig in i [ 32 ]huset. Till slut blev också den lille Zachris tillfrågad, och då kommo sakerna genast till rätta. De grävdes upp ur en snöhög på gården, där gossen hade anordnat en skattegömma.

Inte en tanke hade han på att han hade tagit sig till något otillbörligt. Det var ju bara så, att han den dagen hade lekt rövare, och en rövare måste ju både lägga sig till med andras gods och hålla det undangömt.

Han slapp undan med förmaning att aldrig göra så mer. Men fadern kunde från den stunden inte låta bli att undra över att hans lille gosse hade kunnat så hejdlöst överlämna sig åt sin fantasi.

Det blev snart ny uppståndelse för gossens skull. Han hade varit olydig mot sin mamma, och hon hade satt in honom i mörk arrest i skafferiet. Med den saken var det inte så farligt; värre var det, att medan han satt där i mörkret och syltburkar och småbrödslådor skymtade uppe på hyllorna, förekom det honom helt hastigt, att han var den där Hans, som hade kommit till den fula gumman i pepparkakshuset och som blev bjuden på allt möjligt läckert och gott. Och som en följd av detta visade det sig, då gossen kom ut ur arresten, att han hade tagit ner en syltburk från hyllan och ätit upp allt det, som fanns i den.

Det blev ny arrest på säker plats, och saken ansågs så allvarlig, att fadern blev invigd i sammanhanget. Han återfann i detta samma lust att utan tanke på följderna ge vika för ett infall och började [ 33 ]med allt spändare intresse söka utreda vad som bodde i det unga sinnet.

En dag under islossningen hade gossen som vanligt stått på stranden för att beundra älven och hade vid middagstiden kommit in dyvåt om fötterna. Han fick torrt på sig, och med många förmaningar att inte gå så långt ut bland strandtuvorna, att han blev våt på nytt, blev han skickad ut igen. Men älven och isflaken hade varit för frestande, och då han kom hem till kvällsmåltiden, voro strumpor och skor ännu våtare än förut på dagen.

Och Zachris mamma blev riktigt ond och smällde honom om öronen med den våta strumpan och sade, att det var bedrövligt, att man aldrig kunde lita på honom.

Fadern hörde spektaklet och, kallade in sin gosse och frågade honom varför han hade varit olydig. Jo, han hade ju tyckt, att han var en älv, och då fick han ju lov att gå ända ut i strandkanten och rycka med sig tuvor och halmstrån.

Sjuklingen satt och hörde på honom rätt allvarligt, men hans hustru märkte, att gossens snedsprång egentligen inte alls oroade honom. Snarare ville hon tycka, att han gladde sig åt dem.

Mestadels var det inte heller vanliga pojkolater, som anfäktade sexåringen, utan han led av ett övermått av fantasi. Men detta var nästan ändå besvärligare för omgivningen. För när han än var en vargjagande lappman, än Liten Karin, som rullades i sin spiketunna, än en upptäcktsresande, som gav sig in i sockerlandets höga drivor, så var man [ 34 ]nästan aldrig i säkerhet för vad som kunde inträffa.

Doktorn tillgrep det vanliga botemedlet mot den flödande inbillningskraften. Han satte sin lille gosse i skola hos moster Sahlbom i Nykarleby, ty han visste, att vetenskapen är fantasiens bästa tygel. Men på samma gång fullföljde han en annan metod.

En dag hade doktorinnan varit borta på begravning, och då hon kom hem, hade hon med sig en stor, skön saffranskringla, som barnen skulle få dela. Kringlan var mycket vacker, inbakad med korinter, och så snart som delningen var gjord, tänkte inte barnen på annat än att smaka på läckerheten. Men innan de hade hunnit föra kringlan till munnen, vände sig fadern till dem med en hastig förfrågan om de inte skulle vilja vänta till nästa dag med att äta upp den.

Han såg nog, att frågan kom som en rätt obehaglig överraskning, och han tillade genast, att kringlan var deras och att de fingo göra, alldeles som de ville, men han skulle tycka, att det vore roligt, om de kunde gömma den till nästa dag. Då lade syster Sophie genast kringlan ifrån sig, och Zachris ämnade också göra det, han ville bara först peta fram ett par korinter och smaka på dem. Men då han hade smakat korinterna, lade han inte mer bort kringlan. Han smakade och smakade, och han slutade inte, förrän alltsammans var uppätet.

Fadern satt och såg på och smålog litet sorgset, men sade ingenting.

Det var en tid efteråt en kall vinterdag. Den [ 35 ]lille skulle gå ut och sprang omkring i rummen och letade efter kapprock och vantar. »Kan du inte vara utan det där?» sade fadern. »Du vet väl, att av en klemig pojke blir det aldrig en bra karl.»

Och den gången gick det inte som med saffranskringlan. Gossen sprang sin väg utan att vidare leta efter ytterplaggen, och han kom inte in tillbaka för att hämta dem. Han sköt sin kälke och höll sig tappert kvar ute, fastän det måtte ha svidit duktigt i de blåfrusna fingrarna.

Fadern blev kanske inte så litet förvånad. Pojken föreföll egentligen inte stark. Han var rätt lång, men finlemmad och vek. Han måtte vara mera seg och uthållig, än man hade kunnat vänta.

Han satte honom på prov gång på gång. Ibland lyckades det för gossen att avstå från ett nöje eller försaka en läckerbit. Men ibland gick det också jämmerligen illa.

»Vinn på dig själv!» sade fadern till honom. Han hade stor kärlek för sentenser och använde dem både till egen tröst och andras uppmuntran. Den regel, som han fastare än allt annat ville inprägla hos sonen, så att den skulle bli för honom ett andligt testamente och oförytterligt arv, var just denna: »Vinn på dig själv!»

En dag var det tävlan i kälkåkning i Himmelsbacken. Det var smedens Josua på sin kälke Flinken och Zachris på sin utmärkta, högt älskade Moppe, som skulle tävla. Josua for först, men Moppe var snabbare än den andra kälken. Den hann upp Flinken mitt i backen, just där den gjorde [ 36 ]en farlig krök utmed en brant klyfta. Moppe for rätt på sin medtävlare, och Minken och Josua tumlade ner i klyftan. Då blevo Flinkens medar avbrutna, Josua själv bröt en arm och vrickade en fot. Men han var en god kamrat, han förebrådde inte Zachris, utan urskuldade honom och berömde kälken Moppe för att den hade kunnat hinna upp Flinken.

Detta var illa nog, men då Zachris berättade händelsen för fadern, blev det än värre.

»Flinken ligger nu med avbrutna medar,» sade fadern. »Var skall Josua få en ny kälke ifrån?»

Det började arbeta i gossen, ty han förstod nog vad fadern menade. Men Moppe var hans stolthet, hans kärlek, hans allt. Moppes förtjänst var det, att han kände sig överlägsen alla andra pojkar. Det uppstod en hård strid, men om tre dagar fick Josua kälken till en tröst, där han låg med sin avbrutna arm.

Men när detta skedde, då blev fadern så glad, att han fick tårar i ögonen. Nu behövde han inte vara orolig för sin sons framtid. Han såg, att hans livliga, fantasirika, högt begåvade barn skulle bli en bra man och komma att bära sitt namn med ära, eftersom han hade förmåga att besegra sig själv.

Allt större intresse började han känna för sitt barn. Man kan ju tänka sig, att en man, vars egen lysande bana plötsligen hade avbrutits, måste betrakta en ung son på ett helt annat sätt än en far, som själv fullföljer en verksamhet. För den brutne läkaren på Kuddnäs blev utbildandet av den unga [ 37 ]själen livets huvudintresse. »Du måste bliva vad jag ej blev,» tänkte han helt säkert, då han såg honom. »Du måste hinna vad jag ej hann.»

Det var han, som skaffade utmärkta informatorer till Kuddnäs: först brorsonen Frans Michael och sedan studenten Blank från Vasa. Det var han, som ordnade undervisningen i Porthansk anda, inte efter gammaldags slentrian, utan levande och åskådlig.

Men därjämte lärde han sonen det yppersta av allt: att själv arbeta för sin utbildning. Tidigt kom han att förstå, att inom honom bodde en hungrande ande, som obevekligt fordrade att mättas. Han väckte hans iakttagelseförmåga genom att vänja honom vid att föra dagbok och göra anteckningar. Han gjorde honom därmed till en tillvaratagare och samlare inte bara av insekter och fågelägg, men av erfarenheter, scenerier, småhändelser, infall, av innehållet i böcker, av allt, vad livet gav, med ett ord. Väl voro de första försöken mycket barnsliga och enkla, men början gjordes, utsädet såddes.

Under detta arbete med sonen hade, utan att fadern först tänkte därpå, en stor tröst kommit till honom själv. Hans egen ande hade ryckts upp ur den förlamning, som olyckan hade påtryckt den. Han var inte mer en död och slagen man. Han levde, han hade en son, som skulle upptaga hans mantel, som skulle i hans ställe bli den store läkaren, som gav folket hälsa, den store jordbrukaren, som gav det bröd. Hans verk skulle leva, Finland skulle föras framåt. Om det skedde genom honom eller hans son, det var likgiltigt.