Zachris Topelius/05

←   4. Kuddnäs

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf  5. Uleåborg

6. Faderns död  →

ULEÅBORG.

I gamla svenska småstäder finns det ännu gårdar, byggda i ett ålderdomligt maner, som dock inte förefaller synnerligen praktiskt eller tilltalande. Omkring en tomt, som mången gång kan vara lika stor som ett salutorg, är uppsatt ett högt brädplank med en bred port åt gatan. På vardera sidan om porten, som gärna är prydligt snidad och järnbeslagen, stå två små stugor, som inte äro mycket högre än planket och ha lågtsittande fönster, ett eller högst två rum, förstuga och förstugubro. I dessa små portstugor bor husfolket, medan hela den stora tomten i övrigt är obebyggd eller också bara upptages av en uthuslänga.

Om detta sätt att bebygga en tomt har varit mycket i bruk fordomdags i norrländska och finska småstäder, det torde inte nu vara gott att avgöra. Det förefaller emellertid, som om Michael Toppelius hem vid Limingogatan i Uleåborg, densamma, som sedan kallades Stora Torggatan, skulle ha varit något i den vägen, ty i bouppteckningen efter hustrun står antecknat, att på garden fanns en stuga med kammare söder om porten och en annan med krambod och kammare norr om den. Det var en stor tomt, hela 417 famnar i omfång, och på den funnos fähus, stall, lador, badstuga och ett par stolpbodar, men intet boningshus förutom portstugorna.

Det är klart, att döttrarna bodde i huset norr om porten, där de hade kramboden, och gubben Michael höll således till i södra stugan, troligen i kammaren, som hade fönster åt gatan. Man skulle gärna vilja tänka sig, att han hade målat väggarna i sin enkla bostad fulla med änglar, apostlar och sköna paradislandskap, men det är också möjligt, att det aldrig hade fallit honom in att offra färg och arbete för egen förnöjelse. Ett vet man, att ju äldre han blev, ju mer blevo de kära himmelska gestalterna närvarande för hans inre syn, och detta gjorde väl hemmet mera skönt och strålande, än någon målares pensel hade kunnat åstadkomma.

Ännu sommaren år 1820 arbetade gubben i en av sina Österbottenskyrkor och var så kry, att man kunde vänta, att han skulle bli minst hundraårig. Men en dag i december månad följande år lät han kalla till sig sina söner, Calle och Gustaf, sina döttrar, Brita Cajsa, Greta och Lisette, och dessutom Gustafs hustru, Marie Calamnius, syster till doktorinnan i Nykarleby. Då de alla voro församlade, tillsade han dem sin snart förestående bortgång genom slag. De tillkallade, som sågo honom fullklädd, vid full hälsa och fullt förstånd, kunde väl svårligen härtill sätta någon tro, men knappt hade den gamle till dem alla sagt ett ömt farväl, läst några böner och börjat sjunga en psalm, förrän han fick slag på målet och lamhet i vänstra sidan.

Han levde ännu i tio dagar, men den tjuguåttonde december på morgonen såg Gustaf Toppelius, som låg i rummet invid faderns, att ljuset sakta slocknade. I detsamma hörde han någon från sjukrummet ropa: »Herre Gud, vad tar det åt ljusen?» Tre ljus hade slocknat på samma gång, och innan de blevo tända på nytt, hade den gamles själ smugit sig bort till den långa vilan.

Vid samma tillfälle, då gubben Michael för söner och döttrar hade förkunnat sin snara hädanfärd, hade han också förmanat dem att med tålamod bära en stor olycka, som snart skulle övergå dem. Och inte heller denna förutsägelse dröjde att gå i uppfyllelse. Fem månader efter dödsfallet, i maj 1822, blev hela Uleåborgs stad, som på den tiden räknade omkring fem tusen invånare och var landets tredje stad, lagd i aska av en förfärlig eldsvåda. Kyrkan och klockstapeln voro nästan det första, som ödelades, men elden tog också med sig rådhuset, lasarettet, fattighuset, prästgården, skolhuset och rektorsbostället, för att nu inte nämna alla byggnader, som befunno sig i enskild ägo.

Den gamla Toppeliska släktgården blev också i grund nedbränd, men liksom hela staden i övrigt återuppfördes den på förvånande kort tid. Doktor eller, rättare sagt, professor Gustaf Toppelius, ty han hade vid överflyttandet till Finland av Sveriges konung erhållit professorstitel, byggde sig ett vackert boningshus utmed Stora Torggatan i de forna portstugornas ställe, och åt syskonen anordnades bostad i en gårdsbyggnad. Den gamla kramboden tycktes systrarna ha tröttnat på, i stället hjälpte bröderna dem att sätta upp ett lånebibliotek. Av Michael Toppelius många barn hade emellertid en dotter dött redan före fadern, år 1823 följdes han av Brita Cajsa och år 1827 av Calle. Det var alltså endast Greta och Lisette, som flyttade in i gårdshuset och skötte det nyinrättade lånebiblioteket i Uleåborg.

Och är det nästan omöjligt att utan förvåning tänka på att denna boksamling, som innehöll mer än tusen volymer, bestående av dramer, romaner, poesisamlingar, litterära kalendrar och historiska arbeten, skulle vid denna tid ha upprättats i Toppeliernas gamla gård i Uleåborg. Man skulle häri vilja se ett verk av hädangångna andar, som ännu omsvävade sitt jordiska hemvist och med vakande ömhet överskyggde ett barn, som behövde upplysas om sina gåvor och vägledas till att finna sin rätta kallelse.

Ty så länkade sig händelsekedjan, att den lille gossen från Kuddnäs, som av sin far ansågs kallad till läkare och jordbrukare, kom till Uleåborg endast ett par år efter den dag, då den stora boksamlingen hade fått sin plats på hyllorna i fastrarnas bostad. Han skickades dit år 1829 vid vårterminens början för att genomgå trivialskolan, eftersom ingen sådan läroanstalt fanns i det lilla Nykarleby, och han skulle ha sin bostad hos sin farbror, professor Gustaf Toppelius.

*

Det är verkligen inte utan en känsla av vemod

man tänker på alla dessa små lantpojkar, som ryckas bort från sitt friska och naturliga liv i hemgården för att sändas till städerna till skoltvång och hemlöshet. Man kan nog föreställa sig hur små och hjälplösa de skola känna sig, hur de med ängslan skola betrakta sina kamrater, därför att dessa så väl veta hur de skola skicka sig, medan de själva känna sig ängsliga och bortkomna, eller hur de om kvällarna skola ligga och tänka på hemmet och räkna efter hur många dagar det är kvar till jullovet eller våravslutningen.

Dylikt kan naturligtvis vara nyttigt och härdande, men visst och sant är det, att sådana där små stackare mången gång få gå igenom saker, som stort folk inte skulle stå ut med.

Vad nu den lille Zachris Topelius från Kuddnäs beträffar, så hade han det som vanligt bättre ställt för sig än de flesta andra. Inte behövde han skiljas från hemmet i den första barndomen, utan ända tills han var elva år fyllda, fick han ha sin skola i södra gavelrummet på Kuddnäs med far själv som skolrektor, den snälle herr Blank som informator och syster Sophie och kusinerna Lithén som skolkamrater. När han gjorde sin första skolresa, satt mor själv med i släden och följde honom ända till Uleåborg, där hon lämnade honom hos släktingarna, som med kärlek välkomnade honom från första stund. Och vad skolan beträffar, så hade han fått en så god underbyggnad där hemma, att han både slapp undan apologistklassen och första klass och kom in i den andra. Ja, han blev till och med primus i klassen och bibehöll den ställningen utan svårighet, eftersom det befanns, att han redan hade genomgått hela den bestämda kursen.

Men trots detta är det mycket möjligt, att han hade det svårare än många av sina likar. De andra hade kanske inte alls blivit uppfostrade i någon lustgård, och de hade det inte värre borta än hemma. Den lille sagoprinsen från Kuddnäs däremot fick lov att i flera hänseenden tvinga sin natur eller, om man så vill, plocka fram nya sidor av sin natur för att kunna komma till rätta med livet.

Detta skall för resten inte alls vara sagt som något beklagande, tvärtom. Sådant där är ju oundvikligt, för att det skall bli folk av en.

Hos farbroderns i det nya, fina huset, där det fanns en hel våning av stora, vackra festrum med eleganta möbler, där värdinnan var en firad skönhet och värden var så belevad, så kvick och hade något så förnämt i sitt väsen, att han blev förebilden för en hovman, en kungagunstling, var gång gossen ville föreställa sig en sådan person, där kunde det nog vara mycket bra, men alldeles omöjligt blev det ju att känna sig obesvärad och hemmastadd. Zachris blev blyg och försagd och tänkte på hur han skulle bära sig åt för att göra allt riktigt och synas väluppfostrad och fullkomlig. Farbrodern skulle kanske inte ha haft något emot, om han hade varit litet hurtigare och mer full av upptåg, mostern skulle kanske ha blivit mer intresserad av honom, om han hade varit mer öppen och ömt förtrolig, men något dylikt kunde ju inte falla honom in. Såsom det nu var, skötte farbror och moster sina arbeten och nöjen utan att mycket sysselsätta sig med den lille inackorderingen, som på det sättet blev rätt ensam och hänvisad till sina egna resurser.

Det hade han ju aldrig förr varit nödd till. Det gick dåligt i början, men sedan allt bättre och bättre. Och att kunna roa sig själv är en nyttig vana, som man inte kan tillägna sig för tidigt.

I skolan kunde han ju ännu mycket mindre tänka på att få vara sig själv. Man måste erkänna, att i en dylik inrättning fanns då för tiden intet annat än tvång och vedermöda. Till på köpet gick det inte an att visa sig naturligt ömskinnad och känslig, utan varje liten pilt måste bjuda till att uppträda oberörd som en spartan. Det var förfärligt att tänka på hur föraktad och utskrattad den pojke skulle ha blivit, som hade jämrat sig över att nödgas gå till skolan i mörka vintermorgnar i fyrtio graders kyla. Nytt skolhus hade ännu inte blivit uppbyggt efter branden, utan man höll till i en dålig, hyrd lokal, men inte hade det gått den väl, som hade klagat över drag eller fukt. Och undervisningen i Uleåborgs skola var inte lagd i någon Porthansk anda, det förekom intet annat än plugg och utanläsning, men man fick hålla till godo med den, sådan den var, och låta bli att tänka på att man hade tråkigt. Om man aldrig en enda timme kunde bli kvitt latinet, utan måste läsa latinsk grammatik på latin och grekisk grammatik på latin och hebreisk grammatik på latin och Benzelii Theologi på latin, förutom de latinska auktorerna själva, så måste det helt enkelt bäras med mod och ståndaktighet.

Och framför allt måste man vara spartan i umgänget med kamraterna. Alla de snöbollar och nyp, som bestodos nykomlingen, därför att han misstänktes för att vara en »mammas gosse», var det bäst att ta emot med stolt förakt. Man fick hålla tillbaka tårarna, bita samman tänderna och slå igen, så gott man förmådde. Att bli kallad Tuppen, det fick man hålla till godo med, och man måste vänja sig vid att föra ett käckt och karlaktigt språk och inte sky en och annan svordom.

Likaså måste man avstå från det ljuvliga och styrkande, som ligger i att äga en jämnårig vän och förtrogen. Kamraterna voro starka och muntra och hederliga pojkar, de skötte sig utmärkt i striderna med gatpojkarna och i bollspelet på första maj. De kunde storma och försvara en snöfästning som riktiga hjältar, men ingen av dem var sådan som Alexander Lithén, så att man kunde lägga armen om skuldran på honom och anförtro honom sina innersta tankar.

På samma sätt som med pojkarna var det med flickorna. Farbror och moster togo honom ibland med sig på baler och tillställningar. Men det var inte sådana flickor här som i Nykarleby, inte så rättframma och trevliga, ingen enda, som ens kunde nämnas på samma dag som Mathilda Lithén.

Nej, han var hänvisad till att sköta sig själv, att gå ensam och visa världen en tapper uppsyn. Fadern hade nog velat lära honom detta, men han hade inte kunnat åstadkomma en sådan härdning, som bestods honom här uppe.

Man kan just undra hur han skulle ha kommit igenom alltsammans, ifall han inte hade haft fastrarna och böckerna.

Om han gick tvärsigenom professorns hus och sedan över en planterad gård, så var han framme hos de två gamla fastrarna. Och de voro enkla och vänliga, och i deras tre små rum var det alltid så förunderligt tryggt och hemlikt, att han alldeles glömde att lägga band på sig och att uppföra sig väl, utan blev barnslig och glad och hjärtevarm och lekfull, såsom det låg i hans natur att vara. Här lagade de goda plättar åt honom, här fick han koka knäck och höra historier. Man förtalde om farfarsfar och farfar och om hans egen pappa, hur han hade varit i sin ungdom. Och faster Greta hade vistats hos släktingar i Sverige det märkvärdiga året 1792 och hade bevistat den ödesdigra operamaskeraden den 16 mars och kunde aldrig upphöra att därom berätta.

Här nere hos fastrarna fanns ju dessutom det bästa och förnämsta i hela Uleåborg, här fanns lånebiblioteket.

Man kan förstå, att han kastade sig över det redan första dagen han kom dit, och sedan läste han bok på bok, så att han fick göra bekantskap med alla de tusen volymerna. Han började med rövarromanerna, men sedan fick allt det andra följa med: poesiböcker, kalendrar, de väldiga Genliska memoarmassorna, Florians sentimentala romaner, den svenska upplysningstidens lärodikter, alltsammans. Miltons Förlorade paradis vandrade in i samma hjärna, som nyss förut hade slukat Abellino eller Svarte Jonas. Göthes Iphigenia och Homeri Iliad och Odyssé funno nådigt mottagande, sedan han hade slutat Robinson eller Gullivers resor. Inte föll det fastrarna in att neka honom att läsa, då böckerna funnos där och han fann det roligt. Och god tid hade han. I Uleåborgs skola lästes läxorna mestadels på skolrummet under skoltimmarna, så att han hade alla eftermiddagar lediga.

Han läste och läste. Och världen blev stor och strålande av äventyr, människoödena länkade sig till den underligaste kedja, och människokaraktärerna avslöjade sig för honom än hjältelikt höga, än låga och djuriska. Gångna välden, vilkas tillvaro han knappast hade anat, levde upp och förgingos under hans ögon. Skönhet och kärlek uppenbarade för honom sin makt och sin lockelse, ett helt nytt, otroligt liv visade sig för honom, och dikten, vars trollkraft kunde frambesvärja allt detta, blev till det mest underbara av alla de underbara ting, som han hade lärt känna.

Det var bra synd om syster Sophie och Lithénarna, att de inte skulle få läsa om de modiga och ädla hjältarna och om de sköna, älskande kvinnornas äventyr. Kanske att han kunde försöka dela med sig åt dem av sin rikedom på det sättet, att han skickade dem ett litet sammandrag av innehållet i de roligaste böckerna? De skulle ju sålunda kunna få en liten boksamling, de också, och det kunde vara passande att kalla denna »Lilla biblioteket». Och vad han själv kunde finna på att sätta samman i de stora mästarnas fotspär, det kunde ju också ingå i samlingen.

Tanken gick i verkställighet. Men som papper var dyrt, så fick man låta böckerna komma ut i mycket litet format och inte många sidor långa, så att innehållet blev en smula hopträngt, och de riktiga författarna skulle kanske ha blivit litet ängsliga, om de hade fått se vad de hade gett upphov till. Men på Kuddnäs blevo böckerna väl mottagna, så mycket han kunde sända hem hade god åtgång, både Canongates krönika av Sir Walter Scott och Den förskräckliga draken av en ännu rätt okänd författare, som tecknade sig Z. T—s.

Men det var inte nog med att han gjorde utdrag ur lånebiblioteksböckerna. Han sökte också föreställa sig hur de uppträdande hjältarna kunde ha sett ut. Han ritade dem, målade dem och klippte ut dem. Han gjorde sig en hel samling pappersdockor, men dessa visade han för ingen enda människa utom för systern, därför att han var rädd för att bli utskrattad, ifall det hade blivit bekant, att han lekte med dockor. Men detta var naturligtvis ingen vanlig, fånig docklek, utan hans personer, som inte bara voro från romaner utan också från den verkliga världsteatern och från historiens stora fält, ställdes upp i golvspringorna och fördes mot varandra fäktande och domderande, hållande tal och utdelande stötar. Till sist kom en stor sax, liksom förd av en ödesgudinnas hand, och gjorde slut på komedien, som åter upptogs nästa dag och hjälpte den ensamme gossen att fördriva många ledsnadens stunder.

Det där lånebiblioteket medförde verkligen en sådan mängd nöjen, att det kunde ha försonat honom med livet på den ödsligaste fläck av jordklotet, men tyvärr hade föräldrarna i Nykarleby fått veta, att han alldeles gick upp i att läsa romaner, och de blevo i allra högsta grad förskräckta.

Både far och mor skrevo och bådo honom att upphöra. Jo, utmärkta diktverk, såsom Valerii Tålamodet eller Miltons Paradis fick han naturligtvis läsa, men romanslukandet ansågo de skadligt både för kropp och själ. Han måste vinna på sig själv, såsom han ju var van att göra, och avstå från detta, som alldeles kunde förstöra honom.

Och för att hjälpa honom på den goda vägen förordnade de, att han skulle ta pianolektioner och lära sig rita. På så sätt skulle han inte få så mycken tid övrig att öda bort på onyttiga förströelser.

Gossen skrev tillbaka och lovade följa deras förordningar, och det var helt säkert hans mening att hålla ord.

Men nu fick han strida med det, som var starkare än något han hittilldags hade bekämpat. Detta var värre än att ge bort en kälke. Det var att beröva sin själ den näring, som den eftertraktade.

Heta strider utkämpades, det kan man vara viss om, men hela hans håg stod till böckerna, Det fanns törst och hunger inom honom, och då han inte kunde förstå, att hån skadade sig själv eller någon annan genom att läsa, så fanns det inte heller någon rätt iver i motståndet.

Vinna på sig själv, det hade han visserligen inte glömt.

Han hade en gång varit ute en marknadsdag och druckit ur två buteljer öl. Om detta blev det sedan ett jämmerligt skrivande hemifrån. Men stor sak i det. Det behövde de inte bråka så mycket om. Nog kunde han låta bli att dricka öl.

Det var tråkigt att läsa ryska i skolan. Det fanns mer än en anledning, varför han inte skulle vara noga med att infinna sig på lektionerna. Men det kunde han ju också stå ut med.

Och att gå i kyrkan varje söndag, då det hettes, att man skulle ha lov hela dagen, det var ganska tungt, men det underkastade han sig ävenledes.

Och att ta pianolektioner var verkligen påkostande, då tiden hade kunnat användas så mycket nöjsammare, men härvidlag kunde han också vinna på sig själv.

Men att avstå från att läsa igenom hela fastrarnas bibliotek, det kunde han inte. Det skulle inte ha varit att övervinna sig själv, det skulle ha varit att ödelägga sig själv, och det var ju ändå inte meningen.

I Uleåborgs skola slet han sig fram i tre och ett halvt år ända till vårterminens slut år 1832. Då hade han gått igenom trivialskolans sista klass, och som något gymnasium inte fanns, hade han ingenting mer att beställa i den staden.

Så småningom hade han hunnit vänja sig vid både skolan och det främmande hemmet. Mycket där uppe utom fastrarnas bostad och deras bibliotek hade blivit honom kärt, men besöken i hemmet hade dock hela tiden varit det förnämsta av alltsammans.

De trettio eller, noga räknat, tjuguåtta milen, som skilja Uleåborg och Nykarleby, hade han nu åkt tolv gånger, så att han hade väl lärt känna det enformiga österbottniska kustlandskapet. Vägen erbjöd just inte mycken omväxling eller förströelse, men vilken glädje var det inte, då han äntligen var så långt kommen, att Kuddnäs syntes från vägen, när han körde uppåt allén, när han fick hoppa ur åkdonet framför förstudörren och hälsa på mamma och syster Sophie och skynda in till far och kyssa honom på hand och sedan ut i köket som en blåsande storm och svänga om med Brita och Stina och Anna Lena, när han fick inspektera lagården och stallet och hönshuset och fårhuset och svinstian, och när han till sist fick göra en hastig sväng bortåt asphagen för att slå armarna om de kära barndomsvännerna där ute och kyssa deras gråvita, glänsande, släta bark!