Zachris Topelius/06
| ← 5. Uleåborg |
|
7. Hos Runeberg → |
FADERNS DÖD.
Under de år, då Zachris vistades i Uleåborg,
hade en hel del förändringar inträffat hos
släktingarna i Nykarleby. Gamla mormor Turdin hade
gått hädan, rådman Lithén, som hade blivit änkling
redan 1826, gifte om sig 1829 med Charlotte
Toppelins från Uleåborg, en syssling till Zachris.
På hösten 1831 hade Zachris bäste vän, Alexander
Lithén, dött i lungsot.
Men den allvarligaste förändringen hade dock inträffat på Kuddnäs.
Då Zachris kom hem till julen 1830, fick han inte som vanligt storma in till sin far för att hälsa. Doktor Topelius låg sjuk i lunginflammation, och han trodde själv, att han inte längre skulle kunna strida mot döden, som sedan tio år tillbaka ständigt hade hotat honom.
Han hade varit mycket klen hela hösten, men innan sjukdomen alldeles överväldigade honom, hade han beställt om sitt hus och förordnat, att sonen och dottern skulle ärva var sin fjärdedel av förmögenheten, medan hustrun fick hälften. Att sonen, såsom lagen föreskrev, skulle ärva dubbelt mot systern, ansåg han vara en stor orättvisa.
Ett brev till sonen hade han efterlämnat, däri han, utan att något orda om sig själv, hade nedskrivit en mängd råd och maximer, som borde hjälpa honom att visligen och varligen genomvandra livet. Och som om han fruktade, att han ännu inte hade gjort till fyllest, hade han också skrivit till brodern för att bedja honom bliva sonens hjälpare och rådgivare.
Undergiven och tålig, som han hade levat, gick han döden till mötes. Han avled den 23 januari 1831 och blev under allmän sorg och stort deltagande begraven. Det visade sig nu vilket djupt intryck många människor hade mottagit av det hårda öde, som hade blivit hans. Samma smärta rådde kring hans bår, som om han hade fått göra människorna alla de tjänster, som det hade varit hans vilja och önskan.
Under tårar läste man den inskrift, som hade anbringats på kistan:
var du dock alltid, ända till ditt yttersta,
de uslas ömma vårdare.
Hell dig!
Frid öfver ditt stoft!
När likprocessionen tågade genom kyrkan,
inträffade något, som ansågs för ett järtecken. En
av de silverstjärnor, som voro strödda över
bårtäcket, lossnade, föll till golvet och upptogs av
sonen. Hela menigheten ansåg, att härmed förebådades,
att sonen skulle bliva fadern lik i kunskaper och verksamhetslust och att han skulle
komma att dö lika älskad och aktad som han.
I sanning skulle man inte vilja tro, att framtidens genius, rörd av människornas tårar och sorg, hade velat uppenbara för dem något av det, som de kommande åren skulle medföra, i det den visade dem, att detta ödelagda liv hade fyllt en stor uppgift. Hade det stått i dess makt, förvisso skulle den på kistans silverplåt ha velat inrista ännu en inskrift:
i ditt sjukrum, förbereddes av dig
upptäckten av det finska folkets
stora forntidsdikt.
och av dig härdades och utrustades för livets strid,
han är utsedd till en ny, stor runomästare,
till den nya tidens ljuva sångare.
Men framtidens genius hade ingen griffel att
skriva med. Han efterlämnade endast ett svagt
och otydligt tecken för människor att tyda eller
misstyda, alltsom de bäst kunde.