Zachris Topelius/07

←   6. Faderns död

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf  7. Hos Runeberg

8. Romantik  →

HOS RUNEBERG.

Egentligen borde unge Zachris Topelius nu, sedan skolan var genomgången, ha sökt sig in vid Åbo gymnasium och gått igenom tre ringar där för att bli mogen till studentexamen. Men han fruktade, att om han reste till Åbo, skulle han åter bli utsatt för skolplugg och själlös utanläsning, som snarare hindrade än befordrade hans studier. Om han däremot finge läsa privat för en duktig lärare såsom på den tiden, då han fick sin undervisning i södra gavelrummet på Kuddnäs, trodde han, att han skulle kunna ta sin studentexamen på vida kortare tid än tre år. Han lyckades verkligen övertyga sin mor, att detta skulle vara den bästa utvägen, och man började se sig om efter någon lämplig lärare.

Först och främst rådfrågade man kusin Frans Michael, som nu var präst på Orisbergs bruk i södra Österbotten. Han, som ju helt nyligen hade lämnat universitetet, kunde troligen ge anvisning på en passande person. Och se, Frans Michael föreslog genast, att man skulle vända sig till en ung magister Runeberg från Jakobstad, som hade varit hans kamrat i Vasa skola. Runeberg var nygift, bosatt i Helsingfors och hade en liten befattning som konsistorieamanuens, som han omöjligen kunde dra sig fram på, och kusin Frans Michael hade hört, att han ämnade hjälpa upp affärerna genom att ta emot inackorderingar och ge privatlektioner.

Detta var ju som enkom beställt för Zachris, och efter samråd med mor och farbror blev beslut fattat. Kusinen skötte alla underhandlingar, och det blev överenskommet, att Zachris skulle få bo hos Runebergs, ända tills han hade tagit sin studentexamen, och betala fem hundra riksdaler om året för bostad, mat, ljus, eldning, städning och undervisning. Summan ansågs betydlig, men om allt gick efter beräkning, borde detta utfalla billigare än att ligga tre år i Åbo.

Hösten år 1832, fjorton år gammal, gjorde Zachris sin första resa till Helsingfors. Lång väg hade han haft till Uleåborg, men vad var det att tala om mot den femtimila resan till huvudstaden? Och nu var det inte bara det släta, öppna kustlandet han hade att genomfara, nu måste han fram genom Tavastlands ödsliga skogstrakter, där man påstod att det ännu fanns rövartillhåll i bergsklyftorna. Med den världserfarenhet han i så rikt mått hade inhämtat ur sina kära romaner väpnade han sig med ett par pistoler och satt med hanen spänd, medan färden gick fram genom den mörkaste skogen. På gästgivargårdarna gick han inte till sängs, förrän han hade tittat under sängen eller bakom ugnen, så att han skulle vara säker om att inte någon finsk Rinaldo Rinaldino befann sig gömd i rummet. Men allt gick väl, och han kom lyckligen fram till Helsingfors.

Magister Runeberg bodde öster ut i staden i ett nybyggt hus i hörnet av Konstantins- och Manègegatorna. Där hade han och hans hustru fått hyra en stor, vacker våning på nio rum för billigt pris, därför att den hade använts som kolerasjukhus, då farsoten sista gången härjade i Helsingfors, och värden alltsedan dess hade haft svårt att få den uthyrd. Tack vare det stora utrymmet kunde nu de unga makarna hyra ut två rum och ta emot sex inackorderingspojkar i tre andra. Det blev ändå fyra rum över för eget bruk.

De voro nätt och jämnt inflyttade, då Zachris kom neråkande från Nykarleby, och första natten var hans rum inte i ordning, utan han fick ligga i matsalen.

Då han hade klätt sig nästa morgon och stod där i det stora rummet utan att riktigt veta var han skulle göra av sig, föllo hans ögon på en hög böcker, helt nya och alldeles lika stora, som lågo i ett hörn.

Han gick fram och tog upp en bok, det var ju omöjligt att låta bli, och såg, att den innehöll en dikt med titeln Elgskyttarna, författad av Johan Ludvig Runeberg.

Zachris visste nog redan genom kusin Frans Michael, att Runeberg skrev vers i tidningar och att han redan hade givit ut, en samling dikter i bokform, men detta var det första av hans verk, som han hade i sin hand. Naturligtvis kunde han inte avhålla sig från att kika in mellan de ouppskurna sidorna och börja läsa. Och medan han stod där med boken så intresserad, att han varken hörde eller såg, kom Runeberg in i rummet och frågade vad det var han läste.

Gossen kände, att han blev röd över hela ansiktet. Han lade hastigt ifrån sig boken och bad om ursäkt, så gott han kunde i sin förvirring. Runeberg stod och betraktade honom. En spenslig, mager pojke med mörkt hår, framstruket vid öronen, inte alls vacker med sin stora näsa och sina insjunkna kinder, men ändå tilldragande genom de mörka, djupa ögonen och de fina dragen kring munnen. Han tänkte helt säkert, att gossen snarare såg ut som ett förskrämt fattigmansbarn än som den bortskämde sonen till den berömde och förmögne Nykarlebydoktorn.

Zachris stod och skämdes under mönstringen. Plötsligt flög ett gott leende över magisterns skärpskurna ansikte. Han hade väl upptäckt, att han hade framför sig en liten drömmare, vars själ hade lättare att finna sig till rätta i böckernas värld än i verklighetens.

»Behåll boken, om den roar dig!» sade Runeberg.

Och därmed hade magistern naturligtvis vunnit Zachris hjärta. Han kände, att han skulle komma att trivas här. Han å sin sida hade noga skärskådat den långe, magre magistern och kommit till den slutsatsen, att det var en lycka att få leva under samma tak som en sådan man.

Samma dag hade Zachris ett nytt äventyr. Han hade gått ut för att se på staden, men råkade vilse och kom två timmar för sent till middagen. I stället för att läxa upp honom för hans slarv skrattade emellertid Runeberg endast åt hans otur, och frun lät honom inte vara utan middag. Han var tydligen kommen till ett gott och vänligt hem.

Sedan nu salen hade blivit iordningställd, visade det sig, att den var möblerad med matbord och stolar mitt på golvet, med soffa och divanbord utmed ena väggen och dessutom med ett par enkla bokhyllor. Intet piano hade den, inga tavlor. Det var ett stort rum med fem fönster, men det hade också många uppgifter att fylla. Det tjänstgjorde både som matsal, skolrum och sällskapsrum. På ena sidan om salen lågo sängkammaren, köket och de två uthyrda rummen, på den andra fyra små rum, som innehades: ett av Runeberg själv, ett av Zachris och hans rumskamrat, lyceisten Samuel Barck, ett av två bröder Krabbe, som voro studenter, ett av två småpojkar Örn, som gingo på Lyceum.

Det var fullt i var vrå, och Barcken i synnerhet var en stor bråkmakare, och de små Örnarna voro inte mycket bättre än han. Zachris kunde inte annat än i sitt hjärta ge fru Runeberg rätt, när hon en dag sade vid middagsbordet: »Gud nåde den, som ska ha att göra med en hop pojkar! De är de ostyrigaste själar jag vet.» Man kunde ju bara hoppas, att hon inte räknade den, som inte var lyceist, utan hade lämnat skolan bakom sig och var valedicent, med till pojkflocken.

De allra närmaste dagarna ägnade Zachris mest åt att göra sig bekant med staden. Han fann den vacker och sevärd, mer än han hade kunnat föreställa sig.

Helsingfors, som år 1812 hade utnämnts till Finlands huvudstad och dit universitetet hade förflyttats efter Åbo brand 1827, var ännu på 1830-talet en rätt liten stad, som utbredde sig endast över östra delen av den långa, tämligen breda, i en vass spets slutande halvö, som den hade fått sig anvisad till boplats. Men genom J. A. Ehrenströms och den utmärkte arkitekten Engels försorg hade staden redan erhållit en ganska imponerande prägel. Den norrifrån kommande resanden måste förvånas över den två kilometer långa Unionsgatan, som än genom sprängda berg, än på höga dammar, än på en lång bro förde honom fram först till stadens medelpunkt och hjärta, det vackra Senatstorget, sedan till den breda, ståtliga, trädplanterade Esplanaden med salutorget. Efter mönstret av Gustav Adolfs torg i Stockholm hade Ehrenström på Senatstorget låtit uppföra tvenne monumentala byggnader, Senatshuset och Universitetshuset, mitt emot varandra vid torgets kortsidor. Vid östra långsidan kvarstod ännu det gamla rådhuset från 1770, men bredvid detta hade man börjat uppföra den ståtliga Nikolaikyrkan, luthersk trots sitt ryska namn, och detta tempel lovade att med sina storartade trappanläggningar och sina kupoler på det yppersta sätt bidraga till torgets skönhet.

Kejserliga palatset och den ryska kyrkan å ena sidan, å den andra de låga, skansklädda holmarna rätt i söder, som buro namnet Sveaborg, gåvo åt staden det ofta vemodsfyllda intresse, som åtföljer platser, där nytt och gammalt brytas mot varandra, där forntidsminnen ännu dröja kvar och där framtiden skapas.

Rätt snart kom dock Zachris i gång med arbetet och fick en bestämd levnadsordning.

Han steg upp varje dag klockan sju, och från åtta till tio hade han lektion för Runeberg tillsammans med fem andra studentkandidater. Detta blev den bästa stunden på dagen, därför att magistern var en utmärkt lärare. Han fordrade jämnt så mycken utanläsning, som var nödvändigt, men dessutom nöjde han sig inte med mindre, än att man skulle förstå vad man läste. Hans kraftfulla, snillrika personlighet utövade ett utomordentligt inflytande på eleverna, i synnerhet på Zachris, som hade en rent instinktiv uppfattning av hans storhet. Hur skulle han inte anstränga sig för att göra sitt bästa inför en sådan lärare? Vem skulle vilja visa sig som en stympare inför den, som själv var en sådan karlakarl?

Zachris märkte snart, att Runeberg var intresserad av historia, men detta ämne hade man i Uleåborg studerat efter Regnérs Begrepp, en gammal hederlig lärobok, som var uppställd i numrerade frågor och svar och gjorde studiet av världshändelserna likaså torrt som en katekesläxa. Han hade också trott allt hittills, att historien inte var annat än ett uppräknande av namn och årtal, men nu fick han sina ögon öppnade, och för att tillfredsställa den av magistern väckta lusten efter historiskt vetande började han att studera Fryxells svenska historia med sådan flit, att knappast en dag förgick, utan att han däråt ägnade flera timmar.

Efter morgon lektionen brukade Zachris läsa över nästa dags läxor. Den historiska läsningen blev också vanligen överstökad, innan den tidiga middagen kom. Sedan hade han hela sin eftermiddag ledig alldeles som under skoltiden.

Men han var ju från Uleåborg van att sysselsätta sig själv. Här som där hade han att tillgå romanläsning, författarskap för Lilla biblioteket, lek med pappersdockor och trägen brevskrivning till hemmet. Han lade sig nu också till med vanan att röka, som ju förhöjde de ensliga timmarnas behag. Då han tröttnade på att sitta inne, hade han den tillflykten att uppsöka den forne informatorn, herr Blank, som bodde i Finska kasern hos en kapten Thuneberg och läste med hans gossar. Han brukade också dricka te vid torget hos en tejungfru, som var mycket lustig att prata med. Hon talade finsksvenska ungefär som Brita där hemma, man kunde vilja gå till henne och dricka hennes te bara fördenskull. Dessutom kunde han leka och slåss med Barcken och de små Örnarna, och ibland kommo några studiekamrater på besök; då språkade man, spelade Kille och firade brasa.

Jo, nog fanns det i denna stad mycket mer att förnöja sig med för en ensam pojke än i Uleåborg. Ett par gånger var det marknad, och då vandrade han ut för att se på torghandeln, dricka öl i något stånd och köpa hem frukt och annat namnam. Om söndagarna kunde han gå och höra den märkvärdiga ryska gudstjänsten, resa staden runt med isvostjik eller bege sig ut till Sveaborg för att bese fästningsverken. Dessutom ägde ju staden inte mindre än fyra konditorier och gästades både ofta och länge av resande teatersällskap.

Varje kväll skrev han ner i sin dagbok vad sig under dagen hade tilldragit. Inte några känslostämningar, utan nätt och jämnt vad som hade hänt honom. Det var för att efterkomma faderns förmaningar, som han företog sig detta, men snart blev det för honom en mycket kär vana. Och liksom för att under skrivningen roa sig själv begagnade han sig inte bara av bokstäver, utan också av figurer. Tejungfrun till exempel betecknades alltid av en liten trippande gumma, ett hus med många fönster föreställde Finska kasern, och hans studiekamrat Elvings namn symboliserades genom en älv och en vinge.

Längre fram på hösten fick han två nya förströelser. Det var modern hemma på Kuddnäs, som hittade på, att han skulle gå i dansskola hos mamsell Arppe, och det gick han gärna in på. Det blev just inte så behagligt i början, därför att mamsellen var otålig och sträng, men alltsom han vann i skicklighet, blev det alltmer roligt. Och efter jul, sedan han hade slutat dansskolan, gick han flera gånger med herr Blank på picknicker och gjorde bekantskap med huvudstadsdamerna. Men hans hjärta förblev troget Mathilda Lithén. Det fanns i hela Helsingfors ingen ung flicka, som kunde förliknas med henne, ja, han skulle nästan vilja säga, att den anspråkslösaste av hans flickbekanta i Nykarleby var förmer än den förnämsta här nere.

Den andra roligheten bestod däri, att han och rumskamraten hyrde ett piano tillsammans. För en sådan »syltfot» och spektakelmakare, som den där Barcken än var, så saknade han ingalunda begåvning. I musiken hade han aldrig kommit så långt, att han hade orkat lära sig noterna, men allt, vad han hörde, kunde han ta ut och spela efter gehör. Och Zachris å sin sida var inte mera någon fiende till musiken, såsom han hade varit första tiden i Uleåborg, utan det hade nära nog blivit till ett behov för honom att ha ett piano att svärma vid.

Det kan se ut, som om han från första stund skulle ha funnit sig bättre till rätta i Helsingfors än i Uleåborg, men härom är inte så lätt att döma. Drömlivet, som han hade fört i den kalla, vintermörka staden, hade blivit honom mycket kärt. Alla diktverken i fastrarnas bibliotek hade skapat omkring honom en förtrollad värld, en skimrande lustgård med spelande träd och talande fåglar, där hans ande hade känt sig likaså hemmastadd som i barndomsomgivningen kring Kuddnäs.

Här i Helsingfors försökte han bibehålla sina litterära vanor, sitt stilla sysslande med penna och bok. Diktens underfulla rosengård hade han ämnat flytta in i inackorderingskasernens stoj och bråk, och på sätt och vis gjorde han det väl också, men den lugna drömstämningen kunde han inte här återfå. Han blev ständigt oroad, den unge enstöringen fick inte vara i fred bakom sina trädgårdshäckar.

Det förhöll sig olyckligtvis så, att Samuel Barck, rumskamraten, var den respektlösaste sälle i hela Helsingfors. Första bekantskapen med honom hade ju inte varit obehaglig. Barcken hade trakterat ymnigt med karameller och knäck, och om eftermiddagarna hade de i sällskap gjort visiter hos tejungfrun, men snart nog hade den gunstig herrn börjat visa vad han gick för.

Barcken lät aldrig Zachris ha sina saker i fred och retade gallfeber på honom med sin oförsynthet och sitt slarv. Så till exempel for Barcken en söndagsmorgon till Sveaborg och tog då med sig Zachris roman Demoniana, som han hade glatt sig åt att få läsa under vilodagen. Örnarna och Zachris hade en gång anordnat ett spökeri för att skrämma jungfrurna, men Barckens mellankomst förstörde alltsammans. Barcken, som bara var lyceist, hade inte tillåtelse att röka, men han lånade ständigt Zachris pipa och rökte olovandes. Rätt som det var, hittade Barcken på att bli skolsjuk, så att han hade honom hemma, just då han hade hoppats att få vara i fred med sina läxor. Barcken ansåg sig ha rätt att ligga och dra sig på den enda soffan, och det ville strid till för att få honom därifrån. Barcken skvallrade: en gång hade Zachris sagt något om jungfrurna, och då sprang den syltfoten genast ut i köket och bryggde obehag för kamraten.

En gång, då Zachris skulle gå på en picknick, kunde han inte finna sitt enda par svarta långstrumpor, så att det blev omöjligt för honom att gå på dans. I stället fick han nöja sig med att i Barckens sällskap gå till tejungfrun. Man kan just tänka sig hur rasande han skulle bli, då Barcken vid hemkomsten drog fram de bortkomna strumporna ur sin säng. Han hade funnit det tråkigt att bli lämnad ensam hemma och hade fördenskull gömt undan dem.

Men ingen må tro, att Zachris bar allt detta med tålamod och undergivenhet. Barcken fick stryk om aftonen, då han lade sig, och om morgonen, då han uppstod. Barcken blev många gånger utkastad ur kammaren. Barcken jagades runt kvarteret med snöbollar och tilltygades vådligt. Det gavs ingen pardon. Zachris kände på sig, att han måste visa den andre, att han inte var någon förläst mes, utan kunde stå på sin rätt.

Men det märktes inga tecken till att Barcken förbättrades, han var helt enkelt okuvlig, och det är lätt att förstå hur det skulle gå med de fina, ensliga drömmerierna, då Zachris hade en sådan galgfågel i samma rum.

När det blev jul, skulle Barcken fara till sitt hem, och Zachris, som skulle stanna i Helsingfors, hoppades på en lugn och god tid. Men dagen före avresan hade Barcken förälskat sig i en liten fuling till hund och tagit den med sig till Runebergs. Han ämnade roa sig med den där hemma under julen och sökte smussla ner den i släden, inlindad i en kapprock, men planen upptäcktes, och Mirka blev kvarlämnad i Helsingfors. Och naturligtvis måste Zachris ta sig an den stackars hunden, som gnällde och längtade och var lika så störande som Barcken själv. Han knotade i början över att aldrig få någon fred för rumskamraten, inte en gång då han var borta, men snart blev han god vän med hunden, och hade mycken förströelse av honom under sin ensliga julhelg.

Men då Zachris inte som förr kunde uppgå i den värld, som stora andar och visa mästare reste omkring honom, så kände han mången gång, att hans själ hungrade. Han längtade denna vinter mycket efter hemmet, efter Mathilda, han saknade sin döde vän Alexander Lithén, och han kände sig stundom så svårmodig, att han gärna skulle ha lämnat livet.

Vad som i första rummet erbjöd sig som en ersättning för det störda fantasilivet, var naturligtvis umgänge med kamrater.

Oftast var det dock inte jämnårigas sällskap, som han sökte, utan helst ville han vara tillsammans med äldre, framför allt med redan färdiga studenter, och lyssna till deras samtal. Det var nu första gången, som han fick vara med om de ungas eviga disputerande och diskuterande om alla det kommande livets stora frågor, om kärleken, om levnadskallet, om fosterlandet, för att nu inte tala om alla resonemanger över det, som hörde till dagshändelserna vid universitetet, det senaste gruffet i Österbottniska avdelningen, den eller den professorns egenheter, den eller den studentens utsikter att gå igenom i examen, allt det med ett ord, som hörde till den nya värld, dit han snart hoppades vinna inträde.

Men i dessa kretsar fick han inte endast insamla ett vetande, som rent av var nödvändigt för honom, där fick han också lära sig smak för kortspel. Man spelade i själva verket ännu mer, än man pratade, och det inte endast så oskyldiga saker som »Si opp» eller »Mylli Matti», som brukades hemma på Kuddnäs, utan riktiga hasardspel, såsom »Bonapart», »Halb Zwölf» och Kille, och man spelade om pengar.

Zachris var med. Visst helt försiktigt till en början, men snart med verklig iver och passion. Han spelade både förmiddag och eftermiddag, det blev nästan lika oemotståndligt roligt, som det i Uleåborg hade varit att läsa romaner.

Man höll sig mest i Krabbarnas rum under spelet. Dit samlades främmande studenter, man drack punsch och fortsatte långt in på nätterna med spel och rummel. Oftast roade man sig med att spela Kille, och förlusten eller vinsten kunde mycket väl gå upp till flera riksdaler på en afton.

Zachris fick nog sina varningar. Herr Blank bad honom låta bli att spela om pengar, men som han kort därpå lämnade staden för en tid, så blev nog varningen utan verkan. Från farbrodern i Uleåborg kom en skrivelse, som inte direkt berörde kortspelet, men som uppmanade honom att inte förspilla det goda anseende, som släkten hade förvärvat; likaså anlände ett förmanande brev från kusin Frans Michael.

En gång, då han i brist på bättre hade hållit till godo med att ta sig ett parti Kille i sällskap med Barcken och de små Örnarna, kom Runeberg in i rummet. Det blev i all hast slut med spelet, lyceisterna fingo en uppsträckning, men till Zachris sade magistern ingenting. Han fann det väl rätt ofarligt, att han satt och spelade med de små »paltrockarna». Om han hade vetat av spelet inne i Krabbarnas rum, hur hade det då gått?

Spelandet fortgick emellertid lika vilt, framför allt i början av vårterminen. Och Zachris gick så helt upp i nöjet, att han alls inte märkte, att han var kommen in på en orätt väg.

Men så vände herr Blank äntligen tillbaka från sin resa. Och han hade bland annat varit i Nykarleby och hade talat om för doktorinnan på Kuddnäs hur Zachris levde i Helsingfors. Nu hade han med sig förmanande brev från modern och därjämte det brevet, som fadern hade skrivit till honom på sin dödsbädd.

Och gossens ögon öppnades. Han bävade vid upptäckten av det farliga odjur, som bodde i hans själ, och han föresatte sig, att det skulle genast kuvas och tämjas. Spellustan skulle inte få bli herre över honom. Han brände upp de kort, som han hade i sina lådor, och nästa kväll, då kamraterna spelade, stod han endast och såg på.

För att få användning för sin lediga tid började han följa professor Bonsdorffs föreläsningar i kemi och tog dessutom gymnastiklektioner.

Men utom detta, som hade hållit på att föra honom vilse, bjöds honom i Helsingfors något, som verkligen var rikt och stort och som kunde bli till en ersättning för den lycka han hade erfarit av att stänga sig inne i böckernas paradis.

I början stod inte Zachris Runeberg närmare än någon av de andra inackorderingspojkarna, men snart tog han mod till sig och bad att få låna böcker ur hyllorna ute i matsalen, och det blev ett föreningsband mellan dem, att gossen hade litterära intressen. Det förefaller nästan, som skulle magistern ha misstänkt, att Zachris inte bara var en bokvurm, utan också själv knåpade med rimsrnideri, ty en gång varnade han honom: »Var fri,» sade han, »och dig själv trogen! Giv aldrig bort dig, och läs inte mer av andra, än att du behåller dig själv!»

Runeberg märkte nog, att Zachris gärna ville vara honom till behag, och därför lyckliggjorde han honom alltibland med att be honom om en handräckning, såsom att gå med ett brev på posten eller något i den vägen. Och när det blev sjukt i huset, var det Zachris, som hedrades med förtroendet att vara med om att vaka. Allt detta, som visade honom, att Runeberg hade fattat förtroende till honom och nästan räknade honom med till familjen, fyllde honom med stolthet och en förunderlig lyckokänsla.

Zachris blev mera förtrogen med Runeberg och hans hustru än de andra inackorderingspojkarna, därför att han stannade kvar i staden över jul och påsk. Han fick vara med om en minnesvärd julafton hos Runebergs, då salen var full av gäster, massor av presenter utdelades, alla försedda med rimmade lustigheter, och de samtal, som fördes, voro så inspirerade, att gossen hörde flera kvickheter sägas här på en enda afton, än han förut hade hört i hela sitt liv.

Under detta år utgav Runeberg den diktsamling, där Graven i Perrho fanns införd. Zachris hade aldrig läst något så hänförande. Han kunde alldeles smälta bort i beundran. En sällspord lycka i sanning för den, som så högt älskade böcker, att finna på sin väg en verklig diktare, att få tillfälle att skänka sin ungdomliga entusiasm till en av de främsta bland de stora andarna.

Och det, som föreföll även den lille Zachris märkvärdigt, det var, att denne store man var en så frisk och sund människa, fri från alla småaktigheter. När Zachris en gång hade varit med på ett studentkalas och fått en mängd nya bröder, så förstod magistern, som visste, att varje brorskål måste drickas i botten, att han inte kunde infinna sig på lektionen nästa dag, och ställde inte till något bråk fördenskull. Och när pojkarna höllo snöbollskrig på gården och även attackerade förbigående, då stod Runeberg på sin trappa och skrattade åt dem, om han inte rent av gav sig med i leken.

En god människa var han också. Zachris kunde ju inte undgå att märka, att han och hans hustru hade det mycket smått, men han visste, att magistern troget sände penninghjälp till sin mor i Jakobstad, och inkomsten av det sista dikthäftet hade han anslagit till de nödlidande i Österbotten.

Runeberg hade en gammal fiol hängande över sitt skrivbord. Han hade nog spelat på den förr i världen, men numera kom den aldrig i bruk, han var alldeles för jagad av allt sitt arbete. Sedan Barck och Zachris hade skaffat sig ett piano, kom han emellertid stundom, då Barck var utgången, in i rummet och slog sig ner vid pianot. Till Zachris sade han då bara: »Läs på, du!»

Därpå började han spela, långsamt, liksom prövande och sökande. Han lockade fram ur pianot säregna melodier, vilkas make ingen hört och som aldrig ha blivit satta på noter. De voro hans egna, skapade av honom själv. Och gossen, som satt och lyssnade, tordes ingenting säga om hur vackert detta var eller om hur underlig han blev till mods, medan han hörde på musiken.

Medan han satt där, förstod han, att mannen borta vid pianot, han, som var så fattig, att han hela dagen måste undervisa pojkar, rätta skripta, sköta en tidning, ändå hade sin egen värld, vari han levde utan att låta störa sig, en egen, härlig värld, full av ljusa tankar och gestalter, inte någon värld skapad av andra, utan hans egen andes verk, hans egen tillhörighet.

Han kände, att han och andra drogos mot mannen, just därför att han hade denna rikedom att råda över, och han tänkte på att det var en lycka att vara kommen honom så nära, att han som nu kunde smyga sig in i den ljusa rymd, som omgav honom. Det var inte som att vandra i den yviga lustgård, som romanböckerna hade skapat honom, det var som att gå i en hög allé med strålande valv, och livets blommande träd växte på ena sidan, men på den andra kunskapens månggrenade, grovstammiga jätteträd.

Det var lycka och glädje, det var än mer: det var hälsa och styrka att vara i hans närhet. Detta kände han, så länge musiken varade, och han satt där nästan i tillbedjan, men naturligtvis kunde han inte komma sig för att säga något av detta till Runeberg.

Han önskade sig väl också, att även kring honom skulle en gång uppstå en värld, som var hans egen, inte lånad av andra, men tills vidare var han nöjd med att gå under skuggan av de där väldiga trädkronorna, som växte i den andres lustgård.

Han förde intet bättre minne med sig från Runebergs än dessa musikstunder.

Mot slutet av vintern, just som det i april månad hade börjat våras, sade magistern några ord om att det kunde vara en möjlighet, att Zachris kunde ta sin examen redan denna vår.

Det var likaså kärt som oförväntat. På mindre än tre terminer hade han inte kunnat tänka sig att han skulle bli färdig. Efter det ordet kände han inte mer någon frestelse att förstöra sin tid med kortspel. I den vackra vårtid, som nu inträdde, lät han endast sällan någon kamrat locka sig med till de enkla förlustelseställen, som funnos utanför staden. När det skedde någon gång, var det nästan mot hans vilja.

Nu repeterades historia, matematik, latin, geo- grafi, logik, tyska, franska, hela kursen, var dag stora massor.

Den tjuguåttonde maj, då alltsammans var genomgånget, lämnade Runeberg honom hans betyg och sade honom också ett par ord om hans plikter såsom akademisk medborgare, såsom en vetenskapens tjänare. Full av glad rörelse och med själen upplyftad av sin store lärares ord, satte han sig, då kvällen kom, till sitt skrivbord och gav sina tankar ett uttryck.

Trång är den värld, vari människan dväljs, dock strävar hon framåt,
strävar att hinna ett mål, dit ingen dödelig framträngt:
vetandets mål och tankens gräns, så oändlig och evig.
Visdomens ande sig fröjdar däråt, den glädes och tänder
kunskapsbegäret i människans själ, som sent eller tidigt
bryter sig ut, med kraft fortfar och, ledsagat av snillet,
banar sig väg och forskande går allt längre och längre,
stannar omsider, men vikande blott för allhärjaren döden,
viker, men faller dock ej; till sist den odödliga anden,
oförgängelig fri, skall evigt följa sin bana.
Då kan den nå sitt mål, dit fåfängt den dödlige strävar,
då kan snillet, oändeligt självt, det oändliga hinna.

Detta blev liksom ett minnesmärke över den utveckling hans själ hade vunnit under den tid han hade levat under Runebergs ledning.

Med sitt betyg hade han förut på dagen uppvaktat universitetets rektor, professor Melartin, för att anmäla sig till examen. Likaledes hade han varit på uppvaktning hos Österbottniska avdelningens inspektor, professor Hällström, och dess tillförordnade kurator, magister Ståhlberg. Under de närmaste dagarna följde ännu flera uppvaktningar och så den fjärde juni studentexamen, som han med lycka och heder bestod.

Ännu en vecka gick han sedan kvar i Helsingfors. Han fick sitt studentbrev av rektor, blev intagen i Österbottniska avdelningen och höll sitt studentkalas. Han hade bjudit fyra magistrar, främst bland dem Runeberg, och tolv goda vänner. Välfägnaden utgjordes av två fembankobålar, smörgåsar, öl och supar, pipor och tobak. Runeberg visade den femtonårige novitien den vänskapstjänsten att i god tid fatta honom under armen och gå hem med honom för att rädda honom undan alla farliga brorskålar.

Ett par dagar därefter var han färdig att resa, och klockan tre på eftermiddagen kom skjutsen.

Men magistern var inte hemma, och han ville inte fara utan att ha fått säga honom tack och farväl. Hästen fick vänta, medan han själv och andra sökte efter Runeberg. Men han stod inte att finna, och timme gick efter timme. Då klockan blev halv sex, kunde man inte vänta längre. Han måste resa utan att få tacka sin lärare.

Kanske blev det därför under kommande år alltid hos honom kvarstående liksom en fordran, som Runeberg hade hos honom och som han ville betala. Så ofta en fest skulle hållas för Finlands store skald, då var han med och hyllade sin käre magister, och oftast var det han, som förde ordet. Det var musikstunderna han tackade för, det var för ledningen in på historiens område, det var för uppenbarelsen av den stora andens underbara skönhetsvärld.