Zachris Topelius/08

←   7. Hos Runeberg

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf  8. Romantik

9. Verklighet  →

ROMANTIK.

I.

På den tiden, då Zachris läste för herr Blank i södra gavelrummet på Kuddnäs, hade han på fullaste allvar förälskat sig i sin jämnåriga kusin och lekkamrat, Mathilda Lithén. Och under alla de år, som han hade tillbringat i Uleåborg, hade han på samma sätt, som hans romanhjältar så ofta gjorde, sänt henne små ömma biljetter, skrivna i chiffer, som genom syster Sophie överlämnades till det älskade föremålet.

Varje gång han kom hemåkande till Kuddnäs, föresvävade honom onda aningar om att Mathilda hade svikit honom och vänt sin håg till någon annan, ty om kvinnors ombytlighet och trolöshet visste många av hans böcker att förtälja, och hans hjärta klappade av oro, ända tills han hade råkat henne, sett in i hennes ögon och funnit, att hon inte hade låtit sig bedåra, varken av någon hemmavarande Nykarlebypojke eller av någon från ett mystiskt främlingsland kommen vandrande riddare.

Sommaren 1832 skulle Mathilda resa till pension i Stockholm, och då fick han av henne ett heligt löfte om att ingen svensk, hur förförisk som helst, skulle få inta hans plats i hennes hjärta, och som en underpant på sin trohet skänkte hon honom en ring. Denna bar han under hela Runebergsvintern i grönt sidenband undangömd under västen, många längtans suckar sände han henne i sin dagbok, och på Mathildadagen klättrade han upp på en enslig bergkulle utanför Helsingfors samt avlossade tre blixtrande pistolskott till hennes ära. Att syster Sophie alltjämt måste ha besvär med att smuggla in små chifferlappar i breven till kusinen, föll ju av sig självt.

Då Zachris hade tagit sin studentexamen, kände han, att livet hade andra fordringar på honom än hittills. Han måste nu lägga å sido sådant, som endast hörde barndomen till, såsom att leka med pappersdockor, att agera spöke för att skrämma husets tjänarinnor, att kasta snöboll på förbigående. Men han bibehöll sin dagbok, han arbetade alltjämt för Lilla biblioteket, han fortsatte att bära det gröna sidenbandet om sin hals och att längta efter sin barndomsflamma.

Något annat skulle rent av ha varit omöjligt. Hur tomt och ödsligt föreföll inte hela Nykarleby sommaren 1833, då hon ännu var kvar i Stockholm! Dagarna ville inte ta ett slut.

Hos morfar Turdin fanns en ung bokhållare vid namn Henrik Backman, vacker pojke, fulländad kavaljer, romanesk, överdådig, intressant med ohjälpligt svårmod på djupet av själen, och hos Lithéns fanns en annan vid namn Albert Dyhr, duglig, samvetsgrann, prosaisk, men utmärkt hygglig kamrat och trogen vän. Båda två räknade släkt med husbondefolket, behandlades som familjemedlemmar och utgjorde Zachris förnämsta umgänge, när helst han vistades hemma. Men förgäves sökte han utfylla tomheten genom fiskefärder med Albert Dyhr eller timslånga samtal med Henrik Backman, som dock nu efter Alexander Lithéns död var hans bäste vän och förtrogne. Ingenting kunde ersätta Mathilda.

Han reste tillbaka till Helsingfors på hösten, alltjämt trogen, alltjämt med ringen vilande på sitt bröst. Detta var hans första termin som student, och naturligtvis mildrades saknaden av studiearbetet, men den gjorde sig dock förnimbar. Han bodde inte längre hos Runeberg, och livet ägde inte mer samma intresse, som då han framlevde det i daglig beröring med en stor man och diktare. Han hyrde nu rum tillsammans med Blank, och de levde på vanligt studentmaner, åto middagar ute och hade hemskaffning morgnar och kvällar. Under dagen arbetade han med filosofie kandidatexamen, som han måste avlägga, innan han fick börja sina medicinska studier, men han kände sig missnöjd med det arbete han presterade, kände dunkelt, att han inte var mogen att studera på egen hand. Om kvällarna hade man ofta besök av kamrater. Det visade sig nu, att Blank, som förra terminen hade tagit så illa vid sig, därför att Zachris spelade kort, själv hade samma ovana och kunde sitta vid spelbordet till långt in på nätterna. Zachris, som inte själv spelade, vämjdes åt detta leverne.

Livet var grått och enformigt. Aldrig, eller nästan aldrig, erbjöd sig något upplyftande. Hur skulle Zachris kunna låta bli att längta?

Men märk väl, att längtan efter Mathilda kändes, inte endast då han pinades av livets enformighet och tråkighet! Aldrig hade man i Nykarleby firat en julfest med så många baler, med så mycken ståt och förströelse som år 1833. Morfar Turdin gjorde då bröllop åt sin vackra dotter Augusta och chefen för finska strömrensningskåren, den ståtlige och förnäme baron Rosenkampff. Maken till bröllop hade aldrig varit sett i Nykarleby, fest på fest hela julen igenom. Den fina släkten i Uleåborg kom neråkande till Kuddnäs för att illustrera högtidligheterna. Men Mathilda saknades, och Zachris kunde inte känna någon verklig glädje. Varför var hon inte hemma? Då skulle allt detta, som nu var tomhet och fåfänglighet, ha blivit fyllt av liv och innehåll.

Sommaren 1834 väntades hon äntligen hem efter att ha varit två år i Stockholm. Men då Zachris kom till Kuddnäs i början av juni, var hon ännu inte anländ. Vilken längtan, vilken oro! Skulle hon komma? Och hurudan skulle hon vara, då hon kom? Hade hon, den enkla finska flickan, kunnat hålla stånd mot alla de frestelser, som alltid ligga på lur för att infånga skönhet och oskuld?

I översvallande glädje över att hon ändå verkligen skulle komma hade han en dag satt sig till pianot och spelade Franzéns »Må hon, må denna drömda bild», så att huset skakade. Men snart upphörde musiken, fingrarna föllo slappa ner på tangenterna. Oro och tvivel hade gripit honom.

Skulle Mathildas trohet hålla stånd, om hon i Stockholm hade råkat någon riktigt tilldragande man, om hon till exempel hade mött en ung prins?

Onödig oro! Hur skulle lilla Mathilda Lithén från Nykarleby kunna komma i sällskap med en ung, förtjusande prins?

Men var det verkligen så omöjligt? Det kunde väl hända märkvärdigare saker än så.

Det hade varit hans vana under dessa längtans år att dikta små sagor, små romaner, däri Mathilda var hjältinna. En av dem trädde fram för hans minne.

Här i Finland fanns en gång för längesedan en bonde, rikare och mäktigare än bönder i våra dagar, herre över många tusen tunnland jord. På hans tid skulle den svenske kungen göra en resa genom landet, och då gästade han den finske bondekungens hus och blev mottagen och förplägad på ett sätt, som han aldrig hade väntat sig i en finsk bondstuga. Tacksam över välfägnaden, frågade kungen bonden om denne hade någon önskan, som kungen kunde uppfylla, och då bad den gamle, att den vackraste bland hans döttrar skulle få komma till kungens gård och bli uppfostrad bland drottningens tärnor.

Zachris smålog, där han satt vid pianot. Han lyfte händerna än en gång för att spela »Må hon, må denna drömda bild», men han lät dem snart åter sjunka för att fortsätta med sina fantasier.

Den finska bonddottern växte upp till den skönaste av hovets tärnor, ja, till den vackraste jungfru i hela kungariket, och man började märka, att den unge kungasonen kastade sina ögon på henne. Och kungasonen var den allra härligaste unge prins, skön, svärmisk, ridderlig, ett ämne till en stor konung.

Men om kungasonen begärde den unga flickans hjärta, skulle hon då kunna motstå honom, skulle hon kunna bevara sin trohet till en tölpig finsk bondgosse, som hade fått hennes löfte och gick med hennes ring på sitt bröst?

Zachris suckade och spelade »Må hon, må denna drömda bild» än en gång liksom för att intala sig mod och hopp. Han hade aldrig kunnat finna ett passande slut på detta äventyr.

Det dröjde emellertid endast några ögonblick, innan han hade fått fatt i ett annat uppslag.

Han föreställde sig ett fattigt barn, som under den Stora ofreden hade förlorat far och mor, men hade blivit upptaget i huset av en förnäm finsk dam. Och den förnäma damens man steg i makt och anseende, rikets högsta värdigheter lades på hans axlar, han blev den främste i landet, nästan mäktigare än kungen själv. Han och hans grevinna bodde naturligtvis i Stockholm, och deras skyddsling, den fattiga finska flickan, som nu hade vuxit upp till en stor skönhet, uppehöll sig alltjämt i deras hem. Men här råkade en av kungens gunstlingar att lägga märke till henne, man lagade, att kungen fick se henne, och allt gick efter förväntan. Monarken tjusades av hennes skönhet, och om den finska jungfrun så hade önskat, hade hon kunnat bli en svensk Pompadour. Man lockade henne med makt och rikedom, med sköna palats, härliga dräkter, med ett glänsande liv på samhällets höjder. Skulle hon kunna motstå? Den kunglige älskaren var en munter, intagande, ståtlig herre. Skulle hon kunna motstå?

Zachris spelade sin melodi med en kraft och en kläm, som buro vittne om hans upprörda känslor. Försynen måste sända en räddare, en ärlig finsk man måste visa sig mitt bland de förvekligade hovmännen och rädda henne.

Men då han kommit så långt, hade fantasien alltid tappat tråden. Den kunde inte föra honom längre åt detta håll.

I stället kastade den sig in på en annan av de små romaner, som den brukade dikta om Mathilda.

I en liten finsk sjöstad bodde under kung Adolf Fredriks regering en rik och ansedd handlande. Han var maktlysten och stolt, och han ville, att den yngsta och skönaste av hans döttrar skulle få sin uppfostran i huvudstaden. Han inackorderade henne i en bekant familj, och den unga flickan började evertuera sig genom att ta lektioner i musik, i dans och i franska språket. Men under tiden hade hennes skönhet blivit observerad, de unga Stockholmssprättarna började eftersträva henne, och en av dem, en ung greve av ädlaste blod, skön, förfinad, fulländad kavaljer, utgav sig för att vara en harpolekare och lyckades att få ge henne några lektioner.

Zachris ryckte till. Han hann inte föreställa sig huru dessa farliga och förföriska lektioner skulle avlöpa. Syster Sophie kom i dörren och kallade in honom till kvällsvard. — — —

Den tolfte juli äntligen såg han Mathilda på däcket av en Nykarlebyskuta, som långsamt gled in i hamnen. Hon stod mitt bland salttunnor och vetesäckar, ivrig och lycklig, omskapad från barn till ung jungfru, från småstadstös till huvudstadsfröken, alldeles förbländande, alldeles förtrollande.

Knappast vågade han sig fram för att hälsa på henne, sedan hon väl hade kommit i land. Han höll sig undan, medan hon omringades av sina närmaste.

Misstog han sig, eller var det verkligen så, att hon, medan hon hälsade på far och styvmor och syster, kastade sökande blickar omkring sig, att hon mitt under skratt och glada utrop hade ett uttryck av otillfredsställd längtan?

Misstog han sig, eller var det, först då hennes ögon funno honom, som hon fullt strålade upp?

Han vågade inte tro, att han hade sett rätt, men då hon skyndade emot honom och utan tvekan slog armarna om hans hals och kysste honom, måste ju alla tvivel vika.

Ingen lysande ung prins, ingen galant kung, ingen svärmisk ädling hade vunnit henne. Hon var ännu hans, endast hans.

II.

I skärgården utanför Nykarleby ligger en stor, vacker holme, som kallas Alörn. Den är rik på buskar och träd, har utmärkta bärmarker, präktiga fiskeställen, småtäcka vikar och vackra utsiktspunkter. Så långt man kan minnas tillbaka, ha Nykarlebyborna begagnat holmen som sitt sommarnöje. Dit ha de flyktat undan hetta och flugor inne i staden, och där ha de hängivit sig åt vila och oskyldiga nöjen.

På den tiden, då doktorinnan Topelius var ung flicka, reste sig endast en enda stuga ute på holmen. Den var timrad av stadiga stockar, men för övrigt varken brädfodrad eller tapetserad. Där fanns en stor, väggfast säng, som i två avdelningar räckte ända upp till taket, och en spis, sammanfogad av ohuggna gråstenar. Mer inredning ägde den inte, men så stod den också öppen sommaren igenom för fattiga och rika. Den bjöd alla lustfarare ett gästfritt skydd, när det regnade, ett tak, när det stormade. Där kunde man koka den sprattlande abborren och vila på en bädd av allra mjukaste hö, om man ville stanna ute på holmen över natten. Ibland var stugan proppfull av människor, som hade kommit från både land och stad, och de bodde här utan krus och omständigheter. De kokade gemensamt kaffe i stora kopparpannor, de gjorde lekar, de sovo syskonsäng i halmen på golvet, men i högsängarna bäddades de äldsta på fint hö. Den gamla stugan fyllde sitt värv väl, och säkert är, att om man kände till alla de lustiga upptåg, alla de muntra infall, alla de bryderier och lekfulla tillställningar, som den hade varit vittne till, så skulle man ha roligt i veckotal.

Men under årens lopp hade stugan fått allt färre och färre besökare. Det kom sig därav, att stadsborna hade tagit sig till att bygga små privata sommarstugor på ön. Det blev i längden trevligare, tyckte de, att var och en hade sitt krypin, och det måste man ju ge dem rätt i. Eljest voro också dessa stugor av det allra enklaste slag, och livet på ön fördes ungefär på samma sätt som i den gamla hyd- dans tid. Man lekte och plockade bär, man jagade sjöfågel och fiskade, man låg i gröngräset och slog dank, man gjorde månskenspromenader och beundrade den långa silverstrimman i vattnet, man klädde ut sig och sjöng smäktande sånger till gitarr. Ofta kommo främmande från staden, och då bjöd man dem på lantlig kost, lättvindigt tillagad, för här ute var det inte så noga med maten, hit kom man bara för att vila ut och ha trevligt.

Kuddnäsborna hade ingen egen sommarstuga på Alörn, men de hade rätt till slätter där, och hela familjen for ibland dit ut för att övervaka arbetet. Då togo de in hos Lithéns, och på så sätt hade Zachris fått en aning om hur ljuvligt livet kunde levas under de fria, enkla förhållandena på holmen.

Den sommaren, då Mathilda kom hem från Stockholm, föll det emellertid doktorinnan Topelius in att hyra en sommarbostad på ön och flytta dit ut på någon månad.

Zachris räknade detta som en särskild nåd av försynen. På så sätt fick han råka Mathilda varje dag under flera veckors tid. På Alörn behövde man inte gå på visiter eller göra bjudningar. Där träffades man alltid, man hade skogen, bärmarkerna, fiskeplatserna till sina mottagningssalonger. Där var man som en enda familj.

Alls ingen undrade på att han jämt var tillsammans med sina kusiner Rosalie och Mathilda. Det föll av sig självt, att han skulle vara deras uppvaktande kavaljer. Och han var lycklig att vara, där Mathilda var. Livet förklarades av hennes närvaro. Om de gjorde månskenspromenader eller rensade ärter, om han för henne läste högt ur smäktande skaldestycken eller hjälpte henne att torka tallrikar, det var alltsammans lika himmelskt hänförande.

Inte så, som skulle han vara utan all oro nu heller. Mathilda hade blivit så beundrad efter sin återkomst från Stockholm. Det fina sätt, som hon hade tillägnat sig, klädde hennes skönhet och gjorde henne så förtjusande, att alla stadens ungherrar lågo för hennes fötter. Till och med den oemotståndlige Henrik Backman hade börjat uppvakta, henne, och detta såg Zachris med klappande hjärta, ty om Henrik älskade Mathilda, då ville han frivilligt dra sig tillbaka, mellan dem fick inte finnas något rivalskap. Albert Dyhr var också kär i husbondens vackra dotter, men till honom ämnade inte Zachris avstå henne. Dyhr skulle inte kunna göra Mathilda lycklig. Han var en präktig; duktig man, men för torr; för mycket sifferkarl. Och dessutom hade han ett tungt humör. Han störde glädjen i Alörnskretsen genom att visa sig svartsjuk och tvär.

Trots all tillfällig oro kunde dock Zachris inte göra sig blind för att det var honom Mathilda tyckte om. Och han för sin del var ljuvligt, lycksaligt förälskad.

Men det var inte bara kärleken till Mathilda, som gjorde livet på holmen förtjusande.

Man förstår nog, att både i den gamla, grovhuggna stugans tid och sedan allt framgent hade alla kärlekshistorier i Nykarleby till sin huvudsakliga del utspelats på Alörn. Där ute hade växlats så många varma ögonkast, där hade talats så många ömma ord, där hade ljudit så många serenader, deklamerats så många kärleksvisor, att en eftersmak, ett genljud av allt detta ständigt bibehöll sig i dungarna och skogssnåren. Varken vinterstormar eller höstregn kunde förskingra den doft av förälskelse, som omsvävade holmen. Under olika tider hade detta särskilda något, som vilade över ön, uppenbarat sig under skilda former. Det hade än visat sig som överdådig levnadslust, än som blyg sjåpighet, men nu, på adertonhundratrettiotalet, framträdde det som den ljuvligaste sentimentalitet och den allra blåögdaste romantik.

Och nu var kärleken till Mathilda ett trollspö, som hade öppnat Zachris ögon och sinnen. Han kände vad som svävade i luften, han skådade in i romantikens undervärld, han erfor en hänryckning över den overkliga verkligheten omkring sig, som han aldrig hade kunnat drömma om på den tiden, då han sökte skönhet och äventyr endast i böcker. Här såg han sommarnatten sitta i skogen »med rosor i hatten och lockar av guld», här hörde han kung Artus guldhorn ljuda i vildrossnåren, här stod Felicitas, smyckad med en krona av stjärnor, på en av strandens uddar och längtade efter sin sagokung.

O, vilka dagar, vilka stunder! Han omgavs av en skimrande luft, som gjorde tallar till pinier och alar till olivträd. I dess ljus blev änkleken till ett hjältedåd och abborrfångst till en skänk av Fortunas ymnighetshorn. I dess ljus blevo bokhållare och studenter till vandrande riddare, och snälla och hemtrevliga Nykarlebyflickor förvandlades till trolska, nyckfulla, förföriska naturväsenden. I dess ljus äntligen blevo de små Mathildaäventyren, som hade skapats under pojkårens längtan, utsmyckade med drömrosor, omslingrade med fantasirankor, tillökade, utlagda, till oigenkännlighet utpyntade och förskönade.

III.

Zachris satt i universitetshuset i Helsingfors och hörde professor Rein hålla sin första föreläsning i finsk historia.

Hela höstterminen hade han haft en känsla av att inte kunna vakna, inte kunna följa med i det liv, som levdes omkring honom. Allt här nere i huvudstaden föreföll honom intetsägande och värdelöst. Nu hade han prövat vad livet verkligen kunde bjuda, och han längtade hem till Nykarleby för att åter få uppleva dessa strålande dagar, då själen växte. Han förundrade sig över att andra här kände trevnad och tillfredsställelse. Han längtade från denna stora värld, som för honom var intet, bort till den lilla värld, som för honom var allt.

Han rannsakade sig själv för att finna om allt detta endast var ett misstag av honom, ett misstag, framkallat av kärleken. Men han visste, att han hade rätt. I Nykarleby fanns det, som för honom var det viktiga och nödvändiga.

Vid början av föreläsningen hade han suttit i sin vanliga stämning av likgiltighet, men plötsligen märkte han, att han följde med, att han med brinnande intresse avlyssnade talaren varje hans ord.

Finlands, hans eget lands, öden framställdes för första gången för honom såsom något sammanhängande helt. Förut hade han endast sett dem framskymta här och var, inflätade i Sveriges historia.

Sverige hade hittills stått för hans inre syn som den mäktige, kloke, företagsamme, ridderligt lysande anföraren. Finland hade varit en fattig man i ledet, en, vars bragder inte nämndes eller räknades.

Men under Reins föreläsning blev Finland till den lysande svenske riddarens trogne vapenbroder, lugn och betänksam kämpade finnen i främsta led vid svenskens sida, och med sin tåliga offervillighet tog han emot månget hugg, som hade ämnats åt den mer framträdande av de båda kämparna.

Han häpnade först över denna bild, men snart upptog han den med jubel i sin själ. Och då det blev stilla omkring honom på kvällen, rörde sig inte hans fantasi på de vanliga vägarna. Den drog inte över till sina förlovade land i söder och öster. Den sådde råg på Storkyro åker, den vallade boskap på Limingo äng, den seglade på finnskuta med last av tjära och järn över Ålands hav.

Det var i sanning en märklig upptäckt han hade kommit att göra. Även i hans eget lands historia fanns det storhet, även ur den kunde fantasien hämta näring, även den lät sig ses i romantikens blåa sagoljus, omkransad av dess guldskyar.

IV.

Äntligen hade det blivit jul, och Zachris var åter hemma på Kuddnäs.

Det var inte någon midsommarnattsdröm, som mötte honom vid hemkomsten, utan köld och snö, korta dagar, långa nätter, nakna träd, isbelagt hav, sträv och ofruktbar vinter. Han bävade nästan för mötet med Mathilda. Hurudan skulle han finna drottningen i sommardrömmens värld?

Dagen efter hemkomsten gick han in till staden för att hälsa på henne. Han fann henne i bagarstugan, mitt uppe i en rikedom av vörtbrödslimpor, julkusar, klenät och smörbakelser.

Litet mjöldamm i håret och på kinderna, de fina armarna blottade till armbågen, eldskirmner över det vackra ansiktet, ögonen lysande av stolthet och lycka över jäsande degar och doftande julbullar.

Hela julens glädje slog emot honom, och med ens förstod han, att sommardrömmens drottning inte var försvunnen, utan hade stannat kvar i norden. Hon dröjde ännu trots mörker och köld för att ge människorna kraft att uthärda vintern. Hon stod där densamma som förr, men under ett annat namn. Nu var hon den rika, överflödande, välsignade drottning Jul, som kom körande med ett spann av julbockar, föregången av julbloss och stjärngossar, och öste ut gåvor och vänlighet, ljus och bränsle, glädje och frid.

Då han måste gå hem, slog Mathilda armarna om hans hals, och så, som det skulle vara, märkte hon hans rygg med tio mjöliga fingrar.

Sedan ville flickorna borsta rocken ren, men pass! Det fick inte ske. Hela Nykarleby skulle veta, att en av stadens döttrar hade tagit honom i famn.

Han gick ut i staden med rocken full av mjöl och med själen full av all den långa midvinternattens sedan tidernas barndom hopsamlade romantik.