Zachris Topelius/09

←   8. Romantik

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf  9. Verklighet

10. Lyrik  →

VERKLIGHET.

I.

Sommaren 1835 reste doktorinnan och syster Sophie till Sonnes, baron Rosenkampffs gods, och under deras bortovaro blev Zachris bjuden ut till Lithéns på Alörn.

Säger man inte, att det är farligt att söka finna lyckan mer än en gång under samma form? Men denna fara tycktes inte finnas, då det gällde Alörn. Den var alltjämt samma lycksalighetens ö, och Mathilda var liksom förra året den milda och intagande genius, som vaktade över dess härlighet. Ja, om möjligt kände sig Zachris lyckligare än då. Han hade ännu starkare en känsla av att vara på sin rätta plats. Han fördrev inte tiden onödigtvis, medan han tog del i de ungas oskyldiga förströelser. För de andra var alltsammans kanske endast en lustig lek, men inte för honom. Här växte fantasiens vingar, här, i denna blåa luft, omgav den honom med en hänförande drömvärld. Så rik och växlande och äventyrlig, som den var, tänkte han alls inte på att skriva ner den eller berätta om den, men den fyllde hans ensamma stunder med hänryckning.

Henrik Backman och andra ungdomar bodde denna sommar ute på ön, och det var ett enda fröjderus från morgon till kväll. Ingen tänkte på annat än att ha så roligt som möjligt, alla ville vara älskvärda, alla befunno sig under makten av den trolldom, som fyllde ön och som smyckade deras tankar och tal med lätta stänk av svärmiskhet och poesi.

Det enda, som stundom hos Zachris väckte en liten känsla av bitterhet, var detta, att flickorna Lithén, så ytterst vänliga och kamratliga, som de voro emot honom, aldrig tycktes komma ihåg, att han nu var sjutton år och student sedan två år tillbaka. De behandlade honom ännu i dag som den lille skolkamraten på Kuddnäs, bestämde över vad han fick göra och inte göra, skrattade åt honom, när han talade om att gå på jakt, och togo alldeles för givet, att han skulle springa alla deras ärenden och vara deras passopp i allting. Nå, vad det sista beträffade, stod han dem ju gärna till tjänst. Det, som härmade honom, var, att de just genom detta visade, att han i deras ögon bara var en pojke.

Han tyckte dock, att åtminstone Mathilda borde ha förstått honom bättre än så. Hon visste ju, att han levde, andades, var till endast för henne. Så ren och oskyldig hon var, nog måste hon ändå ha märkt skillnaden i de känslor han nu hyste för henne och det barnsliga tycke han hade ägnat henne före hennes Stockholmsresa.

Det var en kväll mot slutet av sommaren. Man hade dansat, och efter dansen hade man slagit sig ner på strandbrädden utanför Lithéns stuga för att vila. Månskenet bildade en silvervit, dallrande bro långt utåt vattnet, och en lätt dyning höjde och sänkte de blanka vågorna.

Det var en stund, som ropade och trängtade efter poesi, och man bad Zachris, att han skulle deklamera något stycke, något ur Tegnérs Axel eller Runebergs Dikter.

Zachris betänkte sig ett par ögonblick, därpå började han med litet osäker röst föredraga ett stycke på blandad vers och prosa.

Dikten skildrade ett samtal, som hade försiggått en vacker, stilla natt mellan den på den höga himlen framskridande månen och den oroliga havsvågen, som i ständig, suckande klagan slog mot stranden. Allt annat hade den natten varit försänkt i djupaste tystnad. Ingen luta hade klingat, intet hjärta hade klagat. Vindarna hade vandrat genom skogarna tysta som spöken, alla luftandar hade slumrat i lövens kronor. Världen hade haft frid.

»Varför suckar du, våg, där nere i djupet?» hade då månen frågat. »Varför är du den enda, som rör sig i oro och klagan, då hela naturen har sjunkit till vila och blott mina strålar gå fram och åter i drömlik glans?»

Och vågen hade bett himlens silverdrottning att inte vredgas på henne, därför att hon alltid klagade, alltid rörde sig i suckande oro. Hon kunde aldrig upphöra att längta mot den strålande höjden eller att jämra sig över att hon var bunden vid det hårda, klippiga, mörka jordedjupet.

»Sörj icke, du dotter av vinden och djupet!» hade då månen svarat, full av medlidande. »En kort tid är du bunden mellan dina stränder, dock bor i din barm en makt, som löser dig och bryter dina bojor, när stunden är inne.»

Så talade månen, och de ljuva orden göto sötma i vågens längtan. Friare och mera fridfullt slog hon sedan mot stranden. Och se:

Då kom en dag, en afton kom, och åter
såg månen ner från höjderna mot djupet,
kring hennes vita panna lätt sig lindat
det ljusa silvermolnets skira slöja,
och ljusa silvermolnets skira slöja
hon var den i sin längtan lösta vågen,
som fordom ensam uti världen klagat.

Det blev en rätt lång tystnad, sedan Zachris hade slutat.

»Zachris,» sade Rosalie hastigt, »vem har skrivit det där? Är det du själv?»

Han försökte neka, men måste snart erkänna författarskapet. Han hade skrivit ihop stycket nere i Helsingfors i våras och hade tyckt, att det passade att läsa just i kväll.

»Det är det vackraste du har skrivit,» sade Rosalie i bestämd ton.

»Man känner sig så lycklig,» sade en annan av de unga flickorna. »Man känner sig så viss om att egentligen höra till där uppe.»

Mathilda sade på länge ingenting, men om en stund gav hon Zachris en lång, prövande blick. »Jag vet inte var du tar dina tankar ifrån,» sade hon.

Hennes röst förrådde ödmjuk beundran, och han undrade om hon nu äntligen skulle märka, att han var något annat och mer än den lille beskedlige lekkamraten.

Han följde uttrycket i hennes ansikte. Hon blev plötsligt mycket allvarsam, och med ens märkte han, att hon grät.

Alla sågo bestörta bort till henne och undrade om hon var sjuk.

»Det vore bäst att få dö, medan allt är så här,» snyftade hon.

»Varför skall du säga så, söta Mathilda?» sade Rosalie.

»Jo, för det vet jag så visst, att jag blir så olycklig ännu.»

Denna eljest så lugna själ hade genomfarits av en aning om att den barnslige pojken bredvid henne förfogade över krafter, som likt vingar skulle bära honom till höjder, dit hon inte kunde följa honom.

Ett par dagar efteråt var Alörnssommaren slut, och man satte sig i båtarna för att ro in till staden. Vid skilsmässan från ön gräto alla de unga. De kunde inte låta bli, de visste, att allt detta, som hade förenat sig för att låta dem njuta romantikens fulla härlighet, kunde aldrig mer komma tillbaka.

Kärlek, frihet, ungdom, naturskönhet, sympati, sorglöshet — hur skulle allt detta åter kunna sammanträffa?

Efter hemkomsten återgingo de övriga Alörnsgästerna till sina vanliga sysselsättningar, men inte Zachris. Han ville söka att studera hemma denna höst. Studierna i sig själva älskade han och ville för ingen del försumma dem, men varför skulle han inte kunna läsa hemma på Kuddnäs likaväl som i Helsingfors?

Om han stannade här, då skulle han mellan lästimmarna få leva detta liv, som han älskade, i en omgivning, som bäst befrämjade hans utveckling.

II.

Det blev således inte förrän i januari 1836, som han återvände till Helsingfors, och då han tänkte tillbaka på sista halvåret, var det inte utan en liten bismak av obehag.

Visserligen hade han alla dagar arbetat sina bestämda timmar, men så snart som måttet var fullt, hade han slängt sina auktorer på hyllan och skyndat in till staden till Lithéns. Ibland hade han känt sig förlägen för att visa sig där kväll efter kväll, och då hade han gått utanför på gatan och stirrat uppåt fönsterna.

Han hade varit så upptagen av Mathilda, att hans mor hade blivit ledsen. Hon hade väl hoppats att få rå om honom riktigt, nu då han var hemma en hel höst. Men han hade inte kunnat stanna hemma hos henne och syster Sophie. Det var inte angenämt att nu efteråt tänka på att han hade varit en sådan slav under sin kärlek, att han inte hade kunnat behärska den.

Det roligaste på hela hösten hade varit de dagar, då Mathilda och Rosalie hade kommit ut till Kuddnäs och legat kvar över natten. Då var det något av barnastämningen från forna tider, som hade kommit tillbaka. Man läste igenom Zachris skolpojksskrifter, man påminde sig små missöden från skoltiden, man undrade om Zachris ännu var en sådan mästare i att koka knäck, och man lät honom visa, att han inte hade glömt konsten.

Om morgnarna hade Zachris kommit in med en bricka och bjudit flickorna på kaffe. Det väckte ingen anstöt. Man räknade ju inte med honom.

Just detta var litet obehagligt att tänka på. Varför tilläto flickorna honom sådant, som aldrig skulle ha kommit i fråga, om det hade varit Dyhr eller Backman? Kunde han aldrig komma dem att förstå, att han inte mer var liten och ofarlig?

Och var det inte på samma sätt här i Helsingfors? Han behandlades visst också här som en morsgris, som ännu inte hade vuxit ur barnskorna.

Han funderade mycket över vad det var, som i folks ögon gjorde honom så barnslig. Det låg kanske i hans utseende.

Men fastän han inte var stor och grov, så var han lika lång som de flesta av sina jämnåriga och stod inte efter dem i kroppsliga idrotter. Hän tyckte om att rida, fiska, jaga, simma, gå på skridskor liksom envar annan. Han fäktade, gymnastiserade, dansade. Det var sant, att han gav sig ogärna in i bråk, drack sig sällan full och levde inte osedligt. Men detta var väl snarare bevis på andlig mognad än på barnslighet.

Han måste dock medge, att det fanns något hos honom, som gjorde honom verklighetsfrämmande, och det var kanhända detta, som man uppfattade som barnslighet. Han drömde sig gärna bort i en annan värld än den, som just omgav honom. Han ville leva omstrålad av romantikens blåa luft och ambradoftande skyar.

Han kände nu, att han hade gått för långt åt detta håll. Han hade haft den ljuvligaste tid, men nu måste den vara slut, nu hungrade själen åter efter verklighet, prosa, arbete, kamratliv. Framför allt begärde den, att han skulle uppträda som en mogen man.

Han brydde sig inte mer om att undvika kortspel, utan tog del däri, då tillfälle erbjöd sig, men han spelade sansat, utan passion. På samma sätt förhöll han sig till kamraternas dryckeslag. Han var med, men iakttog måtta.

När han kom hem på våren, visste han med sig, att han älskade Mathilda lika mycket som förut, men den nya riktningen i hans utveckling gjorde sig dock märkbar. Båda flickorna Lithén funno honom kall och underlig. Han hade verkligen endast haft för avsikt att visa sig litet självständig, men de trodde, ätt förändringen betydde, att han hade börjat svärma för någon Helsingforsflicka.

Han hade inte haft en tanke på någon annan än Mathilda och kände sig ganska förolämpad.

Den sommaren kom han inte ut till Alörn på något längre besök. Rosenkampffs gästade Kuddnäs, och han måste stanna hemma.

En dag rodde han dock ut till holmen och tog som vanligt in hos Lithéns. Där var fullt av ungdom, och på aftonen lekte man änkleken, som man alltid brukade. Men då såg inte Zachris upp, utan lät Mathilda fångas av en annan. Hon blev förfärligt stött och visade det också.

Nu började Zachris i sin ordning tycka, att Mathilda var underlig. Han försummade denna sommar att tillbörligt uppvakta henne på en namnsdag, och hon var mycket onådig efteråt. De hade en hel scen, innan de blevo vänner igen.

Då han gick hemma på Kuddnäs, längtade han efter Mathilda, men numera var han aldrig riktigt säker på hur det skulle bli, då de råkades.

Det var förfärligt, men han började ana, att Mathilda, sommarnattsdrömmens drottning, midvinterns glädjespriderska, inte var alldeles sådan, då hon trädde fram i verklighetens kalla ljus, som då han hade sett henne i drömmarnas underfulla belysning.

III.

Höstterminen 1836 föresatte sig Zachris, att han skulle underkasta sig en mindre examen, som måste avläggas, för att vederbörande skulle komma i åtnjutande av ett universitetsstipendium. Hans mor redde sig egentligen bra nog hemma på Kuddnäs, men hade alltid svårt för att skaffa reda pengar och klagade över att Zachris Helsingforsvistelse redan hade slukat hela hennes fädernearv. Det skulle inte skada, om han kunde lätta litet på hennes bekymmer genom att få ett gott stipendium. Den examen, som fordrades, trodde han sig kunna gå igenom utan större svårighet.

Han hade nu legat tre år vid akademien, och på flit och trägna studier hade det sannerligen inte varit brist. Sex, sju eller åtta timmar tillbringades vid boken varje dag, noggrann räkenskap fördes, och om fulla timantalet inte uppnåddes ena dagen, så blev det taget igen den nästa.

Han steg upp klockan sju liksom på den tiden, då han bodde hos Runebergs, åt frukost nio; klockan halv två gick han ut för att äta middag hos baron Rosenkampffs, såsom han hade fått göra, alltsedan baronen hade gift sig med hans moster, stannade en stund efteråt för att språka med mostern och vände åter till arbetet vid fyratiden. På aftonen gjordes en promenad, ifall han inte var bortbjuden, klockan nio var kvällsvardstid, och till sängs gick han klockan halv elva.

Det var en lång arbetsdag, men han behövde mycken tid, då han utom studierna också sysslade med sin dagbok, med sina karaktärsövningar, sina små dikthäften, sin romanläsning, sitt piano, sin ritning, lärde sig fäkta och gymnastisera, var medlem i ett par sångföreningar och ofta nog var med om bjudningar hos Rosenkampffs samt gick på teatern eller nationsmöten.

Vad de egentliga studierna beträffar, så hade han på samma sätt som under skoltiden gripit sig an med en hel massa ämnen samtidigt, fastän han naturligtvis nu som då hade ägnat latinet det allt överväldigande intresset.

Han skrev latin för Runeberg, deltog i adjunkten Gyldéns seminarium, åhörde eloquentiæ professor Linsens föreläsningar, både privata och offentliga, och läste dessutom på egen hand Ovidius, Cicero, Seneca, den ene auktorn efter den andre. Vidare uppträdde han som opponent både vid de latinska disputationer, som anordnades i Österbottniska avdelningen, och vid de allmänna på universitetet.

Ganska mycket arbete ägnade han dessutom åt grekiskan. Även i detta ämne åhörde han privata föreläsningar och arbetade sig igenom hela Iliaden. Ja, då han hade genomgått den under professorns ledning, började han läsa den än en gång på egen hand för att rätt kunna tillgodogöra sig det mäktiga diktverket.

Men jämte dessa två huvudämnen hade han såsom blivande läkare med stor iver börjat ägna sig åt laboratoriearbeten under Bonsdorffs ledning och åt botanik och zoologi under professor Sahlberg.

Han hade dessutom funnit tid under dessa år att höra professor Tengström i filosofi, Blomqvist i litteraturhistoria och Hällström i fysik, och helt säkert försummade han sällan någon föreläsning av den utmärkte historikern professor Rein. Fastän han måste säga sig, att någon större kunskap i historia inte var nödvändig för en blivande läkare, kunde han inte neka, att dessa föreläsningar utövade en starkare dragning på honom än några andra. Han föresatte sig strax från början, att för Rein skulle han ha laudatur.

Men alla dessa ämnen hade han studerat mera för deras egen skull, ville man nästan säga, än med tanke på examen. Grammatica latina kunde nog även vålla honom plåga, men vilken hjälp emottog han inte på samma gång av detta språk vid den självuppfostran, som han alltjämt underkastade sig! Dess stilistiks klara regler tillämpade han på sin svenska, de barska romerska dygderna stadfäste honom i hans strävan att vinna välde över sig själv, disputationerna voro den skola han använde för att förvärva vana och säkerhet vid offentligt uppträdande, den klassiska litteraturen gav honom fullgoda mått att döma efter i estetiskt hänseende.

På samma sätt hade han läst historia och naturkunnighetsämnena för deras egen skull. Den förra gav näring åt hans fantasi, de senare, som han alls inte hade fått göra bekantskap med i skolan, öppnade för honom nya världar. Han kastade sig in i dem med samma vetgirighet, som han visade, då han i Uleåborg genom romanläsningen skaffade sig kunskap om människovärldens företeelser.

Men nu gällde det med ens något annat. Han hade att avlägga examen inte endast i älsklingsämnena utan också i franska, tyska, geometri, aritmetik och logik, allt discipliner, som han hittills endast helt ofullkomligt hade studerat.

Alltsom tiden för examen nalkades, greps han av en stor oro. Helt plötsligt hade han förstått, att han hade givit sig in i en vansklig affär. De ämnen, som han behärskade, hade han inte studerat så, att han med dem kunde briljera i en examen, de, som han endast ofullkomligt kände till, voro ingalunda så enkla, att han kunde hinna sätta sig in i dem på ett par veckor.

Han ville dock inte ge tappt, han företog sig att läsa från tre på morgonen ända till midnatt. Men trots detta fortfor examensfebern att härja i hans arma lekamen till den grad, att han mången gång undrade om han verkligen var sjuk.

Dagen före den första tentamen var han naturligtvis ivrig att få använda varje minut till läsning, men just då hände sig, att Blänks förra herrskap, kapten Thuneberg och hans hustru, bådade sig till besök. Och Zachris, som hos dem stod i förbindelse för många söndagsmiddagar, måste ju hjälpa kamraten att sörja för välplägnad och att underhålla gästerna.

Först sedan de hade gått på kvällen, kunde han börja läsa och satt uppe till halv ett. Därpå kastade han sig fullklädd på sängen och sov till tre. Så åter upp igen för att läsa Euklides, till dess att tiden var inne att gå till tentamen.

En sådan dag hade han aldrig förr genomgått. Från nio till ett tenterades han i franska för en krånglig examinator. Han var utvakad, uttröttad, feberaktig, kunde inte komma i humör, utan kände, att han svarade osäkert, och var viss om att allt skulle gå på tok. Under middagsrasten, då han borde ha vilat sig, läste han ett brev, som nyss förut hade kommit från Kuddnäs.

Doktorinnan skrev och var orolig för hans examen. Hon hade drömt, att han, Zachris, hade kommit till henne helt förargad och talat om, att de akademiska herrarna endast hade gett honom en riksdaler i stipendium.

Zachris önskade, att han inte hade gett sig tid att läsa brevet. I den dystra sinnesstämning, som hade fått makt med honom, tog han det som en profetia om att han skulle bli kuggad. När han klockan tre kom åter till tentamen för att stå provet i aritmetik och geometri, kände han sig så illamående, att han begärde att få förhöret uppskjutet till en annan dag. Men professorn nekade, och han fick hålla ut till nio på kvällen.

De övriga dagarna blevo heta nog, men ingen som denna. Tentamen för Rein i historien gick till och med excellent.

Till den offentliga examen hade han hunnit återfå sitt lugn och lät inte examinatorerna bringa sig ur fattningen. Men resultatet blev klent. Han fick ett lågt betyg och det minsta stipendium, som universitetet hade att ge bort. Det belöpte sig till 11 riksdaler 5 skilling och 4 runstycken.

Man kan tänka sig hur illa detta skulle smaka gunstig herrn. I skolan hade han suttit primus, vid femton år hade han tagit en vacker studentexamen och fått goda vitsord av en man sådan som Runeberg. I hembygden uppträdde han som namnsdagspoet och tidningsskrivare och hade anseende för att vara ett gott huvud. Här vid universitetet hade han med knapp nöd kunnat avlägga en simpel stipendiatexamen!

Hade han gått tillbaka? Dugde han inte för studiebanan?

Han försökte säga till sig själv, att det hela var ett lappri. Han hade inte fått repuls. Vad hade han då att sörja över?

Nej, hans examen hade inte fått repuls, men hans självförtroende. Det var den sårade egenkärlekens kalk, som han måste tömma. Den var ny och oprövad och mycket bitter.

Mitt uppe i sin stora misströstan kom han att tänka på att detta kanske ändå kunde vara gott för något. Det kunde kanske rädda honom från att ligga under i den verkliga examen. Om han bara gjorde sig till godo den läxa han hade fått, så kunde den nog bli en hälsosam uppryckning.

Under de sista åren hade han ständigt haft Mathilda i sina tankar. Förra hösten hade han stannat hemma för att få vara i hennes närhet. Det var nog inte på det sättet man skötte sina studier, då man ville vinna framgång. Skulle han hålla på med slika barnsligheter, då kunde han ju nöja sig med att bli ett småstadsgeni.

Älska henne, ja visst, däri var inte något ont, men han ville vara herre över sin kärlek. Den fick inte vara honom till hinder.

Med dessa tankar for han hem, och så begav det sig, att julen inte nu heller blev sådan som förr. Jo, en söndag gick han till Lithéns klockan elva och stannade ända till nio på kvällen. Han trivdes, där som alltid. Där fick han vara naturlig, slapp all snusförnuftighet. Han blev alltid bättre, mera nöjd med sig själv hos dessa goda människor.

Men snart började han leva ungkarlsliv också i Nykarleby. Nyårsdagen spelade han Kille hos Dyhr ända till klockan tre på natten. Mathilda tyckte, att detta var förfärligt, och läxade upp honom. Men han bättrade sig inte, utan visade sin självständighet genom att kort därpå vara med om ett ungkarlskalas, som räckte ända till sex. Efter detta dröjde det flera dagar, innan Mathilda kunde blidkas.

När han kom åter efter 1837 års vårtermin, hade på något besynnerligt sätt ungdomskärleken slocknat ut, försvunnit, helt enkelt begett sig bort ur hjärtat. Han tyckte ju om Mathilda, men han kunde inte dölja för sig, att hon nu föreföll honom litet underlägsen, hon hade gått tillbaka. Han hade vuxit ifrån henne.

Hela Alörnslustgården var nervissnad. Rosorna voro borta. Det var ödsligt och kalt både inom och utom honom. Sommaren var där, men den kunde inte kalla till liv den minsta lilla knopp. Romantikens lycksalighetsö hade sjunkit i havet.