Zachris Topelius/10
| ← 9. Verklighet |
|
11. Jubelfesten → |
LYRIK
I.
Syster Sophie hade en god vän, som hette Emilie Lindqvist. Hon hade en nätt musikalisk begåvning och brukade komma ut till Kuddnäs och spela à quatre mains tillsammans med Sophie, som också var mycket intresserad av sitt piano. Emilie var en söt och snäll liten flicka, men hon var fyra år yngre än Zachris, och han hade hittills helt och hållet förbisett henne. Hennes far, Isak Lindqvist, var handlande i Nykarleby, han ansågs förmögen, och Zachris hade länge misstänkt, att hans mamma inte skulle ha något emot, om han slog sig ut för dottern, men detta var något, som han alls inte hade för avsikt att stå henne till tjänst med.
Sommaren 1836, då misstämningen började mellan honom och Mathilda, hade han råkat lilla Emilie på en bjudning och roade sig efteråt med att göra en gåta om henne.
på Linde qvist:
jag är en liten vacker fågel förvisst,
som kan både spela och sjunga.
min hjärtans kär,
om uti lund eller mark han är
och flyger långt uti skogen.
Men den lilla vackra sångfågeln var det ingalunda hans mening att själv infånga, utan han antog, att fågelfängaren skulle bli kadett Emil Lundmark, som då var starkt betagen i fjortonåringen.
Dessa småflickor i Nykarleby hade emellertid en underbar förmåga att utveckla sig. Man lämnade dem ena året som halvutslagna knoppar, och när nästa sommar kom, trädde de en till mötes som utslagna rosor. Då Zachris kom till Kuddnäs för att fira 1837 års sommarlov, var Emilie femton år och hade blivit så vacker, att han häpnade. Hon hade fått en smärt, hög figur, ledig hållning, den skäraste hy, de finaste drag, de underbaraste ögon. Därjämte hade hennes musikaliska talang också vuxit, nu kunde hon lägga in känsla och uttryck i vad hon spelade, och det var inte den minsta förtjänsten i Zachris ögon.
Minsann, detta var inte längre någon liten flicksnärta, som ingen lade märke till.
Alla ungherrar i Nykarleby med den oemotståndlige Henrik Backman i spetsen hade på en gång blivit förälskade i Emilie Lindqvist, såsom de alla på en gång blivit förälskade i Mathilda Lithén den sommaren, då hon kom hem från Stockholm. Och Zachris, vars hjärta just det året hade förlorat sin sol, började undra om inte Emilie åtminstone skulle kunna bli en liten stjärna i hans mörker.
Nu, då kärleken var borta, saknade han den. Det hade varit svallande liv i hans själ, medan han hade älskat Mathilda, nu fanns där endast tomhet och tystnad.
Den sommaren diktade han en visa, däri han talade om hur stilla det kan vara en sommarnatt i skogen. Trasten sover, ugglan sover, björn, ulv och örn ha också gått till ro, vinden själv är inslumrad. Måne och stjärnor lysa inte nere på skogsbottnen, skogen är övergiven, enslig och skum. Till sist sade han, att på samma sätt var det med honom: vilddjuren i hans sinne, de rytande begären, hade slumrat in, men också tyvärr det bästa, som fanns inom honom: hans tro, hans hopp, hans kärlek.
Och från denna döda frid längtade han tillbaka till storm och rörelse, till oro och tvivel, till allt detta, som väckte själens skapande makter.
Lithéns voro bortresta det året, och deras stuga på Alörn stod tom. Men Lindqvistens hade också en sommarstuga på ön, och när Zachris en dag rodde ut till holmen med ett par studentkamrater, var det hos dem man tog in.
Nu var det Emilie, som fick blommor av Zachris, åt henne plockade han bär, med henne sprang han änkleken, med henne promenerade han utmed stranden och beundrade månskensglittret på vågkammarna.
Han undrade på att allting kunde upprepa sig på detta sätt, vara sig så likt och ändå så olikt. Han visste ju inte alls ännu om han, verkligen älskade Emilie.
Ett par dagar innan han skulle resa åter till Helsingfors, kommo Lithéns tillbaka. Och än en gång sade Mathilda till honom, att han var så underlig. Han förstod nu med ens vad hon menade. Hon trodde, att han var kall mot henne, därför att han tyckte om en annan, och denna gången kunde han inte med harm tillbakavisa anklagelsen. Nu förvånade han sig i stället över att hon var så klarsynt. Han hade föreställt sig, att han hade visat sig mot henne alldeles som förr.
Han levde i största ovisshet med avseende på förhållandet till Mathilda. Det hade aldrig varit någon förlovning mellan dem, de hade varken växlat ringar eller löften, det fanns ingenting, som man Tömde bryta eller göra slut på. Och ibland visste han inte heller om det alldeles var slut. Ibland trodde han, att han ännu älskade henne. Men vad han visste, det var, att han alldeles hade upphört att dikta om henne.
Däremot hade han gjort ett försök att sätta ihop en visa om Emilie. Det var den lilla gåtan från förra sommaren, som han hade tagit upp och omformat.
på lindekvist:
En liten fågel är jag förvisst,
som nog kan spela och sjunga.
mitt hjärtas vän;
i lund och mark är han fjärran än
och flyger långt uti skogen.
med ögon blå,
han satt i molnet och hörde på
och sjöng så sakta i kvällen:
på lindekvist,
Gud giv din älskling åt dig så visst,
som du kan spela och sjunga!
ännu i dag;
om vännen kommit vet inte jag
och inte ängelen heller.
Detta kallade han »Fågelens visa». Det var ju ingenting, bara litet fågelkvitter. Men för honom hade den dikten en egen tjusning. Han tyckte om den, därför att Emilies namn var inlagt i versen på fyra ställen, han tyckte sig höra henne själv spela och sjunga, då han talade om fågelns sång, och dessutom var det något av Emilie Lindqvists intagande väsen, som han hade återgett i den böljande rytmen.
Det var kanske ändå, kärlek, som gjorde, att den sången smakade så sött, då han i ensliga stunder lät den glida över sina läppar.
II.
Den 6 november 1837 voro en massa studenter samlade i Österbottniska avdelningens lokal, en mörk sal och dito kammare, belägna i den del av Helsingfors, som hade vuxit upp ur de steniga ödemarkerna söder om de äldre stadsdelarna och därför kallades Nystaden. Unge Zachris Topelius satt där bland andra och väntade som de på att inspektor skulle infinna sig för att underrätta avdelningen om orsaken varför den var sammankallad.
På alla sidor omgavs han av nackstyva och självständiga unga män, som alla voro övertygade om att det inte fanns något bättre i världen än att vara en finsk student av Österbottniska nationen. Man må nämligen veta, att denna avdelning ansåg sig vara den av universitetets åtta nationer, som hade prerogativ på att tillverka landets stora och berömliga män, vilket ju styrktes därav, att Porthan, Franzén och nu sist Runeberg hade utgått ur dess krets. Denna anstolthet hade av österbottningarna gjort en studentaristokrati, som höll styvt på sin heder och nästan ansåg det under sin värdighet att umgås med karelare eller savolaxare.
Dessa unga högdjur, som voro så medvetna om sin överlägsenhet, att de inte ansågo sig behöva krusa för någon myndighet och inte tålde den minsta tillrättavisning, utmärkte sig emellertid ingalunda genom något slags lyx i kläder eller levnadssätt. Något överdåd kunde inte gärna komma i fråga på en tid, då en lång vårtermin i regel kostade hundra riksdaler banko, en summa, som då framkallade bittra klagomål över tidens dyrhet, emedan denna studentgenerations, fäder hade levat, sin termin i Åbo för lika många plåtar och nästföregående generation för en tunna bröd, en bytta smör och några riksdaler. En liten dragning till elegans kunde dock märkas bland de närvarande, i det att de hedervärda vadmalsrockarna, konstrikt tillskurna av sockenskräddaren hemma i fädernehuset, som visserligen ännu kunde bäras utan men för den akademiska värdigheten, dock mestadels voro utträngda av uniformsrockar och syrtuter, sydda hos skräddarmästar Palmqvist i Helsingfors. Smorlädersstövlarna hade också på de flesta håll blivit utbytta mot finare varor från skofabrikörerna Nordin, och Hannelius. Handskar voro ännu ansedda som onödig lyx, medan käppar av elegantare art än den hemgjorda knölpåken väl voro kända, men ådrogo sina bärare spenamnen av bönstänglar och spanska ryttare.
Zachris hade en besynnerlig förkänsla denna dag av förestående olycka. När han såg sig omkring bland kamraterna, som sutto så självsäkra och trygga här i avdelningslokalen, erfor han något likt medlidande. Han skulle ha velat höja upp sin röst och tillropa dem en varning.
Men för vad? Han visste ju i själva verket ingenting. Han kunde inte förklara varför hans tankar ville taga en vemodig riktning.
Han kom ihåg den första terminsfest han hade bevistat i avdelningen. En novemberkväll hade det varit då som nu, men annars hade allting varit annorlunda. Ingen dov och tryckande stämning, utan glädje, tillförsikt, hänryckning. Rector magnificus Melartin och andra hedersgäster, Runeberg främst att nämna, hade rört sig bland ungdomen. Snellman hade varit festtalare.
Han hade talat om nyttan av nationsindelningen vid universitetet och hade skarpt betonat, att denna inrättning inte hade till ändamål att söndra studentkåren för att lättare kunna styra den, utan meningen var, att studenterna i sina olika avdelningar skulle äga något, som ville vara dem i stället för hem, en institution, som prövande och kärleksfullt kunde övervaka deras vandel, som kunde bistå dem i nöd och hos dessa, som voro från samma landskap, utbilda en känsla av att de tillhörde en stor, gemensam familj.
Alla hade förstått varför Snellman hade valt just det ämnet. Han hade velat säga de närvarande akademiska myndighetspersonerna ett bevekande ord till förmån för avdelningen. Och han hade gjort sin sak så bra, att alla hade beundrat hans klokhet och takt.
Men vad som hade gjort den aftonen oförglömlig, hade varit detta, att Franzéns porträtt hade överlämnats till avdelningen. Lille hade läst upp verser, Franzéns studentvisa hade utdelats, och till sist hade rektor rest sig och sagt några entusiastiska ord om den store skald och ädla människa, som hade varit hans ungdoms lärare. Då hade hela ynglingaskaran känt hjärtat svälla av hänförelse. Man hade erfarit en obeskrivlig stolthet och glädje över att denne store man var finne och hade utgått ur just denna krets.
Det var första gången, som Zachris hade känt den lyftning, den frihet och makt, som spänner ut själens vingar i ögonblick av full och hel samklang med en hänförd omgivning.
Zachris småsvor litet grand för sig själv, där han satt med sina tankar. Kunde de då inte förstå, de där, som hade makten, hur väl ungdomen behövde sådana ögonblick?
Han såg sig omkring i kamratkretsen och tänkte på vad livet skulle bli för alla dessa, om de på ett eller annat sätt förlorade sin avdelning. Vad hade Helsingfors att bjuda dem? Ja, där fanns ju den svenska mamsell Wahllunds värdshus vid Senatstorget och ett par till, som bjödo någon trevnad, men hur skulle fattiga studentpojkar kunna till vardags besöka dessa dyra ställen? Studenterna brukade intaga sina måltider på ärbara spiskvarter, sådana som hos borgar Petrells och fru Christén, där man åt utomordentligt billigt och där biffsteken och mannagrynsgröten serverades i portioner, som hade kunnat tillfredsställa en jättes hunger. Sällan var det annat än middag, som åts utomhus, frukost och kväll lagade man hemma med städerskans hjälp. De fyra schweizerkonditorierna hade man ju också att tillgå, men utom dem endast källare och dåliga ställen.
Studenterna sutto där omkring honom raka och morska, ingen av dem kände som han, att luften var fylld av fara och osäkerhet. Allihop hade samma fasta tro på att de i sin egenskap av österbottningar kunde tillåta sig vad som helst och att överhet och gendarmer voro till, för att de skulle ha någon att retas med.
Zachris var en rättvis ung man, och han tordes inte neka, att de akademiska myndigheterna kunde ha sina skäl att vara missnöjda med hans landsmän.
Det hade förekommit ett par gånger, att en hop studenter hade druckit punsch och fört oväsen på teaterläktaren. Vem var det, som hade stått i spetsen för ofoget? Det var naturligtvis österbottningar.
När en professor hade gjort sig förtjänt av en kättserenad, vem var det, som i första rummet åtog sig värvet? Onödig fråga, det var alltid österbottningar. Om vicekanslern eller rector magnificus begick något övergrepp, vem var det, som genast var färdig att demonstrera för att hävda studentkårens fri- och rättigheter?
Alltid österbottningarna, därom kunde man vara säker på förhand.
Om en flock studenter, trots strängt förbud, tågade fram sjungande genom Helsingfors gator en vinternatt, om de patrullerande gendarmerna blevo övertalade att låna några nattvandrare sina hästar för att göra en ridtur genom staden, då kunde man gå ed på att det var österbottningar, som voro i farten.
Det var kanske inte heller att undra på att rektor och konsistorium hade i sinnet att göra Österbottniska avdelningen mindre självsäker, mindre ohanterlig. För en sex, sju år sedan hade de fattat beslut om att avdelningen skulle klyvas itu. Beslutet hade dock inte trätt i kraft. Österbottningarna hade fått löfte om att få förbli odelade, så länge som deras nuvarande inspektor, professor Hällström, satt kvar vid ämbetet.
Att beslutet om klyvningen hade väckt en oerhörd förargelse, var ju lätt att förstå. Hur skulle man godvilligt kunna förlika sig med att från att vara den största universitetsnationen nersjunka till att bilda två medelstora avdelningar, lika vanmäktiga som alla de andra? Om ett sådant övervåld skedde, då kunde man vara viss om att ingen österbottnisk student skulle komma på ett avdelningsmöte. Och hur skulle det då gå med dem?
Så enkelt livet levdes, nog fanns det tillräckligt med tillfällen för att råka i fördärvet. Få förstodo att hålla måtta. Den ene studenten satt hela dagen naglad vid boken, levande en torpares liv, en annan måste man dagen igenom söka vid biljardbollarna. Zachris hade hört sägas, att en enda småstad, bland elva därifrån till universitetet avsända lovande ynglingar, räknade åtta, som hade ridit i galopp till total undergång.
Men om inte avdelningen hade funnits, då hade väl alla elva gått samma väg. Herrarna i konsistorium borde allt betänka sig, innan de förstörde den. Det var ändå det enda ställe, där man försökte sig på att sätta liv i plugghästarna och hålla dansmästarna i tygeln.
Ett par gånger hade han varit med om att avskilja de allra svartaste fåren ur avdelningen, för att de inte skulle locka oerfarna nykomlingar i fördärvet.
Under den tid, som Zachris hade tillhört avdelningen, hade Nervänder varit ordinarie kurator, men som han hade befunnit sig utomlands, hade tjänsten skötts av ställföreträdare. Magister Snellman hade förestått ämbetet några år, och han hade verkligen lagt sig mycket vinn om avdelningen. Han hade infört disputationsövningar både på svenska och latin, satt i gång en sångförening och påbörjat utgivandet av en nationens egen handskrivna tidning. Sammankomsterna, som höllos två gånger i veckan, hade varit talrikt besökta, det hade varit en lysande tid för avdelningen.
Det bästa av allt hade dock varit de stora terminsfesterna i november och februari. Från dem hade han många härliga minnen. Då kom alltid Runeberg tillstädes, och alltid blev han under aftonens lopp på något sätt firad och upphurrad. Svanen och Källan, dessa sköna Runebergsdikter, hade Zachris första gången hört sjungas på en dylik terminsfest. Här hade han hört värmande tal hållas över den store Porthan och andra landsmän, som bidragit till landskapets och Finlands ära. Vid en sådan fest hade han hört den sträve Snellman läsa upp verser för hemmet, vid en annan hade Stenbäcks sköna Brödrasång utförts av sångsällskåpet. Och vid en dylik tillställning var det, som Runeberg, »Finlands ära, akademiens prydnad och österbottningarnas ljus», lade bort titlarna med sin forne elev.
Men på våren 1836 kom Nervander hem och återtog sin befattning. Och det kunde märkas från första stund, att han under sin bortovaro hade mist rätta handlaget för att styra sina svårhanterliga, undersåter. Man tyckte sig märka några diktatoriska fasoner hos mannen, och genast försvunno medlemmarna från veckosammankomsterna. Han blev misslynt, klagade över bristande intresse och gjorde det onda på detta sätt än värre. Nu till sist, för en månad sedan, hade han tröttnat på alltsammans och tagit avsked.
Och nu hade inspektor sammankallat österbottningarna. Det kunde ju inte gärna vara fråga om annat än val av ny kurator. Och valet skulle naturligtvis falla på Snellman. Därmed skulle avdelningen komma i goda händer, lyckliga tider skulle återvända. Zachris hörde, att alla omkring honom voro av den meningen och att ingen kände minsta oro. Det var bara han, som plågades av dessa besynnerliga olycksaningar.
Äntligen infann sig inspektor, satte sig vid det ena av de runda borden, fattade klubban och bjöd tystnad.
Och med rätt få ord meddelade han österbottningarna, att han hade avsagt sig inspektoratet. Rektor och konsistorium hade önskat, att avdelningens klyvning skulle äga rum, och som hans kvarstående var enda hindret, hade han beslutat att visa detta tillmötesgående.
Sedan, utan vidare ordande, började han övergå till namnupprop för att få utrönt till vilkendera av de nya avdelningarna, den nordliga eller den sydliga, de närvarande borde räknas.
Zachris såg sig omkring. Där sutto de nackstyva, hetsiga österbottningarna tagna med överraskning, tysta, utan att i ögonblicket veta hur de borde handla. Ingen reste sig för att protestera. Harmens rodnad hade stigit upp i ansiktena, men det var ingen, som slungade ut en smädelse.
Ingen hade anat något, ingen kunde i hastigheten tänka ut något sätt att hindra det oerhörda. Ingen kastade ordet förrädare rakt i ansiktet på inspektor.
Vilken förnedring att se denne fordom så vördade man nedlåta sig att gå de maktägandes ärenden! Hur djupt plågades man inte av vanmakten, omöjligheten att göra motstånd! Så känns det för en fästningsbesättning, då den till följd av kommendantens förräderi måste överlämna sina vapen åt fienden.
Så var det att leva i ett land, där tyranniet satt vid makten.
Denna avdelning var den enda sammanslutning i ett förslavat land, där man ännu vågade hysa en fri tanke, och därför skulle den krossas. Dessa österbottningar voro ännu mäktiga genom sin styrka, sin samhållighet, något sådant kunde naturligtvis inte tålas.
Tankarna trängde sig i hans hjärna. Han visste vad som skulle ha sagts; nu, som ofta förr, kände han sig klokare än människorna omkring honom. Vrede och frihetsbegär fyllde honom, han tyckte, att han ville resa sig och uttala sig så, att Österbottniska avdelningen åtminstone komme att falla med ära. Men orden ville inte vandra fram på hans läppar. Så brinnande han än var i anden, så kunde han inte utsäga vad han kände och menade.
Han blev sittande stilla, han som de andra.
Under tiden förrättade inspektor framme vid bordet med lugnt sinne namnupprop och inordnade den akademiske medborgaren Zachris Topelius från Nykarleby i Sydösterbottniska avdelningen.
Då han på kvällen kom hem på sitt rum, brusade och sjöd det inom honom. Han ville skriva något, han ville doppa pennan i eld, han ville finna ord, kraftiga som blixtar, de skulle ljunga fram genom natten, krossa slavens bojor och störta förtryckaren från tronen. Men han förmådde intet. Hans vanmäktiga penna föll honom ur händerna.
III.
År 1838 på våren skrev Zachris två dikter.
I den ena, som han kallade Ynglingens val, talade
han om hur den ängel, som vaktade livets port,
hade gett honom att välja mellan två vägar. Den
ena bar uppåt mot branta höjder, där strider och
segrar väntade honom, den andra bar nedåt mot en djup dal, där ständiga dimmor rådde och inga
bragder fordrades av vandraren. Han tvekade inte
i valet.
ömkligt jag tänjer min levnadstråd.
Tungt är att vandra i livets dal,
höjden jag älskar, för den är mitt val.
Giv mig!, o ängel, giv njutning och strid,
skördaren give sin eviga frid!»
I den andra dikten, som fick heta Seglaren på världshavet, berättade han om en yngling, som, full av längtan, inte kunde trivas på den ljuva ön långt borta i oceanen, där han hade sitt hem, utan hissade sitt segel och for ut för att finna ett land, där människan inte slumrade sött i naturens sköte, utan levde sitt högsta, djupa och sanna liv.
Detta var väl åter ett försök att tolka den obändiga kamplust, som hade behärskat honom alltifrån den stunden, då myndigheterna på ett både despotiskt och försåtligt sätt hade verkställt klyvningen av Österbottniska avdelningen. Hela våren hade han känt sig upprorisk, missnöjd, färdig till vilken oförsiktighet som helst. Men de rätta, brinnande orden hade inte infunnit sig, hans förmåga var inte i jämnhöjd med hans vilja, och detta höll honom tillbaka. Inte förrän hans svärd var skarpt och smidigt tillräckligt, ville han draga ut i kamp.
Men då han på sommaren återsåg Emilie, var hon ännu härligare än förra året, och nu kände han med ens, att han älskade henne av hela sin själ. På samma gång veko det vreda trotset och den oroliga bragdlängtan bort ifrån honom. Han hängav sig med alla sina själskrafter åt kärleken. Och de diktförsök, som han nu nerkastade i sina små häften, voro inga stridssånger.
Men han kom sig inte för med att dikta in Emilie i en massa situationer och händelser, såsom han hade gjort med Mathilda.
I Emilies natur måtte ha legat något, som hindrade honom härifrån. Hos henne fanns något av mjuk och öm sångfågel, ja, han ville nästan säga, av ängel. Han kunde inte föra in denna milda själ i sina brokiga drömmar, han höll henne utanför människolivets område. För att kunna tolka de känslor, som hon ingav honom, måste han låna färger och välljud från den oberörda naturen, från fåglars sång och källors brusande, från sommardagars stilla ljuvhet och rosors doft. Alltifrån första stund hade han om henne endast velat dikta små sångbara stycken, och med något annat kunde han inte sedan heller komma sig för.
Men vilka svårigheter även härvidlag! Han erfor detsamma, som då han ville tolka sitt tyrannhat, sin frihetstörst. I hjärtat, i hjärnan fanns något, som glödde, som skälvde; i drömmen kunde han sätta samman sånger så rena och ömma, att den älskade inte skulle ha kunnat undgå att röras, men då han med pennan i hand skulle flytta ner känslorna på papperet, då fann han inte de sanna, de bärande orden. O, hur hade de burit sig åt, de stora, mäktiga skalderna, som han ställde upp för sig som förebilder? Han tänkte på Runeberg, på Tegnér, på Franzén, på Almquist, på Stagnelius. Hur hade de alla varit i stånd att vända sig till föremålet för sin kärlek med eviga ord?
Han var inte heller ännu fullt fri från det tunga och prålande skrivsätt, som han hade tillägnat sig under sina romantiska Alörnssomrar. Det hände en gång denna sommar, att ungdomen på Kuddnäs en kväll satt ute i trädgården och betraktade månskenet, som dallrade över älven. Emilie Lindqvist var också med, hon gjorde Zachris frågor om månen, och plötsligen föll det honom in att hämta sin stora kikare. Han lämnade den till Emilie, och med kikaren stödd mot hans axel betraktade hon månskivan. Medan de så stodo, uppräknade han för henne namnen på månens slätter: Mare frigoris, Mare nubium, Mare serenitatis, Mare nectaris, så många han kunde påminna sig.
Han gjorde sedan en dikt om detta, som han kallade Månkartan. Han talade däri om hur hans och hennes andar en gång skulle bo på månskivan och tillsammans vandra från Köldens oceaner till Nektarböljornas vågor och Ymnighetens stränder.
Men inte kunde de romantiska vändningarna uttrycka de känslor, som Emilie ingav honom. Denna dikt kunde likasåväl ha varit skriven för tre år sedan.
Men snart skulle den stränga läromästare visa sig, som skulle föra in den unge vitterlekaren i de stora föregångarnas krets.
På Kuddnäs roade man sig denna sommar med att spela sällskapsspektakel. Både Emilie och Mathilda spelade med, men rollerna voro så fördelade, att Zachris och Emilie spelade älskare och älskarinna, medan Mathilda utförde endast en biroll. Allt gick bra under överspelningarna, men på en föreställningsafton måtte Zachris ha gått för mycket upp i sin roll och låtit blickar och tonfall förråda vad som bodde inom honom. Efter spektaklets slut, då alla de uppträdande, glada och stolta, blandade sig med åskådarna, var Mathilda tyst och nedstämd och lämnade efter en kort stund sällskapet.
Nästa gång hon träffade Zachris, berättade hon för honom, att hon hade bränt en hop gammalt skräp, som hon hittills hade haft liggande, och han förstod, att skräpet hade varit hans gamla brev och chifferlappar, blommor, som han hade gett henne, kotiljongsdekorationer från deras lyckliga julbaler. Mathilda visste alltså nu, att allt var slut mellan dem, och han kunde inte neka, inte spela oskyldig. Han skulle ha velat be henne om förlåtelse, men det kunde han heller inte.
Men samtidigt for den tanken genom honom, att hans kärlek till Emilie inte kunde bli lycklig, eftersom den vållade lidande åt hans trogna barndomsvän.
Han försökte väl slå bort alla sådana tankar, men ofta kommo de tillbaka, därför att han intet visste om de känslor, som Emilie hyste för honom. Hon var hans systers bästa vän och kom fördenskull ofta ut till Kuddnäs, så att han råkade henne nästan dagligen. Hon mötte honom alltid med samma lugna vänlighet, men ingenting i hennes sätt antydde, att hon kände någon varmare böjelse för honom.
Men inte heller undvek hon att råka honom, utan de hade tvärtom många nöjsamma stunder tillsammans. Han tyckte om att höra henne spela, den lilla pianisten hade aldrig haft en så tacksam åhörare, och hon tyckte om att höra honom tala. Den tjuguårige studenten var en kunskapsrik ung man, och den sjuttonåriga flickan lyssnade till honom under ändlösa samtal ungefär på samma sätt, som en vetgirig elev lyssnar till en skicklig och intressant lärare.
Zachris låg hemma på Kuddnäs och läste den hösten, såsom han hade gjort för tre år sedan. Det tycktes bara vara den skillnaden, att nu var det Emilie, som kom ut till Kuddnäs och stannade över natten, nu var det åt henne han kokade knäck, utanför hennes fönster gjorde han sina promenader, henne var det han längtade att få råka på bjud- ningar, om henne skrev han svärmiska sidor i sin dagbok.
Men det, som inte var sig likt, det var tryggheten, säkerheten. Han kunde inte återfå den hela, fullständiga lycka, som han hade känt på Mathildatiden. Denna nya kärlek var en gungning upp och ner på vreda vågor, hopp och tvivel i ständig växling.
Så länge han intet säkert visste, ville han dock inte hänge sig åt sorgen. Hösten hade skänkt honom mycken lycka, och under julen dansade han med lust och fröjd på alla bjudningar.
Men på julens allra sista bal såg han Emilie dansa en fransäs med Henrik Backman, och då hon figurerade mot sin kavaljer, fick blicken en strålglans, som den aldrig hade ägt, då den hade varit riktad mot honom.
Med ens förstod han, att det var hans bästa vän, som hon älskade, inte honom själv.
Just som om ödet ville driva ett elakt skämt med honom, blev det ungefär samtidigt beslutat, att doktorinnan och Sophie skulle följa med till Helsingfors för att hälsa på Rosenkampffs och att även Emilie skulle resa med. Detta, som ha i några dagar förut skulle ha hälsat som en onämnbar lycka, fyllde honom nu med förfäran och ängslan. Det hade varit bäst för honom att få glömma Emilie under en lång skilsmässa.
Liksom för att han inte mer skulle behöva sväva i ovisshet, var han ett par dagar senare hos Henrik Backman på en speljunta, som varade till ett på natten. Sedan de övriga deltagarna voro gångna, sutto Zachris och värden och drucko champagne till framemot sju på morgonen och utbytte under tiden sina djupaste förtroenden. Henrik bekände för honom, att han älskade Emilie och att han visste, att hans kärlek var besvarad. Emilie hade skrivit det i ett brev till någon, som hade förrått hemligheten. Hon tyckte om att konversera med Zachris, men hon älskade Henrik.
Zachris beslöt genast, att han skulle avstå från varje försök att vinna Emilie. Ingalunda ville han gå vännen i vägen. Om Henrik och Emilie, de båda, som han höll kärast i världen, kunde bli förenade, då måste han i tyst försakelse dra sig tillbaka.
Men samtidigt kände han ju, att allt det, som förut lyfte och bar, det lade sig nu över honom med dövande tyngd. Bördan av denna kärlek, som skulle dödas, blev så tryckande, att han knappast kände sig i stånd att leva.
Dagen före avresan kommo Rosalie och Mathilda ut till Kuddnäs för att säga farväl. Då de foro tillbaka in till staden, ställde sig Zachris på meden och åkte med ett stycke. Nu förstod han vad det ville säga att bära på försmådd kärlek, och han kände åter samma lust att bedja Mathilda om förlåtelse.
»Det är långt, tills vi råkas härnäst,» sade han, »och hurudana, det vet Gud. Lova, att vi inte skiljas ledsna!»
Han kunde inte finna något bättre att säga, men de få orden bidrogo väl i sin mån till att han åter kom i ett gott och vänligt förhållande till kusinerna.
Men trots allt detta hade han den gången en härlig Helsingforsresa. Doktorinnan och Zachris åkte i ena kursläden, flickorna i den andra, men vid alla hästombyten samlades de glada och skrattande omkring matsäcken. Och i Lappo gästgivaregård, dit de hunno framemot midnatt, fanns bara ett rum ledigt förutom hållstugan. Då hade inte Zachris mamma hjärta att låta honom ligga i den smutsiga stugan, utan hon bredde ut en slädfäll på golvet i kammaren, och då flickorna hade lagt sig och ljuset var släckt, fick han komma in. Han låg hela natten vaken och hörde på Emilies andedrag. Det var inte möjligt att sova.
Väl framme i Helsingfors, skildes det lilla sällskapet åt. Zachris gick till sitt vanliga kvarter, doktorinnan och Sophie bodde hos Rosenkampffs, Emilie tog in hos kommerserådet Borgström, vars fru var hennes kusin.
Men de båda unga flickorna råkades varje dag, och av Zachris fordrade de, att han skulle visa dem staden, följa dem på deras promenader och vara deras kavaljer på baler och picknicker. Han råkade alltså Emilie beständigt, och varje gång han såg henne, växte hans kärlek liksom hans förtvivlan.
Syster Sophie reste hem i maj, sedan såg Zachris Emilie mindre ofta, men han blev ingalunda mera lycklig fördenskull.
Emilie reste till Åbo den 16 juni, och samma dag skrev Zachris en dikt, som han kallade Den flydda.
jag såg dig ej åter, när morgonen grydde;
när aftonen sjönk över dalarna ner,
jag såg dig ej mer.
de vårliga vindar med blommor i spåren,
de buro dig bort som en stråle i skyn ;
då skymdes min syn.
begräto din flykt uti rosornas knoppar,
och fågeln i lunden med smältande röst
sjöng saknad och höst.
men jag är som molnet på himmelens fäste,
jag söker min stjärna. O, älskade vän,
när kommer du än?
Då han hade skrivit ner dessa strofer, kände han, att han äntligen, äntligen hade skapat något, som var likt det, som rörde sig i hans inre. Där var hans smärtfyllda ömhet, där voro de skygga smekningar han aldrig fick skänka, där fanns åtminstone någon genklang av de lekande melodier, som hennes väsende väckte i hans själ.
Denna sommar reste inte heller Zachris till Nykarleby. Han och sex kamrater begåvo sig till Löparö i Sibbo skärgård, hyrde in sig hos ett vänligt bondfolk och stannade där ända till hösten. Det var en anordning, som hade vidtagits, för att han skulle få läsa mera ostört, ty det började nu stunda mot examen.
Då han vände tillbaka till Helsingfors, var Emilie återkommen från Åbo, men han fick sällan tillfälle att råka henne. Längtan plågade honom varje dag och stund. Han fick höra, att hon skulle vara tärna på ett bröllop, och på kvällen stod han med i folkhopen i hopp att åtminstone få se en skymt av den älskade.
Kort efter detta hände det, att han i orolig längtan en kväll gick fram och åter över sitt kammargolv. Och medan han så vandrade, tycktes det honom, att hans längtan började tala. Han skyndade till sitt skrivbord och kastade ner ett par strofer på papperet med sådan fart, att han knappast kunde följa med vad han skrev. Och hela tiden hade han en känsla av att det inte var han själv, inte hans vanliga jag, det, som annars med möda och omsorg sammanfogade rimmen, som här förde ordet. Det var något främmande, som djärvt och myndigt tillviskade honom de strofer han skrev ner så utan betänkande, så utan tvekan, som hade de för längesedan varit färdiga.
och finge beständigt dig följa
och finge begjuta din levnad med frid,
din grav med välsignelser hölja
och gömma ditt liv i min vårdande famn
och lära en värld att ditt älskade namn
med tårar av kärlek beskölja!
och fing’ i ditt hjärta mig dölja
och finge dig leda, där stigen är skum,
och, där hon är slipprig, dig följa
och lysa din väg genom skuggornas land
till sällhetens evigt förklarade strand
över tidernas brusande bölja!
Då han efteråt genomläste dessa rader, visste han, att de voro det bästa han hittills hade skrivit. Och han knäppte sina händer till en tacksägelse, ty han förstod, att mitt i hans djupa lidande hade ingivelsen, den stora, äkta skaldegåvan, vaknat till liv. Livslyckan hade sorgen stulit ifrån honom, men skaldegåvan hade dock rövaren som en ersättning lämnat kvar i hans hus.