Zachris Topelius/11

←  10. Lyrik

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf 11. Jubelfesten

12. Mystik  →

JUBELFESTEN.

Nu, unga flickor, Mathilda Lithén, Emilie Lindqvist, vad ni än må heta, viken åt sidan! Er tid har varit, men är inte mer. En stor medtävlarinna träder nu in på banan.

Ni ser henne inte, men för den, som en gång har mött henne, är hon allestädes närvarande. Ni hör henne inte, men hennes stämma ropar starkare än åskdundret. Hon är den ofödda, som aldrig dör, hon är den bragdlösa, som uppammar hjältar, den stumma, som lär sina älskare det skönaste tal, den ljuvaste sång.

Hon är den hungrande, som aldrig blir mätt på uppoffringar, den törstande, som dricker söners och döttrars blod, den grymma, som endast sänder ett leende efter dem, som för hennes skull gå till döden.

Hon är en gudinna, ett töcken, en dimvarelse, tusen gånger går ni förbi henne utan att märka henne. Hon är den, som har vårdat er och fostrat er, som har gett er husrum och mat, ni har henne att tacka för allt, men ni har ännu inte fått syn på henne. Hon är värdinna i ett stort hus, där ni är gäst alla dagar, och ni har ännu inte råkat henne.

Är det inte självklart, att så snart hon visar sig, allt annat måste vika? Men hur går det då till att få se henne? När nedlät sig hon, som bär det högsta av alla namn, att välja Zachris Topelius till sin tjänare och älskare? När var det, som han första gången kände fosterlandets kyss glöda på sina läppar?

*

Helsingfors på 1830-talet liknade en ung skönhet, som, alltför stolt i medvetandet av sin naturliga fägring, försmådde att höja den genom konsten. På alla håll erbjödo havet, öarna, stränderna, bergen och parkerna tillfällen till anläggningar, som Europas skönaste städer skulle avundas, men ingenstädes hade man gjort ett försök att begagna dem. Från forna, enklare tider hade man kvar några små utvärdshus, sådana som Tölö, Sparbanken och Sörnäs, men utom dessa fanns knappast någon allmännare mötesplats, där man kunde söka skydd mot en regnskur eller begära ett glas friskt vatten.

Framemot trettiotalets slut började dock bättring inträda, i det att på kommerserådet Borgströms föranstaltande stadsområdets sydligaste udde genom bortsprängande av många nakna hällar och bortrödjande av en myckenhet enbuskar omskapades till den vackra Brunnsparken. Ett brunnshus anlades därjämte med schweizerilokal och en stor brunnssal, som snart blev mycket använd vid offentliga tillställningar.

Denna anläggning betraktades dock kanske mest som en tillflyktsort för sjuka, eller ock ansågs det, att den låg för långt från stadens huvuddel. Alltnog man grep sig an med att bygga ett utvärdshus norr om staden i den så kallade Sällskapsträdgården vid stranden av den vackra Tölöviken, som skär så djupt in i den Helsingforsska halvön, att den nästan skiljer den från fasta landet. Efter den svenska mamsell Kajsa Wahllund, som länge hade förestått stadens förnämsta värdshus, erhöll stället namnet Kajsaniemi.

Men det var inte nog härmed. Den, som under första hälften av år 1840 besökte huvudstaden, kunde inte undgå att märka hurusom gamla hus överallt ommålades och uppsnyggades och nybyggnader med stor kraft drevos fram mot sin fullbordan. Brister i gatuläggningen efterspanades och lagades, Esplanadens träd befriades från torra grenar, i alla trädgårdar planterades blommor, klipptes häckar och ansades gräsmattor. Gamla plank bortskaffades, och mellan stenarna på torgen bortrensades varje grässtrå. Det var tydligt, att någon storartad händelse tillstundade.

Alla offentliga byggnader, framför allt sådana, som hörde universitetet till, blevo putsade och eftersedda. Med synnerlig glädje märkte man, att arbetet med Nikolaikyrkan, den storartade katedralen, som behärskade Senatstorget och var granne till Universitetshuset, nu med all iver påskyndades. Äntligen revos byggnadsställningarna ner, och det inre av kyrkan gjordes så mycket i ordning, att den kunde tagas i bruk. Detta var också alldeles nödvändigt. Finlands universitet beredde sig att fira minnet av dess instiftande genom Per Brahe år 1640 med all den högtidlighet, som kunde åstadkommas, och man behövde kyrkans väldiga utrymme för promotioner och gudstjänster.

Varje finsk man kände och förstod, att universitetet, som satte landet i stånd att självt uppfostra sina präster och ämbetsmän, var den yppersta gåva, som man hade kvar sedan svensktiden. Man behövde bara tänka sig in i hur det skulle ha gått, då landet övergick i rysk besittning, om inte universitetet hade funnits. Finska studenter hade i så fall måst fara till Petersburg för att studera och hade kommit åter förryskade och främmande för det egna landet. Nej, universitetet var finska folkets förnämsta arvelott, och dess tvåhundraåriga tillvaro kunde inte med nog heder firas.

Det var därför inte att undra över att huvudstadsborna inte bara genom nybyggnader och yttre anordningar visade sitt intresse för jubelfesten. Säkert fanns det inte en familj, där man inte beredde sig på att ta emot långväga gäster. Postväskorna voro späckade av alla de bjudningsbrev, som sändes till släktingar och vänner i landsorten. Alla stadens skräddare arbetade på uniformsfrackar, och alla skomakare förfärdigade dansskor. Från landsorten kommo så stora beställningar på tyll och tarlatan, att lagren började uttömmas. Restauratörer och värdshusvärdar måste fara långt uppåt landet för att kunna skaffa sig allt det, som erfordrades, av slaktdjur och fjäderfä.

Men allra ivrigast arbetades naturligtvis av Helsingfors akademiska medborgare. Studenter av alla slag, till och med sådana, som redan betraktades som överliggare, började pluggläsa och tentera i det ena ämnet efter det andra för att bli färdiga till de stora promotioner, som skulle äga rum i samband med festen. Professorer och adjunkter sysslade med författandet av högtidstal och festskrift, sångföreningar övade och repeterade, och alla unga poeter skrevo festvers.

Bland de unga, som under våren 1840 avlade sina lärdomsprov, befann sig också Zachris Topelius. Rätt väl kom det till pass, att Emilie reste hem i januari, så att han, utan att störas av tanken på att hon vistades i staden, kunde ägna sig åt sina tentamina, som fortgingo från februari till april. Zachris slog sig igenom med heder, men dock inte särskilt lysande, tog laudatur för Rein i historia, såsom han från början hade föresatt sig, och för Sahlberg i naturhistoria, vilket var en överraskning. En tentator — det var den hebreiske — fordrade bättre kunskaper, så att han måste gå om, men detta var rätt förklarligt, eftersom han inte hade läst språkets grammatik, vilket han trodde inte fordrades. En annan tentator, Norstedt, lurade honom på ett laudatur i kemi, som han ansåg sig ha ärligt förtjänat. I latin, som han hade ägnat så många timmar under studieåren, erhöll han cum laude och ansåg, att detta var fullt tillräckligt. I grekiskan fick han också ett cum laude, men ångrade, att han inte hade skänkt den ännu några veckors studium för att erhålla ett inom räckhåll liggande laudatur.

Mittunder det att Zachris höll på med dessa tentamina, skrev han en kort dikt, som han kallade »Intet vet jag». Märkvärdigt nog kom han att i denna säga ungefär detsamma, som han hade sagt i den dikt, som han skrev vid sin studentexamen, att all jordisk vishet var ett intet och att den aldrig skulle kunna tillfredsställa den vetandets törst, som bodde inom honom. Just nu, då all den lärdom han hade insamlat under sju års mödor skulle framläggas till granskning, kände han sig mycket ödmjuk. »Vad jag vet, är ett intet,» tillropade han sig själv, »och jag, som har insamlat vetandet, är också ett intet.»

I början av maj avlade han sin examen, och med stor glädje tänkte han på att han nu äntligen var så långt kommen, att han kunde börja de egentliga brödstudierna. Detta var helt enkelt en nödvändig sak, därför att hans mor med varje år fick alltmer svårt att skaffa pengar. Ja, ibland var doktorinnan så utan kontanter, att hon inte kunde skicka av ett brev med posten. Så snart examen var tagen, skrev hon återigen till sonen och skildrade för honom hur svårt hon hade det samt bad, att han skulle resa hem mellan examen och promotionen; det bleve väl alltid något billigare än att stanna i Helsingfors. Men mitt uppe i klagovisorna påminde hon honom om att han måste skaffa sig en uniformsfrack till promotionsbalen. Kunde han komma över någon gammal, som vore snygg tillFackligt, skulle det nog vara välkommet, men i nödfall finge han beställa sig en ny, för fin ville hon ha honom.

När Zachris alltså i början av maj reste genom landet norröver, så fann han, att man ute i bygderna var nära nog lika intresserad av den tillstundande festen som i själva universitetsstaden. Han fann, att alla herrkarlar ute i landet, de styrande likaväl som de predikande, de lärande likaväl som de läkande, hade börjat dra sig till minnes de glada dagar, som de hade tillbringat hos lärdomens alma mäter, och voro betänkta på att uppliva studenttidens minnen. Och där inte far själv var en studerad karl, funnos söner eller släktingar, som skulle promoveras, eller döttrar, som önskade resa till jubelfesten för att en gång i livet få vara med om en promotionsbal. På många håll hade man kanske endast ett svagt intryck av själva festens anledning och föremål, men överallt visste man, att något storartat skulle äga rum och att man ville vara med.

När Zachris kom till Kuddnäs, förde han denna feststämning med sig dit, och han hade inte många dagar hållit på att berätta om alla tillredelser, om alla de människor, som voro inbjudna, om de sjuttio Uppsalastudenterna, som hade hyrt en särskild ångbåt för Helsingforsresan, förrän doktorinnan blev lika intresserad som alla andra. Då hon till sist fick höra, att själva biskop Franzén, vars visor hon hade sjungit för sina barn, då de voro så små som så, också väntades komma, kastade hon alla penningebekymmer åt sidan och beslöt sig för att fara ned till Helsingfors och se Zachris, då han lagerkröntes.

Att syster Sophie skulle följa med doktorinnan, var ju naturligt. Märkvärdigare var det, att rådman Lithén också blev smittad av den allmänna hänförelsen och beslöt att med hustru och döttrar resa till jubelfesten. Naturligtvis gjorde de två familjerna sällskap på färden, och en vacker julidag åkte sju glada människor ut genom Nykarleby tull. Doktorinnan och Sophie foro i täten i en kurirkärra, efter dem följde rådmannen och hans hustru i vagn och allra sist Rosalie och Mathilda, likaledes i vagn, med kusin Zache på kuskbocken.

Ingenting i världen hade man att tänka på under den långa färden annat än att ha roligt. Kärlekssorgerna slängde man på hyllan, nöjet av att vara ute på resa skulle intet få förstöra. Flickorna gladde sig åt en täck blomma vid vägkanten, åt en lysmask, åt en rödkindad pojke vid en grind, åt en vacker flicka på en gästgivaregård. Man tog vägen genom Ilmola, Johan Gabriel Toppelius forna församling, och hälsade på hans änka; likaså sökte man upp kantor Finström i Tavastehus och upplivade minnen från Nykarlebytiden. Dessutom hade man den goda turen att komma mitt upp i två stora bondbröllop och fick både se på ståten och smaka på välfägnaden. Man roade sig på det hjärtligaste och umgicks på det förtroligaste. Zachris nästan undrade över att under allt detta ingenting av den gamla kärleken vaknade upp inom honom. Men något sådant förmärktes inte. Den var för alltid död och försvunnen.

På samma sätt som Nykarlebyborna voro nu hundratals herrskapsfamiljer på väg till Helsingfors. De skakade fram i höghjulade vagnar, där vagnslådorna voro fullpackade med balklänningar, vagnsfickorna fyllda med reseffekter, där matsäcksskrinet stod på vagnsbottnen under de resandes fötter och ett torn av hattaskar var upprest på vagnstaket. Ägaren av en sådan vagn åkte kanske till huvudstaden för att bli jubeldoktor, den unga flickan på baksätet skulle måhända dansa på sin fästmans promotionsbal, gossen på kuskbocken for för att promoveras, modern på framsätet följde med för att vara ett vittne till de andras glädje.

På gästgivargårdarna träffade man på forna vänner, som voro ute i samma ärende. Det blev samspråk med upplivande av gammal vänskap och med små matsäckskalas. Man berättade hur man hade det var på sin ort, jämförde sina svårigheter, skröt med hästar, boskap och barn och kände sig besynnerligt ung och uppkryad. Om morgnarna var man tidigt uppe för att hinna före de andra till skjutshållen och få utvilade hästar. Men hur man än skyndade sig, voro alla rummen upptagna, då man om kvällen nådde till den gästgivaregård, där man ämnade övernatta. Det blev att sitta kvar och sova i resvagnen, eller också fick man hålla till godo med en halmbädd på ett loggolv. I de flesta fall avlöpte allt med yppersta sämja. Ogenhet och hett humör hade man lämnat hemma; nu ville man ta dagen, som den kom, och möta besvärligheterna med skratt hellre än med gråt.

Det var upplivande att tänka på att alla Finlands landsvägar på samma sätt myllrade av människor. På vägarna från Viborg, från Kuopio, från Uleåborg, från Åbo, överallt rådde samma rörelse. Man kunde knappast förstå, att detta var möjligt. Fanns det då verkligen i Finland så mycket människor, som intresserade sig för universitetet? Fanns det så mycket studerat folk, så mycken bildning?

Ju närmare man kom till huvudstaden, ju mer förvånad blev man. Där hade man gått var och en i sin ensliga bygd och haft en känsla av att fosterlandet låg i dvala. I Finland rörde sig sedan trettio år tillbaka ingenting mer. Landet var dödstrött efter det förra århundradets härjningar och olyckor, och den ryska styrelsen lämnade det i ro. Ingenting gjordes för att väcka det ur sömnen. Men sannerligen fick man inte redan nu på landsvägen en förnimmelse av att fosterlandet var levande eller att det åtminstone höll på att vakna.

Och vem vet? Det var kanske allt detta vagnsrassel på vägarna, allt detta glada glam på gästgivargårdarna, som hade väckt den sovande ur sin trettioåriga slummer. Hon kom fram ur skogsdjupet, omorgnad, med mossa i håret, ögonen ännu ovana vid solljuset. De sköna lemmarna voro åter kraftiga och starka, ansiktet log av levnadslust, men lättjan satt kvar i lederna. Hon skulle ha sjunkit ner på lövbädden till ny vila, om inte alla dessa åkdon, som rullade söder ut, hade väckt hennes nyfikenhet. »Här försiggår något, som det tillkommer mig att ta del i,» sade hon. Med all hast förfärdigade hon sig en blomvirkad mantel, fäste på huvudet en krona av grankottar och skyndade till huvudstaden, hon som de andra.

Och då nu landsbygd och huvudstad möttes i Helsingfors, märktes det tydligt, att gudinnan var närvarande. Ingen visste hur hon hade kommit tillstädes, om hon hade smugit sig in i något landshövdingeekipage eller hängt sig bakpå en simpel skjutskärra, men med all tydlighet förnam man, att man hade henne ibland sig.

Det märktes genast på den glädje och det förtroende, varmed landsbygd och huvudstad umgingos med varandra. Då bygdemänniskorna nådde huvudstaden, förvånades de över att se, att den var så ståtlig och stor, att här var framsteg och tillväxt överallt. »Vi finnar äro ju dock inte något borttappat och förlorat folk,» sade man. »Se, vi ha ju skalder, vetenskapsmän, forskare, vi ha män, som kunna sätta i gång stora företag, vi följa med vår tid.» Och huvudstadsborna prisade de ledande männen långt borta i bygderna, som under den gångna tiden hade upprätthållit lagstadgad ordning, läkt såren efter den myckna ofreden och berett marken för nya skördar.

Men på dessa tankar kom man, därför att man hade fosterlandet ibland sig närvarande. I sitt gröna, blomsirade släp, med grankronan på huvudet syntes hon åter för sitt folk i ung, stark skönhet, obruten av år, färdig till ny bragd, värd att leva och dö för.

Festernas rad började onsdagen den 15 juli, men redan dagen förut hade Zachris Topelius för sin del fått en tydlig förnimmelse av fosterlandets närvaro.

Franzén väntades komma landvägen från Åbohållet på tisdagskvällen, och vid pass hundra studenter hade samlats ett stycke utanför staden vid Tölö värdshus för att möta honom. Och då den gamle biskopen mycket riktigt kom åkande i sin vagn, hejdades denna av den unga skaran. Först avsjöngos verser, författade till hans ära, sedan trädde Fredrik Cygnæus, studentkårens bäste talare, fram till skalden och sade honom, att han och hans jämnåriga redan vid sin vagga hade hört sånger av underbar ljuvhet, som i barndomsminnena växte samman med deras moders böner och deras faders välsignelser. Nu hälsade han dessa sångers diktare välkommen till sitt fosterland.

Medan han så talade, överströmmades de närvarande av en stämning, som framkallades kanske mera av stundens betydelse än av själva de uttalade orden. Man påminde sig huru Franzén för femtioett år sedan, under själva det blodiga revolutionsåret 1789, hade fått mottaga magisterkransen i Åbo, man påminde sig allt, som låg mellan den dagen och den nuvarande: hans lyckliga, oförglömliga verksamhet vid akademien, landets erövring av ryssarna, hans egen överflyttning till Sverige, de kvarvarandes sega kamp för att hålla landet uppe bland bildade samhällen. Man tänkte på den trogna genklang hans sång ännu fann i detta land, och till råga på allt kom glädjen över att nu äga den älskvärde mannen mitt ibland sig och få visa honom, att Finland hade väl bestått sin prövning. Allt detta samverkade till att göra stunden så ljuv och rörande skön, att den sedan aldrig kunde glömmas. Då Franzén svarade med att tala om sin oföränderliga kärlek för det gamla fosterlandet, tycktes han på samma gång ha frambesvurit det för allas ögon. Man såg det framför sig, såsom hade man med ens lyftats upp på en ofantlig höjd och sett landet ligga där, fattigt och kargt, men underbart skönt med sina sjöar och åsar, sina älvar och skogar. Och denna syn framkallade så starka känslor av glädje, vemod och innerlig kärlek, att tårar bröto fram ur allas ögon.

Länge efter att den gamle biskopens vagn, åtföljd av ett långt hurra, hade rullat ner mot staden, stodo studenterna kvar på samma plats. De voro inte ensamma. Fosterlandet befann sig mitt ibland dem.

Ingen hade i den vördade åldringens närvaro gjort någon hänsyftning på att han hade övergivit Finland i en stund, då det väl hade behövt honom, men alla hade undrat i sitt hjärta: »Du, som lämnade Finland för att flytta till ett land, som du betraktade som ditt andliga fädernesland, gjorde du ett rätt val? Har du aldrig ångrat dig, aldrig längtat tillbaka? Har du i ditt nya hemland mött samma kärlek, som vi skulle ha skänkt dig? Har inte din lyra saknat suset av fosterjordens granar?»

Medan de unga studenterna stodo kvar, upptagna av dessa frågor, trädde fäderneslandet allt tydligare fram för deras ögon. De tyckte, att de sågo det som ett levande, älskande väsende, som sträckte sina armar efter honom, som nyss hade farit förbi, och frågade: »Hur kunde du överge mig?»

Alla betogos av en smärtsam ömhetskänsla för denna jord, som ännu sörjde över förlusten av en stor son. De skulle aldrig svika det.

Lyckliga och stolta kände sig de, vilkas fäder hade genomgått samma prövning utan att svikta. En Zachris Topelius, som kunde uppvisa två förfäder, som från ett lyckligt liv i främmande land hade sökt sig hem till fäderneslandet, kände sig stoltare, än om han hade ägt kungablod i sina ådror.

Förenade i kärlek till ett väsende, som älskade dem alla med samma kärlek, vände de hundra studenterna sakta tillbaka till staden. Alla ville ge Finland ersättning, när deras tid kom. Dess ära skulle bli stor, utan gräns.

Nästa dag började högtidligheternas långa rad med universitetets fest. Detta var det stora minnets dag, då de två hundra årens historia genomgicks och beprisades. På torsdagen ägde teologie doktorspromotionen rum, på fredagen promoverades juris doktorerna, på lördagen medicinarna, på söndagen var vilodag, men på måndagen blev det filosofie magistrars och doktorers tur att få mottaga sin värdighets tecken.

Efter att dessa högtidliga uppträden hade ägt rum på förmiddagarna, ägnades eftermiddagarna åt festmåltider och baler. På onsdagen hade universitetet middag för 350 personer, på torsdagen bjöd handelssocieteten på bal i Brunnshuset, lördagen hade läkarna middag på Kajsaniemi, på söndagen var det åter stor bal i Brunnshuset, och på måndagen firade filosoferna sin stora dag med både middag och bal därsammastädes.

Men under hela raden av festliga dagar, under både promotioner och baler, under högtidliga latinska orationer och ystra tillfällighetsvers, var det en och samma ton, som slog igenom. Det kom sig därav, att man hade den främmande vandrerskan från skogssnåren, den nyvaknade slumrerskan mitt ibland sig. Sedan hon hade kommit, hade allt annat blivit ställt i skuggan. Man glömde, att man hade samlats för att fira ett universitets, ett lärt samfunds jubileum. Man firade i själva verket dessa dagar fosterlandets uppståndelsefest, det glada hoppets återvändande, Finlandia rediviva.

Mångfaldiga gånger under dessa festdagar uttalades sorg över att de sjuttio svenska studenterna inte hade fått komma. Den ryske ministern hade i sista stund vägrat dem pass. Men de borde ha varit med. De borde som det gamla landets representanter ha varit där och sett Finland vakna upp till nytt liv. De skulle ha förstått vad detta betydde, de skulle ha glatt sig framför alla andra.

På måndagen, då Zachris skulle promoveras, gick man först i procession från Universitetshuset till Nikolaikyrkan. Sedan vidtog promotion, då Franzén var den förste, som mottog magisterkransen.

Från predikstolen talades den dagen över texten »Låter edert ljus lysa för människorna». Men återigen märktes samma sak: Fosterlandet var närvarande i allas tankar. De unga magistrarna invigdes till dess tjänst, inte till egen ära och vinning. En anda av hänförelse gick genom templet. De, som voro med om den stundens väckelse, buro med sig märken därav under ett helt liv. Löften och föresatser gjordes inom den unga skaran. Och bland de unga, som gjorde fosterlandet högtidliga utfästelser, var också Zachris Topelius. »Här äro många unga tillstädes, som älska Finland,» sade han till sig själv. »Här finnas de, som vilja arbeta för att göra det rikt, andra vilja göra det berömt, andra åter vilja göra det till ett fromt och Gudi behagligt land. Men jag för min del, jag vill göra det till ett land, där det är gott att leva, jag ville ge det glada och vänliga, vakna och intresserade innevånare, jag ville fylla det med hem, som stråla av förnöjsamhet och lycka, jag ville framkalla konstnärer, som försköna livet, jag ville sätta en rosenbuske utanför varje stuga, jag ville göra hela landet till en rosengård.»

Han smålog först åt tanken, men strax därpå förekom det honom, att i dessa ord hade han träffat just vad han helst ville verka för. Hans liv hade ju varit lyckligt som ingen annans, men ändå hade han alltid måst skapa sig en drömmens lustgård för att kunna uthärda. Varför skulle det behöva så vara? Varför skulle man nödgas skapa sig en värld vid sidan av den verkliga? Livet borde ju kunna ordnas så, att det bleve vänligt och uthärdligt. Varje människa, som uppehöll sig i Finland, borde känna med sig, att hon levde i ett paradis.

»Jag vill verkä för detta,» sade han med lyftad panna. »Det skall bli min gärd till mitt fosterland.»

Promotionen hade emellertid dragit långt ut, och inte förrän halv sex kunde filosoferna infinna sig till middagen i Brunnshuset. Man föll som korpar över de första rätterna, och litet senare vidtog drickandet i än större skala. Hela dagen hade man i styv uniform varit inskruvad i etikettens järnok. Nu skulle man njuta sin akademiska frihet, nu skulle man slå sig lös. Men inte heller nu kunde man skaka av sig känslan, att fosterlandets ögon följde en. Ingen blev rå, ingen förgick sig, ingen störde festglädjen.

Och vilken bal var det inte, som sedan dansade fram genom natten ända till klockan fem på morgonen! Vilken vacker tavla erbjöd inte själva balsalen! Detta var ingen vanlig Helsingforsbal, alla landsortens skönheter voro ju närvarande. Man kunde säga, att det var en nationalbal. Dessa systrar och kusiner och fästmör från landet voro underbart fria, friska och livliga. De hade levnadsglada ansikten, spelande blickar, ledig umgängeston. Deras toaletter voro ingalunda lantliga, lika litet som deras sätt, men deras glädje var naturlig, deras närvaro upplivade, dansen blev till ett sådant berusande nöje, som den alltid borde vara. Här fann Zachris, vad han aldrig förr hade mött, det storartade i en huvudstads anordningar, utfyllda av det hjärtliga och trevliga, som utmärkte en Nykarlebytillställning.

Men också här i balsalen anade han gudinnans närvaro. Och med ens blev allt underbart och betydelsefullt. De unga, sköna flickorna voro fosterlandets utvalda sändebud. Deras dans hade en mening, de voro nymfer, utsända från ängar och lundar, och de svingade runt i sirliga rörelser för att fira fosterlandets uppståndelse.

Då han kom hem långt fram på morgonen och uttröttad kastade sig på sin säng, kunde han inte på länge somna. Och medan han låg och kallade på sömnen, såg han dörren till sin kammare upplåtas, och in trädde en hög gestalt, klädd i släpande, blomstickad mantel och med en krona av grankottar på huvudet.

Han förstod genast vem hon var, men häpen över den högas närvaro i hans enkla rum, visste han inte vad han skulle säga eller göra, utan blev liggande stilla, orörlig.

Men gudinnan trädde fram till hans säng. »Jag har mottagit ditt löfte,» sade hon. »Från denna stund är du min.»

I detsamma böjde hon sig ner och tryckte en kyss på hans läppar.