Zachris Topelius/12

←  11. Jubelfesten

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf 12. Mystik

13. Helsingfors Tidningar  →

MYSTIK.

I.

Sammatti heter en trakt i norra Nyland. Det är en vacker nejd, men fattig, ty marken där består av en hård sandmo, som blott ger magra skördar.

Där finns ett torp, benämnt Paikkari, på stranden av Valkjärvi sjö. I torpet bodde i början av adertonhundratalet en fattig man med sin hustru och sju barn, fem gossar och två flickor.

Torpet var litet, men torparen och hans hustru voro ett duktigt och arbetsamt folk, de tyckte det vara onödigt att svälta, när de kunde arbeta. Torparen förstod sig något på skrädderi, och när sönerna växte upp, så att de kunde hjälpa till med sysslorna, tog han sig till att om vintern gå i gårdarna och sy kläder.

Vid torpet, ett stycke från trappan, växte en stor tall, som kallades Iso Mänty. Där hade pojkarna sin lust i att klättra, och karl var den, som klättrade högst. En dag kom skräddaren ut från stugan och fann fyra pojkar i tallen. De tre äldsta knuffade varandra under lek och ras i tallens högsta grenar, men den fjärde sonen, Elias, satt lägre vid stammen på en gren och läste.

»Nå, Elias,» sade fadern, »vill inte du också försöka kliva högt här i världen? Vad är det du gör?»

»Jag läser katekesen,» svarade gossen.

»Allt skall man höra,» skämtade fadern. »Du är ju inte mer än på sjätte året. Kom ner, så skall jag lära dig att trockla en tröja.»

Elias steg ner och lärde sig att trockla tröjan, men när detta var gjort, steg han åter med boken upp i tallen. När han var sex år gammal, kunde han hela katekesen utantill. Prästen och alla grannar förundrade sig vid läsförhöret. »Fader torpare,» sade prästen, »den där pojken borde ni skicka i skola.»

»Har inte råd,» sade fadern.

Hur det nu var, när grannarna inte upphörde att förundra sig över gossens stora lärdom, samlade föräldrarna ihop en säck bröd, en bytta smör och en bytta salta mujkor och skickade gossen till skolan i Ekenäs. Men nu talades intet annat än finska i Sammatti, och i Ekenäs skola lärdes allt på svenska. Det satt hårt åt, men det måste gå, och det gick. Det dröjde inte länge, innan gossen kunde katekesen utantill också på svenska. Men efter ett par år fanns varken bröd, smör eller mujkor mer att skicka honom från hemmet, och han måste sluta sin skolgång.

»Bli skräddare du, min kära gosse, och följ med mig!» sade fadern. Den lille Elias suckade, ty han tyckte likväl mest om sin bok, men han var ödmjuk, lydig och läraktig, han följde fadern i bondgårdarna, satt på bordet, som skräddare bruka, sydde och trocklade, så att det värkte i fingrarna. Stundom hände väl ock, att han hade en bok i fickan och smög sig undan för att läsa, tidigt om morgnarna, sent om kvällarna. Ljus hade han inte under den mörka årstiden, men man kan också läsa vid pärtbloss.

»Elias blir en bra skräddare,» sade fadern förnöjd. »Det är inte den minsta konsten här i världen att sy ordentliga knapphål och få knapparna att hålla, så att de inte flyger ur jackan, var gång man har ätit sig mätt.»

Men en gång, då skräddaren åter höll ett sådant där litet tal, började gossen gråta. »Varför gråter du?» sade fadern, och gossen bekände, att han hellre ville läsa än trodda. »Jag skall tala med prästen,» tröstade fadern.

Prästen sade: »Skicka honom till Åbo skola! Där får han lära sig mer än i Ekenäs.» Fadern betänkte saken, ty vad prästen säger, det tål att tänka på, och hur han nu rådgjorde med grannarna och fick litet hjälp, blev gossen skickad till Åbo skola.

»Nå, vad har du läst?» frågade rektorn. »Det och det,» svarade gossen på finska; han hade redan glömt den lilla svenska, som han hade lärt sig i Ekenäs. Och när rektorn förhörde honom, svarade han åter på finska. »Nej,» sade rektorn, »det går visst aldrig an. Hur vill du gå i skolan, som inte kan annat än finska? Gå hem igen! Jag kan inte ta emot dig i skolan.»

Det var så den tiden, att i alla landets skolor lästes latin och svenska, men på finska kunde man lära sig endast abc-boken och katekesen. Gossen från Sammatti skulle ha varit tvungen att åter gå hem och bli skräddare, om inte skolans övriga lärare hade förbarmat sig över honom och lagt ett gott ord för honom hos skolans rektor. Han tilläts då att få börja i lägsta klassen och läsa latin och svenska med sina kamrater. Det kostade flit och tålamod, men det lyckades småningom, och så läste sig gossen genom tre klasser i skolan. Men nu var det åter slut med alla tillgångar i det fattiga torpet, och åter måste Elias vandra hem med ränsel på ryggen för att inte mer vända tillbaka till skolan. Och åter blev han skräddare och följde sin far i bondgårdarna, men han började nu bli långa gossen och kunnig i hantverket, så att han kunde sy tröjor och jackor på egen hand som en ordentlig gesäll.

En söndag mötte han prästen, som kom från kyrkan, och prästen frågade honom hur det gick med hans studier. Gossen måste erkänna, att han nu studerade sax, synål och prässjärn. »Vad vill det säga?» utropade prästen. »Bed far, att du får komma till mig var söndagseftermiddag, så skall jag läsa latin med dig.»

Fadern samtyckte, gossen gick till prästen var söndagseftermiddag, då han var ledig från skräddaryrket, och läste latin. Under veckan stod han en timme tidigare upp och gick en timme senare till sängs: de timmarna använde han till att läsa läxor. Och om två år sade prästen till honom: »Nu kan du gå till Borgå och bli gymnasist.»

Ja, gossen gick till Borgå, blev gymnasist, läste och svalt. Far och mor kunde inte skicka honom annat än hemvävt vadmal, som han själv fick sy till kläder åt sig, men något måste han ju äta och dricka. Då företog han sig att under lovtiderna gå omkring i byarna och sjunga för en kaka bröd och en halv kappe råg. På det sättet fick han verkligen ett inte så litet tillskott till matsäcken. När han räknade ihop sin inkomst, så fann han till sin överraskning, att han hade sjungit ihop trettio tunnor råg.

Vackert så. Det fanns till och med tider, då han inte behövde svälta. Men man kan inte i alla sina dagar vara gymnasist, man måste också bli student. Men var skulle han finna pengar för att resa till akademien i Åbo och ta sin studentexamen?

Elias fick höra, att i Tavastehus behövdes ett biträde vid apoteket, varpå han vandrade dit och förklarade, att han nog skulle reda sig med latinska recepter. Det lyckades. Han fick anställning vid apoteket, lärde sig göra piller och droppar och blev snart en så duglig provisor som någon annan.

När han då hade sparat en liten summa, reste han till akademien och blev student. Samtidigt med honom blevo Johan Ludvig Runeberg och Johan Vilhelm Snellman också studenter, så att det var ingen dålig årgång, som den gången trädde in på studiebanan.

Elias hade som vanligt ingenting att leva av, men han var tjugu år gammal och hade lärt att försörja sig själv. Varför skulle han svälta? Knappt var han student, förrän han började läsa med yngre gossar och på detta sätt förtjäna sitt dagliga bröd. Det var åter ett hårt stycke arbete, men gå skulle det, och det gick. Det varade fem hela år, innan den unge studenten hade inhämtat allt, vad han behövde för att år 1827 ta sin första lärda grad, filosofie kandidatexamen. Men redan 1830 blev han medicine kandidat och 1832 licentiat. Kort därefter blev han provinsialläkare i Kajana. Nu hade han alltså sin bärgning och borde ha kunnat slå sig till ro med utövandet av sitt yrke.

Men doktor Elias Lönnrot var liksom doktor Zachris Topelius i Nykarleby starkt intresserad av finska språket och den gamla finska folkpoesien. År 1822 hade han varit informator hos en professorsfamilj, som om sommaren bodde på landet, och i trakten omkring deras landställe hörde han finska sägner berättas och finska runor sjungas. Här gjorde han sina första försök som runosamlare. Samtidigt stiftade han bekantskap med Reinhold von Becker, en ung språkforskare, som hade rest omkring mångenstädes i landet och funnit en del runor, som handlade om Väinämöinen, en gammal sagohjälte, som tycktes spela en stor roll i den uråldriga runodikten. Becker påstod, att om man bara kunde finna alla de sånger, som levde bland folket, om denne Väinämöinen, så skulle det visa sig, att det fanns ett sammanhang mellan de olika dikterna, och möjligen skulle man återupptäcka ett helt finskt forntidsepos. Elias Lönnrot blev ofantligt intresserad för von Beckers idé och började att med särskild iver söka efter runor om Väinämöinen. Han fann också den ena efter den andra, och redan 1827 var han så långt kommen, att han kunde ge en framställning på prosa av Väinämöinens liv och dater.

Men just under dessa samma år var det, som doktor Topelius på Kuddnäs från sitt sjukläger utsände sina samlingar av »Finska folkets gamla runor». I företalet omnämnde han, att han hade fått sina bästa runor från karelare, och uppmanade kommande runoforskare att bege sig till deras land och själva göra efterforskningar därstädes. Den uppmaningen gick inte förlorad för Elias Lönnrot. År 1828 begav han sig åstad till det runorika Karelen, genomströvade landet till fots, gjorde sig bekant med befolkningen och fick veta var deras bästa runomästare voro till finnandes. När han kom hem, hade han med sig en god skörd, men var inte på långt när tillfredsställd. Nästan varje sommar företog han en ny vandring, och ju längre han kom inåt landet, desto flera runor hade man att lära honom. Här fann han inte bara sånger om den gamle, vise Väinämöinen, han upptäckte runor, som handlade om den unge, tappre Lämminkäinen, om den sköna Aino, om den konstfärdige smeden Ilmarinen och den onda, trollkunniga Pohjolavärdinnan.

Han fann en sång här och en annan där, och då han efter hemkomsten noga granskade dem, blev han helt övertygad, att von Becker hade haft rätt och att alla dessa lösa stycken ursprungligen hade varit sammanfogade och hade utgjort ett enda epos. Så gott han nu förstod, sökte han återställa detta. Att det fullkomligt skulle likna det gamla, sönderfallna diktverket, vågade han ju inte påstå, men med oändligt tålamod lyckades han dock sammansmälta det hela till ett väldigt skaldestycke, som väl kunde göra andra folks stora urtidsdikter rangen stridig. Redan år 1835 hade han funnit alla behövliga länkar och kunde sålunda skänka sitt folk den stora Kalevala, forntidseposet. Därmed hade den fattige skräddarsonen från Sammatti, han, som hade varit så arm, att han hade måst sjunga för bröd, han, som gång på gång hade tvungits att avbryta studierna för att gå omkring som skräddare, han hade lyckats ge sitt land en gåva, som var högre att skatta, än om han hade fört hem ett skepp, lastat med guldsand.

Elias Lönnrot betraktade alltid doktorn i Ny- karleby som sin föregångare och tillskrev hans exempel och hans råd att söka runor i det östliga Karelen stor del i sin framgång. Redan fördenskull kan man tänka sig, att unge Zachris Topelius skulle bli mycket intresserad av nyheten om Kalevalas upptäckande. Om dess poetiska värde kunde han dock inte genast själv döma, därför att han var ur stånd att läsa finska. Så småningom utkom dock den ena sången efter den andra i svensk översättning, och nu greps han av den största beundran inte bara för själva dikten utan också för det folk, som hade kunnat skapa en så rik och egendomlig poesi.

Det dröjde inte länge, innan han själv försökte skriva på runometer med korta, fyrfotade versrader och allitteration. Han fann, att detta versmått låg så väl till för honom, som om han skulle ha varit född till att utöva runomästarekallet borta vid stränderna av de stora inlandshaven Saima och Ladoga.

Men att hans diktning tog intryck av Kalevala, det var det minsta. Den fick också stort inflytande på hans val av levnadskall.

Ju mera han gjorde sig bekant med det underbara diktverket, desto mer förvånade det honom, att det finska folket en gång hade ägt sångare, som kunde jämföras med Homeros och Ossian, finska folket, som han var van att betrakta som en rå, nästan obildbar massa och som numera förvisso inte frambragte några dylika skapelser. Men kanske att den finsktalande befolkningens låga ståndpunkt endast var skenbar? Om sångens gåva en gång hade blivit given till ett folk, så kunde den väl aldrig gå helt förlorad. Om finnarna bleve uppryckta ur okunnighet och dådlöshet, skulle den kanske åter visa sig.

Det började på att växa upp inom honom en önskan att göra sig till den finska rasens uppväckare. Han funderade på att slå läkarbanan ur hågen och i stället ta prästexamen, söka plats i en finnsocken och där verka för befolkningens höjande. På det sättet skulle han kunna intränga i det finska väsendet; ingen kommer ju folk så nära som prästen. Var det inte en härlig tanke av Sveriges störste skald, den oförliknelige Almquist, att söka sig ut till sitt svenska folk, lämna det civiliserade livets behag för att föra en Värmlandsbondes bistra och karga liv? Fanns det en ädlare levnadsväg än den att bland bönderna föra ut bildningens skatter, på samma gång som man själv av dem lärde sig enkelhet, tålamod, styrka och förståelse av den arma vildmarkens starka poesi?

Bonde ville Topelius dock inte bli, men väl präst. Det gick en stark religiös väckelse genom landet just under de sista åren av trettiotalet, den ene efter den andre bland hans kamrater rycktes med av den och gingo ut i församlingarna för att verka för den rena fromheten, för den genom pietismen pånyttfödda religionen. Zachris kunde inte neka dessa allvarliga svärmare sin stora aktning och beundran, flera av dem voro hans nära vänner, de sökte vinna honom över till sina åsikter och uppmuntrade honom att använda sina gåvor i Guds rikes tjänst.

Zachris uppsköt dock allt avgörande, tills han skulle bli färdig med sin kandidatexamen; förr behövde han ingenting bestämma. Det fanns nog ännu en bana, som lockade honom. Intet ämne hade så intresserat honom under studieåren som historien. Där fann han näring för sin fantasi; en föreläsning av den älskade professor Rein fyllde honom med drömmar. Han satt inte bara och lyssnade, han levde med. Man kämpade som finsk ryttare i slaget vid Leipzig, han drog över Bält på den gungande isen, han utförde på egen hand bragder, om vilka ännu ingen historieprofessor hade en aning.

Det kunde väl inte tänkas en härligare lott än att så som Rein stå i en kateder och utlägga Finlands historia.

Men fastän han sålunda lockades åt flera håll, föll det sig svårt för honom att bryta mot faderns bestämmelser, och ännu under jubelfesten var hans beslut vacklande. De historiska intressena hade förstärkts under denna minnets högtid. Det löfte, som han i ett upprört ögonblick hade avlagt och som han knappt vågade tänka på, då han hade kommit till lugn besinning, tycktes bäst befordras, om han finge en lärarplats vid universitetet, där han kunde verka bland den ungdom, som skulle gå ut och skapa Finlands framtid. Men detta löfte var för övrigt av den art, att han kunde arbeta för detsamma inte bara som professor utan också som präst eller som läkare.

II.

När Zachris Topelius i augusti for åter till Kuddnäs, befann han sig ännu i ovisshet med anseende till valet av yrke. Men då han väl hade kommit ut på landsbygden, hade han en förnimmelse av att varje skogsbacke, varje ljungtuva kallade och lockade. Det tycktes honom, att valet var mycket lätt. Han kunde inte ägna sig åt något annat levnadskall än det, som skulle tillåta honom att ständigt få vistas i denna härliga finska landsbygd, bland dessa sjöar och björklundar.

Han hade aldrig förnummit en sådan sugande längtan efter fri natur, aldrig förr anat, att detta var vad han varmast eftersträvade, men nu visste han det. Och på samma gång försvunno tvekan och tvivel. Livet var på en gång tillrättalagt. Han erfor en angenäm känsla av att inte mer behöva söka efter vad som bäst passade honom.

Då denna stora klarhet och visshet uppstodo inom honom, befann han sig i närheten av Kahra gästgivaregård i Kuortane, och man skulle ha kunnat säga, att de röster inom honom, som talade för att han skulle slå sig ner på landsbygden, tilltogo i styrka, ju närmare han kom gästgivaregården.

»Minns du den vackra flickan, som du brukar råka här på Kahra?» sade rösterna till honom. »Du, som längtar efter skönhet och poesi, var tror du att du skall kunna finna dem i rikare mått än hos denna blyga, blåögda vildblomma?

»Om du undantar Emilie, henne, som du inte kan nå, äro inte alla de unga flickor, som du känner, fördärvade av en ytlig och skev uppfostran? Äro de inte alla tillgjorda, fadda, förbildade? Var finner du i våra dagar ofördärvad, frisk mänsklighet utom hos den finska allmogen? Och denna Kahraflicka, är inte hon symbolen av allt det rena, sunda och poetiska, som lever hos folket?

»Föreställ dig, att du sökte väcka kärlek hos denna vildmarkens dotter, att du sedan för ett par år satte henne under ett bildat fruntimmers ledning, att du också själv med varsamhet följde hennes framsteg, skulle du då inte med tiden i henne finna en maka, som bättre än någon annan motsvarade dina fordringar? Skulle du inte på detta sätt vinna en brud, som vore enkel och god och inte tvekade att dela en lantprästs ringa lott? Hon skulle trivas i ensligheten, och på samma gång skulle hennes skönhet och älskvärdhet förvandla ditt hem i ödemarken till en verklig lustgård.»

Vilket behagligt lugn kom inte över Zachris, medan dessa röster talade! Han insåg klart, att detta för honom var det rätta. Livets stormiga lust ville han förakta och försaka. Under susande björkars ljuvliga skugga, vid stranden av någon stilla flod, vid sidan av en älskad vän ville han bygga sin lugna boning, slå sin lyra, vårda sin hjord, verka för människors väl, så långt han förmådde, och le åt dem, som förundrade sig över att han på detta sätt hade beslutat över sitt liv.

Alltsom han nalkades gästgivaregården, drömde han allt livligare om denna Greta från Kahra, som han egentligen knappast kände och vars skönhet han hittills endast hade lagt märke till på samma sätt, som han beundrade blommor, stjärnor, allt vackert, som mötte honom.

Han hade endast ytterst få gånger råkat henne. Hon var ju så vacker, att ingen man kunde gå förbi henne utan att säga henne ett smickrande ord, men aldrig förr hade han drömt om henne på detta sätt.

Han fann dock nu ingenting onaturligt häri. Det enda oförklarliga var väl, att han inte förr hade kommit på dessa tankar. Nu var han alldeles besluten att göra ett första försök att närma sig henne. Något bättre sätt att lösa livets gåta kunde inte finnas. Hans mor skulle kanske till en början bli litet förvånad, men säkert skulle hon gilla hans plan, hon, som själv tyckte så mycket om enkelhet och duglighet.

Men då han efter framkomsten till Kahra frågade efter Greta, fick han till sin stora förvåning höra, att hon denna sommar hade blivit förlovad och skulle gifta sig med en bonde vid namn Hangola.

Han, som då redan i tankarna hade tagit sin prästexamen, fått Greta uppfostrad hemma på Kuddnäs och flyttat in med henne på ett litet älskligt kaplansboställe, blev ytterst förvånad. Han hade aldrig drömt en dröm, som han så säkert hade väntat att få se förverkligad. Nu kände han sig så snopen, att han rent av måste skratta åt sig själv.

Någon verklig sorg eller ens en allvarlig missräkning kunde det ju inte vara. Då han lämnade Kahra, sade han till sig själv, att det egentligen var bäst, att det hela hade fått förbli en dröm. Fästmannens namn tilltalade honom i högsta grad. Så vackert det var! Det skulle ta sig utmärkt ut i en dikt.

Efter hemkomsten sökte han verkligen skapa en dikt av denna landsvägsdröm. Tankarna lekte med detta, som ingenting var, men ändå fanns till, detta, som ingen visste om, men som ändå för honom var full verklighet.

»Där borta,» skrev han, »så långt fågeln flyger och solen ser och tanken hinner på ett ögonblick eller två, där borta i en gård, som du inte känner, bor en, som du inte vet.

»Där är en sjö, en lund, en slätt, en skog, en kyrka, en by, kanske också en stad. Vid den sjön, i den lunden, på den slätten, utanför den skogen, invid den kyrkan, i den byn eller staden, där bo många vackra flickor, som du aldrig sett, och bland dem en, som du aldrig anat.

»Nu gissar du redan. Hon är en morgon i maj. Du känner henne, hon är en konvalje, som doftar, en skön ton, som svävar bort över en stilla sjö. Vet du inte ren vem jag menar?»

Så fortsatte han ett par sidor. Han talade om hur han hade mött henne i en lund utan namn, bland blommor utan tal. När en skälk en gång ville utfinna hans väg till den älskade, lade han ut snaror för vindfläktarna, men när han hade fångat tusende fläktar och tio tusende månstrålar, så hade han ändå inte sett ett enda grässtrå böjt av hennes fot, när hon flydde honom.

Vidare skrev han, att hans brud hette den namnlösa, den formlösa, den ljudlösa, den outsägliga och att han älskade henne i slöjan av en hemlighets tätaste, rosendoftande natt. Om någon såge honom, när han kysste hennes läppar, skulle han dö av sorg över att det onämnbara hade tagit gestalt.

Alltsom han fortsatte denna lek med ord, tjusades han av skönheten i de mjukt formade satserna och i de suckande tonfallen, som han lyckades fånga för att skildra denna drömbrud, som aldrig hade funnits till. Så fin och skär bodde drömmen inom honom, att han inte en gång ville förråda, att det endast var en dröm.

»En morgon tidigt,» skrev han, »andades jag narcissernas ånga, den vemodigt ljuva, och jag sade till mig själv: det är hon! Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löv, mig tycktes de sade till varandra: nu veta vi vem hon är, det är hon! Jag förskräcktes för dessa susande ord och för mig själv, att jag yppat vad de väsenlösa, evigt tigande drömmar förgäves sökt utforska. Jag flydde långt bort, och jag lovade mig det att aldrig grumla min anings skimmer med ord, som röja det outsägliga.»

Till sist höjde han sig i denna kärleksdikt om en dröm till en hyllning åt anden i hans egen själ, åt den makt i själens djup, som skapar alla drömmar.

»Du, som jag älskar utan namn, utan form och utan ljud, o, jag vet dock så visst, att du inte är den döda tomheten, den blotta förnekelsen av det, som de brännande hjärtan gärna trycka fast till sig, omklädda med fager hy och varmaste blod. Jag vet, att du är livet, skönheten, kärleken, och likväl kan ditt väsen icke fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr mina läppars uttryck, såsom det högsta och skönaste ständigt flyr undan en jordisk famn, och hade jag fångat dig, skulle du förgås. — — — Och likväl står du mig ständigt nära: natt och dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig, och framför mig svävar din bild, varhelst jag går, som ett fladdrande sken. Känner jag dig? Ack ja, min själs visshet det är du. Ditt väsen låter inte binda sig av doft, färg, ton, men det genomskimrar dem alla, deras skönhet är ingenting annat än du. — — —»

Visste han månne själv, då han skrev så, att han uttryckte sig som en mystiker, som en av dessa det inre livets mästare, som fördjupa sig i studiet av själens hemligheter och med bävande ord försöka att skildra sin förbindelse med den allt genomträngande världsanden?

Än en dikt skrev han under denna höst, som förrådde hur starkt han nu drogs bort mot det mystiskas område. Han kallade den Dikt och verklighet, och det heter där i den sista versen:

Ty livets dröm och vaka, vem kan dem följa?
En fin, omärklig linie är mellan båda:
svårt är att skilja himmel från fjärran bölja,
och verklighetens gränser kan ingen skåda.

Av detta och mycket annat dessutom ämnade han skapa Hangolas dikt. Den skulle bestå av små poem, lätta som vindfläktar. Ur dem skulle strömma häggens vildmarksdoft, den blåögda från Kahra skulle le fram ur dem, och det onämnbara, det mystiska, som framkväller ur själens doldaste djup, skulle omsvepa dem med sin eviga tjuskraft.

*

I slutet av oktober kom Zachris resande fram mot Kahra gästgivaregård på väg till Helsingfors.

Ännu hade han inte mäktat avgöra det svåra valet av levnadsbana, säkert därför, att intet av de tre kall, som han tyckte sig ha att välja på, var det, som innerst tilltalade honom. Men att leva som skriftställare var väl en tanke så djärv, att han knappt vågade uttala den ens för sig själv.

Då han nu åter närmade sig Kahra, togo alldeles samma tankar hans hjärna i besittning, som då han förra gången nalkades gården.

Längtan till landsbygden, till det enkla livet i naturen, till det ofördärvade finska folket!

Han tänkte på bönder och skjutspojkar, som han hade råkat under sina ständiga resor från och till huvudstaden och som han hade språkat med så mycket, som det med hans klena finska hade varit möjligt. Hos alla dessa obildade hade han tyckt sig finna en förunderlig blandning av djupsinne och barnslighet; därjämte hade han hos dem alla märkt en förtrolighet med naturen, som satte dem i stånd att åt sitt språk förläna en outtömlig rikedom på bilder.

Detta ursprungliga och djupsinniga, detta, som på en gång var vekt och vilt, detta poetiska drag, med ett ord, hade han aldrig råkat så utpräglat som hos finnbefolkningen. Han längtade att bli ett med den, att hos den lära känna det finska folkets gamla vishet.

Han tänkte på att han själv hade finskt blod i ådrorna, svenskt ävenså naturligtvis, och därtill både judiskt och slaviskt, om man ville räkna noga. Men hans ätts stamfader var en finne från Toppila gård uppe vid Uleåborg. I detta ögonblick kände han sig som en landsflyktig man, som vill återfinna sitt rätta fädernesland. Det var blodets röst, som talade: han skulle återbördas till sitt finska folk.

Ju närmare han kom till Kahra, desto fastare form tog hans längtan. Han hörde åter röster viska ur ljung och torra löv, ur porlande bäckar och rasslande gräs.

»Kom ut till oss i vildmarken! Här skola vi lära dig att sjunga så, som ingen före dig har sjungit. Om du ägnar dig åt att upplysa och förädla ditt finska folk, så skall du inte bli obelönad.

»Varför vek du förra gången tillbaka så hastigt och obetänkt? Varför gjorde du inte åtminstone ett försök att vinna den sköna, blåögda Kahraflickan? Har du inte kunnat tyda hennes blickar? Tro inte, att hon älskar bonden, som har förlovat sig med henne! Tala med henne! Det är dig hon älskar. Skogen är full av hennes längtan. Ljungen är våt av hennes tårar.

»Förstår du inte, att hon är den finska sångmön, som ännu en gång har fått lov att vandra på jordens stigar? Det är hon, som har diktat om Aino och Väinämöinen. Du måste försöka att vinna henne, som kan framtrolla skönhet ur ödemarkens ljungmo.»

Medan rösterna på detta sätt ljödo i hans öron, uppfylldes han alldeles som förra gången av den största visshet och trygghet. Nu var han fullt inne i samma tankegång. Han ville tävla med den där bonden och slå honom ur brädet. Ljungblomman från Kahra måste tillhöra honom, som hade förmåga att uppskatta hennes skönhet och blyga älskvärdhet. Ingen annan förstod, att hon var sångmön. Ingen annan behövde henne till maka så, som han behövde henne. Hon var ingivelsen, det ovanifrån komna, det mystiska i sången. Aldrig skulle han avstå henne till en annan.

Det hade varit en regnig dag, men då han kom i sikte av bondgården, sken solen fram genom molnen, och han tog detta som ett gott tecken.

På Kahra gård hade man redan varsnat den resande. Man såg den gyllne lyran blänka i mössan, och någon ropade ut över gården, att det var en student, som kom.

Han smällde med piskan och körde med god fart in på gårdsplanen. I fönstret stodo tjänarinnorna och värdinnan själv och blickade ut.

»Det är den där studenten, som har hållit på att resa här i så många Herrans år,» sade de, »ända sedan han var liten pojke. Se, han har än i dag kvar sin gamla masurpipa, sin sälskinnskappsäck och sina pistoler.»

Zachris kunde märka, att han var välkommen. Barn och unga flickor samlade sig omkring åkdonet. De väntade, att han skulle dela ut godsaker ibland dem, som hans vana var, och de skrattade på förhand åt de lustiga saker, som han skulle komma att säga.

Han hoppade ur och tog fram matsäckspåsen. I allra bästa humör trängde han sig fram genom skaran och passade därvid på att granska varje ansikte. Nej, den vackra Greta var inte med i flocken.

Inne i hållstugan kom värden emot honom. Gubben sken upp vid hans ankomst, han som de andra. De voro vänner sedan lång tid tillbaka och växlade ett kraftigt handslag. Snart kom brännvinspluntan fram ur matsäcken, värden fick sin del, och så började han språka.

»Jaså, herrn reser dit ner till Helsingfors nu igen,» sade han. »Blir han aldrig fullärd? Vill han lära sig att tyda ut fåglasång?»

Den visan hade den unge magistern hört många gånger förut. Han svarade, som han brukade. »Vore det inte fråga om värre saker, så skulle jag väl redan vara färdig. Men se, jag håller på att lära mig konsten att leva.»

De sprakade en stund om löst och fast. Till sist sade bonden med en menande blinkning:

»Ja, Greta, henne får ni inte se här denna gången Hon är gift nu med Hangola. Men Gud vet om det inte var er, som hon tyckte om.»

Handen darrade till på den unge magistern, där han satt och skar på sin matsäckslimpa. Han kunde inte komma sig för att svara. Han upphörde att äta, plockade tyst tillsammans sina tillhörigheter och for sin väg.

När han hade åkt ett gott stycke framåt vägen, förekom det honom, att han vaknade ur en lång vanmakt. Han hade visst fått ett häftigt slag över hjässan och varit bedövad en lång stund. Nu, då han kom till sig själv igen, genomträngdes han av en häftig smärta. Kropp och själ skälvde av plågor.

Han hade inte väntat sig detta. Vad var det för ett vansinne, som hade gripit honom? Han längtade, han brann. Han ville vända tillbaka för att få se Greta, om också bara för ett ögonblick.

Sådan lidelse hade aldrig förr glött i hans varelse. Sådan längtan hade varken Emilie eller Mathilda väckt inom honom. Detta var en sådan känslornas virvelstorm, som kastar människor ur deras bana och vräker dem bort till last och undergång.

III.

Det var den andra november 1840 sent på natten. Zachris gick fram och tillbaka i sitt rum i Helsingfors. Han var upprörd och förtvivlad, han vred händerna och stötte fram korta utrop av smärta. Rätt som det var, kastade han sig ner på knä framför en stol och bad till Gud.

Medan han så stred och led, kom en tanke nerblixtrande i hjärnan alldeles så, som skulle den vara utifrån kommen och han själv inte ha någon del i den.

»Å nej, det är omöjligt,» sade han helt högt och stannade mitt på golvet. »Inte kan sådant ske.»

Men i samma ögonblick påminde han sig gamla Brita Kiviranta hemma på Kuddnäs och alla hennes berättelser om kvinnor, som kunde trolla kärlek på män, som inte hade besvarat deras ömhet. De kunde sätta in i deras hjärtan en sådan längtan, att den medförde döden, om den inte hörsammades.

Han skäkade på huvudet, han drev tanken ifrån sig. Detta ville han inte tro. Allt mystiskt hade alltid haft stark dragningskraft för honom. Han hade aldrig fått nog av spådomar, järtecken, spökhistorier, men det var därför, att han upptog sådana saker i sin fantasi och gjorde poesi av dem. Inte hade han den minsta tro varken på näck eller tomte, varken på kärleksrunor eller på annan gammal finsk trolldom.

Han gick fram till skrivbordet. Han fattade pennan för att kunna hålla de onda tankarna borta. Vad han skrev, blev en bön:

O Gud, min Gud, förbarma dig i natten!
Min själ har natt, fast livets morgon randas,
min ande törstar, räck mig livets vatten,
ty jordens dryck med dödens floder blandas!
Fast livet ler och skön är ungdomsskatten,
till jorden trycker mig den luft jag andas,
och himlens stjärnor slockna bort i natten.

Till Gud vände han sig för att få hjälp, hans längtan efter det eviga hade aldrig varit starkare än nu, då mörkrets makter anfäktade honom. Men präst kände han att han inte kunde bli efter detta, som nu hade hänt honom.

Inte heller ville han bli läkare. Han behövde ägna sig åt ett studium, som han verkligen kunde älska.

Ett par dagar efteråt gick han alltså till professor Rein och anmälde, att han ämnade ta filosofie licentiatexamen med historia som huvudämne.

Arbetet skulle bli hans räddning och upprättelse. Han skulle inte vidare eftersträva egen lycka. Han ville döva sin passion genom att arbeta för fosterlandet. Till dess tjänst var han redan invigd. På någon annan väg fanns inte lyckan för honom.

När julferierna kommo, reste han åter hem över Kahra, och denna gång tog han tid på sig, så att han fick råka Greta. Han gick till mötet med mycken oro, men han kände, att han måste. Han var insnärjd i ett nät av drömmar och förstod sig inte själv. Han tänkte sig, att om han åter finge se den enkla kvinnan, som han älskade, så skulle hans uppjagade känslor lägga sig till ro. Han trodde nästan, att denna besynnerliga kärlek skulle lämna honom lika hastigt, som den hade kommit, om han bara en gång finge vara i Gretas närhet. Åtminstone skulle väl då det demoniska, som nu hade insmugit sig i tanken på henne, försvinna, och hon skulle åter bli hans milda ljungblomma, hans oskyldiga finska flicka.

Men mötet avlopp inte så, som han hade hoppats. Efteråt trodde han ännu mer än förut, att det fanns något av finsk trolldomsmakt hos denna Greta från Kahra. Hon bringade honom så vitt, att han »sträckte ut sin hand efter brottets rosor». En tillfällighet eller, som han hellre trodde, den Allsmäktiges hand räddade honom. Sedan den dagen for han inte gärna förbi Kahra gästgivaregård, utan valde andra vägar.

Längtan kunde han dock inte fly undan, den följde honom under flera år. Än tänkte han på Greta, sådan han först hade råkat henne, då hon hade varit symbolen för allt gott och rent, och då fick sången om henne en mild och varm ton. Så sjöng han på våren 1841:

Du min vackra, väna, varma,
du min fjärran flydda flicka,
o, att här inunder lönnens
lugna skymning skön du sutte!
O, att här vid havets höga,
vågomvälvda vik du vore
och att här i milda månens
skimmersköna sken jag finge
vänligt vid ditt hjärta vila!
Men du dröjer långt där borta,
vilar långt i ödemarken.

Stjärnan, som i skyar skimrar,
frågande uppå mig skådar,
vikens vågor viska vänligt;
vinden spörjer vad jag sörjer,
varför jag så ensam vilar.
Och jag lägger handen på min
längtansfulla barm och beder:
giv igen min flydda flicka,
giv min blyga blomma åter!
Låt mig här i hennes ögas
glans mitt ögas ömhet spegla,
här vid hennes hjärta gärna
all mitt hjärtas suck försaka!
Då vill jag ej mera sörja,
aldrig mer allena klaga.

Men i andra stunder såg han i Greta från Kahra den onda fresterskan, ett väsende, som förföljde och oroade honom. Då trodde han sig hos henne spåra något mörkt och demoniskt. Han kämpade med henne, såsom kristna helgon en gång i tiden kämpade med visioner från syndens och lustans värld. I sådana ögonblick växlade han heta ord med den förföljande:

»Ha, står du åter invid min sida, du mörka flicka, min demon du! I dystra natten av kvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig, som man flyr för döden, jag flydde dig, som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån sjäfva livet, och dock du står vid min sida än.»

»Förskjut mig icke, du vilda gosse, o, minns vår kärleks mörksköna dröm! O, minns de glödande ljuva rosor i nattens dofter och stilla tystnad, o, minns de heta, de sälla tårar, och minns den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm!»

»Hör upp att mana ur det förgångna den mörka synd, som min frid förödde! De rosor alla och alla tårar och all min rysande längtans suckar, jag dem begravit i Lethes böljor, jag plånat dem ur min levnad ut.»

»Det är förgäves, du fåfängt strider, den forna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom livets stigar, i själva graven med dig de sjunka, och bort i rymden av evigheter de klänga sig vid din ande fast.»

»O, om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjärta givit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld, som bränner till aska hela min levnads frid!»

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Det var, som om detta minne inte kunde överge honom, förrän han hade lyckats att därav skapa ett poem av stor, oförgänglig skönhet. Hän försökte gång på gång att nå fram till detta. Det lyckades honom först på hösten år 1845. Då framstod »Den resande studenten» i sin färdiga, fulländade form. Då var all mystik övervunnen, dikten var frisk, levande, munter verklighet, och med det tragiska slut, som han hade indiktat, höjde den sig till stor, ädel konst.