Zachris Topelius/13

HELSINGFORS TIDNINGAR.

Sent på hösten år 1841 låg i Helsingfors en gammal skvallersyster på dödsbädden. Det stod så illa till med henne, att ingen mer väntade, att hon än en gång skulle visa sig i Wasenii boklåda, såsom hon hittills hade brukat göra varje onsdag och lördag för att vandra kring staden med sitt nyhetskram. För att vara fullt uppriktig måste man erkänna, att det inte rådde vidare sorg över det väntade dödsfallet. Man medgav visserligen, att under sina unga dagar hade den sjuka kunnat komma med rätt angenäma överraskningar, en statsrådstitel här, en Vladimirorden där, men detta hörde till det längesedan förgångna. Nu i ålderdomens skröplighet brukade hon mest springa omkring och berätta skabrösa historier, som hon hade insamlat ur gamla franska journaler. Om någon ville protestera mot hennes framfärd, blev hon till på köpet ovettig. Så gammal hon var, eller kanske just därför, kunde hon aldrig erkänna ett misstag. Sista ordet måste hon ha, om hon än skulle hålla på att kälta i åratal om samma sak.

Ingen är så övergiven, att han inte har någon vän, och den stackars sjuka ägde verkligen i uni[ 181 ]versitetsbokhandlaren och boktryckaren konsul Wasenius en beskyddare, som inte hade glömt hennes forna förtjänster, utan på allt sätt sökte behålla henne kvar i livet. »Min vän,» sade han till henne, »jag försäkrar dig, att du är varken utlevad eller utgammal, men du har dåligt kosthåll. Du måste höra dig om efter en ny kock. Det är allt, som behövs.»

Och utan att vidare spörja eller fråga satte han sig verkligen i rörelse för att finna en person, som kunde sköta om den gamla damens hushåll och förhjälpa henne till hälsa och nytt liv.

Han hade väntat sig, att han skulle få söka ganska länge, innan han kunde finna någon, som hade den minsta lust att ta vård om en person, vars krafter voro så nedsatta och vars rykte var så dåligt. Men i början av december månad hände det sig, att han fick besök på sitt kontor av en mörklagd, mycket prydlig ung herre med en manuskriptrulle under armen. Han nämnde namn och levnadsställning, sade, att han önskade själv förtjäna sitt uppehälle under den tid, som åtgick, innan han blev färdig med sin licentiatexamen, och hemställde i all ödmjukhet om inte konsuln skulle vilja anförtro honom den lediga platsen.

Konsul Wasenius, som hade haft att göra med massor av människor och dessutom var en ganska klok och snabbtänkt man, spände ögonen i den besökande för att se vad han gick för. Ögonen voro djupa som sjöar, men det låg ett rätt så farligt glitter och lekte på ytan. Kring munnen svävade [ 182 ]ett skälmskt leende, ansiktsdragen i övrigt voro fina och väl utmejslade, hela utseendet var av det slaget, som är vackert ena ögonblicket och fult det nästa. Gestalten var av medelhöjd, men tunn och smal, så att den unge mannen gjorde intryck av något okroppsligt, nästan av en skugga.

Genom konsulns huvud for en förflugen tanke, att han inte hade en vanlig människa framför sig, utan något slags väsende — han kunde inte i hastigheten säga av vilket slag. Det var inte tomte, inte näck, inte troll, det var snarare något, som hörde luften till. Ett ögonblick undrade han om inte några slags vingar voro instoppade under rocken, men strax därpå log han åt sitt infall. Han tog genast sitt förnuft till fånga och började resonera med den platssökande.

»Magistern vet, att det är fråga om att sätta liv i Helsingfors Tidningar,» sade han. »Den är rent på fallrepet. Vi ha inte mer än fem hundra prenumeranter kvar nu, skulle jag tro, och för några år sedan voro vi uppe i elva hundra.»

Den främmande försäkrade, att han var alldeles inne i situationen, men konsuln fortsatte i alla fall att lägga ut saken. Han hade skapat tidningen, för att den skulle vara ett nyhets- och annonsblad, ty ett sådant behövdes absolut i Finland, och allmänheten hade ställt sig välvillig, i synnerhet så länge som tidningen hade kunnat meddela nyheter om utnämningar och befordringar. Visserligen hade man kallat den för skvallerbladet, men vad hade det att betyda? Emellertid hade rege[ 183 ]ringen förbjudit att meddela officiella nyheter, innan de kommo i dess egen tidning, och därmed hade prenumeranterna försvunnit. Och den nuvarande redaktören hade inte kunnat finna något lockande att bjuda publiken, han hade i stället jagat bort många av tidningens läsare med sina oanständiga franska noveller och med sin ledsamma polemik.

Den mörke unge mannen förklarade, att han sedan många år hade följt med tidningens verksamhet. Också han ogillade de franska översättningarna, och han hade tänkt sig, att om tidningen ville avstå från onyttigt gräl och i stället ägna sig åt arbetet för de fosterländska idéerna, sprida bildning, förbättra sederna — — —

Wasenius avbröt honom med en liten otålig höjning på axlarna.

»Herrn vill visst göra en skolmoster av min gamla skvallerbytta.»

»Visst inte, herr konsul, jag ville snarare göra henne till trädgårdsmästare för att lära finnarna att skapa om sitt land till en rosengård.»

Konsuln svarade ingenting på detta. Han satt tyst och granskade den talandes ansikte. Det var både gammalt och ungt, både moget och barnsligt. Än en gång gled den tanken genom hjärnan, att han inte hade en verklig människa framför sig.

»Det är naturligtvis en sådan där svärmare,» tänkte han och var nästan besluten att visa bort honom. Men å andra sidan var nöden stor, skrivande folk var sällsynt i Finland, och hans tidning [ 184 ]kunde knappast vänta, att någon erkänd förmåga skulle vilja ägna sig åt den.

»Har herrn skrivit något?» frågade han för att på ett enkelt sätt komma till ett avgörande.

Pappersrullen överlämnades med en bugning i konsulns händer, och den sökande avlägsnade sig. Då manuskriptet rullades upp, befanns det innehålla en skildring av landskapet Österbotten, uppläst vid sista terminsfesten i Österbottniska avdelningen.

Konsuln fördjupade sig i läsningen. Allvar, reda, goda kunskaper, lättflytande stil. Allt, vad han kunde önska sig. Han kände sig dock ännu tveksam. Han förstod sig inte riktigt på det där utseendet.

Nästa natt hade konsul Wasenius en alltför vacker dröm. Han tyckte sig stå i björkparken utanför Kajsaniemis värdshus, men hur underbart var den inte förändrad och förskönad! De höga, vita björkstammarna stodo där, såsom han alltid hade sett dem, men uppåt stammen och utåt grenarna voro de omslingrade med blommande rosor. Utmed gångarna bildade små rosenträd bågiga valv, alla buskager voro förbytta i väldiga rosensnår, ur gräsmattorna myllrade fram rosenbuskar med gula, vita, skära och mörkröda blommor, små och stora om varandra.

Konsuln stod alldeles häpen över all denna blomsterprakt, då han med ens fick se något ännu mer förtjusande. I en stor rosenbuske foro grenar och blad rasslande åt sidan, och ur en dunkel portöppning, som sålunda bildades, framtågade en rad [ 185 ]av små älvor. Kung och drottning gingo i spetsen med dansande steg, och en lång rad av rikt utstyrda herrar och damer följde dem. Intet tvivel var möjligt. Det var Oberon och Titania, som med sin hovstat tågade in i Kajsaniemi park för att tråda en midsommarsdans.

Den drömmande lyckönskade sig just till den underbara tur, som hade fört honom till Kajsaniemi denna natt, då han märkte en viss oro bland de framtågande. Man såg sig om, man viskade, man undrade. Det var tydligt, att man saknade någon. Och konsuln förstod genast vem det var, som efterfrågades. Det var naturligtvis Puck, musikanten och upptågsmakaren, alla älvors vän, alla rosors skyddsherre. Han måste vara med i sällskapet. Vad skulle man ta sig till vid Oberons hov utan Puck?

Plötsligen utstötte Titania ett rop och pekade uppåt en av Kajsaniemis vita björkar. Genast vände alla älvorna, och konsul Wasenius med, blickarna åt samma håll. Och där satt verkligen Puck ytterst på en sviktande gren. Den skälmen hade klätt ut sig. Han hade studentmössa på huvudet, byxor och väst, krås och manschetter, allt av en obeskrivlig prydlighet. Rocken hade han kastat av sig, som studenter bruka göra, då de arbeta, och från skuldrorna sköto små brokiga fjärilsvingar fram genom den vita skjortan.

Det var en helt putslustig syn att se den lille mannen sitta där med korsade ben, allvarligt inbegripen i att med en stor gåspenna klottra ner bok[ 186 ]stäver på ett pappersblad, som han höll över knäet. Han fortsatte sitt arbete, till synes alldeles omedveten om att hela Oberons hov stod nedanför på marken och betraktade honom.

»Vad har han för sig? Vad har han nu hittat på för ett spratt?» undrade man bland älvorna.

»Ack,» utropade någon, »jag vet, jag vet! Han skriver en tidning. Puck har blivit tidningsredaktör. Nu få vi en tidning vid Oberons hov!»

Varpå hela sällskapet började klättra uppför björkstammen med obeskrivlig lätthet och behändighet. Snart stod man framme hos Puck, man läste över hans axel.

Då lyfte den skrivande upp huvudet för att visa bort de mest närgångna, och konsul Wasenius kände genast igen det mörklagda, smala ansiktet med de djupa ögonen och det växlande minspelet. Han hade för resten nästan väntat sig det. Puck var ingen annan än den unge magistern, som hade anmält sig hos honom som platssökande.

I sin förvåning skyndade han nu också närmare för att se på pappersbladet, som den lille pysslingen höll i sitt knä. Och sannerligen stod det inte överst på sidan med stora, utsirade bokstäver: Helsingfors Tidningar.

I varje nummer av den verkliga tidningen lästes under titeln en latinsk sentens av värdigt och vackert innehåll. Quid verum atque decens curo et rogo. Jag vårdar och beflitar mig om det, som är sant och anständigt. Konsuln [ 187 ]hade själv sökt ut valspråket och ville inte ha något annat för sitt företag.

Men här hade den lille med gåsfjädern skrivit något helt nytt: »Jag lovar och svär att förvandla hela detta land till en rosengård.»

Och knappast hade konsuln läst det skrivna, förrän Puck vände sig rätt emot honom och räckte honom lång näsa.

Då brusto alla älvor ut i ett oemotståndligt skratt. Konsuln hade velat säga dem, att de inte borde skratta, för han var ingen förstenad gammal man, han fann allt detta likaså lustigt som de själva. Men det envisa skrattet ville inte tystna, och till sist blev konsuln så generad och förargad, att han vaknade.

Men i detsamma kände han, att all tvekan var onödig. Om han verkligen kunde få älvornas Puck anställd vid sin tidning, måste den naturligtvis vakna till nytt liv.

Nästa dag lät han magister Zachris Topelius veta, att han på nyåret kunde tillträda platsen som redaktör vid Helsingfors Tidningar.