Zachris Topelius/14

FÖRLOVNING.

Det var år 1842, några dagar efter midsommar. Zachris Topelius satt på en skjutskärra och rullade på dammiga vägar fram mot Kuddnäs. Han hade företagit sin hemresa senare än vanligt denna sommar, oaktat han visste, att han var mycket efterlängtad hemma, först och främst av Henrik Backman, men kanske också av ännu en.

Henrik hade för avsikt att lämna Nykarleby och flytta till Hamburg, där han hoppades vinna bättre utkomst, än som var möjligt i Finland. Han hade på det enträgnaste skrivit och bett Zachris påskynda sin hemresa, så att han skulle få säga farväl till honom, innan han lämnade landet kanske för alltid.

Men Zachris hade inte kommit sig för med att resa. Han hade skjutit upp vecka efter vecka. Midsommarhelgen hade fått gå förbi, man var redan ett par dagar inne i juli, innan han hade givit sig i väg.

Nu satt han och tänkte på Henrik Backman med en viss bitterhet. Denne vän sedan tio år tillbaka, denne vackre, förtjusande yngling, som han älskade, som hade hela hans förtroende, den [ 189 ]enda människa, som han kunde skriva och tala till med full uppriktighet, han skulle alltså nu lämna honom. Men vad tjänade det då till, att deras hjärtan hade blivit så nära förenade? Om Henrik flyttade till Tyskland och de aldrig mera råkades, skulle naturligtvis vänskapen förblekna. Allt detta, som hade grundlagts under barndom och ungdom och som borde ha utvecklat sig till ett livslångt, broderligt stödjande och hjälpande förhållande, det blev nu avbrutet. Och då så var, kunde han inte låta bli att undra över varför Henrik hade kommit in i hans liv.

Hade det endast varit för att skilja honom och Emilie? Han kom ihåg den där champagnenatten, då Henrik hade anförtrott honom, att han älskade Emilie, och då han själv i ridderlig försakelse hade lovat att inte gå honom i vägen, att inte söka vinna henne för egen räkning. Tre och ett halvt år hade gått sedan dess, tre år, under vilka hans hjärta hade lidit outsägligt, lidit både av sin trohet och av sin otrohet.

Den smärtfulla, mörka Kahraepisoden skulle alls inte ha förekommit, om inte Henrik hade skilt honom från Emilie Lindqvist.

Om nu Henrik verkligen hade hållit fast vid henne, om han hade gift sig med henne och gjort henne lycklig, då skulle Zachris ha kunnat tänka på denna historia med lugn undergivenhet, men på senare tiden hade Henrik alldeles slagit Emilie ur hågen. Nu var han förälskad i Mia Hammarin, en Nykarlebyflicka, som hade större arv att vänta [ 190 ]än Emilie. Henne ämnade han nu gifta sig med. Detta var det, som gjorde alltsammans så bittert och meningslöst.

Zachris förde handen till västfickan. Där hade han en ring, som han på Henriks begäran hade beställt i Helsingfors åt Mia Hammarin. Den skulle tjänstgöra som smygare, som tecken till deras hem- liga förlovning. Denna gång var det alltså fullt allvar. Det var inte lek, såsom då det hade gällt Emilie. Nej, han ville inte fördöma vännen. Fjäril, som han var till sin natur, kunde han väl inte rå för, att han än svärmade för den ena, än för den andra. Men varför, varför skulle han just komma i vägen för Zachris och hans kärlek?

Och nu ville Henrik gottgöra. Han skrev ju inte detta direkt, men Zachris förstod mycket väl, att han ansåg sig av sin heder förpliktad att ställa allt till rätta mellan honom och Emilie. Han ville tydligen se dem båda lyckligen förenade, innan han for. »Kom!» skrev han i varje brev. »Jag försäkrar dig, att Emilie älskar dig. Jag talade vid henne på sista balen. Hela tiden om dig! Hon står på väg att vända sitt hjärta till dig. Kom bara! Passa på! Försitt inte din rätt! Kom hem och tag henne!»

Hur kunde Henrik vara så säker på att Zachris stod beredd att ta vid, där han slutade?

Han för sin del var inte alls säker. Han visste inte en gång om han ännu älskade Emilie. När [ 191 ]han frågade sitt hjärta, var det stumt. Det gav inte mer något svar.

Zachris hade som vanligt gjort en dikt över sitt sinnestillstånd, och han kallade den Styrmannen vid rodret.

Där hette det ganska spotskt och utan något av den forna översvinneliga tillbedjan:

Och jag svor väl tusen gånger
att ge Lotta Löf på båten;
strax därefter jag med ånger
girade den gamla stråten.

Han talade helt respektlöst om, att Lotta hade varit kall som Nordsjöns bölja, och än mer respektlöst hänsyftade han på att det var, först sedan han hade bemannat sig, dragit till sjöss och gett fan åt resten, som hon hade blivit spakare och visat sig mera tillmötesgående. Men hur det vidare skulle gå, det visste han inte. Han stod ännu alltjämt ensam vid rodret, och Gud allena visste vart skeppet nu kryssade.

Han medgav för sig själv, att alltsammans hängde därpå, att han inte kunde tåla, att Emilie skulle gifta sig med honom, därför att hon inte kunde få hans vän. Han visste, att hon en gång förut i smärtan över Henriks obeständighet hade gått och förlovat sig med en man, som hon hade lärt känna i Helsingfors. Men den förlovningen hade blivit uppslagen, och då han hade råkat henne förra hösten, hade han inte annat kunnat förstå, än att Henrik ännu ägde hennes kärlek.

[ 192 ]Sedan dess hade han inte sett henne. Han hade inte kunnat lämna Helsingfors under jullovet.

Ovillkorligen for ett leende över den resandes ansikte. Att han inte hade farit hem till julen, kom sig därav, att han hade inlåtit sig på det lilla äventyret att bli tidningsredaktör. Det var ett mycket anspråkslöst äventyr i världens ögon, men själv fann han det ganska underbart och förtjusande. Han rätade ryggen. Kände han sig inte som en annan människa nu, än förra gången han for här? Syntes det inte på honom, att han var en fri och oberoende ung man, som försörjde sig själv och inte behövde pina sin fattiga mamma med att bedja henne om pengar? Ingenting sätter väl så lätt sin prägel på en människa som oberoendet.

Det var dock inte uteslutande för pengarnas skull, som han var så glad åt redaktörskapet. Han hade en gång under ett hänförelsens ögonblick givit ett löfte till fosterlandet. Knappast vågade han tro det, men det var dock möjligt, att han hade funnit en utväg att i någon mån infria löftet.

Med ens påminde han sig en terminsfest i Österbottniska avdelningen för en hel massa år sedan. Österbottningarna hade som vanligt haft en liten konflikt med myndigheterna, och sex av landsmännen hade av den obetydligaste anledning på det mest orättvisa sätt blivit dömda till ett halvt års relegering från akademien. På terminsfesten skulle de sex martyrerna hyllas på både vers och prosa, och det var han, som på anmodan av Snellman hade författat festdikten.

[ 193 ]De tre små verserna hade gjort lycka. Med klappande hjärta hade han sett papperslappen, där de voro upptecknade, gå från hand till hand bland närvarande honoratiores, och slutligen hade den hamnat hos Runeberg. Han hade läst och sedan småleende nickat åt Zachris. Sedan hade han sagt till honom, att sista versen hade varit väl funnen och att han skulle se igenom hans diktförsök, om han ville visa dem för honom.

Denna framgång hade haft till följd, att Zachris hade fått i uppdrag att redigera den handskrivna nationstidningen. Han hade inlåtit sig på företaget i förlitande på att han, som redan förut hade utgivit en liknande tidning hemma i Nykarleby, skulle vara sysslan fullt vuxen. Men resultatet hade inte blivit vad han hade väntat. Kamraterna hade funnit innehållet i det nummer, som han hade skrivit, alltför barnsligt. Han hade märkt, att man i all stillhet gjorde sig lustig på hans bekostnad.

Efter den försmädelsen hade han frångått redaktörskapet över tidningen och inte heller uppträtt vidare som nationsskald. Hemma i Nykarleby fortsatte han ju både som tidningsutgivare och som festpoet, men i Helsingfors hade han ingenting offentliggjort, inte en gång vid jubelfesten.

Förra hösten hade han dock åtagit sig att hålla det sedvanliga föredraget vid terminsfesten, och denna gång hade han lyckats.

Han hade till ämne valt hemlandskapet Österbotten och hade gjort ganska omfattande studier för att komma med heder ifrån saken. Föredraget [ 194 ]hade fått beröm såsom sakrikt och intressant. Sedermera hade det ytterligare gagnat honom. Det var detta manuskript, som han hade lämnat konsul Wasenius och som hade gjort honom till tidningsredaktör.

År 1841 hade för övrigt varit ett tråkigt, intresselöst år. Den dagliga enformigheten hade endast avbrutits då och då av ett jämmerligt brev från modern, som inte visste hur hon skulle skaffa pengar till hans underhåll.

Det var innerligt synd om doktorinnan, men så hade hon också lagt bördor på sig. Kusin Frans Michael Toppelius, som hade varit Zachris förste informator, hade dött, och doktorinnan hade tagit till sig hans lilla dotter, Fanny. Gustaf Turdin, doktorinnans halvbror, som för några år sedan hade gjort cession, och hans hustru hade hon också gett en bostad på Kuddnäs.

När Zachris hade fått ett av hennes brev, verkade det på honom som ett piskrapp. Han hade försökt läsa flitigare, än han redan gjorde. Han hade tänkt på att ta akademisk kondition, han hade ämnat — — —

Zachris for upp ur sina funderingar. Han var framme. Kärran svängde in i Kuddnäsallén.

Med detsamma kom en stark ängslan över honom. Han kände sig nu viss om att han hade dröjt för länge med att komma och att Henrik redan hade rest. Vilken skada, att han inte hade kommit förr! Varför hade han låtit sig hindras av tanken på Emilie? Det hade ju varit galenskap [ 195 ]att inte skynda hem så fort som möjligt, när det gällde att få träffa Henrik, barndomsvännen, innan han lämnade Finland.

Modern och systern kommo emot honom, då han körde in på gården. Han märkte genast, att det var något dämpat i den glädje, varmed de hälsade honom.

»Jag kommer väl inte för sent, mamma?» frågade han. »Henrik är väl inte redan borta?»

»Jo,» svarade modern, »han är borta, men han har inte rest till Hamburg.»

Han hörde på tonfallet, att en stor olycka hade hänt. »Är Henrik död?» utbrast han.

Så var det verkligen. Hans vän hade förkylt sig genom att gå ut för tidigt efter en i sig själv ofarlig nässelfeber och hade dött efter ett par dagars sjukdom. Medan Zachris hade varit på hemresa, hade begravningen firats. Hela Nykarleby hade följt den käcke och glade unge mannen till hans grav.

Zachris gick ännu samma dag till kyrkogården och kastade den beställda förlovningsringen på vännens grav. Hans själ var full av smärta och sorg. Gud, som tog i sin vård allt det späda och svaga, som nu spirade upp i Finlands korta sommar, varför tog han inte också omsorg om en sådan bräcklig ung människoplanta, som hans vän hade varit, och lät den nå fram till mognad och fulländning?

Henrik Backmans gamla mor och en sjuk syster voro redan ute på Kuddnäs i doktorinnans goda [ 196 ]vård. Zachris och syster Sophie ägnade sig under de närmaste dagarna åt Mia Hammarin, den avlidnes stackars fästmö.

Alla tre, Mia, Sophie och Zachris, rodde en afton ut till Alörn för att stanna över natten i Hammarinska familjens sommarstuga. Zachris satt och talade vid Mia om Henrik Backman. »Ser du,» sade han, »Henrik visste, att han skulle dö, eller, rättare sagt, det var något inom honom, som visste, att han skulle lämna oss för alltid. För honom själv tedde det sig nog så, som om han skulle komma ut på en lång resa. Han tog farväl av alla människor och av alla ställen till och med, som hade blivit honom kära. Allt ville han ställa till rätta och endast lämna goda minnen efter sig. Till mig skrev han så märkvärdiga brev. Därför få vi inte sörja honom med förtvivlan. Det skulle vara orätt emot honom.»

Medan han talade på detta sätt, hade de kommit i närheten av en båt, där ett par unga flickor sutto med sina metspön. Det var Emilie Lindqvist och hennes syster Thilda.

Zachris hade inte förut råkat Emilie denna sommar. Då han nu så oförmodat fick se henne, tänkte han först och främst på den sorg, som också hon måste känna. All tanke på honom själv och hans förhållande till henne var fjärran från honom.

Snart lågo de båda båtarna bredvid varandra,, och då Emilies hand vilade i hans, kände han, att en darrning flög igenom den.

[ 197 ]Han såg upp, såg in i hennes ögon, och med ens visste han, att hon älskade honom.

Mitt i sorgen kunde han inte låta bli att känna en stor lycka. Detta var hugnesamt, detta var ljuvligt. Han vände sig inte bort med avsmak, då han nu stod vid målet. Han förstod kanske bättre än förr vad Emilie var värd, hur oskattbart det var att äga hennes kärlek. Han tog emot denna lyckans härliga skänk med ödmjukt och tacksamt sinne.

Han kunde inte tala i enrum med Emilie den kvällen. Han satt bara tyst och upprepade för sig själv: »Min, min egen, äntligen min och ingen annans.»

Nej, han kände inte tvivel eller tvekan. Visserligen ville han ta emot hennes kärlek. Han fann henne lika skön, lika eftersträvansvärd som någonsin, men dock förundrade han sig över att han kunde med sådant lugn tänka på sin lycka. Om detta hade hänt honom för tre år sedan, då skulle han ha blivit galen av översvallande glädje. Han skulle inte ha stått ut att sitta stilla och tala med andra människor. Hans stormande känslor skulle ha kvävt honom. Han skulle ha legat i tårar vid Emilies fötter och kysst stoftet under dem.

Han kunde inte låta bli att smått sörja över att hon inte hade älskat honom för tre år sedan, då han befann sig i det hetaste kärleksruset. Han förstod sig inte själv, att han var så lugn, så oföretagsam.

Kanske han inte älskade henne? Å jo, han kände hur han med hela sin varelse grep fast om [ 198 ]vissheten, att hon tillhörde honom. Hade nu någon velat slita denna visshet ifrån honom, skulle han på samma gång ha ryckt hjärtat ur hans barm.

Tidigt nästa morgon tog Zachris en båt och rodde ut till havs. Han for dock inte långt, bara så, att han kunde gömma sig undan i en vik mellan skären. Sedan kastade han sig ner på båtens botten för att drömma om sin lycka.

Och drömde gjorde han visserligen, men helt underligt. Inte som fordomdags om Emilies ögon, om hennes hår, om hennes musik, om några ord, som hon hade sagt, utan om helt praktiska ting. Han tänkte på att det var bra väl, att han, när han nu skulle framträda för köpman Isak Lindqvist som friare, kunde säga honom, att han var så långt kommen, att han kunde förvärva sitt eget bröd, om han än inte var i stånd att försörja en hustru.

Helsingfors Tidningar var ju ett mycket litet blad, och prenumerantsiffran rent löjligt låg, men han skulle nog driva fram tidningen. Den skulle bli en kulturhärd, skapa förfining — — —

Han satte sig hastigt upp i båten. Hur var det möjligt, att han kunde ligga och tänka på tidningen en sådan morgon? Varför var inte hela hans själ uppfylld av tanken på den älskade?

Återigen lade han sig till ro för att i stilla njutning hålla Emilies bild för sina ögon, men märkvärdigt nog gingo tankarna i stället till hans studier. Skulle han månne uppnå att bli docent i historia, så att han finge kvarstanna vid akade[ 199 ]mien? Å nej, han finge nog nöja sig med en lektorsplats i landsorten.

Återigen for han upp, förvånad över den riktning tankarna togo. »Jag älskar väl inte Emilie,» sade han till sig själv. »Eller varför tänker jag på allt annat än på henne?»

Men då reste sig hans hjärta och bestraffade honom. »Förstår du inte, att detta är den rätta kärlekens tecken? Just så vill den alltid tänka på att dra strån till nästet och reda kärestan ett varmt bo.»

Äntligen förstod han den förändring, som hans kärlek till Emilie hade undergått. Han kände inte mer lidelse, utan ömhet, han begärde inte stundens flyktiga lust, men han skulle bli i stånd att älska henne oföränderligt troget under ett helt liv.

Detta var den ljuva överraskning, som hans hjärta hade i beredskap för honom. Det hade varit som ett egensinnigt barn. Det hade varit ombytligt och häftigt, han hade måst tukta och plåga det, men nu hade det hunnit till sin sköna mognad och fulländning.

När Zachris kom åter från roddturen, frågade någon var han hade varit. »Jag har varit och sökt de lycksaligas öar,» sade han, men han fann själv yttrandet romantiskt föråldrat. Det var som ett urväxt plagg, som inte mera passade till de allvarliga och djupa känslor, som bodde inom honom.

Det hände sig frampå förmiddagen, att man träffade på Lindqvistens ute i det fria. Då råkade Zachris tappa sin vante, och den föll så, att Emilie [ 200 ]måste ta upp den. Hon märkte då i ena fingret ett hårt och runt föremål och behöll vanten helt tyst. Zachris frågade inte efter den, först på kvällen fick han den åter, och då var den tom.

På kvällen hälsade man på hos Lithéns, och under hemvägen promenerade Emilie och Zachris arm i arm genom de vackra lundarnas knappt märkbara skymning.

Zachris talade vid Emilie om Henrik Backman. Hela denna dag, sade han, hade han känt hur den döde kringsvävade honom. Men just fördenskull hade han vågat att smyga till henne sin ring. Han visste, att det var vännens käraste önskan, att de skulle förenas. Det var inte något brott mot den saknad, som de båda ägnade honom.

De gingo länge vid varandras sida i den tysta kvällen. Emilie hade något att säga Zachris, som hon hade svårt att finna uttryck för, men hon kände, att han måste veta varför hon nu älskade honom. Han fick inte tro, att hon tog honom, därför att den andre hade övergivit henne.

Nej, det hade kommit sig därav, att Henrik Backman en gång hade berättat henne, att Zachris i ridderlig uppoffring hade avstått från att själv söka vinna henne, därför att han hade fått veta, att vännen älskade henne. Det var det draget, som hade kommit henne att älska honom. Detta, att han kunde övervinna sig själv.

Då började Zachris förstå försynens vänliga styrelse. Han frågade inte mer varför Henrik Backman hade kommit in i hans liv. Utan honom skulle han aldrig ha vunnit den älskade.