Zachris Topelius/15.1
| ← 14. Förlovning |
|
15. Motståndare: II. Pietismen → |
MOTSTÅNDARE.
I.
DESPOTISMEN.
När Zachris Topelius tillträdde redaktörskapet
för Helsingfors Tidningar, torde han ha känt
detsamma som en forntida krigare, då han fick mottaga
riddarsvärdet. Nu hade han i sin hand det vapen,
som skulle hjälpa honom att forma världen sådan,
som han ville ha den.
Hans riddarsvärd, om man så får kalla det, var dock av den minsta och obetydligaste art. Helsingfors Tidningar var ett helt litet blad, som kom ut två gånger i veckan. Till formatet var det inte fullt så stort som ett brevpappersark, hade två spalter på varje sida och naturligtvis inte fler än fyra sidor. Hälften av utrymmet, och mången gång ännu mer, upptogs alltid av notiser och annonser, vilka återfunnos på första och sista sidan. De fyra spalterna på de mindre bemärkta innersidorna fick redaktören utfylla efter bästa förmåga. Märkas bör dock, att det trånga utrymmet betydligt utdrygades, därigenom att hela tidningen trycktes med den finaste stil och rubrikerna inte tillätos breda ut sig på det övrigas bekostnad.
Redaktören för Helsingfors Tidningar hade inga medarbetare, utan red ensam för rusthållet. Det syns redan av detta hur ytterst blygsamt hela företaget var. Men förhållandet hade ju den fördelen, att Topelius fick sköta sitt blad helt och hållet efter eget tycke. Han kunde utan gensaga få följa sitt eget program.
Detta program, som han hade klart utformat från första stund, satte han dock inte som någon devis under tidningstiteln, utan det gamla Quid verum etc. fick orubbat kvarstå. Inte heller annorstädes uttalade han det med tydliga ord, men det levde i djupet av hans själ och satte så småningom sin prägel på allt, vad han skrev. Det är möjligt, att han på detta sätt fick en vana att sällan dikta endast för diktens egen skull. Han var folkuppfostrare, då han diktade, och diktare, då han uppfostrade. Detta låg så för hans natur, att man nästan kan betvivla, att han ansåg något arbete, åtminstone om det var skrivet på prosa, för rätt lyckat, om däri saknades det uppfostrande, vägledande momentet.
God sämja mellan alla landets invånare tyckes ju vara det första nödvändiga, om ett land skall förvandlas till en rosengård. Och för detta behöves framför allt, att man gör ömsesidig bekantskap och lär känna sina landsmäns goda sidor. Men oftast är det i stället så, att huvudstad och landsbygd äro ganska främmande för varandra.
Och se nu: redan den 22 januari 1842 meddelade Helsingfors Tidningar, att i en prästgård i norra Finland hade bildats en liten akademi, något i stil med Hugo Löwenstjernas i Jaktslottet, fastän stor skillnad förelåg med anseende till den hand, som förde protokollet. Denna akademis medlemmar voro prästens fyra barn, Henrik, Emma, Thilda och Marie. Unge Henrik, som tillika var sin fars adjunkt, hade lovat att i tidningen meddela vad i hans akademi månde förekomma, och han höll redligt sitt löfte. Än refererade han ett samtal om Runebergs julkvällen, än ett om damernas förhållande till politiken. Till tack för dessa bidrag fick titulus Henrik mottaga ett och annat brev från Helsingfors, däri skildrades ett besök av tronföljaren samt ett och annat ur huvudstadens teaterliv.
Det var inte utan stark spänning, som den unge tidningsredaktören iakttog hur detta försök att göra stad och land bekanta med varandra skulle mottagas av allmänheten. Tidningens eget liv var ju alltjämt i fara att utsläckas. Allt berodde på om publiken skulle förstå honom, bli glad åt hans goda mening och ge honom sitt stöd. Allmänheten förstod nog mycket litet av den goda meningen. De allra flesta tyckte, att Helsingfors Tidningar redigerades ungefär som en handskriven leksakstidning. Men allt var bättre än den förra tråkigheten med tidningsgräl och oanständiga historier, och prenumeranterna försvunno inte, de till och med växte i antal.
Zachris hade alltså fått varken framgång eller bakslag. Herr Henriks akademi upplöstes dock efter ett halvt års tillvaro. Dess arbetssätt hade kanske varit litet för tungt och för oordnat. På hösten gjorde Zachris emellertid ett nytt bemödande.
Det hör till i alla världens rosengårdar, att man där skall umgås med varandra på ett lekfullt och vänligt sätt, utan all stelhet och högtidlighet. Och en sådan angenämt förtrolig ton sökte Zachris införa bland sin tidnings läsare. I stället för att helt kallt och torrt meddela tidens och dagens händelser, tog han sig för att skildra dem glatt och lustigt i brev till en löjtnant Leopold, som uppehöll sig i Grusien i rysk tjänst och var mycket begärlig på nyheter från sitt hemland. Utan fruktan att trötta kunde Zachris alltså i de månatliga brev, som tidningen sände honom, berätta om allt möjligt, om väderlek och utsikter för årsväxt, om besök av resande teatersällskap, om utnämningar, om promotioner, om dame-moder, om kyrkobesök, allt i en lekande, behaglig blandning.
Naturligt var, att också detta skulle väcka en del anstöt. Det fanns människor, som alls inte kunde tåla att bli så familjärt behandlade av sin tidning. Men det fanns också en hel del andra, som kände sig roade och som tänkte i sitt sinne: »Den där gossen i Helsingfors Tidningar berättar sina nyheter på ett bra trevligt sätt. Varför kunna inte vi andra vara lika öppna och naturliga som han?»
I själva verket blevo dessa brev en stor framgång. Man började fråga varandra ute i staden: »Har du läst det sista Leopoldsbrevet? Märkte du vad där stod om den och om den?» — Eller ock hette det: »Jag har länge haft i sinnet att sluta upp med Helsingfors Tidningar, men för de där epistlarnas skull kommer jag visst att behålla den också för nästa år.»
Vid årsskiftet 1842—1843 visade det sig, att prenumerantsiffran alltjämt var i stigande. Tidningen hade således bärgat livet under den nye redaktörens första år.
Denne fullföljde orubbligt sin egen plan. Det faller ju av sig självt, att i en rosengård bör man se ljust på tingen, lägga märke till allt gott, som sker, och befrämja allt, som kan göra livet rikare och behagligare. Därför blev det också jubel och glädje i Helsingfors Tidningar, när landet hade en god skörd, när en vacker tavla målades, när en ny ångbåt började sina turer, när ett gott teaterstycke uppfördes, när ett framstående diktverk sändes ut från trycket. Alla skulle ju också ha det nöjsamt och behagligt i en sådan vänlig värld, som Zachris ville skapa, och han sökte med stor iver inplanta, att arbetare borde behandlas väl av sina förmän och att tjänare inte finge göra livet alltför surt för sitt herrskap. Dessutom skulle den, som var rik och själv levde var dag kräseliga, inte förglömma, att fattig Lasarus också hade behov av en smula förströelse.
För att allt skulle bli väl beställt, borde den delen av befolkningen, som talade finska, även tas med in i paradiset. Den borde alls inte känna sig som något fattigmansbarn, som måste nöja sig med att stå utanför grinden och titta in genom spjälorna. Just den bildade klassen ålåg det att åtaga sig den finske broderns sak och ge honom tillfälle att utbilda de rika anlag, som måste finnas hos det folk, som hade alstrat sådana sångskatter som Kalevala och Kanteletar.
Och allt detta syntes den unge redaktören helt lätt att genomföra. Det behövdes ju bara en smula god vilja. Över huvud taget ansåg nog Helsingfors Tidningar, att allt, som måste göras för att få världen sådan, som den borde vara, kunde genomdrivas med saktmod och mildhet, på samma sätt som en trädgårdsmästare beskär sina träd inte av vrede, utan för att göra dem vackrare och mer fruktbärande.
Under dessa människovänliga strävanden genomlevde Helsingfors Tidningar ännu ett år. Det fanns nog en och annan, som gjorde sig lustig över den tjugusexårige redaktören, som var så vis och så välmenande, men det hindrade inte, att man lade på minnet en del av de förslag, som han framförde.
Men själv kände han ofta med stor förtrytelse, att hans avsikter gäckades, att hans idéer undertrycktes, att han sällan fick rätt uttala sig, att verkan av hans ord nästan blev lika med noll, därför att han hade en motståndare, som hindrade alla hans rörelser.
Intet finskt tidningsblad fick vid denna tid tryckas, utan att en censor hade genomläst texten och meddelat sitt »imprimatur». Och Zachris censor var en allvarlig och betänksam man, som mindre än någon annan förstod sig på den lekfulla stilen i Helsingfors Tidningar. Han tycktes inte vilja tro, att någon gjorde sig så mycket besvär bara för att säga alldagliga, oskyldiga saker på ett angenämt sätt. Han misstänkte, att redaktören försökte utsprida arga, rabulistiska läror, vederbörligen insockrade och förställda.
På våren 1842 gick i Helsingfors ett rykte, att man kunde vänta ett besök av den i Finland allmänt älskade tronföljaren, storfurst Alexander, och Topelius hörde sig för hos censor om det var tillåtet att däröver på förhand fröjda sig i tidningen. Då blev censor ängslig över att orden »fröjda sig» kunde ha någon elak undermening. Att Zachris verkligen tyckte om tronföljaren och var glad över hans ankomst, kunde aldrig falla honom in. Han gav det snäva svaret, att Helsingfors Tidningar måste uppskjuta att fröjda sig, tills händelsen hade blivit omtalad i regeringsbladet. Och som detta alls inte tycktes vara så intresserat för furstebesöket som Zachris, fick denne inte omnämna saken, förrän storfursten redan hade vistats en hel dag i staden.
En gång hände det, att Zachris i tidningen ville införa en notis om att en rysk soldat hade gått ner sig på isen utanför Sveaborg. Då blev den stackars censorn åter orolig. Det var ju möjligt, att detta på det rabulistiska teckenspråket betydde, att hela det ryska väldet hade råkat under isen. Han förbjöd notisen, och för att inte Zachris skulle lockas till flera förlöpningar av samma art, skyndade han att varna honom:
»Ifall du har hört om den av vargar uppätna ryska postkarlen, så behåll nyheten för dig själv! En rysk soldat får inte bli vargamat.»
Oändliga bekymmer vållade det redaktör och sättare, då tidningen strax före tryckningen kom tillbaka från censor med hela sidor överkorsade, Var finna ny text i hastigheten? Det blev att plocka fram gamla noveller, vad skräp som helst, för att få bladet fulltryckt.
Men detta var dock det minsta.
Zachris hade haft inne en artikel om postverket, som egentligen hade varit berömmande. Den hade också fått imprimatur av censor, men om några veckor kom sträng order från själva generalguvernören, att man i finska tidningar inte fick resonera om ett kejserligt ämbetsverk, även om det skedde med gillande.
Man kan tänka sig den unge världsförbättraren, som stod där med det blanka svärdet i sin hand och inte fick svinga det.
Han fick inte klandra en ämbetsman, han fick inte ogilla en regeringsåtgärd. Han fick inte det, inte det, inte det.
Det gällde att bli smidig, att uttrycka sig i förtäckta ord, att söka begagna sig av fabler, dikter, gåtor, sådant lätt gods, som censorn inte fann nödigt att granska med den stränga omsorg, som han ägnade de långa prosaartiklarna. Det tycktes rätt nödvändigt för en dåtida finsk tidningsman att vara en smula poet.
Den första april år 1843 hade Zachris haft inne en lång artikel, där djävulen nämndes. Troligtvis ansåg sig censor böra ta också denne potentat i försvar, ty strax före tryckningen hade hela artikeln strukits. En insänd novell måste i all hast uppsättas, men tidningen kom ändå ut en timme senare, än brukligt var. Publiken underlät inte att uttala sitt missnöje över det sena och klena bladet.
I nästa nummer kom då en versifierad ursäkt från redaktionen.
i lördags par hazard en händelse oss hände —
Likgott en händelse. En timme blott för sent
kom bladet ut; men o, vad man av längtan brände,
vad gräslig trängsel på boklådans trappa var,
vad ständigt frågande och ständigt samma svar!
»Finns ej?» — »Finns ej.» — »Vad harm, att så sin tid föröda!
Skall, o vaktmästare, förgäves bli er möda?
Skall, täcka jungfrurs tropp, bli fåfängt ert besvär?
Men håll — det ju i dag april den första är!»
Ett litet puts alltså? Ja visst, kan du förlåta?
Vi narrat dig april, o dyra allmänhet!
Det enda nyckeln var till denna lilla gåta,
det skall ej hända mer, så mycket du det vet.
Då den finska publiken läste detta, visste den
mycket väl var den verkliga nyckeln till gåtan fanns. Endast censor tycktes ingenting ha förstått. Han
höll sig åtminstone den gången stilla.
Men vad som låg bakom allt detta, det var ju i själva verket den makt, som begagnade sig av censuren för att upprätthålla sitt välde. Det var inte mot en mer eller mindre oresonlig censor Zachris hade att vända sin vrede, utan mot den ryska despotismen.
Finnarna intogo en särställning bland alla av Ryssland underkuvade folk. De styrdes visserligen av en rysk generalguvernör, men den rådgivande senaten vid hans sida utgjordes av finnar. Språk, religion, undervisningsväsende, lagstiftning hade de fått behålla oantastade, ämbetsmän och officerare utsågos bland landets egna söner.
Detta var dyrbara förmåner, och i Finland ansågs det brottsligt att genom något överilat steg sätta dem i fara. Zachris ville heller ingalunda äventyra något sådant. Han hade inga politiska mål, endast kulturella, och just medvetandet om hans fullkomliga ofarlighet för självhärskaredömet gjorde kanske, att han ännu mer härmades över att han skulle hindras från att verka för det goda, som han ville befrämja.
Skuggrädsla och misstänksamhet ställde sig emot honom på den väg, som han ville vandra, och mången gång brände hans huvud hett av vrede över alla retsamma, dumma förordningar.
Så hände det, att han en kväll under hösten 1844 kom att bevista en teaterföreställning. En tysk trupp uppförde ett stycke, där marseljäsen sjöngs, och då Zachris kom hem, var han ännu rusig av det frihetens unga vin, som brusar i dess toner. Den eggande, medryckande melodien ville inte lämna honom, och under dess inflytande satte han sig att dikta en finsk marseljäs.
att världen hör den frie till.
Vem följer röstens maning, bröder?
Vem strida och vem segra vill?
Stor är den unges kraft, som glöder,
sitt ödes överman.
Han kämpar för sitt folk, som blöder;
dess tunga fjättrar bräcker han.
Han ger för frihet god
sitt varma hjärteblod;
för Suomis folk han offra vill
sitt liv i styrkans dar.
Hans namn, hans bragd hör sagan till,
i sången lever kvar.
för andens fria värld till strid;
oss våra fäders skuggor kalla
till värn för gamle gudars frid.
Två makter Suomis ande döma
till träldom smädefull:
om Sveriges bildning vi förglömma,
så sker det ej för Rysslands skull.
Upphöjom tankens svärd
för andens fria värld,
för Suomis folk och språk och land
och för dess framtids makt,
att brista må vart nesligt band,
som det i bojor lagt.
I de ögonblick, då dessa ord flögo genom
hans hjärna, tyckte han sig i dem finna upprättelse
för alla de gånger, då han hade måst foga sig efter
tyranniska maktspråk, från den ödesdigra stunden
för många år sedan, då Österbottniska avdelningen
delades, till det sista censorsingreppet.
Han sjöng sina verser, medan han skapade dem. Han var besynnerligt upprörd och på samma gång stolt och modig, han stod helt och hållet under frihetsmarschens förtrollning. Han var färdig att gå till Sibirien för att få säga just dessa upproriska ord, för att få tillropa både Sverige och Ryssland, både den gamla härskaren och den nya, att träldomens dag var förbi för Finlands folk och att det hatade sina bojor.
Denna sång sattes naturligtvis inte in i tidningen, men den blev känd bland studenterna och sjöngs av dem med hänförelse. Första versen sjöngs så ofta, som möjligt var, den andra, endast då man hade »säkra» åhörare. Snart blev det också bland myndigheterna bekant, att studenterna sjöngo en ny marseljäs, och detta väckte icke ringa ängslan. Man gjorde Topelius uppmärksam på att om hans författarskap till denna sång bleve känt, kunde det leda till husundersökning och fängelse, ja, kanske till Sibirien.
Då måste Zachris gå till rätta med sig själv och fråga sig vad han ville. Var han verkligen beredd att gå i landsflykt och fängelse bara för att fritt få uttala sitt hat mot censorer och envåldshärskare?
Borde han inte spara sitt liv för allvarligare uppgifter, för ädlare bragder? Måste han kasta sig i fördärvet för att få ge luft åt onödigt trots?
Nu hade han ett mål att vinna, ett kall att sköta. Han måste låta mannens ansvarskänsla träda i stället för ynglingens uppflammande hänförelse.