Zachris Topelius/15.2

←  15. Motståndare: I. Despotismen

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf 15. Motståndare: II. Pietismen

15. Motståndare: III. Nationalismen  →

II.

PIETISMEN.

Det var nyårsnatt, och Zachris Topelius hade satt sig till pianot för att sjunga en psalm, såsom han brukade göra vid varje årsskifte sedan lång tid tillbaka.

Året, som hade gått till ända, var 1843, det nya, som denna natt dök upp över synranden, skulle heta 1844. Nyårskvällen hade Zachris tillbringat hos Emilies släktingar, kommerserådet Borgströms, men nu var han sedan några timmar hemma på sitt rum. Han hade buntat ihop brev från fästmö och mor, läst en sida här och en där, skrivit till Emilie, och till sist hade han velat hälsa det nya året med bön och sång.

Men han förmådde knappast sjunga sin psalm till slut. Han var inte i den rätta stämningen. Det bodde upproriskhet och harm i hans själ. Han kände sig inte tacksam och undergiven. Han ville gå till rätta med sin Gud.

»Vad har du gjort av Nykarleby?» ville han fråga. »Vad har du gjort av Kuddnäs? Varför har du inte tagit i ditt hägn min barndomsstad och mitt barndomshem? Voro de dig inte fromma nog? Jag säger dig, det fanns inte en plats på din vida jord, där man förde ett bättre liv.»

Han reste sig och gick fram till skrivbordet, där brevbuntarna lågo. Han lade tungt ner händerna på dem. »Jag kunde gråta blod,» mumlade han. »Hur kommer det sig, hur kommer det sig, att en barmhärtig Gud inte avvänder så mycket onödigt och oförskyllt lidande?»

Det var, medan han nyss förut hade genomögnat breven, som denna oresonliga vrede hade stigit upp inom honom. Han kunde inte förstå meningen med det, som skedde. Det tycktes honom, att Gud förstörde den bästa av sina skapelser.

»Det är inte för Emilies skull jag vredgas,» bröt han ut. »Det är min gamla mamma det gäller. Det är hon, som har blivit förföljd och plågad hela detta år.»

Han drog ut en låda i skrivbordet och tog fram en bunt brev från föregående år. »Det var då det började,» mumlade han.

Medan han bläddrade bland breven, kände han hur hans händer skälvde, och han blev ängslig över sin egen upprördhet. »Akta dig, Zachris, ställ dig inte som fiende till din Gud!» sade han till sig själv. »Pietismen har ju genomträngt hela Finland. Varför skulle den inte också komma till Nykarleby?»

Han lät breven falla ner på bordet. Ja visst, pietismen hade verkligen genomträngt hela Finland, och den var heller ingen nyhet i Nykarleby. Den hade funnits där sedan en sex, sju år tillbaka, men hade mest hållit sig bland hantverkare och tjänstefolk. Jo, kaplanens dotter, Sophie Fonselius, och ett par handelsbokhållare hade ju angripits av rörelsen, eljest ingen av den bildade klassen.

Men på hösten 1842 hade man fått dit som kaplansadjunkt en av pietisternas främsta män, N. G. Malmberg. Han tycktes vara en begåvad predikant, och i början hade det låtit på modern, som om både hon och hela staden voro belåtna med honom. Nu hade man äntligen glädje och uppbyggelse av att gå i kyrkan, hette det. De pietistiska lärorna, som Malmberg framlade, behövde man ju inte fästa sig vid. Det visste ju varje förnuftig människa, att det inte var något ont i att dansa eller läsa goda romaner eller i att göra sig litet fin, då man visade sig ute bland människor. Inte behövde den, som i alla fall förde ett anständigt och rättfärdigt leverne, sätta på sig någon särskild fromhetsskylt.

Ja, så långt hade allt varit gott och väl, men Malmberg hade inte predikat många söndagar, förrän doktorinnan hade börjat frukta, att Sophie skulle ta för starkt intryck av hans förkunnelse. Sophie lånade böcker av jungfru Anna Lena, som hade slutit sig till rörelsen sedan många år tillbaka, och hon sökte upp mamsell Fonselius, som annars ingen av de unga flickorna brukade umgås med.

Allt detta gjorde doktorinnan ganska bekymrad. Hon hade hört från andra orter hur sorgligt det kunde bli, sedan pietismen hade fått insteg. Barn reste sig mot föräldrar och hustrur mot män. Ja, hon skulle inte lägga några hinder i vägen för Sophie, men hon var ängslig för att hon skulle bli fördömd av sina egna barn, såsom många föräldrar hade blivit i dessa tider.

Då Zachris läste brevet, vari modern omhandlade allt detta, hade han nogsamt lagt märke till att hon i sista satsen hade använt pluralis. Det hade väl föresvävat henne hur troget han och Sophie hade hållit ihop alltsedan barndomen. Nu kunde hon inte tänka sig annat, än att om den ene bleve pietist, så måste den andre också bli det.

I avseende på Sophie hade hon också fått rätt. Det hade inte dröjt länge, innan dottern hade bett henne om tillåtelse att få gå till Malmberg och tala med honom om sin salighet. Det hade blivit ödsligt i själen på modern, då dottern hade framställt denna bön, men hon hade låtit henne gå. Hon hade från första stunden föresatt sig, att hon inte ville handla så dåraktigt som andra föräldrar och ställa sig mellan barnen och deras salighetslängtan. Det var väl i alla fall troligt, att hon skulle förlora dotterns kärlek, om denna bleve pietist, men det skulle inte ske genom eget förvållande. Sophie hade vid hemkomsten omtalat, att predikanten hade hållit tal mot fjärde budet, framfört sig själv som exempel och berättat hur han hade levat i bitter strid med sin egen mor. Man fick inte ge efter för föräldrarna, hade han sagt, även om de skulle dö av sorg.

Nog hade doktorinnan anledning till oro. Sophie var ju stilla och foglig ännu, men hur skulle det bli, då hon på fullt allvar hade slutit sig till de väckta?

Zachris bet ihop läpparna. Det var bittert att tänka på hur modern hade måst lida, medan hon såg sitt barn steg för steg slitas ifrån henne.

I ett brev hade doktorinnan talat om hur det nuförtiden predikades i Nykarleby. Sist hon hade varit i kyrkan, hade prästen till en början talat bibliskt och vackert, så att också hon, fattig synderska, hade funnit sig väl därav. Men sedan hade han sagt, att dessa ord blott voro för de omvända, men alls inte för sådana, som gå i kyrkan, bara för att alla andra gå dit. Därefter kom en förmaning till den, som var stadd på bättringens väg, att säga till fader, moder, syster: »Gäck ifrån mig!» Och till sist blev det om helvetets eldbränder och dylikt, så att hon gick gunås med sämre känslor från kyrkan än dit.

Den predikanten, den predikanten! Zachris kunde höra honom, där han stod i sin ungdoms fanatism och fördömde mogna människor, som med heder hade genomgått livets otaliga prövningar. Han hade själv en gång velat sluta sig till dessa svärmare. Men de skulle inte ha kommit hans mor för när. Nu voro hans ögon öppnade.

Vilken rörande strid hade inte modern kämpat för att få behålla dotterns kärlek! På allt sätt hade hon velat visa sig tillmötesgående och kärleksfull. En gång hade hon till och med bevistat en av de väcktas sammankomster. Hon och Sophie hade blivit bjudna på kaffe till en av de omvända familjerna, och då de hade kommit dit, hade där helt oförmodat varit stort sällskap, som satt i salen i rader framför varandra. Doktorinnan märkte strax, att hon hade blivit narrad till ett bönemöte, men hade lugnt funnit sig i saken och stannat utan krus och omständigheter.

Malmberg själv var där tillstädes. Han läste upp en predikan av Nohrborg och talade över den, därjämte sjöngs under aftonens lopp en otalighet av Sions sånger. Doktorinnan blev presenterad för Malmberg och språkade litet med honom, och Sophie var så lycklig, fast på samma gång rädd, att modern skulle förgå sig. Men själv kände hon ingen hjärtklappning inför den store mannen, utan allt gick bra.

Doktorinnan hade inte försummat tillfället att studera sällskapet, som hon hade råkat in i. Hon förvånade sig över att allt gick till ungefär som vid ett världsligt samkväm. Så hade världen hållit tal för Malmberg, som skulle lämna Nykarleby, och Malm- berg hade svarat. Rätt eget hade varit att se, att herrarna hade suttit i soffan i salen, medan damerna hade varit den ödmjuka delen av sällskapet. Herrarna voro utpyntade som förr med löskragar, kråsnålar och klockkedjor, men deras damer hade lagt av alla prydnader och sågo ut som pigor.

Det där hade hon i alla fall inte funnit så otrevligt, men annars var det inte annat än ständiga små obehag. Inte kunde Sophie ha sin boa, därför att mamsell Fonselius hade sagt, att hon ryste var gång hon såg ormen om hennes hals. Och en brun sidenhatt, som doktorinnan hade gett henne i julklapp, satte hon inte på sig, förrän hon såg, att modern höll på att mista tålamodet på allvar.

Men det värsta kom, när Sophie tog sig till att kamma ut sina lockar. På så sätt hade hela Nykarleby fått reda på att hon var läsare. Och då det blev allom bekant, att den riktningen, som hotade att undertrycka all livets glädje, hade fått insteg på Kuddnäs, hade stor ängslan uppstått i alla familjer, där det fanns unga flickor, att de skulle kunna förledas att följa det givna föredömet. Doktorinnan och dottern blevo alldeles övergivna och skydda, såsom vore de spridare av pestsmitta. Ingen tordes komma till dem, och ingen bjöd dem till sig.

Helt säkert kunde doktorinnan ha fått vara med överallt nu som förut, om hon så hade velat, men Zachris förstod, att hon inte ville på något sätt skilja sig från dottern. Hellre lät hon människor tro, att också hon hyllade pietismen. Vad brydde hon sig om sådant, bara hon kunde få behålla sin flicka! Hon visste alltför väl, att »vännerna» endast sökte efter anledning att skilja dem åt.

Inte ett ögonblick svek moderns kärlek, utan hon sökte på allt sätt skydda och hjälpa sitt barn, mera nu än någonsin. Det var klart, att alla människor skvallrade och pratade om dem, och som hon inte bara hade Turdins utan också gamla fru Backman boende i hemmet, så kunde det inte undgås, att alla rykten blevo hembragta. Det gjorde henne ont om dottern, och hon höll undan det mesta av skvallret för henne, men hon trodde nog, att Sophie ändå fick höra mer än tillräckligt.

Hur var det möjligt, att Sophie intet förstod, att hon inte rördes av så mycken kärlek och ömhet? En sak skrev modern aldrig om, men Zachris kunde i alla fall läsa det mellan raderna. Sophie hade verkligen vänt sitt hjärta ifrån modern. Hon tordes inte mera älska sina närmaste. Under våren 1843, medan denna moderns långa, smärtsamma kamp ännu fortgick, hade den gamle professorn från Uleåborg och hans hustru kommit neråkande till Kuddnäs. Gubben hade haft två ärenden. Hans svåger, rådman Lithén, hade den våren gjort cession, och nu skulle han bevaka en fordran i konkursen. Därjämte ville han ta reda på hur det förhöll sig med hans brorsdotters sinnestillstånd, om hon verkligen, som ryktet förmälde, hade angripits av det pietistiska vansinnet.

Han försökte tala förstånd med Sophie, men härvidlag gick det galet för honom, ty nu fick han med doktorinnan att göra. Hon förklarade för svågern, att han, som ansåg, att människan inte behövde någon annan ledare än sitt sunda förnuft, ingen rätt hade att blanda sig i religiösa angelägenheter. Den gamle upplysningsvännen fick höra, att det vore bättre, att han talade till rätta sin egen son, som ju pratade vitt och brett om att det inte fanns någon Gud.

Hon hade verkligen tystat ner honom. Men Sophie, hur mycket hade hon förstått? Vilken märkvärdig kristendom var inte detta, som förbjöd ett barn att älska en sådan mor! Sophie gick som förr till sina pietistvänner och lät modern sitta ensam med sin oro och sin längtan.

Zachris lyfte armarna och drog en suck, som nästan var ett stönande. Det kom honom på tungan ett ord ur den grå forntiden: »Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider.» Vad därmed menades, förstod han i den stunden.

Tänka sig modern i strid med släkten, i strid med sina gamla Nykarlebyvänner! Tänka sig henne, som hade bjudit sina barn så mycken glädje, sittande ensam i sitt hem, med musik, skratt och all oskyldig förströelse bannlysta! Tänka sig predikanter och andra »väckta» såsom hennes enda umgänge! Tänka sig luften omkring henne liksom inpyrd av Sions sånger, av själanöd, av väckelsehistorier!

Men mitt i den stora ångest, som han kände för moderns skull, kom en tröstande tanke till honom. Det fanns ändå någon, som förde ut till Kuddnäs glädje och vänlighet, som försökte ge den gamla vad den egna dottern inte mer kunde skänka henne.

Emilie hade nog fått känna på pietismens hårda hand, hon också. Sophie hade ju hittills varit hennes bästa och käraste vän, men efter omvändelsen övergav hon henne, liksom hon hade övergivit modern. Inte förr än de båda fingo den rätta upplysningen, kunde hon för dem öppna något rum i sitt hjärta.

Det var inte nog med att Emilie hade mistat sin bästa vän. Hela Nykarleby var förstört. Det var slut med det fordom rätt så trevliga sällskapslivet. Om man nu någon gång råkades, var det bara strid och disputationer och dessemellan ett olidligt spionerande och övervakande av ens nästas tänkesätt, ord och gärningar.

En söndag hade Malmberg under högmässan talat emot syndiga nöjen på sabbaten. Och på eftermiddagen hade det verkligen varit en danstillställning i staden. Men det hade varit som att se vaxdockor dansa. Intet liv, ingen glädje. Två och två hade de unga flickorna krupit undan i vråarna och talat om det allvarliga ämnet. En sådan ledsnad, som nu rådde i Nykarleby, kunde inte Zachris tänka sig.

Köpman Isak Lindqvist, som var en man av gamla stammen, var naturligtvis stor motståndare till de nya lärorna och predikade väldeliga mot svärmeriet. Också med honom hade Emilie råkat i strid, då hon en dag hade tillåtit sig att försvara Sophie Topelius och säga, att hon hade väl rätt att i första rummet tänka på sin själ. Fadern hade då kommit på den idén, att hans tillkommande måg möjligen hade samma åsikter som systern, och han hade bestämt sagt ifrån, att om detta vore förhållandet, så vore det bäst, att hon beredde sig på att bryta förlovningen.

Emilie hade alltså med stor ängslan skrivit och hört sig för om Zachris var pietist. Hon var inte alls säker på vad svar hon skulle få. Han gick ju i kyrkan varje söndag, och en gång hade han sagt till henne, att han tänkte bli präst. Men så ogudaktigt det än kunde låta, så hoppades hon av allt hjärta, att han inte måtte höra till läsarna, ty då finge hon nog inte hålla fast vid honom.

Härvidlag hade Zachris mycket lätt kunnat lugna henne, men han kunde inte återge den omgivning, vari hon levde, dess gångna behag. Kom hon ut till Kuddnäs, var Sophie så hård, så oförstående. Inte en gång om Zachris kunde hon tala med henne. En gång hade hon sett den stackaren gråta helt förtvivlat, därför att hon gjorde så orätt, som inte flyttade från sin mor. Hon visste, att detta inte kunde få fortgå, det måste snart ske en brytning. Så småningom fick Emilie den vanan att gå till Kuddnäs, endast då hon visste, att Sophie var borta. Då sökte hon upp doktorinnan, där hon satt i spolkammaren ensam med sina dystra tankar. Med henne talade hon om Zachris, de skrattade och gräto tillsammans, och när Emilie vandrade tillbaka till staden, lovade hon sig, att då hon och Zachris bleve gifta, så skulle de hålla den gamla skadeslös för vad hon nu måste genomgå.

Ja, häri instämde Zachris visst med henne, men på samma gång förstod han, att den enda dotterns plats i moderns hjärta, den kunde de aldrig fylla.

Pietismen hade sannerligen gått fram över Nykarleby som en frostnatt, efterlämnande endast förvissnande och död. I varje brev, som han hade fått detta år, hade Zachris kunnat märka hur ödeläggelsen hade fortskridit.

Liksom för att ge förstöraren lättare arbete hade andra olyckor tillstött. Flera familjer hade det året gjort cession. Det var inte bara Lithéns, som hade råkat illa ut, utan också Zachris svärfar. Isak Lindqvist hade dock kunnat bjuda ett gott ackord, men hos Lithéns blev sammanstörtandet mer allvarsamt. För att rädda sig undan sorgen i hemmet kastade sig då Rosalie i pietismens armar, men Mathilda valde att förlova sig med sin trogne beundrare Albert Dyhr. Knappast någon människa, och Zachris minst av alla, vågade tro, att det var annat än ett resonemangsparti.

När Zachris hade varit hemma under detta års sommarferier, hade han knappt kunnat känna igen sig. Han hade ju för sin del varit lycklig över att få råka Emilie, men eljest vilken förändring! Ett Kuddnäs utan glädje, utan frid och harmoni! Ett Nykarleby utan fester, utan trevnad, utan ett lekfullt sommarliv! Då han reste därifrån, hade det gjort honom ont om alla dem, som han lämnade efter sig i fattigdom och vantrevnad.

Och varför skulle det vara så? Varför behövde det vara så?

Han kände åter upprorsandan komma över sig. Dessa pietister voro ju Guds tjänare framför andra, det var Guds sak, som de stredo för, och han hade allt hittills satt dem högt, önskat, att han hade haft kraft att likna dem.

Det var nästan något hemskt i det sammanträffande, som nu hade ägt rum. Han här nere i Helsingfors sökte genom sin tidning utbreda de milda seder, de oskyldiga glädjeämnen, det behagliga väsende, som han hade funnit i sin födelsestad, och samtidigt härjades denna av den stora glädjefördrivaren. Guds gissel, pietismen, gick hatfull och ödeläggande fram över den.

Åter blev han rädd för sig själv. »Jag håller på att bli en Guds fiende!» utropade han.

Men så med ens fick han saken lagd till rätta för sig. Han såg klart. En stor lycka fyllde honom.

»Gud älskar inte dessa asketer, dessa människoplågare mer än jag,» sade han.

Han blev glad på nytt. Han sprang upp och började att med hastiga steg gå fram och tillbaka genom rummet. Hur hade han någonsin kunnat tro, att pietisterna hade varit de rätta arvingarna till Guds rike, dessa, som hatade allt skönt, som upplöste de heligaste band, dessa trånghjärtade fördömare av nästans gärningar, dessa, som plågade människorna med påläggande av onödiga bud?

»Gud hatar dem,» bröt han ut.

»Nej, nej, han hatar inte,» ångrade han sig. »Han älskar dem för deras nitälskan och allvar, men Gud har aldrig sagt, att deras väg är den enda, som leder till honom. Gud vare tack och lov för att jag inser, att det inte är mig förbjudet att älska hela skapelsen.»

Han gick fram till fönstret, rullade upp gardinen och såg ut. Om dagen hade han en storartad utsikt över stad och skärgård, nu såg han endast nattens dunkel, men han visste, att en stor, slumrande värld låg där nedanför honom.

»Min väg till Gud,» sade han småleende, »det är den, att jag vill förvandla allt detta till en rosengård.

»Han stod kvar vid fönstret i tankar. Han tänkte på att hans mål egentligen inte var annat än ett återvändande till den äldsta av mänsklighetens drömmar. Och hade inte mänskligheten alltid varit sanndrömd?

Skulle inte den sköna paradisdrömmen från tidens morgon ha den betydelsen, att mänskligheten en gång skall komma att leva ett lustgårdsliv i sämja och endräkt? Inte så att förstå likvisst, som att den skulle återgå till vildens arma ståndpunkt, utan allt, vad den hade förvärvat av bildning och vetande, av skönhet och rikedom under vandringen genom den jordiska vildmarken, det skulle den förvisso föra med sig in genom paradisporten.

»Detta är det rätta,» sade han. »Här finnes intet utestängande, intet särskiljande, intet fördömande. För detta vill jag alltid strida.»

Och nu, då han hade funnit sin ståndpunkt, kunde han med ens tänka med förstående vänlighet på sin stackars syster. Var det verkligen så underligt, att hon hade övergått? Hon hade varit en hungrande själ, men vad hade väl det enformiga vardagslivet i småstaden kunnat bjuda henne? Hon hade behövt allvarliga uppgifter, ett rikt liv för att utfylla sin tid. När inte detta fanns på annat håll, kunde han så väl förstå, att det blev svärmeriet, som grep henne.

Han förstod hela rörelsens berättigande, men han kände ändå, att den måste ersättas av något vidare, större, mer allmänmänskligt.

Men vilket öde väntade väl honom, om han försökte införa detta, som skulle vara större och vidare? Runtom i landet härskade den trånga läran. Den predikades i kyrkorna, i hemmen, på sammankomsterna ute i det fria. Överallt avskilde den frälsta från ofrälsta. Överallt förvisade den det, som världen tillhörde, till syndens djupaste avgrund.

Han däremot ville omfamna allt skapat. Han ville ingenting förkasta, endast lyfta, höja, göra allt Gudi behagligt.

Än en gång såg han ut. Nu urskilde han staden, de låga skären, en svag, glimmande strimma av hav.

Och anblicken av denna vida rymd ingav honom nytt mod. »Även jag står på en hög talarstol,» tänkte han. »Även min röst hörs över hela mitt land.»

Han gick fram till skrivbordet. Han började skildra den nya värld, som han drömde om.

»Här finnes ingen synlig kyrka, dogmerna hava bortfallit, blott tron, hoppet och kärleken kvarstå och regera andligen, men läras ej ur bok, och deras namn vet ingen, fast deras väsen genomtränger alla.

»Här finnes ingen stat i den mening, att skriven lag binder och korad makt dömer eller skipar, utan lagens nödvändighet har omfamnat friheten och därav fött en rättvisa, som icke behöver band, dom eller tvång, emedan hon städse vill det hon skall.

»Här finnes ingen enskild egendom, ej för det, att staten tagit allas, ty staten finns ej; utan emedan allt tillhör alla. Vems egendom är ljuset, luften, värmet? Och dock ägas de av alla på denna jord.

»Här finnes slutligen ej heller vetenskap och konst såsom skilda för sig, ty sanning och skönhet, ljus och färg förmäla sig i solglans, och veta, känna och vilja äro evinnerligen ett.»