Zachris Topelius/15.3

←  15. Motståndare: II. Pietismen

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf 15. Motståndare: III. Nationalismen

16. Åbo domkyrka  →

III.

NATIONALISMEN.

Sent på hösten år 1842 vände docenten Johan Vilhelm Snellman tillbaka till Finland efter en treårig vistelse i utlandet. Han kom hem som en berömd man efter att ha utmärkt sig som publicist i Sverige och som filosof i Tyskland. Men inte nog härmed. I den packning, som han medförde från utlandet, fanns något, som han skattade högre än allt annat gott, som han under sin resa hade förvärvat. Där fanns en idé av omätlig betydelse för hans land, och ändamålet för hans hemresa var att omsätta denna idé i handling.

På allra enklaste och kortaste sätt uttryckt, var hans plan den, att Finland borde bli en enbart finsk stat, inte såsom nu en svensk-finsk med tonvikten lagd på det första sammansättningsordet.

Under sina resor hade Snellman lagt märke till hurusom man i länder, som suckade under främmande herrskap, sökte att återvinna frihet och oberoende genom att uppväcka dessa länders äldsta, men numera undertryckta befolkningselement till nationalmedvetande.

Sålunda hade man i Böhmen satt i gång en nationalistisk rörelse bland tscheckerna, i Irland bland irerna. I Finland, där en urgammal finsk stam fortlevde på landsbygden utan att taga del i bildningsarbetet eller utöva inflytande på styrelsen, borde man nu framför allt ägna sig åt att väcka och uppfostra denna befolkning. Dess språk borde bli hela landets språk, dess speciella anlag och fallenheter borde genomtränga hela landets bildning, yttra sig i litteratur och i konst, och naturligtvis borde hela rörelsen utmynna i skapandet av en finsk stat.

En fri finsk stat var naturligtvis ännu ingen möjlighet att tänka på, men om en enhetlig finsk nation uppstode, skulle dock landet kunna betyda något i världen. Europa skulle inte mer betrakta det som en svensk provins, lösryckt från moderlandet. Dess finska språk skulle vittna om att det vore en stat för sig. Vad man alltså i första hand måste lägga an på, det var, att finskan skulle bli landets språk i stället för svenskan.

Irerna i sin kamp mot engelskan, tscheckerna i sin kamp mot tyskan ledo under den svårigheten, att det språk, som de ville utdriva ur sitt land, talades av deras herrar, men så var inte förhållandet i Finland. Svenskan hade där numera ingen mäktig beskyddare, den bibehöll sin framskjutna ställning endast av historiska orsaker. Man kunde nästan tänka sig, att ryska regeringen inte ogärna skulle se, att den finge vika för finskan. Ingenting skulle mera bidraga att minska de svenska sympatier, som ännu fortlevde hos den övervägande delen av befolkningen.

Då Snellman reste från Finland, hade det visserligen talats om att något borde göras för den finska befolkningen, men det var mest yttranden, framkallade av medlidande, av en vacker känsla. Han ansåg dem för prat utan betydelse. Ingen hade då ännu uttalat, att just finnarna borde utgöra nationens grundstomme, att deras språk borde talas av alla, att Finland måste bli en helt och hållet finsk stat.

När Snellman kom åter, hade jubelfestens väckelse gått genom sinnena. Kalevala-översättningar hade upplyst om den finska stammens värde, och hans tanke låg inte mera så fjärran från vad de ledande männen ville. En och annan hade kanske redan kommit att helt privat uttala den, men till hela sin räckvidd var den dock ännu knappast utsagd.

Så snart Snellman hade satt sin fot på finsk jord, försökte han skaffa sig en tidning, genom vilken han kunde sända sin tanke ut i världen. Hans första plan var att göra sig till medredaktör för Helsingfors Tidningar. Den redigerades ju nu av Topelius, som han påminde sig som en snäll och medgörlig pojke. Med honom skulle han lätt kunna samarbeta.

Han anmälde också för tidningens utgivare, konsul Wasenius, sin önskan att ingå i redaktionen. Men Wasenius kände Snellman såsom stridslysten och oppositionellt anlagd och gav honom nej. Han underkände ingalunda den sökandes utomordentliga förmåga, men han var nöjd med den redaktör, som han redan hade. Topelius var visserligen ännu ung och oerfaren, men han hade enligt Wasenii förmenande skött sig bra under sitt första år och lovade gott för framtiden:

Snellman måste skaffa sig en tidning på annat håll, och medan han väntade härpå, hörde han sig för om han inte skulle kunna finna anställning vid universitetet. Han visste, att man i Tyskland räknade honom som en av den store Hegels mest begåvade lärjungar, och han hade sålunda rätt att hoppas på ett gott mottagande vid lärdomens högsäte i Finland. Men det gick honom här som hos Wasenius. Även vid universitetet erkände man hans lärdom och utomordentliga förmåga, men stridslystnaden och oppositionslusten voro inte heller obekanta. Man förklarade, att alla platser voro besatta, och bad honom vänta, tills någon ledighet uppstode.

Däremot var rektorsplatsen ledig vid skolan i Kuopio, och då Snellman, för att inte stå utan plats, lämnade in en ansökan, skyndade man att bevilja densamma. Det torde inte ha varit utan lättnad, som man såg den farlige mannen avflytta till denna avlägsna ort.

Helt naturligt var ju, att Snellman både i Helsingfors och i Kuopio rätt noga följde med hur Topelius skötte sin tidning.

Han, som gick och bar på sin stora plan, han, som visste vilka omstörtningar den skulle medföra, vilket gnissel och gny den skulle väcka, hur skulle han uppskatta dessa berömda Leopoldsbrev? Han mätte dem med sina stora mått, och de blevo ingenting annat än leksaksjournalistik, pjoller att roa barn med.

Sedan han sålunda hade bildat sig ett omdöme om Zachris förmåga som tidningsman, torde det nog ha förundrat honom att märka, att denne verkligen åtnjöt stort anseende även på håll, där man visste att ställa fordringar. Sålunda fick han veta, att nordösterbottningarna på hösten år 1843 hade utsett Zachris till ställföreträdande kurator under den ordinaries utländska resa. Snellman hade själv varit österbottnisk kurator, och han visste vilka egenskaper som denna, den manligaste av alla studentnationer, satte pris på. Det förvånade honom mycket, att studenterna hade velat nöja sig med en Topelius.

Möjligt är också, att en avhandling, som Topelius detta år författade, verkade i viss mån irriterande på rektorn i Kuopio.

I början av sommaren år 1843 hade Zachris gjort en resa till Sverige. Han hade älskat Sverige i hela sitt liv och reste dit med de mest överspända förväntningar, som naturligtvis blevo gäckade.

Nu var ju fyrtiotalets Sverige alldeles som Finland ett uppvaknande land, och man kan inte låta bli att tro, att om Zachris hade råkat de rätta männen, dem, som genomdrevo den tidens stora sociala reformer, skulle inte misstämningen ha behövt bli så stor. Det var väl det onda öde, som så gärna låter missförstånd uppstå mellan Sverige och Finland, som ordnade det så, att han inte träffade på någon svensk, som motsvarade hans förväntningar.

Nu hade han det intrycket av sitt Sverigesbesök, att han hade sett en teater utan skådespelare.

Han besåg Stockholm och fann staden värd alla lovtal, men var voro stormännen, som hade byggt palatsen på holmarna, var voro statsmännen, som hade suttit på Riddarhusets bänkar?

Han fann Djurgården, men var dvaldes den inspirerade sångare, som hade besjungit dess fägring, var fanns det lekande snille, som hade gjort själva ruset förlåtligt?

Han fann Hammarby, men den Linné, som hade sänt ut lärjungar att inhösta vetenskapens skördar i alla länder, han var borta för evigt. Han fann Gripsholm, men var voro nu de mäktiga Vasaättlingar, som drömde om Östersjövälde och alltid stodo på vakt mot moskoviten?

Han fann Uppsala, men utan någon Rudbeck, utan någon storvulen drömmare, som ville göra Sverige till all bildnings urhem.

Han fann Sko, men ingen lysande fältherre höll hov i dess praktsalar.

Sverige fann han, men var voro svenskarna, hans drömmars folk, hans äras folk, hans kärleks folk?

Den ende ibland dem, som motsvarade det ideal, som Topelius hade gjort sig av en äkta, verklig svensk, honom förföljde de med hån och åtlöje.

Almquist, han, som älskade riddardåd och glans likaväl som allvar och fattigdom, han, som var stark och rik, arm och ödmjuk på samma gång, han, som var grubblande och lättsinnig, som hade inträngt i alla skönhetens världar, en kung, som kunde sätta sig att undervisa i en småbarnsskola, en präst, som förde en krigares ljungande svärd, deras största snille, den ende svensken, honom förstodo de inte, honom förnekade detta folk av medelmåttor.

Och lika litet, som svenskarna förstodo Alm- quist, lika litet förstodo de Finland.

De väntade sig, att finnarna skulle känna sig olyckliga och förtryckta under det ryska väldet, och om man sade dem, att detta land, som de inte hade kunnat försvara, nu åtminstone hade kommit i åtnjutande av fredens välsignelser, att det ingalunda förtrycktes, utan regerades av sina egna ämbetsmän, efter egna lagar, så blevo de inte glada över att höra detta. Finland skulle inte få känna sig lyckligt annat än under svenskt välde.

Det var kanske rätt mänskligt, att de kände det så, men det var inte stort, inte klokt. Forna tiders svenskar skulle ha sett saken på ett annat sätt.

Då Zachris kom åter till Finland, vände sig hans hjärta med större värme än någonsin mot hans finska folk. Han satte sig till att skriva en uppsats, som skulle öppna svenskarnas ögon och visa dem finnarnas nuvarande ståndpunkt. Denna uppsats, som han kallade »Har finska folket en historia?», besvarade den uppställda frågan med nej, för så vitt det gällde tiden före 1809. Till detta år intog Finland den anspråkslösa ställningen av en svensk provins; någon utpräglad, medveten nationalitet fanns här inte och alltså inte heller någon historia i högre mening. Efter 1809 däremot hade Finland blivit ett land för sig, i det att Rysslands härskare hade tillerkänt det rangen av en stat i union med tsarriket. Landet ägde nu tillfälle att fritt utveckla sin nationalitet, och alltså fanns nu möjlighet till en egen finsk historia.

Denna uppsats, som först upplästes vid österbottningarnas terminsfest den 9 november 1843 och sedan offentliggjordes i nationstidningen, väckte mycket uppseende både i Finland och i Sverige, och man kan vara viss om att Snellman tog del av innehållet. Han torde ha blivit måttligt förtjust, när han redan här fann uttalade de idéer, som han ville sprida bland sina landsmän. När Topelius talade om finska folket, menade han finnbefolkningen, när han talade om Finlands språk, så menade han finskan, när han talade om Finlands historia, så var det återigen finnbefolkningens öden han därmed avsåg. Ingenting annat än det finska elementet tycktes finnas till för honom. Man kunde säga, att Snellmans stora tanke om den enbart finska staten redan i denna avhandling fanns uttalad.

Äntligen, i januari 1844, fick Snellman taga bladet från munnen. Då utsände han från Kuopio två tidningar, den ena på finska, kallad Maamiehen ystävä, lantbrukarens vän, den andra på svenska, med namnet Saima.

Den finska tidningen lämnade han snart till en medarbetare, men i Saima framlade han nu denna starka förkunnelse, som väl kunde förliknas vid pietismen i stränghet och anspråksfullhet. Här begärdes det av varje bildad man i Finland, att han skulle försaka det språk, vari han hade uppfostrats och som han under hela sitt liv hade talat. Här fordrades, att man skulle kasta åt sidan den företrädesrätt man hade tyckt sig äga såsom tillhörande germanisk stam för att i stället upphöja och upphjälpa en folkstam, som man allt hittills hade ansett slö och underlägsen. Här förklarades det nödvändigt att avskära sambandet med det land, som hade gett Finland dess kultur, för att i stället söka förbindelse med råa, finska stammar, med samojeder, ostjaker och andra herdefolk, som ännu drevo omkring på Rysslands och Sibiriens stäpper.

Detta var ett högt pris, men det måste betalas, för att Finland skulle kunna bli en stat och komma att betyda något i världen.

Vad var landet nu? Enligt Saima var dess belägenhet den sämsta, som tänkas kunde. Det hade ingen egen litteratur, den, som fanns, var endast ett litet biflöde till den svenska. Dess hela bildning var ett lån, utan rot hos den egna befolkningen. Kärnan av dess folk var en slött sovande, okunnig massa. Finland var ett eländets, okunnighetens, oföretagsamhetens land. Och varför? Endast därför, att det inte hade något medvetande om sig självt. Och för botandet av det onda fanns endast en hjälp: övergivandet av allt svenskt, framdragandet av det finska, övergång till en enbart finsk stat.

Det var en lära, kanske lika svår att hörsamma som den om försakandet av all denna världens glädje för salighetens skull, men den behövde inte därför sakna efterföljare. Finlands ungdom lockades av den ena förkunnelsen likaväl som av den andra. Många voro de, som åtlydde kallelsen och gjorde offret. Det låg något tjusande i att arbeta för en hel försummad stams upprättande. Många avsvuro att tala svenska, många flyttade ut bland finnbefolkningen för att arbeta på dess upplysning och uppryckning.

Zachris Topelius, som hade varit övertygad nationalist alltsedan jubelfesttiden, hälsade Saimas predikan med glädje och instämmande. Men med sitt sinne för sanning och rättvisa ansåg han sig dock böra protestera mot dess ständiga tal om att det bestående saknade allt värde. Han trodde, att framtidens ideal kunde uppnås, utan att man behövde förkasta allt, vad som redan hade vunnits.

Är det ett misstag att tro, att det föreföll Snellman olidligt, att den lille Tuppen i Helsingfors Tidningar också ville ha sitt ord med i laget? Det var inte någon avundsjuka, som han kände, bara otålighet över att en förmåga, som han alldeles var ur stånd att uppskatta, ville hjälpa honom på hans speciella område och till och med göra anmärkningar och rättelser. Han var en beslutsam, viljekraftig natur, hans förkunnelse var ämnad för män, starka och allvarliga som han själv. Han behövde ingen hjälp av leksakstidningar, av leksaksskribenter.

Detta förefaller åtminstone vara den rimligaste förklaringen till att Snellman i Saima nästan från första stund överföll Topelius med bitter fiendskap. Han anklagade honom rent av för att vara ett hinder för landets förkovran. Det var han, som med sitt evinnerliga lovprisande av det bestående förhindrade alla framsteg. Hur skulle folket kunna väckas? Han insövde det med lovsånger.

Zachris fick höra Snellmans oförblommerade tankar om hans Leopoldsbrev, om hela hans journalistik. Småtterier, fjolligheter! Att Helsingfors Tidningar under hans ledning hade blivit landets mest ansedda publikation, det var bara ett bevis på allmänhetens dåliga smak. En tidning var ingenting, om den inte kämpade för en politisk åsikt. Och Snellman visste varför Zachris tidning inte hade några åsikter. Den var inte fri. Den var bara till, för att utgivaren skulle kunna göra sig en god vinst.

Detta allt kom som en överraskning för Zachris. Snellman tillhörde hans umgängeskrets i Helsingfors och hade alltid visat sig vänligt sinnad mot honom. Hans harm nu var inte heller bara ett tillfälligt utbrott. Zachris kunde inte öppna ett nummer av Saima utan att däri möta än ett, än flera utfall. Snellman gjorde narr av hans prenumerationsanmälan, red på ord, hackade och naggade, förklarade, att Zachris skrev om saker, som han inte hade reda på, försökte på det grymmaste och ihärdigaste sätt förklena honom inför allmänheten.

Zachris försvarade sig naturligtvis. Han slog ifrån sig, såsom han hade slagit ifrån sig uppe i Uleåborg, då de råa skolkamraterna plågade honom. Men det var ingen lätt uppgift. Saima hade från första stund anslagit en hög och myndig ton. Den betraktade sig som det enda verkligt fosterländska bladet, och den hade en utomordentlig förmåga att få människor att se med dess ögon.

Det var heller inte utan, att Zachris själv blev en smula fascinerad av Saima. Han började en sträng självrannsakan. Han undrade om det var något fel med hans nationalistiska trosbekännelse, eftersom Saima var honom så oblid. Han hade möjligen inte nog tydligt uttalat sin övertygelse.

Han blev ombedd detta år att författa festskriften till vårens promotion. Det var ett hedrande och mycket uppmärksammat uppdrag. Nu skulle han begagna tillfället att göra ett klart och tydligt uttalande.

Hans dikt började med en stämningsbild från en finsk urskog. Urgamla, mossbelupna, orörliga stå furorna, orörlig och stilla ligger fjällsjön vid deras fot, stormen går över dem utan att rubba deras mörka massor, vintrar och somrar finna dem lika. Skogsblommorna växa vid deras fötter, de varsna dem ej. De äro oföränderliga, oemottagliga, äga varken vän eller fiende, varken sorg eller glädje.

Dessa forntidsträd symbolisera det oberörda urtidsfolk, som bor i Finlands porten, rasen, som ännu är frisk och sund, som, oskadd av tidens oro, ännu bevarar sina forntidstankar.

En av de tankar, som sångaren har avlyssnat det gråa urtidsfolket, är, att sången är all vishets moder.

Men detta ger honom anledning att förvånad fråga sig hur det kom sig, att det arma Suomilandet hade fått sångens gåva på sin lott. »Kulna randas dina dagar, sorgsna skimra dina hedar, men din sång är varm som solen.» Och för att förklara detta kväder han dikten om hur sången kom till Finland.

Den unge Väinämöinen hade fötts ena dagen i Väinögårdens lundar, andra dagen smidde han sig en fåle och red med denna ut på havet, på vida öppna fjärdar, där »med ord han holmar skapar, låter grund och klippor födas».

Men innan dikten går vidare, vill den först nämna var Väinögärden, den unge jättesonens hem, hade sin plats på jordytan.

Den låg i Altai, vid jordens hjärta. Och det hav, som den unge hade befarit, var den stora, strandlösa heden, där »hingstens hovar inte vätas, hästens leder inte fuktas». På detta öknarnas och tundrornas område, från Kem i öster till Kymmene i väster, irrade sedan Väinös son i väl sju hundra somrar, ja, kanske i åtta hundra, och under tiden strödde han ut sina söner vid flodstränderna. Hundratals nomadfolk voro dessa hans söner, som såddes ut på det ofantliga ökenhavets stränder och oaser, Kalevas och Väinös ätter, ödemarkens övergivna, sorgsna, vindjagade moln.

Men efter dessa åtta hundra år av kringirrande hemsöktes Väinämöinens hemort av en svår torka. Bajkalcedrar dogo ut, Saigaantiloper försmäktade. Även Väinämöinen led av törstens plåga. Han sökte sig fram till Angara, till Vallmofloden. Också dess vatten var bortdunstat, och han klagade över att han, den starke och mångkunnige, inte kunde skapa så mycket som en droppe vatten. Då hörde han en silverduva sjunga på grenen över hans huvud: »Om du kände sångens källa, skulle du inte förgås av törst på Angaras strand. Du skulle locka floder ur klippan, vattusprång ur hällen.»

Men i och med det, att silverduvan så hade sjungit, var hon försvunnen, och nu började Väinämöinen söka henne. Sökte henne från Kem till Ob, från Katunga till Tschulin, från Om till Tara, han gick över Ural och sökte vid mårdars gömslen i Kunda, vid ändernas flod, Suchona, vid Saimas svala svaneböljor, vid Päjänäs guldstänkta fjärdar. Här i Suomis land fann äntligen Väinämöinen fågeln, fångade den, satte den i en bur av silver och befallde den att lära honom sången.

»Ingen kan lära dig sjunga,» sade fågeln, »men gå en kväll, när solen sjunker, ensam ut på heden, och göm En sorg i ditt hjärta! Då skall sången självmant vakna i ditt bröst, ty sången är av sorg upprunnen.»

Detta tal kunde den ädle Väinämöinen inte förstå. Han sörjde över att han hade övergivit Altai med alla dess skatter för att jaga efter en fågel, han greps av hemlängtan. Men se, en kväll, då han med denna sorg i sitt hjärta vandrade över heden, steg sången till hans läppar, ordets makt föddes i hans själ, och

sjunken sol i skönhet uppstod,
öde hed i blomster kläddes,
hjärtats sorg i sång försmälte.
Nu den vilde Väinö veknat,
nu den vise Väinämöinen
ej mot guld och silver givit
sången, som hans sällhet blivit.

På detta sätt hade sången kommit till Finland. Där hade den växt under oskuldsfull barndom, mognat till männers vishet och firade, ännu ung, sin vårliga fest denna dag, då de unga Väinäsönerna lagerkröntes.

Och nu till sist talade sångaren till dessa om deras folk. Natt höljde dess forntid, sade han, men med kärlek sågo dock de nu levande tillbaka på dess barndomsdagar, på urhemmet och stamfränderna. Och det rop, som nu steg vid Irlands floder, vid Böhmens berg och Ungarns, att folken åter måtte varda unga och återvända till ungdomsspråket, det ropet hade väckt ett starkt genljud bland Suomis fjäll.

Ett folk! Ett land! Ett språk! En sång och en visdom!
Från sjö till sjö, från barm till barm gå orden.
Ur egna källor Suomis floder rinna;
ur egna källor rinne dess framtid opp.

Så hade då Zachris talat ut. Ett folk, ett land, ett språk! Detta kunde inte missförstås. Det svenskspråkiga Finland fanns inte till för honom.

Men Saimas vrede kunde av ingenting bevekas. Allt, som Helsingfors Tidningar framlade, förlöjligades som hittills. Den trodde inte på allvaret av Zachris finska bekännelse. Den trodde helt säkert, att skaldehänförelsen yttrade ord, som inte hade något rum i den unge tidningsmannens eget inre.

Den hade också skäl, för denna sin tro, ty Zachris kunde inte sitta stilla och höra på detta, att Finland inte ägde någon litteratur, att den finska pressen bara talade om småsaker och skräp, att landet ingenting hade lärt under de sex hundra år, som det hade varit under svenskt välde, att det nuvarande tillståndet endast vittnade om förfall och efterblivenhet. Mot allt detta reste han sig och försvarade det, som var faktiskt och sant, gentemot denne stränge teoretiker, som påstod, att allt var eländigt, därför att det enligt hans uträkning borde så vara.

På så sätt tvang Saima Zachris genom sin oresonlighet att än en gång under detta år söka utrannsaka vad han verkligen ville. Var han färdig att leva och dö för detta: ett folk, ett språk, ett land?

Och överensstämde denna hårda, särskiljande och avstängande riktning med den regel, som han hade velat fastställa för sitt handlande? Varför skulle det ena av de två folk, som bodde på finsk jord, inte mer få räknas med? Skulle inte det goda verket snarare befrämjas genom att svenskarnas rättigheter och förtjänster erkändes? Var det inte en sanning, att finsk anda gjorde sig gällande i landet, vilket språk som än här nyttjades? Varför inte med tacksamhet behålla vad som redan fanns? Det var kanske ingen brist, det var kanske en rikedom.

Aldrig ville han lägga av att arbeta för det försummade folket. I framtiden hoppades han att finnarna skulle smälta samman till ett folk, men han ville inte längre gå nationalismens ödsliga väg, utmed vilken inga rosor växte.

I sitt nyårsnummer för 1845 införde han ett upprop till Finlands mödrar. Däri lade han in hela sin själ. Den, som läste det, måste säga sig, att här talade en man, som av hjärtat älskade det finska folket. Men i alla fall förekommo här inga oberättigade fordringar, ingenting, som var omöjligt att genomföra.

Till mödrarna, till dem, som ledde de ungas första steg, vågade han en bön, att de ville uppfostra sina barn så, att de lärde sig kärlek till det finska fosterlandet.

I Finland var det ju så, att hela ståndspersonsklassen, nio tiondelar av städernas borgerskap och hantverkare samt en talrik allmoge utmed kusterna till språk och bildning voro svenskar. En stor del av landets ungdom hörde aldrig i fädernehuset ett finskt ord, visste knappast, att landets huvudsakliga befolkning var finsk. I skolan inhämtade gossen många länders tungomål, men inte sitt eget lands. Ingen hade sagt honom, att detta folk hade en underbart vacker sång och saga. Som vuxen betraktade han med likgiltighet den finska folkmassan, som stod så djupt under honom. Han nästan blygdes att nämna sig dess landsman.

Nu bad Zachris mödrarna, att de skulle åstadkomma ändring i dessa förhållanden.

Ingen begärde av dem, att de skulle förbjuda sina barn det svenska språket. Den svenska bildningen fick vara dem kär nu som hittills. Endast det enkla och naturliga begärde man, att de skulle låta sina barn från späda år lära också det finska språket. I mödrarnas hand låg det att på detta enkla sätt förena de skilda folken. Härmed vore allt vunnet. Svenskar och finnar skulle smälta samman. Fosterlandet skulle gå till mötes en ny tid, full av enighet och frid.

För Zachris var med detta den ståndpunkt funnen, från vilken han inte mer behövde rygga tillbaka, men Saima var honom inte mindre gramse, för det att han hade dragit tillbaka sina positioner. Den fortfor att läxa upp honom. Saima tyckte sig i Zachris se representanten för något, som den ville driva bort ur finskt väsende. Kanske var han, utan att han själv anade det, för Saima en representant för det blida, älskvärda, måttfulla, för det i bästa mening svenska, som den fruktade mer än bragdlystnad och yverborenhet, därför att den i sitt innersta visste, att inför detta måste den komma till korta.

Men för tillfället var det tydligt, att det var Saima, som hade övertaget. Den hade folkets öra. Den, som Saima överöste med förakt, var nära nog en fallen man.

Det gavs människor, som ömkade sig över Zachris under denna tid. Man trodde, att han skulle tröttna under förföljelsen, man bad Saima, att den skulle skona honom.

Men Saima fortsatte på samma sätt, än med stora artiklar, än med små hugg.

Doktorinnan på Kuddnäs hon gav sonen förlorad. Hon slutade upp att läsa tidningar. Hon kunde inte uthärda att se honom så grymt behandlad.

Konsul Wasenius däremot påminde sig ofta nog den dröm, som hade förmått honom att anställa Zachris som redaktör.

Väl hade han för längesedan upphört att betrakta honom som ett naturväsende, utan såg i honom en vanlig människa. Men nu under kampen kom hos honom fram något, som påminde om en älskvärd, envis, okynnig, lekfull liten Puck.

Var han inte en vitalf med vingar på axlarna, som kunde sitta och gunga högt på en gren, då man jagade honom nere på jorden? Var han inte en sannskyldig Puck, som satt och spelade rörflöjt till myggornas dans, då hans tuktomästare försökte lägga honom under oket?

Man trodde honom uttröttad. Man trodde honom nedslagen. Han blev blott med varje dag alle rikare på utvägar. Ur sin andes lustgårdar hämtade han blomster, varmed han outtröttligt prydde sin tidning. Det var inte krypbönor och inte heller rödklöver: de voro av släktet noveller, av släktet sagor, av släktet charader, av släktet dikter. Man trodde, att han skulle vara ledsen, gråtfärdig. Han smålog endast alltmer graciöst, hans penna flög med allt större lätthet över papperet. Han lärde, han gick framåt.

Saima blev emellertid på hösten 1846 på hög befallning indragen, och då upphörde striden.

Men Snellman anklagade Zachris för att ha angivit Saima i S:t Petersburg. Han misstänkte, att denne till varje pris hade velat göra sig av med sin fiende.

Anklagelsen troddes väl knappast av någon. Men i alla fall! Allt annat, som Saima hade velat göra mot Zachris, hade vänt sig till välsignelse, till lärdom, till utveckling, men detta sista blev ett frö, som utvecklade sig till ett träd med giftig och mördande frukt.