Zachris Topelius/16

←  15. Motståndare: III. Nationalismen

Zachris Topelius: utveckling och mognad av Selma Lagerlöf 16. Åbo domkyrka

17. År 1848  →

ÅBO DOMKYRKA.

I.

Du är min ro,
min tröst, min frid,
min himmel blid,
mitt hopp, min tro,
min längtans hamn
vart andedrag —
O, bred i dag
mot mig din famn!

O,du är rik
och du är varm,
men jag är arm —
Ej från mig vik!
O, se på mig,
min enda ro!
O, låt mig bo
och bli hos dig!

Så skrev Zachris med tanken på Emilie under hösten 1844. Han stod mitt uppe i Saimastriden; han skulle avlägga licentiatexamen, han hade såsom kurator gjort ett försök att få de båda österbottniska avdelningarna återförenade, och han låg i underhandlingar med myndigheterna härom. Under allt detta, som upprörde, gladde eller ängslade honom, vände han sina tankar till Emilie för att få svalka och frid.

Emilie var inte bara hans kärlek, hon var hans stöd och hjälp, utan att hon själv ens visste därav. De brev, som hon sände honom, voro beundransvärda. De voro kvicka, lustiga, innehållsrika, genomandade av ömhet. Varje sådant brev skänkte honom nytt mod och ny arbetskraft. Han bar dem på sitt bröst och kände hur de som ett pansar skyddade honom mot alla Saimas giftpilar.

Han började nästan tro, att Emilie var en bättre skriftställare än han själv. Varje rad, som hon skrev, var värd att tryckas. Det var lycka, att han under de år, då han gick och bar på sin hopplösa kärlek, egentligen inte kände henne. Om han hade vetat, att hon var så intelligent, så fyndig, så underhållande, om han hade anat hennes fina smak, hennes tålamod och pliktkänsla, hennes hjärtas mildhet, skulle han aldrig ha kunnat uthärda vissheten att inte få äga henne.

Och nu, vad kunde han annat göra än längta efter den tid, då han alla dagar skulle få äga henne i sin närhet?

Innan han hade slutat sina studier, kunde han ju knappast tänka på giftermål, men den åttonde november 1844 avlade han sin examen, och därmed var det värsta hindret undanröjt.

Han hyste själv en önskan så djärv, att han knappast vågade omnämna den för fästmö och mor. Han ville helst fortsätta som tidningsman och bo kvar i Helsingfors. Han var nästan säker om att han genom småförtjänster jämte redaktörsinkomsterna skulle kunna vinna tillräcklig utkomst.

Emilie hade kanske inte varit ohågad för äventyret, men den, som bestämt motsatte sig ett så dumdristigt förslag, var gamla doktorinnan. Gifta sig på 1200 rubel, när man var en sådan slösare som han, när man gav ut 60 rubel om året bara för tobak, spelade bort hela 47 och hade ett diversekonto, som var större, än vad otaliga bättre familjer hade i årsinkomst!

Nej, om han vore klok som sin mamma, då kunde det så vara, men sådan, som han nu var, då han inte kunde låta bli att gå i borgen och lämna ut ficklån, så måste han ha en fast inkomst, innan han gifte sig. Om han önskade stanna i Helsingfors, då skulle allt stackars Emilie få lära sig att vänta.

Det hjälpte inte, att inkomsten av tidningen år 1844 sprang upp till 1600 rubel. Modern höll det i alla fall för nödvändigt, att han skaffade sig fast plats.

Men fast plats, det var för honom detsamma som ett lektorat i landsorten. Det fanns ett ledigt i Vasa, som han möjligen skulle kunna få, om han bekvämade sig att söka det.

Han tvekade länge. Att flytta till Vasa, det var detsamma som att avsäga sig tidningen, det var att från den höga katedern, där han nu stod och undervisade ett helt land, flytta in i ett mörkt litet skolrum med endast några omogna pojkar till åhörare. Det var att avstå från arbetet för sin stora idé. Det var att lämna åkern, där han hade kastat ut sådden, utan att invänta gröda och skörd. Det var nära nog att svika sitt löfte till fosterlandet.

Å andra sidan ansågo nog de flesta av hans vänner efter Saimas förföljelse, att han knappast dugde till tidningsman. Modern bland andra skrev och undrade om han inte borde överge redaktörskåpet. Emilie skrev ingenting sådant, men hon berättade om ledsamheten i Nykarleby och talade om hur lyckliga de skulle bli, då de finge sitt eget hem.

På våren 1845 lämnade han verkligen in sin ansökan om lektoratet i historia vid Vasa gymnasium. Det skedde med stor inre motvilja och med ett illa dolt hopp om att misslyckas. Men Emilie och hennes familj skulle inte ha det att säga, att han inte hade velat begagna det tillfälle, som erbjöds honom.

Han väntade emellertid varje dag, att något skulle komma emellan, så att han fick ta tillbaka sin ansökan.

Vad detta skulle vara, kunde han inte så noga veta. Det vore ju möjligt, att han en vacker dag mötte ute på gatan en vänlig man, som klappade honom på axeln och sade något i den här vägen: »Jag har följt med herrns verksamhet som tidningsman. Jag tycker, att det vore skada, om ni skulle begrava er i Vasa. Jag vill göra något för er. Ni skall få stanna i Helsingfors.»

Men den vänlige mannen syntes inte till, och då gjorde Zachris en stor ansträngning för att hjälpa sig själv. Han samlade ihop sina lyriska småbitar och gav ut dem i ett häfte, som fick titeln Ljungblommor.

Vintergranen har sin grönska,
och sin doft har ödemarken;
ljungen har sin bleka rodnad,
även heden har sin glädje;
och det rika mänskohjärtat,
skall det, armare än heden,
sorgsnare än ödemarken,
inga ljuva blommor bära?

Så skrev han i inledningsdikten, och han hade rätt att skriva så. Det var hans eget hjärtas saga, som stod inristad på de blad, som han bjöd allmänheten. I avseende på formen kunde man här och där spåra efterklang från andra poeter, men innehållet var i allra högsta grad hans eget. Allt var själverfaret, allt var självupplevat. Där återfanns ynglingens strävan att genom natursymbolik finna en bekräftelse på sin odödlighetslängtan, där funnos kärleksdikterna till Emilie och till den mörka Kahraflickan, där funnos dikter i runometer, som hade kommit till under entusiasmen för Kalevala. Där ingick en liten ansats till historisk diktning, framkallad av jubelfesten, sorgedikter över Henrik Backman, religiösa dikter, som hade skrivits under pietismens inflytande, dikter för nyåret och isbrytningstiden, som alltid hade varit hans speciella högtider.

Han hade levat igenom hela sitt liv, då han ordnade de små bitarna för tryckning.

Det var naturligtvis en ojämn bok. Flera av dikterna hade kommit till, innan han ännu visste vad verklig inspiration ville säga. Och även sedan han hade erfarit det, kunde han genom den oerhörda lätthet, varmed han arbetade i bunden form, lockas till små rimmerier, som just ingenting betydde.

Men då hjärtat hade varit fullt, då det hade suckat av längtan, svidit av misströstan, plågats av försmådd kärlek, hade sången blivit fulltonig och gripande. Överallt fann han sanningen av de ord, som han uttalade i den av dikterna, som han kanske satte högst: »Sången är av sorg upprunnen».

Då boken kom ut, lade han märke till något, som han både gladde sig åt och sörjde över. Hans dikter voro som skapade av luft, de hade ingen kropp, de voro bara doft och ton. Somliga människor kunde heller inte finna någonting i dem, de små sångerna sade dem ingenting, de voro endast tomma, klingande ljud. Men andra däremot hade något inom sig, ett minne, en erfarenhet, som bragtes i dallring, då de läste hans vers, och dessa upptogo dem i sitt hjärta, nästan som om de vore deras egna, de gladde sig åt att ha funnit ord för vad som djupast hade rört sig i deras själar.

De, som mottogo dikterna med stel likgiltighet, voro nog i flertal, men till gengäld fanns det ju också en och annan, som sade: »Se, här är en bok för mig. Så har jag känt det. Jag har aldrig förstått mig på Runeberg.»

Det var i allmänhet människor, som voro ödmjuka och tänkte lågt om sin egen smak. Just därför, att de förstodo Topelius, trodde de, att han måste vara en ganska medelmåttig författare.

Både vänner och fiender tycktes sålunda vara ense om att hans bok inte var något storverk. Den vänlige beskyddaren hade ingen anledning att visa sig, och Topelius måste stå fast vid sin ansökan.

I september reste han till Åbo för att inför biskop och domkapitel försvara några latinska teser och hålla provlektioner, varigenom han skulle visa sig värdig lektorsbefattningen.

Det var långa, tråkiga dagar, som han tillbringade i den forna huvudstaden. Han var i strid med sig själv. Än ville han lyckas, än tyckte han, att det vore bäst, att han inte bleve utnämnd. Då teserna skulle ventileras, kom emellertid ärelystnaden med i spelet, så att han gjorde sitt bästa. Sina provlektioner skötte han också mycket respektabelt och fick gott betyg.

II.

Kvällen innan Zachris skulle lämna Åbo, hände sig, att han företog en vandring genom staden. Det var en skön, varm höstnatt, i söder silade månsken fram genom en tunn molnslöja, medan från någon dold eldhärd högt uppe i zenit oroligt fladdrande norrsken sköto ner mot den nordliga himlen. Luften var mättad med elektricitet. Då Zachris under sin vandring kom att gå förbi Åbo domkyrka, tyckte han sig märka hurusom ett rörligt skimmer omfladdrade dess höga, spetsiga fönsterbågar.

Han stannade för att ge akt på detta fenomen. Själv befann han sig i ett tillstånd av nedtryckthet, ja, av ängslan, han hade en förkänsla av att något förfärligt skulle komma att övergå honom. Fåfängt sökte han trösta sig med att just intet värre kunde hända, än att han inte fick platsen i Vasa, och den hade han ju allt hittills inte varit så noga om. Säkert vore det för honom det lyckligaste, att han finge stanna i Helsingfors ännu en tid. Tidningen hade detta år gått ännu bättre än de föregående. Emilie var beredd att våga det oerhörda och gifta sig med en man, som inte var annat än tidningsredaktör.

Men den tryckande känslan övergav honom inte, fastän han på detta sätt ville tala förstånd med sig själv. Till sist försökte han intala sig, att hela oron framkallades av någon yttre orsak, kanske av något atmosfäriskt tryck snarare än av framtidsbekymmer.

Han stärktes så mycket mera i denna tro, som han märkte, att domkyrkans kopparklädda torn på ett besynnerligt sätt började lysa och glimma. Korset på dess spets omgavs av alldeles tydliga blåvita flammor. Något tilldrog sig där uppe, han såg hur en skara kajor i förskräckelse flydde bort genom natten. Med ens övergavs han av sin ångest, och hans hjärta började klappa ivrigt och förväntansfullt. Han tyckte sig bevittna ett nedstigande av andar. Odödliga själar, så tänkte han, sänkte sig nu ner till sina kroppar, som multnade i gravkamrarna under kyrkans golv, förenade sig med dem och väckte dem till liv.

Nu samlade sig åter kanikerna i sina korstolar, biskopar förrättade en stilla mässa vid det skumma altaret. På en tronstol tätt under predikstolen satt en drottning, omgiven av sin hovstat, men de forna mäktiga länsherrarna på Åbo slott lågo på knä på trappstegen, som ledde upp till koret.

Zachris måste le åt sig själv. För några dagar sedan hade han läst en bok av Justinus Kerner, denne mysticismens apostel, och det var naturligtvis den, som hade framkallat dessa fantasier. Demoner och gastar hade omsvävat honom under läsningen. Det var framför allt en historia om en ring, som i hög grad hade tilltalat honom och satt inbillningskraften i rörelse.

Om han hade haft denna ring på sitt finger, skulle han nu gå fram till kyrkporten och begära att bli insläppt. Och de döda skulle inte våga neka. Han skulle inlåtas i denna församling av skuggor. De skulle för honom bikta sitt livs hemligheter. Han skulle få tränga in i sitt lands historia såsom ingen man före honom.

Den dova nattluften, den åldriga domen hade försatt honom i verklig spökstämning. Han nästan trodde på att vita gestalter snart skulle visa sig omkring honom. De döda, som vilade utanför kyrkan, skulle naturligtvis resa sig ur sina gravar, de också.

»Kanske äro de redan här,» tänkte han. »Det är bara jag, som ingenting kan se.»

Han funderade ett ögonblick, tog upp en nyckel ur fickan och höll den framför sitt högra öga. Gamla Brita på Kuddnäs hade ju lärt honom, att om man nattetid på en kyrkogård ställde sig att se genom ett nyckelskär, skulle de döda visa sig.

Knappt hade han satt nyckeln till ögat, förrän han såg en gestalt lösgöra sig ur nattmörkret och skynda fram till honom. »Det där är ingen verklig människa,» tänkte han, men blev i alla fall inte alls rädd. Han kände bara en mycket stor förvåning.

Ty han visste, att den varelse han såg varken var död eller levande, utan allenast en skapelse av hans egen inbillning. Men aldrig förr hade han varit med om något så underbart, som att en bild, alstrad av hans egen hjärna, kunde framträda inför honom och röra sig med självständigt liv.

»Jag drömmer naturligtvis,» tänkte han.

Han hörde, att gestalten, som hade kommit fram till honom, frågade om inte herr licentiaten skulle vilja göra honom äran av ett besök i hans arbetsrum uppe i kyrktornet.

»Jag drömmer naturligtvis,» tänkte Zachris än en gång.

Men han visste mycket väl, att han var fullt vaken och att han upplevde något högst underbart. Något inom honom hade skapat denna gestalt, som han såg framför sig. Något inom honom talade och handlade i allt, vad gestalten talade och gjorde. Men detta något stod på intet sätt under hans viljas inflytande. Han, som stod där med nyckeln för ögat, anade inte vad bilden framför honom i nästa ögonblick skulle säga eller göra.

Han befann sig mitt i en vaken dröm. Den makt inom honom, som skapade nattens drömmar, var i verksamhet i hans vakande tillstånd.

Han hörde, att drömbilden, eller vad han nu skulle kalla honom, gång på gång tilltalade honom, men han hade blivit så överraskad av sitt egendomliga själstillstånd, att han inte hade hört på honom. Nu med ens flög den tanken genom honom: »Detta är något högst eget och underbart. Försumma inte tillfället! Gå in på leken! Låt den där drömskaparen, som du har inom dig, bedriva sitt spel, som han bäst behagar! Du kan få uppleva fullt så underbara ting, som om du hade fått se spöken.»

Zachris såg ner på varelsen framför sig. Det var en, så vitt han kunde urskilja, otroligt gammal man, men det åldriga ansiktet med sin buktiga örnnäsa, sina knotiga kinder och sin fårade panna hade ännu en prägel av obruten, järnhård energi. Ett ögonblick for den tanken genom honom, att själva underjordens behärskare uppenbarade sig för honom.

»Jag ser, att herr licentiaten har observerat, att något i kväll försiggår i Åbo domkyrka,» sade nu den förunderliga varelsen. »Nåväl, det är varken fråga om spöken eller andar, men till äventyrs torde det, som försiggår uppe hos mig, ändå kunna intressera.»

Zachris kom sig inte för att svara varken nej eller ja i sin förvåning, och mannen, som hade tilltalat honom, började åter.

»Min herre väntar helt säkert, att jag skall presentera mig. Mitt namn är Weis, doktor Martin Weis, tysk till börden, men jag försäkrar min herre, att jag har klara papper och vistas här med myndigheternas benägna tillstånd. Och nu ber jag än en gång om ett besök i min tornkammare.»

Ett ögonblick föll det Zachris in, att han själv hade blivit vansinnig. Men alla hans tankar voro fullt rediga, och hans själ var inte försvagad. Tvärtom tycktes han befinna sig på höjden av energi och intelligens.

Mannen hade utan vidare börjat gå före honom framemot kyrkan, och Zachris följde honom. De voro snart framme vid en liten dörr, som förmodligen användes av kyrkobetjäningen eller av tornväktaren och som förde dem in i vapenhuset. Här i det täta mörkret fattade doktor Martin Weis Zachris hand och ledde honom fram till torntrappan, som han med stor hast besteg liksom för att inte lämna gästen tid till att draga sig tillbaka från äventyret.

Kanske var det av samma anledning, som den besynnerlige mannen hela tiden språkade utan att invänta något svar.

»Hur gammal tror min herre att jag är? Ni gissar kanske på en åttio eller nittio år. Lägg än en gång till åttio och åttio därtill, så kommer ni sanningen något närmare. Jag var ett barn, då den store Gustav Adolf drog ut till Tyskland, och minns honom ännu ganska väl. Min moder bar mig på armen, när folket i Naumburg kysste hans älghudskyller. Jag har fäktat under både Turenne och Condé. Sedan drog jag mig tillbaka till studierna; arbetade under Leibnitz i Tyskland, under Newton i England. Kort sagt, jag har utforskat en del hemligheter, som man i er tid knappast tyckes ha en aning om. Jag har funnit livstinkturen, som är den högsta av alla hemligheter och ett utflöde av den substans, varav hela världen lever. Men nu ser jag, att vi hava nått målet för vår vandring.»

Han släppte Zachris hand och öppnade dörren till ett litet rum, som egentligen tycktes vara avsett att utgöra en tillflyktsort för tornets väktare. Så litet det var, gjordes det ännu mindre, därigenom att nästan halva utrymmet upptogs av en stor ugn, på vars häll en stark koleld glödde.

På härden lågo flera deglar, på hyllorna, som klädde rummets väggar, stodo retorter, flaskor och dunkla, okända föremål, som i den ovissa belysningen från kolelden knappast kunde närmare bestämmas. Om det inte hade varit så alldeles omöjligt, skulle Zachris ha trott, att han hade kommit in i en guldmakares hemliga verkstad.

Här hade han emellertid tillfälle att bättre beskåda den man, som hade fört honom till sitt laboratorium och som uppgav sig vara från Gustav Adolfs tid och kännare av livstinkturens hemlighet. Han var tunn och krokig och bar ännu sjuttonhundratalets klädedräkt: kortbyxor, skor, långa silkesstrumpor och brun, bredskörtad frack med stora knappar. Han hade bundit ett skinnförkläde på sig och hade skyndat ut med sådan hast för att hämta Zachris, att han inte hade haft tid att avlägga detsamma.

»Herr licentiat,» sade han, »det skall bli mig ett nöje att längre fram ge er ett prov på min vetenskap, men nu måste jag till en början för er klargöra en ytterst viktig sak. Jag ber er därför att ta plats och lyssna till mig med en smula tålamod.»

Han sköt fram en ganska bekväm länstol åt Zachris, och medan han själv satte sig på stenhyllan framför torngluggen, fortsatte han med sin vanliga talförhet. — »Jag är helt enkelt en man, som har gjort till sitt livs uppgift att intränga i naturens hemligheter, och jag har redan lyckats utfinna ett och annat. Dock återstår tillräckligt arbete för min återstående livstid. En tid, min herre, sökte jag efter medel att behärska stjärnornas inflytande. Jag läste i mina cirklar, att en gång vart femhundrade år inträffar en konjunktion av de tre mäktigaste planeterna, Mars, Jupiter och Saturnus, och att en talisman, smidd under denna konstellation, är i stånd att genom deras förenade kraft behärska alla de andra planeterna. Men denna konstellation varar blott åtta minuter fjorton sekunder fyrtionio terzier, och inte en terz mer eller mindre får åtgå för smidandet. Denna omständighet har gjort, att endast en gång en dylik talisman har blivit förfärdigad, och det var år 1318 den 14 januari klockan tre och tjuguåtta minuter på eftermiddagen. Vid nästa konjunktion, som inträffade den 14 januari 1818, smiddes inte någon talisman, men då föddes ett barn, som alltså står under dessa mäktiga planeters skydd. Nu, min herre, börjar ni kanske att förstå. Misstager jag mig, eller är inte ni själv född i detta märkliga ögonblick?»

Zachris gjorde ett jakande tecken, och doktorn fortfor:

»Jag ser, att vad jag för er berättar, förefaller er i hög grad fantastiskt, och ni är mest benägen att alls inte sätta tro till mina ord.»

Zachris nickade småleende. »Allt, vad ni säger, är visserligen i högsta grad intressant,» sade han, »men — — —

Doktorn höjde på axlarna. »Jag hade väntat mig större förtroende till den höga vetenskapen hos en man, som är född under den mäktiga konstellationen av den 14 januari. Men lika gott! Vad säger ni därom, min herre, att det nu är till er, som denna talisman rätteligen hör? Er födelsetimma berättigar er att äga den. Och om ni så önskar, skall den i denna natt till er överlämnas.»

»Verkligen,» sade Zachris, »verkligen!»

»Ni småler, min herre,» sade doktor Weis med en häftighet, som höll på att övergå till vrede, »men vänta endast ett ögonblick! Vill min herre ha den godheten att höra mig med förtroende och allvarlig uppmärksamhet? Jag skulle mer än gärna låta er förbli i er okunnighet, men jag har fått i uppdrag att upplysa er. Jag går sannerligen inte mina egna ärenden.»

Han talade med en övertygelse, som inte förfelade att göra intryck på Zachris. — »Jag är visst ingen förnekare,» sade han med övergivande av den förra satiriska tonen, »men ni får medge, herr doktor, att vad ni nu har sagt mig, förefaller en smula ovanligt. Kanske att jag bättre skulle fatta saken, om ni ville berätta något om de krafter, som tillhöra denna talisman, som ni säger vara bestämd för mig.»

»Denna talisman,» sade den underlige lille gubben, »är en ring av koppar, så liten, att den med nöd kan trängas på en människas lillfinger.»

I ett nu var han nere ur sin glugg och framme hos Zachris. Han fattade om hans vänstra hand och försökte att föra en ring över första leden på hans lillfinger.

Zachris ryckte handen till sig med en oemotståndlig känsla av fasa och ångest. Något inom honom bjöd honom akta sig och på inga villkor tillåta, att ringen sattes på honom.

»Vänta ett ögonblick, doktor! Ni har ännu inte upplyst mig om ringens egenskaper.»

»O, du förblindade!» utbrast den gamle och vände ögonen mot taket. »Hur många människor ha inte med brinnande håg eftersträvat denna ring! Själv har jag en tid varit färdig att begå vilket brott som helst för att komma i besittning av denna klenod. Den har bragt mig på dårhuset, den har tvingat mig att ge mig ut för att vara död. Nu har jag dock så att säga hunnit förbi ringens stadium. Jag själv behöver den inte mer. Mitt uppdrag är nu att lämna den till er.»

Han gjorde åter ett försök att tvinga den på lillfingret, men Zachris värjde sig. »Egenskaperna först!» sade han med bestämd ton.

»I hela världen finns inte en skatt, mera värde- full än denna ring,» förklarade då doktor Weis med stor högtidlighet. »Med dess ägande följer lycka i fred och seger i krig, kärlek, ära och rikedom. Den skyddar för allt ont, allenast den, som bär honom, ej svär mened, ty detta förlamar ringens kraft. Seså, min herre, vill ni inte åtminstone prova om den passar?»

Han sträckte fram ringen med ett leende, som skulle vara inbjudande, men som kom Zachris att rysa.

»Än en fråga!» sade han för att vinna tid. »Vad är anledningen till att ni erbjuder mig ringen först i dag? Borde den inte ha varit i min ägo alltsedan min födelse?»

»Jo visst, mycket riktigt, men min herre har inte lämnat oss något tillfälle.»

»Tillfälle, hur så?» frågade Zachris förundrad.

»Jag menar vad jag säger. Alltsedan ni kom till myndig ålder, har ni endast velat skapa lycka för ert fosterland. Det är först nu — — —

»Ni menar, doktor Weis?»

»Först nu, genom denna resa till Åbo, har ni visat, att ni tänker på egen lycka. Ni vill skapa eget hem, ni vill gifta er, ni vill ha en god, säker plats. Nu måste ringen äga värde för er.»

»Och om jag ändå inte tar emot den?»

»Jag besvär er,» sade doktorn, »begå ingen oförsiktighet! Ringen är oskattbar. Märk bara en sak! Under era uppväxtår har den varit förvarad här i Åbo domkyrka bland dess andra dyrbara klenodier. Men Åbo domkyrka, min herre, hon är genom sina minnen, genom sin historia, genom de döda, som här vila, hon är så att säga det finska folkets modershus. Om en sådan skatt förvaras här, så inverkar detta på hela ert land. Nåväl, ni måste erkänna, att en ovanlig lycka har lett mot Finland under de senaste årtiondena.»

»Åbo har dock brunnit,» inföll Zachris.

»Är inte en eldsvåda i en gammal stad stundom en ren välgärning?» genmälde doktorn. »Se nu här!» sade han och fattade åter Zachris om handleden. »Låt mig endast sätta på er ringen! Den lycka, som nu ert land njuter, kommer att i förstorat mått överflyttas på er. Ni kommer att bli beundrad för allt, vad ni skriver. Ni kommer att vinna folkgunst, kungagunst, rikedomar. Ni är verkligen alltför klentrogen. Behåll ringen på ert finger bara denna natt, och ni skall bli övertygad om dess kraft.»

Zachris drog en suck av lättnad. Han såg i detta sista förslag en utväg att slippa ifrån den andres enträgenhet.

Om några ögonblick hade han med den lille guld makaren eller trollkarlen, eller vad han nu kunde vara, träffat en överenskommelse. Han lovade att behålla ringen på sitt finger denna enda natt. Hade han sedan inte lust att äga den, skulle det vara hans rättighet att återställa den till dom- kyrkoskatten. Han skulle därmed enligt doktor Weis försäkran förskaffa Finland lycka och framgång under sin egen livstid.

Då detta var uppgjort, blev doktorn mera vänlig och förtrolig. »Om jag får ge ett råd,» sade han, »tyckes mig denna natt böra av er användas till att lära känna ringens historia. Ni kommer att få mycken nytta härav för framtiden.»

Då Zachris härtill nickade bifall, flyttade doktorn fram en stor glaskula, som tycktes vara fylld med bolmande rök, och satte ner den framför honom. »Sätt er nu väl till rätta!» uppmanade han. »Håll ögonen på den här kulan! Så där! Nu sätter jag ringen på fingret. Och nu, min herre, lämnar jag er ensam. Låt ingenting störa er!»

Zachris ämnade påminna honom om hans löfte att berätta ringens historia, men i samma stund var den lille mannen borta, och han befann sig ensam i det besynnerliga lilla domkyrkolaboratoriet med ringen på fingret och den stora glasgloben framför sig.

Då Zachris nu började att närmare granska glaskulan, skedde verkligen någonting märkvärdigt. På ett sätt, som han inte kunde förklara, tyckte han sig på samma gång se in i sitt eget inre. I hans huvud, i hans hjärna, föreföll det honom, måtte det också finnas sådana om varandra välvande skyar, likadana obestämda små moln av rök.

Medan han alltjämt såg in i glaskulan, märkte han, att skyarna i hans infe eller kanske de i glaskulan — han kunde inte mer skilja de ena från de andra — började ta form, och han kände igen dem som minnen. Han såg, att somliga av dessa skyar voro minnen från hans tid i Uleåborg, då hans fantasi hade först blivit satt i rörelse genom romanläsningen. Han skymtade bilden av en varelse, som han där uppe hade skapat sig och som så att säga hade varit drottning i alla hans drömmar från den tiden. Det var en kvinna, som han aldrig hade sett, men som han hade av allt sitt hjärta älskat. Hon var utomordentligt skön, mörk, sydländsk, stolt, passionerad, av hög börd, alltid älskade hon en stor hjälte, som Zachris inte var i stånd att överglänsa, varför han ständigt måste förgäves anropa henne om kärlek.

I kulan visade sig vidare minnen från hans skoltid, bragder, som han hade utfört i tankarna hemma på sitt rum, kanske efter att ha blivit illa slagen och tilltygad av de starkare kamraterna. Där trängde sig fram äventyr, som han hade upplevat i det lilla rummet hos Runebergs, sedan han hade läst Fryxells historia, där sågos glimtar från Reins föreläsningar och allt, vad han under deras åhörande hade framdiktat.

Där kommo minnen från hans ständiga långa landsvägsresor. Vad allt hade han inte varit med om, medan han hade rest till skola och universitet! Han hade farit vilse i snöväder och kommit till hemlighetsfulla gårdar. Mången gång hade han ridit vägen fram som en finsk dragon, mången gång hade han rest den i en konungs guldkaret. Ibland hade det hänt, då han just hade kommit hem till Nykarleby, att han hade mötts av underrättelsen, att Mathilda Lithén hade blivit bortrövad av någon hög herre. Då hade han, trött som han var av resan, kastat sig i sadeln för att rädda henne. Han hade sprängt hästen under förföljandet, men hade stulit sig en släde, släden hade fastnat i oerhörda drivor, han hade skyndat bort på skidor. Han hade jagat efter den bortflydda till Uleåborg, till Haparanda, runtom hela Bottenhavet.

Inte alltid hade han varit förföljare, stundom hade han också varit en jagad rymmare. Han hade flytt för spända segel i rasande storm, han hade smugit sig undan i mörka skogar. Han hade som en från Ryssland hemvändande fånge sökt reda på sitt förstörda hem, han hade genomlevat hela den Stora ofredens elände.

Där kommo pojkdrömmarna om Mathilda. Hon var den blonda nordiska kvinnan, lågättad, dygdig, men otroligt skön, också hon. Högättade män sökte hennes kärlek. Hon var inte alltid lycklig, men hon hade förmåga av utveckling, hon kunde bli klok, verksam, kraftig, styra både barn och gods, då hon åldrades.

Där voro Zachris barnsliga tankar om en stjärna, som styrde hans öde, där var hans envisa föreställning, att hans gamla barnjungfru, Brita Kiviranta, dock egentligen var en finsk trollkvinna, där voro alla de besynnerliga historierna ur Justinus Kerners Magicon och mycket annat i den vägen.

Och äntligen fanns där i glasgloben framför honom allt, vad han verkligen visste, allt, vad han hade sett, allt, vad han hade lärt, allt, vad han hade upplevat, hela innehållet av hans själ, skulle man vilja säga. Det välvde sig fram och tillbaka, upp och ner, såsom rökmoln göra. Det hade inte förmåga att ordna sig till verkliga bilder.

Men nu med ens kände Zachris en svag tryckning av ringen, som satt på hans lillfinger. Från fingret sköt en varm glöd genom armen och huvudet ända upp i hans hjärna.

Och från detta ögonblick började alla de besynnerliga ingredienser, som voro församlade i glasgloben, ordna sig och ta form. Zachris såg framför sig människor, träd, hästar, ställen. Han hörde tal, han läste tankar. Det var alltsammans material från hans egen hjärna, men det ordnade sig, det byggde upp sig till en historia. Ringen började berätta sina öden för honom.

Det var det underbaraste, som han hade upplevat. Han kunde inte säga, att det här var fråga om något trolleri. Det kom allt från honom själv, ur helt naturliga förutsättningar. Men han kunde nu, tack vare en ofantligt stegrad kraft hos fantasien, se ett långt sammanhang av händelser. Han genomlevde mansålder efter mansålder. Han följde ätter i deras olika medlemmar, såg föräldrar dö och söner ta vid. Han såg typer och karaktärer. Han upplevde ett helt epos, en finnars och svenskars hjältedikt.

Han satt så i timtal, följande med den långa händelsekedja, som utvecklade sig framför hans ögon. Han skrattade och han grät, han var lycklig och hänförd. Han var vred och rasande. Ringens öden tycktes honom härliga, oförlikneliga.

Han satt så ännu, då äntligen en dörr öppnades och doktor Weis stack in huvudet. »Solen är i annalkande,» sade han. »Natten är snarligen förliden. Hur har min herre bestämt sig?»

Zachris for upp från sina syner, förvirrad som en drömmande. Han såg ner på ringen på sin hand. Hans första tanke var, att han älskade den, att ingenting skulle förmå honom att numera skilja sig ifrån den.

Han såg upp på doktorn för att säga honom detta, men doktorn hade inte väntat sig denna blick. Han hade låtit sitt ansikte alltför tydligt återge de känslor, som besjälade honom. Det uttryckte en satanisk glädje, ett fanatiskt hat, den fallne andens lycka över att se en högtstående själ stupa i samma fälla, där han själv hade infångats.

Gripen av en förskräckelse utan gräns, rev Zachris ringen av fingret och kastade den utåt golvet. Och ovillkorligen upprepade han en latinsk sats, som han nyss förut hade hört i nattens drömmar: »Vade retro, Satanas!»

Med detsamma sken solen in genom den smala fönstergluggen. I dess strålars ljus började hela den lilla cellen liksom upplösas. Hyllorna med kolvar och retorter, spisen med sina deglar, ja, själva doktor Weis utplånades. Zachris stod där snart ensam. Men ännu mer! I det klara solskenet försvann själva domkyrkans väldiga tornmur, som nyss hade omgivit honom. Det föreföll honom, att han hade stått och sett på en dimma. Han hade omkring sig fri, öppen luft, han var ute i det fria. Ja, han stod ännu och höll nyckeln framför ögat, såsom då doktor Weis hade kommit för att hämta in honom i kyrkan.

»Bara en dröm,» sade han till sig själv och suckade litet missnöjd.

Men i detsamma kommo alla nattens erfarenheter tillbaka till honom. Han kände en glädje, så att han hade velat sjunga, skrika, omfamna den förste bäste. »Jag äger i min hand ett storverk, ämnet till ett storverk!» utropade han. »Jag har planen till ett epos i mitt huvud.»

III.

I nästa brev, som Zachris tillskrev Emilie, sade han, att det var hans fasta övertygelse, att hans medsökande skulle få platsen i Vasa. Och på samma gång bad han, att hon skulle bereda sig på att bosätta sig i Helsingfors. Han var nu fullt besluten att stanna i huvudstaden.

Och se, så snart det modiga beslutet var fattat, ljusnade utsikterna. Det stora, avgörande erkännandet kom inte, och det väntade han inte heller. Han visste nu, att det inte kunde komma, förrän han hade fått färdigt »storverket». Men han fick beställningar, så att han kunde märka, att man började räkna honom med bland författarna. En förläggare, som ämnade ge ut ett planschverk: Finland framställt i teckningar, bad honom skriva en del av den åtföljande texten. En annan begärde en novell till julen. Fredrik Deland, teaterdirektören, uppmanade honom att skriva ett teaterstycke, och kompositören Ingelius i Åbo ville ha en operatext.

Uppe i Nykarleby var man inte heller så tveksam som förr. Det var bestämt, att Emilies syster, Thilda, skulle gifta sig till julen med borgmästarn i Nykarleby, och svärföräldrarna önskade, att Zachris och Emilie skulle fira bröllop samtidigt.

Så blev det också. Under hösten hade Zachris oändligt mycket kärt besvär med att hyra våning, gå på auktioner för att köpa möbler, beställa bjudningskort, skaffa klänningar åt båda brudarna och besörja tusen andra kommissioner, men i veckan mellan jul och nyår firades bröllopet med lust och glädje i Nykarleby, och på nyåret 1846 satt han med Emilie i eget bo i Helsingfors.