Zachris Topelius/17
| ← 16. Åbo domkyrka |
|
18. Sånger till ljuset → |
ÅR 1848.
I.
År 1846 den 27 maj offentliggjorde Zachris Topelius i sin tidning en dikt, som han kallade Morgonstormen i våren.
På ett fjärran fjäll står en svag, darrande vind och ser ner över ett kulet, dimmigt land. Irrande töckenspöken gå täta under hans fot, bergtunga skyar ha lägrat sig över slätten och stänga ute dagens glädje, solens ljuvliga sken och hoppets rosiga skimmer. Och den svaga fläkten ber klyftornas kungsörn låna honom sitt vingepar, han ber ödemarkernas ulv låna honom sin huggtand, han ber skyarnas ljungeld låna honom sitt svärd, så att han måtte få makt att storma fram genom världen, skingra alla dimmor, fördriva alla moln, förjaga alla skuggor, bereda plats för ljuset och livet.
Fastän ännu svag som en suck från jungfruläppar, kastar sig vindfläkten ner från fjällen, och se, då fyller honom hans unga mod med jättekraft. Han kommer på susande örnevingar, han hugger sin tand i töcknen, han klyver med ljungeldsstyrka dimmornas darrande härar. På jorden finns inte en kraft så väldig, att den kan motstå honom, skogarnas skumma skuggor och skyarnas skygga skaror fly för hans blick. Till sist, när han har susat igenom världen, vitt verkande ljusets verk, när dalens tacksamma blommor och lundens fågelsång och människors glada hymner prisa hans gärning, då sänker han den starka vingen och söker sig trött en klyfta, där han i stilla frid kan slumra in. Det var en stark och skön dikt. De, som läste den, andades upp, liksom befriade från en tung börda. Ovillkorligen kände man sig förvissad om att det fanns en vår för människovärlden likaväl som för ängar och lundar. Ur skyn hörde man vingslagen av en stor befriare. Skalden hade inte nämnts hans namn, men man viskade det mellan sig: revolutionen. Vem annan skulle den starka vinden vara, som skingrade alla töcken och dimmor?
År 1847 den 24 april offentliggjorde Zachris en ny vårsång. Han kallade den för Den blå randen på havet.
Han skildrar där hur han från en bergkulle vid havsstranden står och ser ut över vikar och sund. Runtomkring honom smälta drivorna, en sippa tränger i skydd av ett torrt löv upp ur mullen, solen skiner, vårstormen förjagar molnen, begynnande vår märkes överallt, endast havet med sina vita slätter ligger ännu orörligt. Jätten, som kan komma jordens klippfasta grund att bäva, sover i bojor. Han ensam vet inte om sin frihets stund. Dock nej! Långt borta glimmar i solen en högblå rand. Där höjer och sänker sig våglinjen, där stänka vita, blixtrande toppar sitt skum mot morgonskyn, där har havet börjat sin frigörelse, därifrån rulla hotande tordön in under den fasta isen. Havet sover sålunda inte på allvar. Än en gång skola dess unga, stridslystna vågor gå till storms. Isvalven, som lägrat sig över dem, skola brista. Ett öppet hav skall än en gång återspegla himmelens klara blå.
Detta var återigen en härlig dikt, och återigen förde den med sig vårstämning till Finlands folk. Så sant, som det var, att havet varje vår gjorde sig fritt, så sant var det, att jätten, som ännu sov i sina bojor, skulle vakna och bryta sig väg fram till frihet. Och stunden var kanske inte långt avlägsen. Skalden såg den blå randen på havet. Och vad han såg, tyckte sig plötsligen alla med jublande hjärtan se och tro.
Han hade också skäl att varsla om en ny europeisk vår. År 1848 var i antågande, och det trädde inte in på scenen utan att ha sänt ett par förberedande stormilar ut över världen. Med vilket jubel mottogos dé inte av ungdomen och av skalderna! Livet skulle åter bliva väldigt och rikt som under de stora tiderna för en femti, sexti år sedan. Man hade hört talas därom. Då var knoppningstid och stormtid och glädjetid. Då andades man in luften i starka drag, världen var varje dag ny. Det, som inte 1789 års vårflod hade lyckats rensa bort av dimmor och mörker, det, som sedan dess hade bildats på nytt av bördor och bojor, det skulle nu försvinna.
Men innebar det då inte en fara att sjunga dessa sånger om frihetens vår, som mottogos med sådant jubel, som voro lika välkomna som den verkliga vårlossningen? Jag menar inte den faran, att höga vederbörande skulle ha förstått vad som låg under orden och sänt sångaren till Sibirien. Den faran hade mindre betydelse. Nu tänker jag på faran av att hans egna landsmän kunde ha förstått honom alltför väl och börjat betrakta honom själv som en morgonstorm, betrakta honom som en ledare i en blivande frihetskamp.
Men något dylikt, kunde det i grunden passa för en man med ett sådant program som hans? Det är ingen stark omstörtning en sådan reformator begär. Republik eller kejsardöme, envälde eller demokrati, vad rör det i grunden honom? Han vill en själarnas stilla förändring. Han vill ordning och lagbundenhet, därför att detta är det hälsosamma och rätta, och han hatar självsvåld lika mycket som förtryck. Vad har han att vinna genom omstörtning och nedrivande? Han är en tillvaratagare av det gamla och en älskare av det nya. Han vet, att det förmultnade försvinner av sig självt och att det goda växer bäst utan hagelstormar.
Han visste framför allt, att vad han ville, var en möjlighet. Han ägde numera rosengården alla dagar omkring sig, inte diktad, inte långt avlägsen, utan bofast inom hans egna dörrar. Alltsedan de hade blivit gifta, hade Emilie och han slutit sig till varandra i full enighet och trygghet. Ju bättre han lärde känna den älskade, ju mer gott fann han hos henne, och samma erfarenhet gjorde hans hustru med avseende på honom. Båda två förstodo konsten att ta väl vara på livets dagar och göra dem ljusa och behagliga. De smyckade hemlivet inte bara med gott lynne och sämja utan också med musik, poesi och glatt umgänge. När det sedan kom barn, så att joller av späda röster och tramp av små lätta fötter hördes i hemmet, då kan man inte undra på att Topelius såg rosengården förverkligad och inte tvivlade, att likadan välsignelse kunde komma hela hans folk till del.
Han var ju bara en fattig tidningsredaktör, och hans inkomster voro så små, att han för att förtjäna sitt uppehälle måste ta plats som lärare vid Helsingfors lyceum och ta emot småuppdrag, såsom att sköta en amanuensbefattning vid universitetsbiblioteket och skriva texten till »Finland framställt i teckningar». Han hade visst inga goddagar i vanlig bemärkelse. Hans hem var möblerat med de redan uttjänta sakerna från hans studentrum och därtill med gamla stolar och bord, som han hade skaffat sig på auktion. En flygel fanns där, men den var hyrd, och frun hade länge ingen bättre spegel än den, som satt i hans gamla schatull. Sjukdom och död gjorde också sina påhälsningar i hemmet, men aldrig upphörde man där att glädja sig åt det sköna och angenäma i livet. Detta gav honom också kraft att i skötandet av sin tidning utveckla hela sin älskvärdhet. Han skulle verkligen ha haft rätt att tillropa sina läsare: »Se på mig, så finner ni, att livet inte behöver vara fattigt och tungt eller ovänligt och rått.»
Det var inte endast genom tidningen han sökte omskapa det liv, som levdes omkring honom. Han var initiativtagare eller befrämjare för en hel massa företag, som nu uppstodo i den finska huvudstaden, sådana som Akademiska läseföreningen, Fruntimmersföreningen för fattiga barns vårdande, Finska konstföreningen. Sedan flera år tillbaka var han dessutom en verksam medlem i Finska litteratursällskapet och i föreningen Pro fauna et flora fennica. Allt, som arbetade inom hans syfte, fick hans livliga understöd.
Ett stort och rikt verksamhetsfält hade han också bland sina österbottniska kamrater. Återföreningen hade verkligen gått igenom, och Zachris var ställföreträdande kurator för hela avdelningen ända till 1847. Under denna tid visade det sig, att han hade förvånande god hand med de, minst sagt, bångstyriga landsmännen. Han sökte leda den ungdomliga kraften fram mot ädla strävanden, han lyckades mildra dryckenskapsvanorna genom att alltid anordna lämpliga förströelser, ja, han vågade sig till och ined på att dämpa det österbottniska övermodet genom att påminna om att man inte endast borde yvas över gångna studentgenerationers glans, utan först och främst själv söka att förvärva ett gott namn.
Men att han sålunda verkligen hade en stor makt över ungdomen, berodde detta inte i främsta rummet därpå, att man i honom såg den borne frihetskämpen, han, som hade författat den finska marseljäsen och vårdikterna? Om det skulle visa sig, att hans frihetsideal vore av annan art än ungdomens, då kunde lätt en brytning uppstå med den vredgade kamratkretsen.
Det var inte utan, att en smygande misstanke redan fanns inom denna. Topelius hade ju av Saima utpekats som angivare, och minnet därav var inte helt och hållet dött. Man fann honom också vid flera tillfällen nog så försiktig, nog så återhållsam. Men någon verklig anledning till att påminna sig det smygande förtalet hade dock inte förefunnits. Men så kom 1848, det stora frihetsåret, det galna året, det nya 1789, som Topelius kallade det.
Den ena tronen efter den andra skakades av omvälvningar, och ungdomens hänförelse lågade. Revolutionsyran kröp fram som eld i ljung. Man såg den inte, förrän den plötsligen flammade upp. Ena dagen var den här, den andra där. Man märkte tecken av den i Stockholm. Det tycktes inte omöjligt, att den skulle kunna smyga sig fram till Helsingfors.
Även där gick ungdomen och väntade på en stor omvälvning, som skulle omstörta allt det, som hade lagats till i Wien 1815, man väntade konungadömens och kejsarrikens fall. Man väntade alla förtryckta folks frihet, framför allt det finskas.
Också Topelius kände frihetsjublet i sin själ, men vad han hoppades, var inte fullt detsamma, som ungdomen väntade sig. Han begärde, att alla olagliga ingrepp, censur och tyranni skulle försvinna ur det offentliga livet och att man äntligen skulle få återvända till full ordning och trygghet. På samma gång uppskattade han till fullo den oerhörda fara, som skulle uppstå för universitetet, ja, för hela landet, om bland finska studenter märktes alltför stora sympatier för frihetsrörelserna.
Under våren påpekade han upprepade gånger i sina Leopoldsbrev de fördelar finnarna njöto under den ryska spiran. Freden framför allt, men också möjlighet till ekonomiskt och kulturellt framåtskridande. Landets krafter växte, och de borde sparas, för att finnarna en gång skulle kunna framträda som ledare för de besläktade nomadfolken i öster, som av dem väntade sin befrielse ur okunnighet och barbari.
På samma sätt uppträdde han i Österbottniska avdelningen som en kämpe för måtta och sans. Där hade man under frihetsrusets inverkan ständiga konflikter med myndigheterna. Topelius var nu inte längre kurator, men han kvarstod i avdelningen, och han sökte genom förnyade varningar komma de unga att förstå, att tiderna voro farliga och att mer än vanlig försiktighet nu var av nöden.
Man började finna hans uppträdande mer och mer misstänkt. Detta var inte vad man hade väntat av frihetsskalden.
Det hände sig, att Zachris i ett av sina kåserier råkade skriva några ord om den finska flegman. Den förnekade sig inte, fastän världen stod i lågor. Han hade sett studenter helt fredligt sitta och spela schack eller småprata på den Akademiska läseföreningen, medan nykomna utländska tidningar, som berättade om februarirevolutionen i Frankrike, lågo olästa på borden.
Detta tycktes ju vara ett yttrande av bra liten betydelse, men det var väl så, att måttet var rågat och att den minsta droppe kom det att rinna över. Österbottningarna, som väl visste, att de såväl som studentkåren i sin helhet voro på det högsta intresserade av frihetsandans genombrott ute i världen, togo detta illa upp. De trodde nog, att Topelius hade velat göra dem en tjänst genom att inbilla myndigheterna, att de voro lugna och likgiltiga, men att på detta sätt bli tagna i beskydd misshagade dem på det högsta. Vid nästa avdelningsmöte ställde de honom till ansvar.
En nationskamrat reste sig och förklarade, att han efter samråd med andra studentavdelningar önskade avfordra Topelius en förklaring. Vad hade meningen varit med det där yttrandet i sista Leopoldsbrevet om studenternas flegma? Hade det varit hans avsikt att föra myndigheterna på villospår? Han visste dock bättre än någon annan, att hela kåren var djupt politiskt intresserad.
Det förefaller, som om angreppet hade kommit över Topelius alldeles oförberedd. Han, som annars så väl kände vad som låg i luften, hade ingen misstanke haft. Han hade ingenting kunnat utläsa ur blickar och miner.
Men man får ju komma ihåg, att här i denna avdelning kände han sig lika trygg som ett barn i sina föräldrars hus. Här hade han offrat så mycken tid, så mycket intresse, varit bibliotekarie, tidningsutgivare, sångare, kurator, protokollsförare. Här hade han hållit sina stora föredrag, här sjöng man hans sånger, deklamerade hans vers. Här hade han blivit vänskapligt hyllad, han var vän och bror med medlemmarna, kände dem, både unga och gamla. Här kunde han mindre än på något annat ställe i världen vänta att mötas av fiendskap och misstankar.
Han, som inte hade den verklige talarens förmåga av att blixtsnabbt kunna ge ett tillintetgörande svar, reste sig nu utan att rätt veta vad han skulle säga. Han sade, att han just inte hade någon annan förklaring att ge, än att han i tidningen hade relaterat vad han själv hade sett.
Men medan han yttrade dessa ord, märkte han hurudan stämningen var. Han såg, att kamraterna sutto där med buttra, fientliga ansikten. Han förstod vad som låg bakom anfallet: man höll honom för spion och angivare. Han stod inte mer bland vänner. Han talade till en skara hårda domare. Dessa män kände ingenting för honom, mindes ingenting av vad han hade varit för avdelningen.
Han hade ämnat behandla det hela som en bagatell, men han ändrade sig. Han frågade i stället helt upprörd om avdelningen ansåg studentkårens heder kränkt genom hans yttrande i tidningen.
Han fick genast till svar, att just detta var vad man ansåg.
Då reste han sig på nytt och förklarade, att då detta var fallet, så kunde han inte längre kvarstå i avdelningen. Han sade alltså nu densamma farväl.
Han väntade väl att bli kvarhållen, och kurator Fredrik Cygnæus reste sig genast och bad honom dröja och ta tillbaka sitt beslut, men ingen annan rörde sig. Alla landsmännen sutto där med samma kalla, buttra domarmin.
Han ändrade följaktligen inte mening, utan avlägsnade sig från sammanträdet.
Då han kom hem, fann han de ord, som hade fattats honom under den första överraskningen. Han skrev ner dem, och på nästa sammanträde upplästes de av kurator. Österbottningarna lyssnade till denna förklaring, som skälvde av kärlek till avdelning och kamrater, men den rörde dem inte. De sutto fast i sitt misstroende, och förklaringen lades utan vidare till handlingarna.
Det fanns dock de, som ville försona. Kurator och några andra gjorde en avskedskollation för Topelius. Och så småningom jämnade allt ut sig. Man bjöd honom på alla avdelningsfester, och han infann sig. Att han skulle återvända till avdelningen, blev däremot inte ifrågasatt.
Och möjligt är, att en smula misstänksamhet stannade kvar i sinnena. Man undrade om det ändå inte hade legat någon känsla av skuld bakom hans snabba flykt ur avdelningen. En och annan föresatte sig, att han skulle hålla ögonen på den där tidningsredaktören.
II.
Att vara hatad, där man trott sig vara älskad, föraktad, där man trott sig hedrad, illa sedd, där man hade trott sig vara välkommen gäst, detta var det bittra, som Zachris hade att genomgå. Han försökte komma över det genom att tänka på kamratskarans dumhet och grymhet, han försökte betrakta hela tilldragelsen med stolt förakt och säga till sig själv: »Se, sådana äro människorna!»
Men vid detta blev han lyckligtvis inte stående. I ödmjuk självrannsakan började han eftertänka om skulden möjligen inte låg ensamt hos de unga. Kanske att han själv hade varit första upphovet till missförståndet? Han granskade sina sånger, och han kunde inte neka till att de hade siat om revolution och våldsam omstörtning. Ja, om man så ville, kunde man väl tro, att han med den milda fläkten, som undfick jättekraft och gick ut att skingra all mörkrets makt, hade menat sig själv.
Hade man tytt hans dikt på detta sätt, då kunde han förstå den missräkning, som han hade berett de unga skarorna, han behövde inte förakta dem eller tro alltför illa om dem.
På så sätt blev det möjligt för honom att ta emot det fredstecken, som österbottningarna sände honom, i det att de inbjödo honom att som avdelningens gäst övervara studentkårens majkalas, som skulle firas på Gumtäckts äng, tre verst utanför Helsingfors, den trettonde maj.
Och än mer. Detta, att han utan all förhävelse hade kunnat se sitt eget misstag, det gjorde, att han åter kunde skriva en vårdikt. Han kände ett stort behov att klargöra sin ställning, tala till landsmän och kamrater så, att de skulle förstå vad han ville och inte ville.
Det var en stämning av fest och högtid över staden den dag, då studenternas majkalas skulle äga rum. Man hade knappast känt något sådant alltsedan jubelfesten. Det var gammalt bruk, att finska studenter skulle fira majkalas, men under hela tolv år hade den älskade tillställningen varit förbjuden. Nu, mittunder revolutionsåret, hade den emellertid blivit tillåten. Man hade väl funnit det klokare att låta ungdomen leka och kasta boll, än att den skulle gå och smida upprorsplaner.
Vid tretiden på eftermiddagen avgick studenternas tåg till festplatsen. Sångare gingo i spetsen för tåget, sjungande den taktfasta »Sitter i högen högättad hövding». Hela staden var i rörelse för att se avtåget, och en stor del människor följde med ut till Gumtäckt för att höra talen och åse lekarna.
Och den förväntan, varmed de avtågande drogo bort ur staden, blev inte sviken.
Det fanns i skarorna många, som hade tagit med sig Helsingfors Tidningar, som hade kommit ut på middagen, för att visa sina bekanta en dikt, som där stod införd. Den bar titeln Våren 1848. Man läste den, medan man väntade på de utdragande. Man läste den under själva tåget. Man trängde sig samman kring tidningsbladet två och tre, läste andlöst och bävande. Detta var just vad man själv tänkte, vad man ville ha sagt på en sådan dag, i en sådan tid.
han kommer med dystert gny;
de bävande molnen byta form,
de darrande skuggor fly;
hans ande omvälver världen —
som blod är himmelens hy.
de furor i jätteprakt,
den väldige aktar ej färg, ej doft,
ej ålder, ej glans, ej makt.
Vid sidan av skogens furstar
han liken av blommor lagt.
— — —
hon skälver under min fot;
i fjärran reser sig vågen vit
och nalkas hitåt med hot.
Det blänker i mörka skyar;
då ryster sig klippans rot —
Allt detta var egentligen ingenting annat, än
vad Topelius hade sagt förut, fastän det nu
framträdde kraftigare och rikare. Men plötsligt bytte
hans dikt om rytm och ton.
den unga våren nalkas Suomis stränder;
frid andas över alla friska lunder,
och svalka bor i höga nordanländer.
ser ödemarkerna sig gröna kläda;
jag ser det järn, som smitts till forna fejder,
i plog förbytt, en stilla lycka reda.
men andens världar vidga sig och knoppas,
och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta,
ty varje hjärta äger kraft att hoppas.
— — —
Till sist tillropade författaren sitt land:
de fladdrande, fördunsta — blixtra, varna!
Den storm, som världen runtomkring förnyar,
skall endast låta horisonten klarna.
Det blev en stor seger. Man förstod sångaren.
Man kände som han, att Finland var lyckligt, att det
var statt i ständigt framåtgående, att det genom
iakttagande av klok besinning skulle vara i stånd
att förbättra sitt öde utan att skakas av dessa
virvelstormar, som tycktes vara nödvändiga för folk av
annan karaktär, annan läggning.
Och knappast hade man slutat läsningen av verserna, ännu var man under de goda ordens, de kloka tankarnas inflytande, då något nytt inträffade. Man var nu hunnen till stadsgränsen. Sångarna upphörde att sjunga den likgiltiga »Sitter i högen». Här stötte regementsmusiken till, och nu uppstämdes för första gången Runebergs Vårt land, satt i musik av Pacius. Tonsättaren själv var närvarande och anförde sång och musik.
Man kunde knappt andas, då dessa ord, med denna melodi, klingade ut i rymden. Man gick med tårade ögon och handen sluten om en grannes och lyssnade till fosterlandskärlekens höga visa.
Man kom äntligen fram till slätten, där kalaset skulle firas med bollspel, lekar, tal och sång. En talarstol var upprest, och dit drogo sig allas blickar. Över den vajade en stor vit sidenfana med det finska lejonet broderat på duken. Den var ny för dagen, den också. Den var en gåva till Finlands studenter från Helsingfors damer. Men man såg den inte som en vanlig studentfana, man blickade upp till den såsom en symbol av fosterlandet. Och att den nu fick fladdra fritt i vårens vind, var inte det ett tecken till att hela folket skulle vinna sin frihet inte genom våld, utan genom den oemotståndliga makten av sin fosterlandskärlek?
Längre fram på dagen kom den sista överraskningen: Fredrik Cygnæus tal för fosterlandet. Den utmärkte talaren hade aldrig haft en stund av mera rik inspiration. Han lyfte bort all tyngd, som tryckte hans åhörares hjärtan. Han uttydde forntidens mening, han förklarade framtiden. Han upphöjde, han lyckliggjorde.
Det var en hänryckningens stund. Man fördes bort från sin egen lilla, eländiga värld. Man kände äran och storheten i att vara människa, en varelse, som kan gripas av en stor tanke, leva för ett högt mål, offra sig för en skön dröm.
Och efter talet ljöd än en gång Runebergs: